Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.
2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.
Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.
Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.
Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.
Hästpojken – Caligula
För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.
2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.
Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.
Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.
Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.
Hästpojken – Caligula
För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.
1 kommentar:
Haha... det ärar oss at du valt att sprida vårt årsevangelium. 2009 ska jag försöka hitta fler att beefa "tillbaka till sina jordhålor" (Som Carl Hamilton sade om halal-tevebrudarna, pun intended till Hamilton mao)
Skicka en kommentar