Det var länge sedan jag skrev något här men häromdagen hittade jag fakta så fantastisk att jag bara var tvungen att dela med mig utav den till varenda människa som finns. Miley Cyrus, Hannah Montana, vår skapelses krona spelar in en ny film som har så mycket potential att mina ögon flimrade och mitt hjärta dunkade när jag fick höra om vad den handlar om. Fan, till och med nu när jag skriver om det har jag svårt att kontrollera fingrarna över tangentbordet.
Filmen handlar om en ung tjej (Miley) som suttits på piedistal av sin dominanta mamma (Demi Moore!) och tröttnat på att betraktas som den snälla flickan (oh, haven't we all been there). Så hon bestämmer sig för att supa skallen av sig, knulla runt och röka på. Herrejävlar! I den bästa av världar blir det här en amerikansk version av Fish Tank sprungen ur en Bret Easton Ellisk agenda med rika, snygga, unga människor som hänför sig åt dekadens och i så fall är det redan min nya favoritfilm. I värsta fall blir det en Hallmarkfilm fylld med kletiga separations- och återföreningsscener. Om så är fallet får vi fortfarande se Miley Cyrus leva ut sina inre demoner.
Förresten höll jag på att glömma ett ytterligare russin i vad som redan är den smaskigaste kaka både jag och ni fått på länge. Filmens titel är LOL.
2009 blev inte lika sprakande som 2008, men det blev inte heller så ljummet som jag hade onda aningar om. Det blev istället, på det hela taget, ett helt okej år, varken mer eller mindre. Albumen först då:
1. Slim Thug – Boss of all Bosses Jag fastslog detta redan i mars och har ingen egentlig anledning att ändra mitt omdöme. Ett utmärkt album, enhetligt, välproducerat och kryddat med ett par fantastiska låtar. Thugga var bäst lite i skymundan, som vanligt alltså. 2. Gucci Mane – The Cold War Series (Great Brrritain, Guccimerica, Brrrussia) 3. Lil’ Boosie – SuperBad 4. Raekwon – Only Built 4 Cuban Linx II 5. B.G. – Too Hood 2 be Hollywood
6. Cam’ron – Crime Pays 7. Gucci Mane – The State vs. Radric Davis 8. Project Pat – Real Recognize Real 9. Kurupt & DJ Quik – BlaQKout 10. UGK – UGK 4 Life
11. Freddie Gibbs – Midwestgangstaboxframecadillacmusic 12. Beanie Sigel – The Broad Street Bully 13. Trick Daddy – Finally Famous: Born a Thug, Still a Thug 14. Juvenile – Cocky & Confident 15. Method Man & Redman –Blackout! 2
Och till sist även låtarna:
1. Big Boi – Shine Blockas (feat. Gucci Mane) Den kyligare hälften av Outkast la mig och många andra på sträckbänken när han hävdade att fullängdaren skulle komma någon gång under 2009. Det gjorde den förvisso inte, men kungen av Atlanta lockade med sig kronprinsen, samplade Jay-Z och släppte årets hiphop-singel istället. Det är både jag och Pitchfork (!) rörande överens om. 2. Soulja Boy – Turn my Swag On (Remix feat. Lil’ Wayne) 3. Clipse - Popular Demand(feat. Cam’ron) 4. Cam’ron – I Hate my Job 5. Lil’ Boosie – Clips & Choppers(feat. Lil’ Phat)
Oboj, vilken känsla! Jag liksom tassar fram på det mjukaste av underlag, mina tår kvävs i ett moln av sammet och varje gång jag andas fylls mina lungor av den klaraste luften och min näsa av parfymerad skönhet. Var jag än vilar blicken ser jag en superstjärna. De är här allihop. Bloggvärldens kungar och drottningar. Och jag är bland dem. För fan Ward, du är då en lyckans ost!
Producenten var nyss här inne och förklarade att det var fem minuter kvar till sändning, varför vi måste komma med ut på scen. Alex Schulman, den spjuvern, skrek rätt ut att han alltid kommer. Elin Kling skrattade så champagnen sprutade ur näsan. Marcus Birro agerade något mer erfaret, dunkade honom i ryggen och sa, kort och koncist, NAJS. Jag står och gapar, med tungan hängande ut i luften, under hela incidenten. Det är först när en droppe saliv rinner för min hals och bröstkorg som jag kan frammana nog med fattning för att lyckas stänga munnen. Producenten, som alldeles nyss fick utstå Schulmans patenterade kvickhet, står kvar, bara en smula röd i ansiktet, och väntar på att vi ska följa efter henne. Katrin Zytomierska tar täten. Hon har armen kring Kenza och dem går så, som överförfriskade män går uppför Avenyn på lördagar, och pratar. Jag är verkligen fundersam över vad det är för ord som yppas dem emellan. Är det en lösning på årets hetaste bloggfejd som bevittnas? Eller delar Kenza helt enkelt bara med sig om sina bästa blusfynd? Jag vet inte vilket alternativ jag helst av allt vill höra, så i min iver försöker jag tränga mig före det led som bildats när vi allihop följde efter producenten. Tyvärr resulterar min ansträngning enbart i att jag trampar på David Djuphammars bländvita sneakers. Det råder upprörd stämning ett tag, Nicholas Ringskog tar ett onödigt hårt grepp om min hals samtidigt som Amir från Soul Lounge frågar mig upprepande gånger om jag är keff i huvudet. Jag svarar tveksamt ja, stammar fram fem och ett halvt förlåt och avviker därefter till där jag hör hemma, det vill säga sist i ledet. I den här samlingen är jag INGEN, och det vet jag om.
Vi kommer ut på scen och offret sitter redan på plats. Blondinbella synar oss från topp till tå, kramar varmt om de flesta, även om kramen Kissie fick såg lite väl oengagerad ut. Jag står sist i ledet av oss deltagande, precis bakom Marcus Birro som ger Bella en handflata med fem. När det är min tur att hälsa blir jag plötsligt väldigt nervös och mumlar fram ett knappt hörbart hej. Hon tittar på mig, uppenbarligen konfunderad, och vinkar lätt med vänsterhanden för att därefter sträcka ut högerhanden och presentera sig, eller snarare för att få mig att presentera sig för henne. Min disktrasa till hand placeras i hennes och jag skakar den alldeles för hårt, alldeles för länge, samtidigt som jag glömmer av att säga vad jag heter. Efter det tar jag plats bredvid Elin Kling. Bakom kameran står producenten och håller upp tio fingrar som hon med en sekunds marginal fäller ner, en efter en. När det sista fingret är nere rullar kamerorna igång och det är dags. Roast av Blondinbella.
Bröderna Schulman tar naturligtvis plats på podiet först. Som Sverige svar på Piff och Puff drar dem blondinskämt på löpande band och det är förstås så JÄVLA BRA. Bella skrattar så hon kiknar. Calle, som är flinkare än de flesta, avslutar därför med att peka på henne och nonchalant säga ”blondiner har roligare”. Det är en fantastisk kommentar, naturligtvis, och jag skrattar så högt att Elin Kling väser åt mig att vara lite tystare. Men jag klarar inte av det, jag bara är sådan. När något är roligt, kan jag skratta i fyra-fem timmar.
Nu har fördämningen brustit. Nya talanger äntrar podiet som vore det ingen morgondag. Kissie och Kenza pratar ut om bråken, fast med en hjärtlig grundton. Marcus Birro drar vitsar. Katrin Zytomierska skriker mest, men det är roligt ändå. Bäst av allt blir det dock när killarna bakom Tjuvlyssnat grillar Bella. De hade följt efter henne en hel dag och resultatet var förbluffande. Förbluffande roligt alltså. Jag skulle mer än gärna återge allt som avslöjas men den yra karnevalsstämningen som skapas efter grabbarnas upptäckter av alla tokiga felsägningar är för mycket för mig. Mina ögon tåras till jag inte längre kan se och min underkropp darrar i häftiga konvulsioner av mina skrattsalvor samtidigt som jag slår mig om låren. Det. Är. Fantastiskt.
När jag sitter där, mitt uppe i den mest kraftfulla skrattattacken som världen någonsin skådat, känner jag en lätt klapp på axeln. Det är Marcus Birro. Han pekar mot podiet. Det är min tur. Plötsligt börjar mitt hjärta slå lite fortare och skrattsalvorna som bara för en sekund sedan ljöd ur min mun, är nu borta. Jag stapplar nervöst upp från min plats och trevar försiktigt bort mot det lilla bordet med mikrofonen. Det här är min chans att bli ett med monarkin. Allt hänger på det här, Ward, glöm inte det! Jag harklar mig en smula innan jag börjar min monolog, samma monolog som jag har finjusterat och övat på så många gånger att det närmast liknat en mani.
”Jo, jag har ju bara träffat dig en gång tidigare, Bella, och det var ju på en bar i Italien om du kommer ihåg? Precis innan jag förstörde dig alltså.”
Mitt första skämt är avklarat och jag hör att lokalen fylls av rungande skratt. Tyvärr inser jag alldeles för snart att det skrattet är mitt eget och ingen annans. Publiken är tyst. Deltagarna är tysta. Bella är tystast av dem allihop. Jag känner hur svetten bryter ut från min panna. Jag ler lite förläget en kort stund och blickar snabbt åt både höger och vänster samtidigt som jag svamlande försöker fortsätta vad jag inlett, med resultatet att jag mest får ut mig spridda vokaler och konsonanter utan något som helst sammanhang. Producenten glider obemärkt fram bredvid mig och tar ett fast tag kring min arm för att därefter leda mig av scen. Jag passerar Bella och resten av gänget med ostadiga steg och blicken fäst i marken. Marcus Birro buar lätt när jag gått förbi, Alex Schulman fräser fram att jag är ”slut i den här branschen”. Jag duschar mig länge och väl i logen, och torkar mig lika rigoröst, för att den smutsiga skammen av nederlag säkert ska försvinna. Sedan går jag hem och funderar långt och länge på hemvägen om jag verkligen, på riktigt inte är roligare än Thomas Järvheden.
När jag tittar i backspegeln med ett så där världsvant perspektiv inser jag att 2008 var ett lika klassiskt år för hip-hop som 1996 eller 1992. En urladdning av vulkanisk karaktär, som svar på en bransch och en genre i förändring. Eller för att ta det modernt apokalyptiska förhållningssättet, en sista flexning av musklerna från de stora bolagen. För vad vi fick glädjen av att ladda ner förra året var nya album, alltså glansiga, påkostade, studioinspelade ALBUM, från nästan samtliga stora spelare.
Inom loppet av ett halvår släppte 2000-talets giganter T.I., Lil’ Wayne, Kanye, Ludacris och The Game nya album, precis som de flesta av det gamla gardet, till exempel Ice Cube, Snoop Dogg, Nas och Prodigy. Om vi räknar bort Jay-Z samt tråkiga tonårsfavoriten Eminem var verkligen alla där. Vad händer då 2009? Hittills verkar det inte bli annat än en besvikelse.
Drygt tre månader har än så länge passerat, med resultatet att det mest spännande släppet varit ett av Project Pat. Inget ont om vare sig honom eller hans album, bra som båda alternativen är, men någon vidare stjärnglans strös inte. Visserligen ska man komma ihåg att året fortfarande är ungt, men tecken på att en ny kavalkad väntar under sena halvåret 2009 ser jag inga. De största beten som slängts ut är projekt av redan nämnda Jay-Z och Eminem, två album som redan blivit försenade. Jay-Zs Blueprint 3 skulle ha släppts i februari men står nu utan officiellt datum. Eminems Relapse har förvisso datum i maj, men distribueras av ett bolag som notoriskt flyttar fram sina släpp, varför de som faktiskt fortfarande väntar på ett Eminem-album troligen inte får sin dos av D12-inhopp och ”tokroliga” videos förrän i höst. De två andra stora albumen, Dr DresDetox och RaekwonsOB4CLII, har båda två redan blivit uppskjutna i flera år, varför man inte borde hålla andan i väntan på de vaga upplysningarna att dem ”kommer någon gång i sommar”. Just det ja, 50 Cent också. Oboj, så spännande.
Men nog pessimism, man ska vara glad över vad man har, och vad man har just nu är Slim Thugs uppföljare till magnifika debuten Already Platinum, Boss of all Bosses. Det är en liten juvel av Houstonsk rap, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Just det orättvist bortglömda debutalbumet Already Platinum har för mig vuxit till en modern klassiker från södern sedan det släpptes 2005. Det är måhända inte ett verk som präglas av ett tydligt tema eller av särskilt utmärkande lyrik, Slim Thug pendlar mest mellan att förklara att han är rik och ligger med många brudar, för att då och då krydda med några stänk av att han är jävligt hård också. Men det är ett album vars utsökta produktion är enhetlig och stilren, vilket numera är näst intill ett unikum i kommersiell hip-hop. Produktionen hämtades nästan enbart från Neptunes finaste skattkista samt från Mr. Lee, som i sin tur låter som ett tyngre Neptunes från Chicago. Men framför allt ligger styrkan i Slim Thugs röst, rap-världens bredaste och djupaste basröst med en pondus större än någonsin Chucky Ds.
Det var alltså med största förhoppningar jag tog mig an Boss of all Bosses-läckan. Produktionen är fortfarande av finaste märke, och Slim Thug har fortfarande den goda smaken att låta en ensam producent stå för det mesta: Neptunes – ut, Mr. Lee – in, Till en början var jag lite besviken över det valet, Neptunes sparsmakade beats passade trots allt Slim Thug som handen i handsken. Ändringen blev emellertid till slut knappt märkvärd, då nästan samtliga låtar från Mr. Lees studio följer mallen som kartlades i Already Platinum. Kort sagt; det är fortfarande den sega syntbasen som gäller, fast med brasklappen att det kläms in ett par halvsåsiga soulsamplingar också. Viss spretighet alltså, men inget vidare störande. Dock förstärks spretigheten av att Slim Thug gått i en populär fälla, nämligen den att låta sina polare droppa verser i nästan varenda låt. 11 av 13 låtar är featuring, en siffra att jämföra med debuten där bara 7 av 16 låtar gästades. Det är synd, eftersom Slim Thugs leverans är precis lika bombastisk och len som förut, varför man vill höra mer. Å andra sidan är samtliga gäster från Houston, varför det åtminstone blir enhetligt på ett sätt.
Inledande titelspåret är precis allt en inledning ska vara, det vill säga ett löfte om stordåd. Den ödesmättade, djupa basen i samklang med en patentförklarad, lagom seg syntslinga och Slim Thugs nästan maniska mässande om att han verkligen, på riktigt, är bossen över allt och alla, rullar över till den något lugnare I’m back, som logiskt nog fortsätter med bossförklaringen. Värt att notera är att I’m back på förhandsläckor var i en annan version, en släpig Dre-producerad tråkmåns till låt. Det hedrar jätten från Houston att han istället valde versionen av Mr. Lee. Pondus också i valet av producenter alltså, att utesluta ett Dre-beat värt en halv miljon kräver sin karl.
Albumet fortsätter på det något långsammare spåret, via den ganska jobbiga singeln I run, som märkligt nog är svagast i ledet, fortsätter med att Mannie Fresh tillåts krydda fjärde spåret Show me love med lite bounce – Houston-style – och följs upp av albumets kanske finaste stund, Jonsin-proddade Smile. Det är en förbannad Slim Thug som skryter för sina fiender så där nonchalant, på ett beat som är exakt så hypnotiserande som bara Jonsin kan göra dem. Sen börjar den låånga gästkavalkaden. Paul Wall rappar om bilar på souldoftande Top Drop, UGK om att vara hög på Ridin’ Dirty-flörten Leanin’. Scarface om att vara hård på Hard, Killa Kyleon om bitches på den halvsömniga She like that och Z-Ro om hur man hanterar alla hatare på eminenta Associates. Albumet avslutas med det gigantiska monstret till posselåt och den episka Texashyllningen Welcome 2 Houston, där hart när varenda stort namn fått droppa ett par lines. Intellektuella ämnen hela vägen alltså, fast det är å andra sidan inte vad man letar efter i en Slim Thug-påse. Tung bilåkar-rap behöver inte vara svårare än så här. Den är bara gjord för att få sätena att skaka.
Hursomhelst är det en oerhört jämn skiva som levereras, av 13 låtar kan 10-11 ses som starka, och trots min på förhand modesta skepsis i valet av producenter och gäster, lyckas alltså Slim Thug återigen bevisa den fingertoppskänslan han besitter när det kommer till att välja låtar. Den vanliga kritiken kommer säkerligen att höras, och till viss mån har den rätt; det är inget vidare estetiskt eller ens särskilt smart album. Däremot är det en 13 låtar lång radda av mer eller mindre oklanderlig uppvisning i att ha kul och tjäna pengar. Hade jag sysslat med att dela ut betyg hade det säkert landat på en åtta, snuddande när den där åtråvärda nian. Jag kan redan, nästan utan att tveka, måla upp det här till bästa hip-hopen 2009, och det inte bara för att det är ett väldigt bra album. Det är nästan lika mycket för att 2009 inte förtjänar mycket annat än ett rapp rakt i ansiktet av bossen själv.
Ills ’n’ thrills är ödsligare än någonsin, nu när mina mest prominenta spelare bestämt sig för att skriva om judar, ägna sig helhjärtat åt Twitter eller helt enkelt lagt av. Å andra sidan kan det lika gärna vara avsaknaden på bra material, fast det har å ena sidan inte stoppat någon förut. Att kvalitetsmätaren ligger på sparlåga är för övrigt ingenting jag skäms över. Det känns bra att veta att jag kan steppa upp skiten en nivå till om jag har tid, ork och lust. Ouppfyllda löften är löften det också, liksom.
Tänkte först hata lite på Fokus artikel, men tappade snabbt lusten. Enkla poäng är till för andra att hämta, åtminstone idag. Så istället för att skriva ner en oinitierad källa tänkte jag själv skriva ytterligare en oinitierad text om konst, ett ämne som jag inte riktigt kan släppa. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Göteborgs konstmuseum en dag då jag inte hade något speciellt för mig. Jag gjorde så av två orsaker:
1) Det var flera år sedan jag var där sist. Det var en gång i åttan, eller möjligtvis sjuan, jag är inte säker. Då rörde det sig om en utställning vigd till skräckfilmer, medelst ett par lama videoprojektioner och fyra lakan blötlagda i röd färg som hängde på väggarna, bara sådär. Annars minns jag inte mycket av utställningen i sig, annat än att mannen som var ansvarig för den erkände att han aldrig vågat se klart The Shining eftersom han ”fick rysningar redan vid öppningsscenen”. Han var 28 år gammal. Ömma konstnärssjälar = helt töntiga.
2) Museum är grejen. En knallar runt i stora hallar och låter ögat vila på uppstoppade djur, skulpturer eller tavlor. Och samtidigt får man intrycket att man faktiskt vidgar sitt sinne. Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså.
Göteborgs konstmuseum är dessutom fantastiskt av en annan orsak, när man står på trapporna som leder till ingången och blickar bakåt är det en syn värdig ett vykort. Om man någon gång får lust att göra film som utspelar sig i Göteborg räcker det med att gå och ställa sig just på den platsen och filma några sekunder därifrån. Det är som Göteborgs svar på Eiffeltornet eller Big Ben, det vill säga en perfekt syn för en försoffad biopublik att inse ”aha, nu är vi i Göteborg, ja”.
Men nog om utsidan, insidan är ju faktiskt vad som räknas, menar många, varför jag kände mig nödgad att gå in också. Det hängde en hel del tavlor på väggarna, kan jag berätta, och jag kände mig så där lagom borgerligt kulturell när jag strosade genom salarna, alla pompöst namngivna efter sina döda bidragsgivare. Någon vidare analys av verken är jag dock inte beredd att ge, en kombination av min okunskap och mitt ointresse. Men jag kan åtminstone delge er att jag verkligen gillade den nordiska konsten, à la Kylberg, och verkligen ogillade Göteborgskoloristerna och det kludd de skapade. När jag lämnade museet var det därför med en ambivalent känsla; som museum sett är det bra, måhända inte lika respektingivande som Paris, Bilbaos eller ens Stockholms representanter, men ändå. Tyvärr är de bästa bidragen från andra än lokala förmågor. Det är alltid så med Göteborg; värdelöst med det vackra, fantastiskt med det fula. Se bidrag nedan:
Jag går uppför Aschebergsgatan med en kasse burköl av något polskt budgetmärke jag köpt för fyra kronor styck av en gammal gymnasiekompis som pendlar mellan Warszawa och Göteborg för något rederibolags räkning. Till följe har jag en man jag aldrig tidigare träffat som envisas med att fråga mig i en nästan gråtfärdig ton om livet är en schlager. Jag vet inte vad jag ska svara, eller om han ens kräver ett svar, så jag är tyst. Jag är på väg till en fest hos Erik, en kille jag läst ett par kurser med. Vart Schlagermannen är på väg vet jag inte, såvida han inte bestämt sig förfölja mig för alltid. Jag undrar om Erik kommer att släppa in Schlagermannen.
Vi står vid ett övergångsställe, jag och Schlagermannen, med byggnaden där Erik bor bara hundra meter bort. Ljuset är rött och vi väntar på att gå över. Jag tittar Schlagermannen i ögonen. Han tittar tillbaka och frågar mig vädjande om livet verkligen är en schlager. Jag är tyst en stund innan jag svarar ”Nej..?”. Han verkar modfälld över mitt svar, men ändå nöjd på något vis, och klappar mig på axeln innan han vänder på klacken och går tillbaka nerför Aschebergsgatan. För en millisekund överväger jag att följa efter honom, men går istället över gatan då ljuset slagit om till grönt, och vidare uppför trappan i byggnaden där Erik bor.
Jag knackar på dörren och Erik öppnar, hälsar mig välkommen och jag tar av mig mina skor och går in, genom hallen, till vardagsrummet där det står, sitter och dansar totalt fjorton människor, varav jag bara känner igen fem stycken. Det finns en ledig plats i soffan där jag sätter mig och tar upp en öl ur min kasse. Jag sitter till höger om Rebecka, Eriks flickvän, som frågar mig med kvitter i rösten om jag någonsin varit i Paris. Jag svarar ja och hon förklarar att hon pluggade konsthistoria där i ett halvår. ”Då kan du franska rätt bra, eller?”, säger jag. Hon svarar med ett utdraget jaa, och sen blir det tyst. Jag reser mig upp och går till köket där jag öppnar en till öl, för att få det att se ut som om jag har en aning om vad jag sysslar med.
I köket sitter Erik vid köksbordet tillsammans med en kille jag aldrig träffat förut. Jag sätter på mig den lediga stolen vid bordskanten som Erik pekar på, som en gest att få mig att slå mig ner. Erik och killen, som jag efter en stund märker kallas för Robban, är mitt i en livlig diskussion om Eriks bil. Jag kan ingenting om bilar så jag håller käften, men sitter ändå kvar, mest för att jag inte har så mycket annat att göra. Killen som heter Robban intygar att Erik verkligen borde lämna in sin bil för rostskyddsbehandling. Erik intygar i sin tur att han verkligen inte har råd, ett svar som Robban skrockar gott åt. ”Man måste ta hand om sin bil”, är allt han svarar.
Ju längre Erik och Robban diskuterar bilar, ju mer inser jag att Erik och Robban inte alls diskuterar, utan att Robban är den som pratar mest hela tiden. Erik sitter tyst i lika långa stunder som jag själv sitter tyst och nickar mest, eller hummar instämmande, och verkar mer intresserad av att pilla bort etiketten från flaskan han håller i än av vad Robban säger. Dessutom verkar ämnet glida från Eriks bil till bilar i allmänhet, ända till Robban på eget bevåg börjar berätta en historia som handlar om hans kompis som åkte bil från Uddevalla till Växjö för att träffa just Robban, som är där på semester. Jag undrar verkligen varför han är på semester i Växjö, men bestämmer för att inte fråga. ”Till saken hör att det var en varm dag”, betonar Robban, ”och det är viktigt att komma ihåg”. Historien fortsätter med att kompisen, som kör någon gammal ”rishög”, stannar på en bensinmack. ”Så han stannar på en bensinmack för att fylla på bensin åt sig själv och köper alltså en Cola”, fortsätter Robban och kluckar gott åt sitt skämt. ”När han kommer ut ur affären där vid bensinstationen så ser han att motorn ryker utav bara helvete, liksom. Och gissa vad han gör?”
Robban tittar på mig med stora ögon, uppenbarligen förväntandes ett svar. Jag är tyst ett ögonblick och flackar med blicken mot Erik som också han tittar på mig, dock inte lika förväntansfull. Jag harklar mig och säger tvekande: ”Han… drack upp Colan?” ”Nej! Han häller ner hela jävla burken i motorn för att kyla av den. Men då skär ju sig hela skiten och min kompis blir sittande där till jag hämtar upp honom två timmar senare!” Historian verkar vara slut och Robban lutar sig bakåt, uppenbarligen nöjd över underhållningsvärdet i historian, och dricker ur en flaska vodka. Det är ganska så tyst en stund innan Robban bryter tystnaden och frågar mig om jag har körkort. Jag svarar nej. Robban nickar eftertänksamt en stund innan han fortsätter: ”Nej… Det kanske inte är för alla…” Jag reser mig upp ur stolen och går tillbaka ut till vardagsrummet.
När jag därefter står på vardagsrumsgolvet och dansar med en söt, blond tjej som presenterar sig som Matilda, märker jag att jag är väldigt full. Jag är så full att det känns som en god idé att kyssa Matilda. Tyvärr verkar hon inte vara lika full och tycker inte att det är en lika god idé, utan lutar sig istället bakåt när jag lutar mig framåt. Lyckligtvis är jag så full at jag inte bryr mig nämnvärt, utan fortsätter dansa med henne. Hon är i sin tur tillräckligt full för att inte heller inse eller bry sig om pinsamheten i vad som nyss utspelade sig och dansar också vidare. Vi står så och dansar ett tag, innan jag bestämmer mig för att återigen slå mig ner i soffan, vilket jag också gör, ännu en gång bredvid Rebecca.
Rebecca pratar lyckligtvis om någonting helt annat än Paris och konsthistoria, utan frågar mig istället om jag varit i London där hon pluggade arkitektur ett halvår. Jag svarar ja, och bestämmer mig i samma ögonblick för att inte fråga henne om han kan prata engelska bra. Det känns onödigt, då jag nästan är säker på att hon faktiskt kan prata engelska bra. Rebecca förklarar skillnaden mellan London och Paris grundligt, av orsaker jag inte kan förstå. Dessutom börjar jag bli lite lätt illamående av min polska öl, av vilka jag nyss avslutat min tionde och sista. Mitt huvud snurrar lite, halsen känns ganska tjock och jag har svårt att fokusera blicken på något en längre stund. Därför tycker jag också att det är en smula behagligt att Rebecca pratar vidare utan att ta minsta notis om vad jag tycker och tänker. Det passar mig som handen i handsken, för jag har ingen lust att göra någonting alls förutom att sitta ner, ta det lugnt och stirra tomt ut i luften. En situation som också verkar falla Rebecca i smaken.
Rebecca maler på om olikheterna i stadsbilden samtidigt som jag, till min förvåning, ser Matilda omfamna Robban på vardagsrumsgolvet mitt framför mina ögon. De står väldigt nära varandra och ser ut att viska förtroligt i varandras öron. Robbans läppar rör sig och Matilda ser ut att lyssna med största koncentration på vad han viskar. När Robban är färdig skrattar hon till, med ett högt, kort och oerhört roat fnitter samtidigt som Robban ler brett. Efter det går det fort. Medan Rebecca är mitt i en harang om varför Paris nattliv är överlägset Londons dito, plockar Matilda upp sin handväska från en byrå, vinkar hej då till någon tjej och går till hallen där hon sätter på sig skorna, öppnar dörren och går ut. Robban håller henne i handen under hela proceduren och följer efter henne som en lojal och kärleksfull hund. De är ute ur lägenheten innan Rebecca hunnit poängtera att Londons nattklubbar ofta är större men samtidigt smutsigare än dem samma i Paris. Jag nickar förstrött tillbaka och förbannar mig själv för att jag inte tog med mer öl.
Det är nästan morgon och Rebecca har avslutat sin utläggning om Paris mot London, men inte alls för så länge sedan som hon borde. Hon sitter fortfarande bredvid mig, nu med Erik på sin andra sida. Vi är fyra stycken kvar i lägenheten, utöver mig själv, som fortfarande sitter orörlig i soffan, ännu lite illamående. Kvar finns också Rebecca och Erik, som kramar om varandra i samma soffa, samt en kille som sover vid elementet under fönstret och en tjej som sitter i fåtöljen. Hon har spillt rödvin på sin ljusblåa klänning men verkar ha accepterat det och sover djupt. Det är dags att gå hem, tänker jag, och reser mig. Ingen tycks protestera nämnvärt när jag kliver i mina skor, tar på mig min jacka och öppnar dörren till lägenheten.
På Aschebergsgatan är det lugnt och tyst och iskallt när jag går nerför den, mot spårvagnen. Jag är fortfarande full, märker jag, för det känns helt plötsligt väldigt olustigt att gå nerför en brant. Nästan overkligt, och jag tvingas blinka hårt och länge för att verkligen inse det faktum att vägen lutar. Jag kommer fram till hållplatsen och sätter mig ner på en bänk med värkande muskler och tungt huvud, praktiskt taget utmattad av strapatsen. Spårvagnen kommer och jag hoppar på den. Vagnen är näst intill helt tom, så när som på en ensam kille som sitter längst fram. Jag sitter längst bak. När vi åker förbi Valand ser jag en handikappad man i rullstol på hållplatsen över gatan. I hans förlamade knä sitter en kvinna som smeker honom varsamt över kinden samtidigt som hon kysser honom. Han verkar lycklig. Livet är kanske en schlager ändå, tänker jag, men bara ibland.
Det har cirkulerat ett diagram på internet ett par dagar nu, och det känns nästan som om nyheten sluppit de flesta förbi, eller åtminstone som om de flesta ignorerat nyhetsvärdet i det. Jag får väl därför, så att säga, ta saken i egna händer och skriva om det själv. Nåväl, tillbaka till diagrammet, som för övrigt är skapat av någon amerikansk universitetsstudent med väldigt mycket fritid. Killen i fråga har luskat fram en hel massa personers resultat på de amerikanska standardiserade proven SATs och samordnat dem med respektive personers favoritmusik, för att på så sätt ”bevisa” vilken musik man blir ”smart av”. Eller åtminstone vilken musik ”smarta” personer lyssnar på. Resultatet är en fjäder i hatten för alla Annah Björk-skallar därute.
Längst ut till vänster i diagrammet, det vill säga artisten som de med sämst provresultat lyssnar på, är Lil’ Wayne. De bara något mer framstående eleverna lyssnar på T.I., de något smartare lyssnar på Jay-Z och ytterligare lite längre fram hittar man Nas. Men då ska tilläggas att vi fortfarande är långt till vänster i diagrammet. Idioter lyssnar på hip-hop, verkar vara pudelns kärna. Det hela blir ännu mer förvirrat när postgrunge (Lifehouse! Third Eye Blind!), arenarock (AC/DC! Oasis!) och John Legend ligger väldigt mycket längre åt höger, påpekandes att det minsann är intellektuellt berikande musik. Vill du häpna mer över den synes osammanhängande villervallan av oresonligt skitsnack finns hela diagrammet här.
Men för oss som tycker att Waynes fantastiska ordflöde egentligen borde attrahera de mest vetgiriga av sinnen får väl nöja oss med det faktum att Weezy kommer att hamna långt längre åt höger när Rebirth släpps. Detta eftersom distade gitarrer och allmänt collegerocktjafs uppenbarligen behagar de skarpare hjärnorna mer. Upprättelse till slut, alltså.
Så vad ligger längst åt höger? Det vill säga, vad lyssnar de smarta kidsen på? Gamle goda Ludwig van, naturligtvis! Beethoven är förvisso en bra kompositör, med låtar så självhäftande att man kan nynna på dem redan efter enbart en genomlyssning, men frågan är vilken dessa människor är, de som hävdar att detta är favoritmusiken? Jag vill tro att dem är precis likadana som killarna på min gymnasietid; veka samhällsstudenter med glasögon, stickade slipovers och ett lätt anslag Asperger. Säga vad man vill om människor som Camilla Lundberg, med någon vidare utstrålning har dem inte.
Till sist kan jag bara tillägga att Kent är vad idioter i Sverige lyssnar på. Daniel Westling, 0,1 på Högskoleprovet, är ett slående exempel på det.
Barnstjärnor är ett kittlande fenomen jag aldrig upphör fascineras utav. Det är liksom fantastiskt och äcklande på samma gång att se barn kläs ut i vuxenkostym och ställas ut för allmänheten medan föräldrar drar i trådarna bakom scenen. Att se Michael och hans bröder sjunga och dansa som synkroniserade robotar är värt alla applåder i världen, för de var inte bara gulliga i sina oproportionerligt stora afrofrisyrer, I Want YouBack är ju faktiskt en av Motowns absoluta toppar också. Samtidigt får man en fadd eftersmak av uppvisningen när man vet hur pappa Joseph domderade ungarna eller när man ser den bisarra freakshow Michael Jackson är idag.
Och det finns fler exempel på stjärnor som exploderat i ung ålder för att senare i livet fallera under allmänhetens lupp. Michael är ett exempel, Britney ett annat. Och så sent som för två veckor sen gjorde Chris Brown som sin namne Bobby och spöade upp flickvännen. Om några år hittar vi Amy Diamond och Molly Sandén i VIP-loungen på Sturecompagniet med näsorna fulla av kola, såvida det inte redan hänt vill säga. Oavsett om fenomenet barnstjärnor ska etiketters som ”barnarbete” eller inte, kan väl de flesta enas om att det åtminstone inte är särskilt bra för de små livens psyke, det att bli satt på scen i tidig ålder.
Hip-hopen har också haft sin beskärda del av barnstjärnor, ända sedan en viss Jermaine Dupri plockade upp två grabbar i köpcentrum och vände deras byxor bak och fram. Nedan följer en lista på de bästa barnstjärnor/grupper från hip-hopen.
1. Shyheim Om den mesta barnrappen är söt och gullig är Shyheim antitesen till det påståendet. Han var en hangaround till mäktiga Wu-Tang på den tiden de faktiskt var mäktiga och lyckades få spela in ett soloalbum 14 år gammal 1993, mest tack vare något diffust släktskap till Ghostface. Fast det är att vara en smula orättvis mot Shyheim, första albumet andas New York tidigt nittiotal och är kallt, hårt, elakt och, i mångt och mycket, briljant. Dessutom överstrålar han både ODB och Jay-Z på Big Daddy Kanes klassiska posselåt Show & Prove. Tyvärr lyckades Shyheim aldrig slå stort, utan fick fortsätta agera i periferin, bortom de stora scenerna. Men han är fortfarande med på banan, senast känd för att ha biff med Raekwon. Storslagen meritförtäckning ändå.
2. Hot Boy$ Många glömmer, eller vet inte om, att Lil’ Wayne började karriären som en lojal fjortonårig lagspelare i Hot Boy$, men så var det. 1997 var året då Cash Money samlade ihop grabbarna som brukade hämta kaffe till Kilo-G och satte dem framför mikrofonen och ett par beats signerade Mannie Frash. Hot Boy$ var så väldigt annorlunda i jämförelse med andra barngrupper: de behöll gatuestetiken varför man slapp rappande om högstadiekärlek, förstulna blickar i korridoren och hur jobbigt det är när mamma tjatar på en. Här handlar det om droger, pistoler och att åka bil; saker jag kan relatera till i min vardag alltså! När jag nu lyssnar igenom debutskivan är det dock inte särskilt klart att Weezy skulle komma att bli den mest lysande stjärnan av dem alla. B.G. och Juvenile är galaxer bättre. Synd bara att de stannade i utveckling medan Weezy blev det monster vi känner och älskar idag.
3. Lil’ Bow Wow Bow Wow droppade prefixet “lil’” när han tyckte att han blivit för vuxen för det, vilket var i ungefär samma veva som han blev dålig också. Hans första album, Beware of the dog, är en milstolpe inom barnhip-hop, med en finfin produktion signerad dåtidens största producent, Jermaine Dupri, fullproppad med hits. Ärligt, singeln Bow wow (That’s my name) är fantastisk, från den ödesmättade synten till den påkostade videon. Men den största milstolpen med Bow Wow var att han i grund och botten var den första av de mer, så att säga, cyniska barnstjärnorna inom hip-hopen. Han var paketerad från starten som den gulliga ungen från gatan med cornrows och för stora kläder. Vilket inte på något sätt hindrar honom från att vara bra, men det ger liksom vatten på alla politiskt korrekta paragrafryttares kvarn som tycker barnindustrin är såå förfärlig.
4. Lil’ Romeo So So Def introducerade världen för Bow Wow 2000, varför söderns andra stora utpost vid den här tiden, No Limit, kände sig tvungna att replikera. Lil’ Romeo, son till Master P, brorson till Silkk the Shocker och C-Murder blev, faktiskt, den yngsta någonsin att toppa Billboard. Det var med singeln My Baby, som logiskt nog samplade den tidigare rekordinnehavaren Michael Jackson. Tyvärr gick det rejält utför efter det självbetitlade debutalbumet, men det står sig å andra sidan fint idag, och kan med rätta sorteras in i de översta lagren av No Limits katalog. Idag verkar rapkarriären ligga på is främst för att de senaste albumen varit totalt värdelösa. Men tydligen ska han vara helt okej på basket plus att han skapat någon slags seriefigur som lär barn om värdet i att värna om naturen. Inte så hood. So So Def får väl ses som segrare i barnstjärnestriden. Lil’ Romeo var, i det långa loppet, för ojämn samtidigt som Lil’ Bow Wow fick stöd från mycket större spelare mest hela tiden.
5. Biv 10 Pee Wee Allstars Att se barnstjärnor kan bli som att se skönhetstävlingar för barn – lite obehagligt alltså. Pee Wee Allstars är lite på det sättet. Ett skivbolag samlade ihop ett gäng ungar och sa åt dem hur de skulle bete sig, se ut, röra sig och låta. Å andra sidan är det svårt att blunda för det faktum att det enda albumet som gavs ut innehåller förstaklassiga beats och, på sina håll, överraskande bra rappande. Det blev dock inga stjärnor av pojkarna, men en av dem, Rashad, får åtminstone agera weedcarrier för T.I. och resten av Grand Hustle-stallet. Men för all del, lyssna på Sumthin’ terrible med Mag 7. Han är utan tvekan den bästa av alla barnrappare på den här listan, när alla fortfarande var unga och gulliga vill säga. Om resten av kidsen i Pee Wee Allstars hade låtit så här bra hade förstaplatsen varit given.
6. Kriss Kross Duon som fick dig att rocka brallorna bak och fram var, precis som Bow Wow, Jermaine Dupris skötebarn och hans produktion slungade inte bara de två grabbarna till stjärnstatus utan han själv också. Debuten Totally Krossed Out låter än idag väldigt bra, om än lite vekt för min smak. Men man blir lätt nostalgisk när man hör Mac Daddy och Daddy Mac spotta sina verser och förundrad över hur jävla stora de ändå var. Jag har för mig att jag har läst någonstans att debuten är ett av de 15 bästsäljande hip-hopalbumen någonsin. Jag ser ingen anledning att säga någonting mer om det.
7. Another Bad Creation Södern har fullkomligt spottat ut barngrupper vilket väl inte är speciellt märkligt. När det gäller hip-hop har Södern ständigt gått i bräschen för nya stilgrepp, hur olika (crunk) de än är (Miami bass). Another Bad Creation var hursomhelst bland de första barngrupperna någonsin, 1991 släpptes deras första album. Det är mysigt att lyssna på dem, då de låter som en blandning av sena Jackson 5 och De La Soul. Lagom farligt alltså, men inte så mycket mer.
8. Lil’ Jared Jag vet inte så mycket om Lil’ Jared annat än att han är från Texas och är Traes son. Men det räcker med att se videon här nedanför. Åtta år gammal har lille Jared redan fattat grejen. Södernsläpigt läspande, pengakastande, rims, dookie rope, pitbullterriers; allt finns med! Det enda jag inte fattar är varför både Jared och Trae envisas med att göra westside-tecknet, men det får väl vara då.
På Ills ’n’ Thrills skjuter vi hej vilt, helst från höften och gärna oregelbundet. Så leker livet för en bloggare som varken stolpat upp ämnen eller tidsram. Deal with it. Från hiphop till ”alfahanne”-prosa till, ja just det, konst. Logiskt och pedagogiskt, som alltid, alltså.
Först sattes bollen i rullning med Anna Odell som låtsades vara psykiskt sjuk och skojade fram emoblad och ångestattacker som en annan Bright Eyes-skalle, med tvångsintagning som påföljd. Förfärade hobbyrecensenter mumlade mantrat ”ersättning, ersättning” tills de blev hesa. Men det var innan de återigen satte kaffet i halsen när nästa skandal lyftes fram bara några dagar senare. Nu blossar debatten på riktigt och överskuggar till och med Piraträttegången i floskler.
Fast den där tunnelbaneterroristen har tydligen sålt två exemplar av sin konst (eller var det skadegörelse?) för i runda slängar 30 000 styck. Detta applåderar jag, högt och ljudligt. Inte så mycket för själva konsten utan snarare för konsten att kunna sälja den. Det visar på vad sann entreprenörsanda och om det är något jag ser upp till så är det hustlin’. Eller så rör det sig helt enkelt om stor konst, vad vet jag.
Bäst med konstdebatten: Den vidsynta kritik som lyfts fram, att Taggarn, i likhet med den trollande psyksjuke, gör det ”för uppmärksamheten”. Som vore det något exceptionellt? Är inte konst till för att väcka just uppmärksamhet eller vad? Lite som att kritisera mördare för deras brutalitet eller tecknade filmer för att vara overkliga, alltså.
Annat bra, eller åtminstone roligt, var Lena Adelsohn Liljeroths utspel. Hon plockade partipoäng som barn plockar äpplen från träd när hon stack ut hakan och kallade spraytilltaget för skadegörelse – inte konst. Nya Moderaterna – folkligt så det förslår. Vad mer som var bra var att alla var så himla upprörda över konstnärerna och deras (fniss) konstighet att Piraterna flugit under radarn, åtminstone i viss mån. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om de får gå Golgatavandring uppför Skojarebacken eller inte, men då slipper vi i alla fall tusentals oinsatta människor som vill visa sig politiskt korrekta där också liksom.
Sämst med konstdebatten: Tja, förutom det av Svenska Dagbladetsdubbade ”latenta kulturhatet”, är att gängse bild verkar vara att Konstfack som lärosäte ska bära ansvar för diverse ekonomiska påföljder, vilket är ett gytter av je ne sais quoi i mina öron. Både Anna Odell och Taggarn är vuxna människor och torde därför få stå för konsekvenserna själva, som de sanna konstnärer de är. Ty om de inte själva kan stå till svars för sin konst, varför ska då andra människor ens bemöda sig försöka förstå den?
Slutligen har jag bestämt mig för att framföra min hemskrudade performanceart och tända eld på en Saab i Rosenbad, bara sådär, något som med stor sannolikhet kommer att bli nästa veckas konstskandal. Om de övertydliga pekpinnar Anna Odell använde sig utav var stor konst är väl mitt tilltag detsamma, eller?
Jag har alltid älskat henne mer än någon annan kvinna jag någonsin träffat. Emma på dagis, hon med det blondaste håret någonsin, som pussade mig på kinden efter att jag gjort mål i fotbollen på rasten. Åt helvete med henne och hennes slampighet, jag har försökt förtränga henne ända sedan hon pussade Richard på kinden bara några veckor efter att hon gjort detsamma med mig. Fuck Linda på mellanstadiet, hon som fick bröst först av alla och som jag använde i mina onanifantasier också långt, långt senare. Och Viktoria på högstadiet, hon kan försvinna ur mitt liv hon också. Bara för att du sugit av mig ett dussintal gånger betyder inte det att jag är dig evigt tacksam. Camilla och Lisa och Maja på gymnasiet, ni är mig inte längre värdiga. Sara, du som jag en gång älskade, du kan dra åt helvete mest av alla. Du, med dina markerade smilgropar och rådjursdjupa isblå ögon, jag har annat att tänka på. Jag har en ny kvinna att skänka min kärlek, att ge mina tankar och att berika med min eviga uppmärksamhet.
Jag minns de män som har passerat genom hennes liv. Jag har hatat dem alla innerst inne, även om jag inte sagt det rätt ut. Jag har istället försökt buteljera min aversion inom mig och bidat min tid. Jag försökte glädja mig åt hennes försök att nå äkta kärlek och fyrat av falska leenden när jag sett hur lycklig hon blivit av dem. Alltid försökt att vara artig och väluppfostrad när jag presenterats dem, skakat hand, ständigt lite för hårt, och tittat dem djupt in i ögonen, ofta vänligt med den starkaste vilja jag kunnat uppnå, men minst lika ofta med ett illa dolt hat flammande i centrum av mina pupiller. Bidat min tid, som sagt, har jag gjort, ibland med ett spel bakom gallerierna, ibland utan det. Ibland har jag ljugit dem rakt upp i ansiktet om dem frågat om dig, ibland har jag konstruerat diaboliska planer för att röja dem ur vägen. Nästan jämt har jag inte varit tillräckligt rak i ryggen för att utföra dem, men jag har ständigt gäckat i kulisserna, som en skugga eller ett spöke, med en rak och tydlig agenda: förstöra konkurrensen, vinna kampen.
Och nu är tiden inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med kuken uthängd ur byxorna. Det här ska bli mitt mästerverk, min present till henne på Alla hjärtans dag. Det är ett frostigt och ganska obehagligt arbete, det att omsluta sin mandom i gips, men den värsta chocken har lagt sig. När jag stack ner den kände jag hur ollonet sved av blandningen och bättre blev det inte när jag trängde ner skaftet. På ett sätt var det å andra sidan en smula erotiskt, men samtidigt var det alldeles för kallt, grovkornigt och svårgenomträngligt för att påminnas om något sexuellt äventyr. Det är fortfarande obehagligt, nu när en halvtimme har passerat, och när jag med fingrarna känner på gipset som ligger i plastbehållaren jag vanligtvis använder till bakning är det fortfarande poröst. Det krävs alltså fortfarande lite tid och tålamod från min sida. Men tålamod har jag gott om. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänker jag och lutar mig bakåt i soffan, med plastbägaren, gipset och kuken i båda mina händer, tv:n sprutar ut direktsänd storslalom, och jag tänker tillbaka på mig själv och henne.
Hon har alltid funnits i mitt liv, ända sedan barnsben. På dagis var hon där och hjälpte mig bygga sandslott. Vi skrattade tillsammans och sprang runt med glädje i blicken, precis sådan otvungen glädje enbart ett barn kan känna när han får göra som han vill. På lågstadiet var hon också och hon hjälpte mig med läsandet, skrivandet och räknandet. Hon var duktig, och lärde sig fortare än mig, men var aldrig sen att ge mig en hjälpande hand när jag som mest behövde det. Hon var heller aldrig sen att hjälpa mig när jag kände mig liten och osäker, som när jag började i en helt ny skola, med helt ny människor i mellanstadiet. Eller när jag började spela fotboll med andra, helt nya människor. Hon var där och höll mig handen, hjälpte mig att passa in och hitta nya kompisar. Att pröva på nya saker var inte längre än skrämmande eller farlig tanke, för jag visste att hon skulle stötta mig. Och listan kan skrivas längre, men jag ser ingen anledning till det. Mönstret fortsätter, hela tiden, hon och jag, hand i hand, mot världen.
När jag vaknade ur en slummer jag inte hade planerat hade storslalomen på tv avslutats och utanför började solen gå ner. Jag tittade ner i den gula plastbehållaren och trevade försiktigt med handen. Jag kunde inte längre gräva mig neråt i gipset, det tidigare porösa var nu stelt och hårt och oböjligt. Försiktigt lyfte jag ur paketet från skålen och la det på köksbordet. Där började det omsorgsfulla arbetet att få ut kuken ur min skulptur. Det var ett hantverk som krävde största möjliga koncentration, men jag lät det ta den tid det tog. Denna gång skulle jag lyckas. Denna gång skulle jag bli lycklig. Denna gång skulle vi bli lyckliga. När jag var klar, efter en god halvtimmes stretande, placerade jag avgjutningen med största försiktighet i en vacker snidad trälåda med karvade konturer på locket och sidorna. Det var en skör men grann skapelse som fortfarande osade av min odör, märkte jag, när jag luktade snabbt i den i hålighet min kuk tidigare hade varit. Men innan jag skickade iväg lådan med dess innehåll och tillhörande kort målade jag gipsverket svart. Det såg tufft ut, tyckte jag.
Tyvärr blev min mamma inte lika lycklig över det som jag hade hoppats. Det tar nog tid innan vi kan prata om det igen. Men nu vet hon vad jag tycker och tänker. Det är hennes drag nu.
Ut: Få det att regna In: Få det att REGNA! Att kasta pengar på horor har ingenting att göra med bloggande, det är istället snarare raka motsatsen till att kasta pärlor åt svin. Roligt och enkelt är det också, men gud ska veta att det som en gång var roligt och enkelt numer blivit svidande svårt. Vardagsnöjen som champagnegalopp och regnmakeri får därmed ställas i skamvrån. Det är recession, bejbi, glöm inte det! Att få det att REGNA eller vattensport låter i alla fall likadant och får väl fungera som ett lagom dekadent substitut medan sedelpressarna går varma.
Ut: Kunna använda skjutvapen In: Kreativ krigsföring Som dödsbringande kompanjon är en fickstor Beretta ett val som hedrar sin bärare. Ett perfekt exempel på såväl konversationsöppnare och –avslutare. Makalöst! Men tyvärr belamras allt fler av samhällets skikt av rigorös säkerhet. Borta är de dagarna när man kunde spatsera runt med sitt vapen synligt i bältet och det är den personliga tryggheten som fått ta sin beskärda del stryk av den förändringen. Därför är mannen som kastade skor på Bush värd att applådera. Att kunna rusta sig med alternativa vapen må inte vara lika användbart som en hagelsprakare, men man får ta seden dit man kommer. Installera knivblad i skosulan, sy in kaststjärnor under huden, slipa dina naglar till sylvassa stickvapen. Var man har sin smak, varför du bör testa dig fram för bästa resultat.
Ut: Administration In: Att tillåta sig personlig tid Bestämmande och domderande är ett fasligt sjå som för stunden är hur kul som helst men som i långa loppet blir ingenting annat än en plåga. Den vite mannens börda har inte bara att göra med systematiskt våldföra kristna värderingar på infödingar utan likaså med de minsta av uppgifter, såsom att lära grabben hur en hanterar hammaren eller hur frugan bäst hanterar omedgörliga fläckar på ekparketten. Det är ett sisyfosarbete du aldrig kan bli klar med. Så unna dig att ligga på latsidan lite. Lägg upp fötterna på pallen och pusta ut. Låt tiden gå sin gilla gång, arbetet finns kvar närhelst du väljer att utföra det, var så säker. Manlighet 2009 handlar inte bara om att klarlägga hur saker och ting blir gjorda, det handlar minst lika mycket om att låta vissa klara sina uppgifter på egen hand. Utbrändhet ska inte bli årets mest förslösade term i år igen, sanna mina ord. Även en mästare behöver ta en paus ibland, sa maken till hustrun när han runkade bort sitt stånd. Varför? Because you’re worth it.
Ut: Suga kuk In: Longdicking Oralsex? Hoe please, det är så 90s att man undrar om hon inte tatuerat svanken, pincettansat könshåret och gillar att få det i ”den lilla”. Vilka är dessa porrskadade flickor som lärt sig samlagets A och O via Rocco Siffredi-rullar på TV1000 och varför tror dem att mannen går igång på att hunsas runt i sänghalmen? Medelklassig, svennig missionärsställning är det nya eftersom vad som förut var kutym i enbart Max Hardcores värld numera tagits över av småtjejerna på Ditt Lokala Högstadium. Men bara för att man gör det på ett gammalt hederligt och väl beprövat vis behöver det inte vara tråkigt. Ge din älskade en present. Ge henne en natt av longdicking varpå hon därefter inte kommer våga be om någonting annat än din nåd eller skrika någonting annat än åh-gud-älsk-jävla-ling-fortsätt i ditt öra.
BONUS Ut: Fuck you In: Fittslickartecknet Varför? För jag säger det, that’s why.
I just say WOW! The Animal Collective has recently let out an album, and I think it’s really awesome. They’re sort of exploring new territories, which I think is good. Another thing I think is good, which also improves the Animal Collective even further, is that they are writing really great songs. Here’s the video for their new single, “The Animal Collective Dance”, which is kind of like Soulja Boy but much better, oh man I swear oh yes. It is said to be produced by Danja, which you can clearly tell by the drum sound and whatnot. I never hoped for this greatness from the Animal Collective, but I have obviously been proven wrong. Oh silly me, now I have to stand in a corner with a pointy hat full of shame. While I do so, you go ahead and listen!
Jullovet är över och det är då sannerligen på tiden. Nu är det dags att få lite saker gjorda, så den där kladdiga skammen över ledigheten kan tvättas bort. Jag rådde bot på sånt direkt i och med att jag skickade in en liten text till Tårtan, Bollen och Gräddnos över på Vända kappan efter vinden. Jag föreslår att du går in och läser inlägget, som är en vidareutveckling av lucka 7 i min julkalender. Sen ska du klicka dig vidare i grabbarnas arkiv också, för där finns mången kul att hämta. Och kul vill vi ju alla ha.
Den tjugofjärde och likaså sista luckan i en julkalender brukar alltid vara den största, viktigaste och mest storslagen. Minnen av när man som barn med skälvande hand öppnade sista luckan i SVT:s tillhörande julkalender är mig nära. Den var alltid stor och inbjudande, och bakom fanns den bild som tecknaren lagt ner mest tid och energi på. Med mig är det annorlunda. Nu för tiden tycker jag tvärtom. Den sista luckan är den minst betydelsefulla. Nu är vi alla trötta och mätta. Spänningen är liksom bortflugen.
Valet känns därför självklart. Prodigy är en sur gammal stöt som inte vill vara med längre. Jag är förvisso varken ”gammal” eller ”stöt”, men delar hans ovilja att vara med samt hans sura sinnelag.
Så GOD JUL DÅRÅ så ses vi kanske i mellandagarna eller vid nyår eller något i den stilen.
Plain Gold introducerades med buller och bång i december och målades upp till ett Mecka av r’n’b. Det utlovades guld och gröna skogar, det skulle bli världens bästa r’n’b-portal. Ambitionerna var det alltså intet fel på. Tyvärr är det mest spännande att finna i skrivande stund en julkalender över årets bästa låtar, men det vet vi allihop vem som egentligen gör bäst. När nyhetens behag lagt sig verkar det sålunda mest vara en Wifebeaterlove i ny kostym och på knagglig engelska. Nåväl, friska tag är alltid välkomna och jag både tror och hoppas att 2009 kommer att innebära den kvalitativa uppryckningen vi från början blev lovade. Om inte har vi åtminstone en småputtrig blogg att följa.
Nu till någonting annat, fast nästan likadant. R’n’b-året har bjudit på ett par fina ögonblick, främst tänker jag på Step up 2 the streets ljuvliga soundtrack samt de välförtjänta genombrotten för Trey Songz och The-Dream. Det har dessutom bjudit på två fantastiska låtar med samma titel.
Jag har alltid varit svag för Cassie, ända sedan Me & U var 2006 års egen signatursång. I år talades det om en uppföljare till debutalbumet och det viftades ett par magnifika singlar framför våra ögon. Till exempel den dansanta Is it you från nämnda soundtrack eller Lil’ Wayne-gästade Official girl, en lagom kylig och mjuk pärla. Men bäst var Thirsty. Jag har för länge sedan själv lagt upp den till bjuds på denna sida och när jag gjorde så kommenterade Martin Janzon den som ”len som sammet, som lårhud”. Jag ser inga anledningar att ändra eller tillägga det omdömet.
Cassie – Thirsty
Och så dök det i somras upp ytterligare en låt med titeln Thirsty. Nu var det dock inte längre tal om sammet eller lårhud. Nu var det istället tal om Atlantasonen Cutty och hans like Lil’ Scrappy. Det är Hennessy, det är Patron, det är slampiga kvinnor, det är en crunkdoftande banger med en lätt touch av neoklassisk Baltimore club. Och det är minst lika bra som Cassie.
Cutty – Thirsty (feat. Lil’ Scrappy)
Vilken som är bäst? Jag kan inte bestämma mig. Kan du?
PS. Blogger har blivit fascister och verkar vilja radera mina inlägg, ett i taget, varför indexkompositionen blivit lite... lustig. DS.
Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.
Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.
Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.
Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.
Sverige anno 2008 var inte ett helt behagligt land. Det hade inte blivit den Bullerby med folklig monarki och glada gossar alla trodde och hoppades. Det visade sig istället att det fortfarande var fast i bojorna av gamla synder. Förr hette det åsiktsregistrering, nu heter det FRA.
Det var en mediabomd utan dess like. Närhelst en kolumnist på DN var oinspirerad eller när en bloggare önskade öka uppdateringsfrekvensen kunde de smidigt och enkelt lägga in sitt veto i frågan, allra helst i form av ett upprört ramaskri. Och jag förstår varenda en av dessa röster. Demokrati och valfrihet och sånt ligger mig lika varmt om hjärtat som nästa svenne. Dock är jag inte särskilt orolig över vad som kommer att hända.
Ty jag är uppvuxen med informationssamhället och allt vad det innebär. Vill Försvarets Radioanstalt spåra allt det vill veta om mig är det ett lättbestiget berg. Jag lämnar ut namn och adress vid varje inskrivning på vadhelst som är grejen just nu, vare sig det heter Myspace eller Facebook. Jag fyller i mitt personnummer varje gång jag handlar mina filmer eller kläder. Mitt kreditkortsnummer är uppskrivet på varje sida värt namnet, oh yes. Jag för till och med interaktiv dagbok för allas nöje! Jag är en öppen bok som inte är rädd för att läsas ANYTIME av ANYONE. Så ta det, ni töntar som är rädda för FRA som vore det Apokalypsens fyra ryttare.
Fast egentligen tycker jag, innerst inne, att ni som kämpar gör ett bra jobb. Dock är det ett smutsigt och otacksamt jobb, varför jag aldrig ämnar utföra det. Jag är bättre på annat än att arbeta, såsom att håna arbetare. Och om ni kände er extra utpekade eller till och med blev ledsna över mitt enkla raljerande kan ni gotta er i det faktum att ni åtminstone får saker gjorda. Se så, hakan upp. Här får ni en låt att bättra på kämparglöden.
Det är mars och jag sitter hemma hos min vän Johan som fyller år. Johan är i vanlig ordning modest i sitt firande och har därför enkom bjudit in mig och tre andra, i förhoppning att kvällen blir lugn och städad. Vi sitter således och spelar På Spåret, småputtrigt smuttandes på burköl, och utmanar varandras intellekt med frågor som ”Vad heter paradgatan i Newcastle?” eller ”Vid vilken sjö ligger Budapest?”. Vi är vuxna, vi är väluppfostrade, vi har trevligt. Jag finner mig dessutom i den bekväma positionen att dominera mina motspelare, en kombination av min begåvning men främst i de andras obefintlighet utav det. Jag är därför en smula stursk och väljer att bryta kvällens till dess avspända hållning. Jag är värd det, menar jag på, och lutar mig därför bakåt i fåtöljen, i ett nonchalant mellanläge av sittande och liggande och dricker lite mer rikligt av de nästan ljumma Royal, importerad från Danmark av någon som i ett anfall av girighet bestämt sig för att köpa den billigaste avarten till alkohol han kunde finna. Kvällen är alltså trevlig. Så trevlig att jag börjar bli nervös av den gemytliga tonen. Jag vill därifrån, vidare ut i natten, ut till barer, dansgolv och kvinnofamn. Efter en stunds dividerande med mina vänne,r som allihop förvandlats till kombattanter, strikt ointresserade av någonting annat än en hemmakväll, lyckas jag släpa mig med John, den enda med den ens ringaste lust att följa mitt exempel.
På vägen till stan måste vi stanna hos John, då han enträget menar att han ska ”byta skjorta”. Vi går in i hans vidriga håla, belamrad av smutsig disk och tomma PET-flaskor och cigarettfimpar. Men istället för att öppna garderoben, öppnar han byrålådan och fiskar upp ett ark tabletter. Tabletterna är små, runda och vita och han räcker mig uppmanande tre stycken samtidigt som han sväljer tre själv. Jag rycker på axlarna och göra samma sak. Därefter är kvällen ett svart hål.
Jag minns knappt någonting från det att vi lämnade Johns hem till det ögonblick när jag står inne i ett toalettbås på någon krog. Båset är till bredden fyllt med spya. Det finns i toaletten, i handfatet, på golvet, smetat på väggarna och på badrumsspegeln. Själv står jag med händerna i handfatet, med fingrarna gula av geggan. Det är en motbjudande syn och blir än mer vidrig när jag så här i efterhand målar upp den för mitt inre. Jag har ingen aning om var jag är eller hur mycket klockan är eller vad jag har gjort. Jag är inte ens säker på att det är mina gallvätskor som jag står och kramar mellan fingrarna, men det är å andra sidan en detalj jag inte bryr mig nämnvärt om. Faktum kvarstår att jag har händerna i ett handfat till bredden fullt med spya och från vems inälvor det kommit ifrån är inte fakta värd namnet. Fylld av chock tar det mig därför ett ögonblick att inse vad jag håller på med. Efter en stunds försök av detektivarbete där jag inte för mitt liv kan komma på hur kvällen nått denna punkt, begriper jag åtminstone att jag först och främst måste ta mig ur från det surt stinkande båset. Jag låser därför upp dörren och kliver ut, bara för att mötas av en kille som väntat på att jag ska bli klar. Hans ansikte förvrids av det nästan episka skicket båset lämnats i, men jag försöker undvika att möta hans blick. Innan jag går ut från själva badrummet hör jag dock honom skrika någonting efter mig, men jag är alldeles för upptagen med annat tankearbete för att svara honom eller ens uppfatta vad han ropar.
När jag lämnat den smala korridoren som avskiljer toaletterna från resten av klubben blir jag ännu mer förvirrad. Jag har ingen jävla aning om var jag är. Jag är fortfarande en smula kvalmig och dåsig efter vad jag nyss genomlidit och har därför svårt att urskilja inredningen. Inte hjälps det heller av mörkret som inneslutar lokalen, alla hoppande människor och den dunkande musiken. Jag är trött, vill hem och ångrar att jag inte kunde uppskatta den civiliserade ton kvällen startade i. Någonstans sitter Johan tillsammans med två vänner och avnjuter hemmagjorda snittar med Roquefort och ett glas rödvin. Någonstans står jag, hög, full och ensam, med grumlig blick och händerna täckta av spya. Det är 2008. Jag har inte lärt mig någonting.
Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.
2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.
Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller förett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.
Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.
Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.
Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.
Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.
I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.
