söndag 12 augusti 2007

Om Spanien eller hur man förminskar en hel nation


För tillfället är jag sjuk, vilket inte direkt bättrar på min förståelse för främmande människor eller främmande kulturer eller för den delen eggar mig att göra så. Dagen till ära ska jag istället väcka liv i den numera sorgligt bortglömda genren rasistiskt lustspel. Det går rätt och slätt ut på att förnedra en etnisk grupp med rasistiska tillmälen, med andra ord; varning för lätta poänger och 1930-tals-retorik utfärdas.

Jag står på Redbergsplatsen, inväntandes en spårvagn som ska ta mig till innerstaden för att kunna ta del av vad Göteborg erbjuder. Klockan närmar sig tolv på dagen, solen står i zenit och värmen är tryckande, nästan klibbig. Elegant iförd shorts och tröja modell kortare, är jag dock förberedd. Spårvagnen rullar in på hållplatsen. Jag kliver på. Passagerarantalet överstiger vad som egentligen är uthärdligt en dag som denna, men jag lyckas med lite möda finna en sittplats att pusta ut på. Tyvärr inser jag alltför sent att färden, som enbart sträcker sig till maximalt tio minuter, kommer att vara ett helvete från början till slut.

Intryckt vid rutan på platsen bredvid mig sitter en man som närmat sig medelåldern. Det är en svartbuskig man, med kroppsbehåring lika tjock som ylle. Hans hår, som visserligen är tjockt och säkerligen en gång i tiden var vackert, är indränkt i något som får det att se blankt och fett ut. Hårgelé är den tanke som slår mig först, men jag märker bryskt att det istället rör sig om svett. Hans hår formligen dryper av svett. Det rinner ner för hans panna, passerar hans bruna ögon, hans näsa, hans minst sagt plufsiga kinder, hans stubbiga skäggväxt för att till slut droppa ner från hans haka och landa i hans brösthår där det bildar pärlor. Han har, likt mig, taktiskt nog valt att klä sig lätt, men för en man i hans storlek är det inte särskilt passande. Hans t-shirt, en brandgul sådan, är tänjd i halsen till den vida grad att man kan se hans hårklädda bringa. Tröjan är i minsta modellen och avstannar strax ovanför där byxorna börjar vilket lämnar plats för hans mage att puta ut. Magen är likaså den blöt av värmen, men det mest iögonfallande är dess storlek. Några öl för mycket, är intrycket av den runda och ohälsosamt stora magen, som bildar något slags centrum på mannen. Armarna, som vilar på hans enorma mage, är även dem håriga och i zonen kring armhålan märks det att tröjan färgats mörkare av vad som allra säkrast är svett. Han ser ut som ett stilleben, fridsamt sittande, men utan den friska anblicken från ett konstverk, snarare motsatt; ruttnande.

Där byxorna väl börjar det blir riktigt obehagligt. Mannen är iförd alltför trånga och korta shorts av militärgrön färg. De lämnar alltför lite åt fantasin. Låren, som man ser väldigt för mycket utav, sticker ut ur byxornas gap och är likt magen feta utan att på något sätt vara kraftiga eller muskulösa. Där låren slutar tar skenbenen vid, så håriga att det tycks som om att han bär strumpbyxor av päls. Spektaklet slutar i ett par utslitna gymnastikskor, som jag förväntar mig inte luktar rosigt.

Trots sitt vidriga utseende är mannens uppsyn av det självaktningsfulla slaget. När jag sätter mig bredvid honom ser han på mig med en blick som utstrålar nonchalans och överlägsen attityd. Föraktet inför honom väcks än starkare i och med hans sinnelag, i och med hur han förmodligen ser på sig själv, i och med hur hans vidrighet inte tycks vara något problem för honom. Men allra värst är stanken. Mannen bredvid fullkomligt stinker. Det luktar ruttet kött och fotbollsträning, våt hund och sopnedkast. Och som det verkar är det på grund av den enorma mängd svett mannen utsöndrar. Jag vill kräkas eller i vart fall byta plats. Tyvärr är vagnen vid denna tidpunkt så pass full att jag knappt kan ställa mig upp utan att tryckas ner i samma säte igen. Paniken stegras samtidigt som mina luftgångar täpps igen av mannens odör. Jag förtärs av honom, av hans hela person, och kliver in i en dimma som han styr. Den är tjock, täcker allt, skönhet är ett begrepp han inte känner till, renhet är för honom oförståeligt. Abrupt väcks jag dock, en signal i fjärran tar mig till verkligheten. Mannens mobil ringer. När han sträcker sig ner mot fickan för att nå den snuddar hans arm min. Den är blöt och kall. Jag ryser. När han svarar förstå jag allting. Ur hans vidriga mun flödar spanska. Min hållplats är nästa. Jag ställer mig upp och vinglar av vagnen, omtumlad av mannen. Sedan dess är han etsad i mitt minne, en symbol för allt vidrigt i världen. En symbol för Spanien.


Landet Spanien är ett land svenskar sammankopplar med sol, spex och lustigheter. En plats som helgats i decennier av nordbor, en oas att vila upp sig på. Jag delar inte dessa åsikter. Spanien är för mig en bedrövlighet, en oren plats. Beläget på Europas svans och som försökts spottas bort från fastlandet, men som hänger kvar med oljiga fingrar. Befläckar vår kontinent med smörsångare och fet mat. Befläckar hela Sydamerika med detsamma. Äts upp inifrån av territorala och religiösa strider. Trots detta klassificerar de sig själva som en av Guds utvalda platser, trots att den gav upphov till en sjukdom som dödade hundratusentals personer, trots att den var hemmet för en fascistisk regering i ett halvt sekel. Männen är håriga och svettiga, kvinnorna likaså, men de har ändå en status som det vackraste folket i världen. Det tycks näst intill obligatoriskt att allting från detta land ska vara indränkt i en oljig sörja. Men världen verkar inte bry sig. Hälsotrenden tycks förglömma detta. Men jag vet. Spanien är och förblir en vämjelig plats, ett hem för de sjuka och bedrövliga, och någonting jag avskyr från djupet av mitt hjärta.


PS 1. Mannen i fråga var självklart inte Diego Maradona. Men Diegos fysik och uppsyn liknar vad jag såg hos nämnda. En fet, svettig man som har sett sina bästa dagar.

PS 2. Visserligen finns det gott om blekfeta, äckliga män i Sverige likaså. Ett exempel är Göran Persson, ett annat Rolf Lassgård, men det som slår mig varenda gång jag möter någon som är spanjor är hur mycket oftare de faktiskt är vidrigare. Måhända har jag bara haft otur men det här baseras på erfarenheter och mina erfarenheter är av detta slag. En spanjor tycker i sin tur måhända att vi svenskar bara är fylle-trashande glin. Och det har ju han, som jobbat som servitör på ett lagom crappy Ving-hotell under sommarmånaderna, jävligt rätt i. Precis som jag, som blivit serverade av honom och hans likar, har rätt i det jag säger.

PS 3. Ryan i OZ hade fan i mig rätt när han sa they’re all fuckin’ greaseballs. För det är dom, oljiga alltså.

måndag 6 augusti 2007

Ward skriver brev


Att skriva brev är måhända för alla er där ute i den moderna, teknologiska världen lika hippt som att läsa Sartre eller droppa LSD, men det är en förbisedd syssla som fyller sin funktion väl; nämligen att lämna meddelanden till andra. Det är dock en syssla jag genomför alltför sällan, vanligtvis med orsaken till att jag har tillgång till telefon. Men innan telefonen var brev the shit när man skulle kontakta någon. Som en hyllning till brevskrivare världen över följer därför här nedan tre brev som. Huruvida något utav breven kommer att läsas eller för den delen besvaras låter jag dock vara osagt. Den ena av mottagarna är en världskänd musiker, den andra är död och den tredje verkar för tillfället alltför självupptagen. Utsikterna är därför denna gång allt annat lysande. Hursomhelst tänkte jag publicera dem här för allmän beskådan. Därför att jag kan. Håll till godo.



Till Shaun Ryder, sångare

Hej Shaun. I veckan, eller åtminstone för inte speciellt länge sedan, släppte du ett nytt album. Du och dina grabbar i Happy Mondays är en gammal ungdomskärlek (ej sexuell) så att säga, för evigt förknippad med extas och illegala substanser. Att ert nya album inte håller speciellt hög klass i jämförelse med den äldre skiten är egentligen rätt ointressant eftersom det är så uppenbart; det är bara kul att få veta att du fortfarande lever och fortfarande gör vad du är bäst på även ifall du inte är lika bra på det som tidigare. Du som en gång mördade duvor med giftiga brödsmulor, du som en gång fick en hel värld att inse vad ecstasy är och vad för effekt det ger, du som en gång vandrade ut från ett möte som kunde ge dig flera miljoner i ett nytt kontrakt för att gå på knarkjakt. Du VAR Ibiza, Shaun. En riktig jävla legend, likvärdig med bortgångne Hunter S Thompson. Förutom allt det där gjorde du ju naturligtvis också fantastisk musik, en gång i tiden. Att dina glansdagar är förbi är trist, men förståeligt. Du är, i princip, musikens svar på Gazza; en blekfet engelsman som missbrukar och misshandlar för många men som innerst inne är en konstnär inom sitt område. Om du bara kan hålla sig i skinnet. Så Shaun, trevligt att ha dig tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Ward



Till Ingmar Bergman, före detta regissör

Hej Ingmar. Att du, snubben som förmodligen var anledningen till det myntade begreppet demonregissör, är död har väl ingen som läst tidningar eller kollat på dumburken missat. Du var ett geni som gjorde film så som film ska göras; ångestfyllt, kolsvart och otillgängligt. Film ska inte handla om hormonstinna tonåringar som slår vad om vem de kan göra till balens drottning eller om Julia Roberts som fula-ankungen-hora. Nej, film ska handla om att spela schack med döden eller våldta jungfrur i skogen. Det ska vara dystert och bisarrt, inte glättigt och positivt, för världen är ta mig fan en pain in the ass. Ingmar, du var förmodligen inte mer ångestfylld än alla oss andra som har ”problem” med våra farsor eller inte får ligga lika mycket som vi hoppas. Men till skillnad från oss andra gjorde du i vart fall något konstruktivt av problemen. Vissa köper prylar på kredit, andra går till psykologer. Du gjorde film och det gjorde du jävligt bra. Så, tack och farväl Ingmar. I livet efter träffas vi och diskuterar hur fan du lyckades ha fem stadiga förhållanden när du ser ut som en karikerad nazist, 50 år innan ”The Game” skrevs.
Med kondoleanser
Ward



Till Donnie Donut, bloggare

Donnie. En gång i tiden var du och jag vänner. Det var faktiskt ganska så länge sedan vi först stiftade gemenskap. Det var på den tiden du ibland faktiskt skrev om musik. Det var på den tiden du blev framröstad till hetaste bloggen på Shaktar. Det var på den tiden du fortfarande gick att finna på blogspot. Men på sistone verkar vi ha glidit ifrån varandra. Jag hatar att tro att det är dig det är fel på. Men tyvärr är jag inte ensam om vad jag tänker. Tyvärr verkar du ha glömt bort vem du är på vägen. När du var ung och ny och fräsch och happening så var det annorlunda. Vi var som ett tätt kompisgäng som skrattade och diskuterade tillsammans och även fastän du var vår ledare var du en del av gemenskapen ändå. Men plötsligt kom det fler och fler in i denna krets. Till en början välkomnade vi det nya folket men med tiden märkte vi att du höll på att förändras i takt med ju fler människor som tillkom. Kanske ville du försöka göra oss allihop nöjda, kanske steg dina nyfunna vänner dig åt huvudet. Oavsett vilket tappade vi kontakten. Donnie, jag hatar att säga det; men du intresserar mig inte särskilt mycket längre. Det är av gammal vana, eller möjligtvis av en ständig förhoppning av att se prov på din gamla briljans, som jag numera besöker dig på Kinky Afro. Detta brev är sålunda en uppmaning till dig, Donnie: Get a grip or lose out. Jag väntar, men inte länge.
På återseende
Ward



PS: Donnie-bilden är tagen härifrån och som vanligt har mannen i brevet inget att göra med mannen i filmen. I detta fall bilden.