Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.
Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.
I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.
T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)
Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.
I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.
T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar