Det var en onsdagskväll i juli och som alla varma sommarkväller kunde jag inte med berått mod sitta hemma och sura. Nej, som sann svensk betydde det att jag var tvungen att gå ut för att utnyttja de få vackra stunder man blir erbjuden. Jag mötte upp ett par vänner på en mindre krog i Vasastan där vi satt och pimplade vattnig men billig öl under några timmar. Det var idel glada miner på alla. Vi satt där, tio till antalet, och pratade förmodligen om både ditten och datten. Jag har för vana att glömma av prat bland vänner, mest för att det sällan sägs någonting värt att komma ihåg. Förmodligen pratade vi om hur gemensamma bekanta eller hur någon precis hade gjort slut med sin pojkvän. Jag minns inte exakt, men jag minns att det var trevligt. Så trevligt att vi alla bestämde oss för att gå därifrån tillsammans.
Kosan styrdes därför till Nefertiti, Göteborgs alldeles egna vattenhål för de tjugo-nånting människor som är för coola för Avenyn. Väl framme fick vi trängas i en löjligt lång kö, där diskussionerna följde de vanliga ramarna. Någon ville gå till en lägenhetsfest, någon annan ville gå till Rio-Rio istället, en tredje var alldeles för full vilket manifesterade sig i att kedjeröka och vara alldeles för fokuserad på sina skor. Jag stod mest och härdade ut tiden och sa eller gjorde därför inte så mycket. När vi efter att ha köat i nästan tjugo minuter blivit insläppta av vakten, gick jag raka vägen till baren på uteserveringen och köpte en öl, vilken jag drack upp på samma ställe. När ölen var slut hade det blivit tråkigt att stå ensam, vilket var ungefär samtidigt som jag insett att ingen av de konststuderande på Valand hade någon som helst lust att ligga med mig eller ens låna mig en cigarett. Istället gick jag inomhus, till dansgolvet och scenen.
Till min förvåning möttes jag inte av vad som är kutym på Nefertiti; det vill säga stenhård techno eller jovialisk soul. Vad som istället mötte mig var hip-hop. På scenen stod en ranglig svart man som ålade fram på scen. Precis nedanför scenen stod mina kompisar. Efter att ha trängt mig igenom det publikhav som faktiskt bildats ställde jag mig bredvid. Det enda jag kan minnas är att jag med vidöppen mun skrek ”Faaaan, vad bra det är!”. Alla höll med.
Därefter minns jag att vi mest stod och skrek och dansade om vartannat. Jag kommer också ihåg att jag fick prata i mikrofonen och att jag sa något intelligent i stil med ”MER ÖL”. När han hade spelat klart gick vi upp till uteserveringen, drypandes av svett. Efter ytterligare ett tag raglade fyra av oss vidare och köpte hamburgare i Vasastan innan vi gick hem. På ditvägen lyssnade vi på Three 6 Mafia varvat med 36 Chambers och argumenterade huruvida Ol’ Dirtys eller Inspectah Decks (som jag ensam tyckte) vers är bäst på Protect Ya Neck.
Så här i efterhand kan jag inte tycka annat än att det var en lyckad kväll. Den var inte fantastiskt, men långt ifrån dålig. Jag skulle förmodligen knappt ens komma ihåg den om det inte vore för att jag någon gång i höstas ramlade på en låt som heter Black Magic av någon som kallade sig för Leif. När jag hörde den insåg jag att det var exakt den låten jag hörde när jag klev nerför trapporna till Nefertiti den gången i somras. Det är inte den bästa låten jag har hört i år, men det är å andra sidan långt ifrån den sämsta. Ibland kan man tycka om något innerligt bara för att det är bra.
Leif – Black Magic
Kosan styrdes därför till Nefertiti, Göteborgs alldeles egna vattenhål för de tjugo-nånting människor som är för coola för Avenyn. Väl framme fick vi trängas i en löjligt lång kö, där diskussionerna följde de vanliga ramarna. Någon ville gå till en lägenhetsfest, någon annan ville gå till Rio-Rio istället, en tredje var alldeles för full vilket manifesterade sig i att kedjeröka och vara alldeles för fokuserad på sina skor. Jag stod mest och härdade ut tiden och sa eller gjorde därför inte så mycket. När vi efter att ha köat i nästan tjugo minuter blivit insläppta av vakten, gick jag raka vägen till baren på uteserveringen och köpte en öl, vilken jag drack upp på samma ställe. När ölen var slut hade det blivit tråkigt att stå ensam, vilket var ungefär samtidigt som jag insett att ingen av de konststuderande på Valand hade någon som helst lust att ligga med mig eller ens låna mig en cigarett. Istället gick jag inomhus, till dansgolvet och scenen.
Till min förvåning möttes jag inte av vad som är kutym på Nefertiti; det vill säga stenhård techno eller jovialisk soul. Vad som istället mötte mig var hip-hop. På scenen stod en ranglig svart man som ålade fram på scen. Precis nedanför scenen stod mina kompisar. Efter att ha trängt mig igenom det publikhav som faktiskt bildats ställde jag mig bredvid. Det enda jag kan minnas är att jag med vidöppen mun skrek ”Faaaan, vad bra det är!”. Alla höll med.
Därefter minns jag att vi mest stod och skrek och dansade om vartannat. Jag kommer också ihåg att jag fick prata i mikrofonen och att jag sa något intelligent i stil med ”MER ÖL”. När han hade spelat klart gick vi upp till uteserveringen, drypandes av svett. Efter ytterligare ett tag raglade fyra av oss vidare och köpte hamburgare i Vasastan innan vi gick hem. På ditvägen lyssnade vi på Three 6 Mafia varvat med 36 Chambers och argumenterade huruvida Ol’ Dirtys eller Inspectah Decks (som jag ensam tyckte) vers är bäst på Protect Ya Neck.
Så här i efterhand kan jag inte tycka annat än att det var en lyckad kväll. Den var inte fantastiskt, men långt ifrån dålig. Jag skulle förmodligen knappt ens komma ihåg den om det inte vore för att jag någon gång i höstas ramlade på en låt som heter Black Magic av någon som kallade sig för Leif. När jag hörde den insåg jag att det var exakt den låten jag hörde när jag klev nerför trapporna till Nefertiti den gången i somras. Det är inte den bästa låten jag har hört i år, men det är å andra sidan långt ifrån den sämsta. Ibland kan man tycka om något innerligt bara för att det är bra.
Leif – Black Magic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar