"Deckardrottningen" talar ut

Som ni alla vid det här laget måste veta är det sommar. Och klassiska ingredienser för en tvättäkta svensk sommar är, i tur och ordning, ”Allsång på Skansen”, engelska lågbudgetföljetonger på SVT, jordgubbar, sprit förklädd till det smickrande ordet ”nubbe” och Sommar i P1. Att radio fortfarande har någon typ av kontroll över det svenska medieklimatet är i sig något väldigt underligt men att just Sommar i P1 har en nästan gudomlig status bland kulturkoftorna är än underligare. Tydligen ska det vara mer ”äkta” när någon, med extremt liten eller ingen erfarenhet av radio, ”talar ut” om hans eller hennes livsöde, bekymmer eller prestationer. Dessutom ska det visst vara ”kändisar” som gör detta, men inte vilka ”kändisar” som helst, nej nej. Det ska vara den lite ”finare” delen av ”kultureliten” som pratar på om hur jävla omställande det är att få barn eller hur skönt det är att han semester från det hektiska kändisskapet. Tyvärr verkar ingen ha funderat över varför dessa inte arbetar med radio in the first place, eftersom de oftare än sällan är usla på att prata spontant och intresseväckande. Senast i raden av misslyckade amatörradiopratare var något jävla helvete som kallade sig själv Camilla Läckberg.

”Så vem fan är du då”, tänkte jag högt när hon presenterade sig som sommarvärd. ”Jo, det ska jag berätta”, sa hon då. ”Jag är minsann författare OCH kvinna på samma gång. Det du!” Makalöst, tänkte jag. Hon skriver böcker samtidigt som hon har en alldeles egen fitta. Ring tidningarna! Och inte nog med att hennes böcker visst sålde i miljonupplagor som Camilla snabbt berättade så där i förbifarten, de var dessutom deckare! Och tänka sig, deckarna handlade om en medelålders polis i en svensk småstad som utredde bisarra mängder mord för att leva i just en svensk småstad. Dessutom lät Camilla som en robot, hackig och monoton. Nog för att vi förstod från början att hela hennes liv var miserabelt tråkigt (förutom att hon tjänat enorma pengar på usla böcker), men hon behöver inte låta tråkig för det. Något som exempelvis Carl Bildt insett.

Nåväl, egentligen borde jag inte rusa upp mig för affärer av denna stil. Sverige är fyllt till bredden av mediokra deckarförfattarinnor som gjort succé, men när Camilla presenterade sina låtval för dagen förstod jag att hon var en idiot över det vanliga. Modern Talking och UB40 var ju extremt nydanade artister som verkliga fick Camilla att ”känna något”. I mitt fall kände jag en blandning av svavellösning och matrester i min strupe men Camilla tyckte att kärleksballader var väldigt ”fina” och så. No surprise var Camilla dessutom väldigt kär i sin man, trots deras långa äktenskap. Att de dessutom var varandras ungdomskärlek var ju så sockersött att hälften vore nog. I tredje akten valde Camilla att presentera sina böcker, en efter en, vad de handlade om, vad som hade inspirerat henne och vad hon tyckte om dem. Allt i den där robotliknande stämman som hade gjort Arnold ”Terminator” Schwarzenegger grön av avund. Att hon hade mage att försöka profitera på detta ideella program var illa nog, att hon dessutom var mångmiljonär var än värre. Det skamlösa trollet, som förmodligen bara har knullat den bondpojken hon gift sig med, fortsatte sedan med att berätta hur många jävla länder hennes böcker blivit översatta i. Men du berättade fan inte att varenda kulturskribent i landet har totalsågat dina romaner de senaste åren, subba!

Den sista biten föll på plats när hon berättade om hur hennes nyfödda barn hade förändrat hennes liv. Kärleksfulla anekdoter blandat med en dos av modersångest förvandlade Camilla till världens tråkigaste människa. Vad fan är dealen med alla föräldrar som ständigt måste upplysa alla om hur jävla fantastiska deras barn är. ”Min son har precis lärt sig säga mamma”. Big deal, det kan ju för fan ALLA göra. Nä, ungar är inte så jävla imponerande som ni tror, snarare det motsatta. Att hennes band med Alexander, som jag har fått för mig att hennes son hette, var något ”utöver det vanliga” var hon tämligen nöjd med. Hon underströk dessutom flera gånger hur viktig han var. Sen tackade hon för sig och lät ”Love Hurts” tona ut i bakgrunden.

Sommar i P1 med Camilla Läckberg var slut för den gången och hennes fans var förmodligen nöjda. Inte nog med att de verkligen fått lyssna till hur Camilla verkligen har det, hon verkar vara en riktig hyvens tjej också! En älskande maka och mor med båda fötterna på jorden. Att hon dessutom var sin gamla hembygd trogen är ju ett plus i kanten. Dessutom avslöjade hon lite om sina kommande projekt och de lät ju verkligen spännande! Nya mysterier signerade Camilla Läckberg. P1 verkar inte ha förstått att normalt funtade människor (som mig själv) inte bryr sig ett skvatt om hur vanliga människors liv ter sig. Folkligheten är för mig lika död som Jesus. Satsa på att få dit Tommy Körberg och Torsten Flinck och få dem att snacka gamla knarkarhistorier eller något i den stilen. Låt oss åtminstone slippa kvinnor i form av Camilla Läckberg som verkar tro att livet går ut på att vara kysk, timid, tråkig och talanglös.


Att hon ser ut som hon låter, det vill säga tråkig och ful, hör väl inte historien till eftersom mediet trots allt var radio. Men begreppet radioutseende passar, i historien, osmakligt bra så jag bifogar även här nedan bildbevis.

The Gay Factor

Det bevingade uttrycket ”the x factor” är väl varenda Svenne Kokosnöt bekant med. Det är det lilla extra som gör någon speciell, såsom det stora bröst gör för en i övrigt ful tjej. Lite bättre, lite mindre alldaglig. Vad ni däremot måhända inte är bekanta med är den så kallade ”the gay factor”. I simpla ordalag är detta helt enkelt vad som får snubbars och hoes gayradar att blinka, men inte på ett negativt utan tvärtom på ett positivt sätt. Helt enkelt vad som får oss dudes att vilja spendera väldigt intensiv tid med den här grejen eller mannen och vice versa för flickorna, men med en inneboende, icke uttalad lust att ögonblicket stannar för alltid. Själva tingesten, eller personen, är inte oviktig men det är alltså själva göromålet, intentionerna eller fantasierna som gör det diskutabelt heterosexuellt. Eller något i den stilen. Vad som får mina gay senses tingleing är ingen mindre än Christian Bale.

Bale, när han precis vunnit förgyllda popcorn

Bale, denna Adonis, är inte enbart ett praktexemplar på manlig skönhet utan likaså en snubbe med massiv talang och ett ständigt självbelåtet flin på sin nuna. En snubbe som vet om att han är lite bättre än oss andra. En snubbe som man med lätthet skulle vilja bjuda hem på en kopp kaffe och därefter sitta och stirra på med tindrande ögon medan han, skojfriskt, berättar om sitt vilda Hollywood-liv. Och kanske, men bara kanske, skulle man skratta tillsammans och ta honom, hjärtligt, på handen för att låta honom veta att han faktiskt är speciell. Och han skulle förstå, det skulle han. Både han och jag skulle kanske tycka att det var lite pinsamt, men Christian skulle som sagt förstå för han är ju faktiskt en superstjärna som är van vid att människor är lite smått underliga omkring honom och vi hade skrattat, släppt på trycket och sagt att det var sent. Vid dörren hade vi givit varandra ett stadigt handslag och tittat varandra i ögonen, men bara en kort stund. Sedan hade vi skiljts åt och lovat varandra att vi skulle göra om det snart.

Men det är inte det att jag vill att Christian Bale ska binda fast mig i sängen och knulla mig sanslös. Nej, nej, inget sånt. Vad som är gay med det hela hopfantiserade förloppet är att vänskapen som beskrivs är den liksom den ickemaskulina hållningen jag ständigt skulle föra gentemot honom. En manlig vänskap är, väldigt ofta, grabbig i sin rätta bemärkelse; skrönan om att ”män inte kan snacka känslor” är lika sann som att vatten är blött, åtminstone män sinsemellan. Män snackar hellre om sport och knark än om pajade familjerelationer med varandra. Men med Christian skulle jag bara vilja lyssna på och berätta om hur hans och mitt liv är, på riktigt, utan en maskerande slöja av grabbighet. Det vill säga så som verkligt bra relationer mellan en snubbe och en brud kan vara. Däri blir det också en smula gay; relationen mellan mig och Christian skulle vara som en riktigt kärleksfull relation mellan en man och en kvinna. Fast utan att knulla då. Jag ska inte heller sticka under stol med att jag tycker att han ständigt utstrålar en sexualitet, men samtidigt också ett ständigt ointresse mot allt och alla, som är åtråvärd i den grad att jag känner ett lätt sting av avundsjuka varenda gång jag ser honom. Kanske skulle jag vilja någonting annat än ”bara vara vänner”, kanske skulle jag vilja att han ser mig in i ögonen och säger ”du är fantastiskt för mig”. Men det är å andra sidan frågor jag, i klassisk heterosexuell anda, inte vill besvara och egentligen aldrig vill höra mig själv säga. Men jag kan åtminstone bekänna en sak; jag hade hellre spenderat en djupsinnig kväll med Christian utan några som helst sexuella baktankar, än sitta halvfull på en sunkig bar en onsdagskväll och konversera med en halvsnygg brud med möjligheten till napp.

I en snabb genomgång av hans mer kändare verk hoppas jag att ni kan få ta del av denne mans storhet ur ett nytt perspektiv. Enjoy.

Mio, min Mio (1987)
Handling: Bale spelar Jum-Jum, svensk litteraturhistorias svar på Sancho Panza, det vill säga en jävla eftersläntrare som visserligen är nobelt lojal mot hjälten Mio men rätt mesig ändå. Han visar i och för sig gott mod när han tar upp kampen mot ondskan (riddare Kato) men är å andra sidan förmodligen bögkär i Mio.
Gay factor: För det första är Bale typ 10 bast i denna filmen och ett barns sexuella utstrålning är ungefär lika stor som kommunalpolitikern Göran Johanssons. För det andra är han förmodat lite homo på sin polare. Nu tror ni att det här höjer gay factorn, men då är ni ute och cyklar! Det är för fan attityd som är sexigt hos en man, och smygbögighet är inte en soft attityd.

Pocahontas (1995)
Handling: En indian knullar med en nybyggare. Stammen rasar, nybyggarna rasar men till slut löser sig allt.
Gay factor: Filmen är tecknad. Nog sagt.

American Psycho (2000)
Handling: Börsmäklaren Patrick Bateman knullar och mördar hej vilt. På köpet blir han en ikon för hela världen.
Gay factor: Nu börjar vi snacka! Inte nog med att Bale här spelar en snubbe med pengar som gräs och muskler som Herkules, han är dessutom den manschauvinist vi allihopa vill vara. Och han kommer undan med det! Bale gör en paradroll och det självbelåtna flinet sitter som smäck i varenda bildruta. Pluspoäng för kvinnoförnedring i varje scen! Bale som Bateman (med yxa)

Cubic (2002)
Handling: En supersnut i en snar framtid styrd av drogkontroll inser sina misstag och bestämmer sig för att bekämpa ondskan. Han lyckas.
Gay factor: Hyfsad. Bale är fit efter Bateman-rollen och lyckas spöa upp snubbar till höger och vänster. Han är dessutom till en början än mer känslokall än Bateman, vilket tyvärr inte håller filmen igenom. Varning för en scen med en hund, dock. Män som leker med djur är INTE okej.

The Machinist (2004)
Handling: Trevor Reznik jobbar på ett ställe med maskiner. En olycka händer och allt blir jävligt skumt. För er som gillar pussel och mysterier, men inte för er som gillar det men är dumma.
Gay factor: Bale har, oförståeligt, bantat bort allt fett och alla muskler och ser igenom hela filmen ut som en överlevande från Auschwitz. Förutom hans något taniga uppsyn är det dock helt okej. Det patenterade flinet finns med, randen till sinnessjukdom och extrem paranoia likaså.

Batman Begins (2005)
Handling: Läderlappen är tillbaka, och nu får vi se hur fan allt gick som det gick egentligen. Katie Holmes är med och det är rätt soft.
Gay factor: Bale är klädd i lack och läder, kan alla ostasiatiska kampsporter som funnits och är rik som Bergatrollet. Som om inte vore nog är han oerhört hämndlysten och som Läderlappens alter ego, Bruce Wayne, skönt ohyfsad. Najs!

The Prestige (2006)
Handling: Två trollkarlar är varandras fiender. Upplägget till trots, jävligt bra.
Gay factor: Att vara trollkarl är, om man är det på riktigt, jävligt coolt. David Copperfield är det. Carl-Einar Häckner däremot, är det inte. Trollkarlslivet är alltså en balansgång mellan coolt och extremfånigt. Bale är på rätt sida gränsen. Dessutom är han, som vanligt, självupptagen, dryg och uppblåst.

Sådär ja. Min heterosexualitet har under processen förminskats både en och två gånger och på köpet fick ni en lista med ”schyssta rullar”. Vad mer kan man begära av Ward, denna så uppenbaraBeta-copycat, egentligen?

Poetic justice is a bitch

När jag gick i högstadiet var jag, på något vänster, tillsammans med skolans överlägset snyggaste flicka. Hon var inte bara vacker på ett oskuldsfullt sätt såsom en del sextonåringar är (ni vet, djupa rådjursögon, hy som klarat sig undan acne, lingult hår ännu oförstört av daglig användning av hårprodukter) utan dessutom sexig men utan att se sådär billigt sexig ut vissa sextonåringar gör (ni vet, smink applicerat med lager-på-lager-metoden, ögonbryn plockade till små, små strimmor, iklädda Buffalo-skor och byxor vars gylf består av snören). Jag säger på något vänster eftersom jag såg ut som den genomsnittlige högstadiesnubben, som förvisso var väldigt mycket bättre än den genomsnittlige eleven på min skola som bestod mestadels av moppepojkar, bönder och snubbar med misstänkt högerextrema åsikter. Visserligen klädde jag mig relativt stiligt, var trevlig och hade ett, jämförelsevis, moget lynne, men utseendemässigt var jag precis i den övre klassen. Att tjejer tänder på något så när smarta, trevliga killar med okej klädsinne är en myt lika stor som Bibeln, men det här får väl ses som regeln som bekräftar undantaget. Tjejen i fråga var väl direkt inget ljushuvud utan var som tjejer är mest, semidum och åsiktslös, men eftersom jag var och är dude spelade det föga roll i och med hennes näst intill briljanta utseende. (Den största förklaringen till att jag faktiskt var hennes utvalda låg troligtvis i de kronologiska och geografiska tillstånden; detta var alltså innan man fick tillträda till stadens begivenheter och i och med att vi bodde i en förort till Göteborg med begränsad tillkomst till storstaden fick vi som bodde där duga.)

Nåväl, tillbaks till själva historien. Jag och tjejen gjorde det som vanliga ungdomar gör i den åldern, det vill säga meningslösa och pantade grejer ingen vuxen människa skulle hålla på med. De stunder som faktiskt bekräftade att man ”inte bara var kompisar” bestod mestadels av sms som avslutades med orden ”puss älskling” och timslånga hångelstunder framför en crappy Julia Roberts-film (hennes val). I övrigt gjorde vi väl också vad ungdomar mest gör i den åldern, drack folköl, gick på hemmafester hos någon idiot som hade öppnat huset för nästan hundra ungdomar och åkte moped runt, runt, runt tills vi hittade ett ställe där vi kunde dricka någon häxblanding, eller i bästa fall smuggelöl, ostört. Vi sa att vi älskade varandra, och det är högst möjligt att vi gjorde det, men problemet var att vi aldrig låg med varandra.

För det är här det verkligt tragiska och liksom sorgliga börjar. Trots att vi hade klassat oss som ett par i snart fem månaders tid (en rätt mirakulös summa dagar på högstadiet) låg sexet utanför bilden. Och självklart var det tjejens beslut. Trots att vi kunde ligga med våra tungor i varandras munnar i timtal, samt att jag fick tillåtelse att smeka henne på brösten och innanför trosorna, fick jag aldrig stoppa korv i henne. Tiden hade tagit oss till vinterterminen i nian och samtidigt fick mina vänner doppa snopp titt som tätt. Visserligen var deras kap inte i närheten lika snygga som mitt, men knulla är ändå knulla. Frustrationen inom mig växte alltså, milt sagt. I ett av riktiga samtal man som högstadiepar hade beklagade jag mig över situationen för tjejen som stod helt likgiltig inför mina behov och min lust. Hennes förklaring var att man inte behöver springa in i något, en förklaring som brast i all logik eftersom jag hade stoppat mina fingrar i hennes härlighet i snart fem månaders tid. Jag blev fly förbannad, men i strikt ungdomlig tradition svarade jag bara att jag ”förstod” samt att jag ”inte ville pressa henne”. Istället gick jag med ett par kompisar till ett fylleslag på en hemmafest och satte på en brud som i bästa fall kan beskrivas som ”halvsnygg”.

På vägen hem var jag visserligen nöjd som få, doppa hade jag fått göra och min tjej skulle ändå inget veta eftersom de enda hon kände på den festen var mina kompisar. Det här scenariot upprepade sig varenda helg i en och en halv månads tid; jag var hemma hos min tjej och försökte komma till med henne, men när det inte gick träffade jag mina polare på en fest i närheten och knullade av mig med en halvruggig brud. Jag hade kakan och fick äta den med, alltså. Men när vintern blev vår, och jag inte hade fått stoppa snoppen i min snygga tjej på nästan sju månader lessnade jag i true juvenile fashion och dumpade henne skoningslöst. Inte nog med att jag hade fått ortens snyggaste brud, jag hade dessutom lämnat henne i tårar. För den sommaren, och för den sommaren only, var jag ortens kung och levde ett golden life bland de övriga snygga brudar som hade hört om mina bedrifter. Min gamla tjej hörde jag dock aldrig av under sommaren, och det sket jag faktiskt i när jag nu fick frottera mig bland flicketyg 24-7, trots de ihärdiga ryktena från hennes kompisar att hon mådde ”såå dåligt” och ”ville ha mig tillbaks”. Ja jävlar, vilken sommar det var.

Poängen med själva historien, förutom att jag betedde mig som ett jävla svin mot någon som jag trodde älskade mig och som jag trodde jag älskade tillbaka och förutom att man blir väldigt mycket mer åtråvärd när man dumpar än när man blir dumpad, var att jag sprang in i min gamla tjej häromdagen. Och hon såg sliten ut; påsar under ögonen, halvfet och osminkad. De djupa rådjursögonen var rödsprängda, den tidigare så perfekta hyn var torr och lingula håret var färgat med billigt, brunt hårfärgsmedel. Och inte nog med att hon såg rätt sliten ut, jag såg dessutom för dagen rätt så jävla bra ut. Vi stod och pratade en stund, och även om hon nuförtiden var väldigt mycket mer intressant att prata med var hon inte tillnärmelsevis lika snygg. När jag hade lämnat henne, för andra gången, insåg jag att det har ta mig fan var poetisk rättvisa. Så sensmoralen är alltså att ni brudar borde låta era snubbar få knulla på er, annars står ni där halvfula, med jobb på en sunkig klädaffär, undrandes vad som fan hände.

Ward snackar om våldtäktsproblemet

Minns ni när den där skattesmitande, alkoholiserade kommunisten lekte rövare i media för dryga ett och ett halvt år sedan? Hon hade startat något parti som visst skulle ”föra kvinnans sak” eller något i den hokus pokus-stilen. Visst fick vi oss några goda skratt, exempelvis skulle varenda Svenne Kokosnöt betala skatt för att de hade en slang istället för ett hål i mitten av kroppen, men samtidigt blev ju vissa andra rätt förbannande när det talades om en ”våldtäktsproblematik”. Enligt den där skattesmitarkäringen var alla män potentiella våldtäktsmän. Det är i sig varken revolutionerande eller felaktigt, men att själva akten är så jävla beklagansvärd att det betecknas som ”vårt största samhällsproblem” är direkt förargelseväckande.

Nåväl, för att först förklara det där med våldtäkt och snubbar; det heterosexuella ligget bygger på att mannen ska dominera kvinnan. Mannen ska skjuta en relativt hård stång i en kvinnas hål, det vill säga mannen styr akten. Dominansen är alltså likvärdigt attraktiv som orgasmen. Det är därför snubbar älskar när kvinnan använder stången som slickepott eller när vi får ”komma” någonstans på kvinnan vid orgasmen (tex ansiktet). Att mannen vill steppa upp hela grejen till nästa nivå är därmed helt naturligt, och där kommer våldtäkten in. Inte nog med att man får göra ovanstående, man får dessutom kämpa för att faktiskt lyckas. Tro inte att det är någon jävla dans på rosor att våldta, för det verkar ju vara ett jävla trubbel när pressen intervjuar våldtäktsmannen. Ibland är han tvungen att betala en inte helt oansenlig summa pengar för att supa henne apfull eller för små, fina tabletter att lägga i hennes glas. Ibland måste han vänta gömd i buskage i flera timmar innan rätt brud kommer förbi. Så våldtäktsmannen jobbar hårt för att ta sitt sexliv till nästa nivå, så att säga.

Och sen är det där snacket om att våldtäkt skulle vara så jävla hemskt för tjejen. Till viss del kan jag förstå dessa åsikter; personligen skulle jag ta jävligt illa upp om en snubbe tryckte ner mig i ett buskage och hardcoreknullade mig i stjärten. Men samtidigt har jag via empiri kommit fram till att många tjejer tycker det är rätt så jävla soft att bli dominerad i sängen. Alltså; män vill dominera, kvinnor vill bli dominerade, men när the ultimate dominant action takes place (dvs våldtäkten) så måste mannen jobba som ett djur och kvinnan tycker i slutändan allt var rätt kass. Logiken är som bortblåst! Är det alltså en skillnad i att bli dominerad i sänghalmen och i en park? Även om själva våldsakten i ett samlag i hemmet är likställd med våldtäkten i parken spelar de tydligen ingen roll; våldtäkt är sjukt mycket värre än sadosex enligt kvinnorna och nästan alla män. Det verkar alltså som om det är medgivandet till våldsakten som är kärnan till problemet. Alla kvinnor är alltså sinneslagsetiker; inte nog med att resultatet ska vara godtyckligt, det ska även intentionerna vara. Du ska inte bara knulla henne sanslöst, du ska även veta att hon vill att du ska knulla henne sanslöst.

Att allt summeras i just kvinnans medgivande är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Visserligen är mannen den dominanta i själva sexakten, men kvinnan är fan den som bestämmer när, hur och om det blir av. Kvinnan är alltså som Blofeld i Bondfilmerna, hjärnan bakom allting, medan mannen är hennes hejdukar, medlet för att nå målet. Slutsats; kvinnan är den dominanta och därmed också den som borde betala extra skatt. Det är hon som får männen att våldta, eftersom männen har fått hintar som verkar dra sig till den punkten, och det är hon som styr mannen som en jävla marionettdocka till och med samlaget. Mannen är alltså också offret, visserligen vill han våldta men han tror ju att det är det kvinnan vill också. Hela grejen är alltså att våldtäktsproblemet inte bara styrs av män utan lika mycket av kvinnor, och därmed basta.

EPILOG: När jag läser det där om våldtäkten och mannen och kvinnan blir jag ju lite rädd för mig själv. Vad är jag för en människa egentligen? En liten, självgod, ensam man som gömmer sig bakom en dator och vädrar sina unkna åsikter i anonymitet. Jag skäms för mig själv och ber om ursäkt för mitt grava hora/madonna-komplex och för mitt utbrott. Det kommer inte att upprepas inom en snar framtid.