Click clack motherfuckers!

Vapen är inte bara ett tecken på utförlig kylighet eller en monumental penisförlängare, utan också en fundamental bas i hip-hop. Viktigpettrar babblar om de fyra elementen som om klottring eller att rulla runt på golvet vore något hedersamt och äkta, medan de totalt ignorerar våldet, som vi alla andra vet är än centralare. Bla bla graffiti bla bla, kan de säga medan de som lever på gatan snabbt inser att en pistol är värd tusenfalt mer än konsten att spraya på murväggar. Respekt är vad man söker och det får man inte heller genom att dansa som i valfri Run DMC-video. Nej, vad som skänker respekt är hur man rakryggad och oskadd kan gå på Atlantas gator, och sådan respekt får man genom våld, helst medelst kallt, hårt stål. Ty vad kan väl vara mer våldsamt och kyligt en blänkande Smifnwessum instoppad i bältet, lagom synligt för passerande? Inte mycket är svaret och vilket vapen som är mest kyligt reder vi snabbt ut.

Glock
Världens vanligaste pistol är naturligtvis valet för de flesta, vilket Wu-Tang mer än gärna berättar titt som tätt. Lätthanterlig och liten i storleken blir den smått magnifik och ett måste i varje mans byxa när du går till kvartersbutiken och köper några 8balls och Swiffers, om man på vägen råkar stöta på någon snitch. Dessutom får det ses som en fjäder i hatten att New Orleans, Atlanta och New York valt att stämma företaget för allt ond bråd död de förorsakat, något Glock, helt korrekt, skrattade åt och istället fortsatte tillverka sina pärlor till pistoler. Vad som dock ligger Glocken i fatet är dess ursprung; ett land som tidigare enbart skänkt oss källarhålsmän och Hitler är ett tveksamt sådant. Incest är sällan respektingivande vilket förvisso folkmord är, men kyligt är det då inte, något en enkel titt på Milosevic kan förklara. Dessutom förvärrades statusen markant när självutnämnda hipstern Uffie släpades ut i dagsljuset. Yeah right, Trae hade pistolwhippat dig från norr till söder om du hade försökt med det där, bitch.

Smith & Wesson
Jag och min dåvarande flickvän såg för något år sedan på American Gangster. När Denzel blåser skallen av en olydig undersåte mitt på gatan uttryckte jag hur häftigt det hade varit att bära pistol, varpå hon svarade ”att pistoler är töntigt”. Vi gled isär efter den dagen. Hursomhelst, tillbaka till ämnet och med ämnet menar jag Smith & Wessum. Namnet ligger oerhört väl i mun, speciellt om den munnen tillhör någon från Texas. En Smiffanwessum-pistol är för min utpräglade smak i regel dock för omodern och något som snarare kofösare i Nevada bar under 1880-talet än cracklangare i New York under 1980-talet. Skinande och blank är den hursomhelst, vilket får ses som ett plus, och därtill finns det modeller så löjeväckande stora att bara åsynen får en att vilja lägga benen på ryggen. Vore det inte för att jag varje gång gör kopplingen ”Smith & Wesson” och ”Tom Selleck” hade detta varit mitt val.

Kniv
Är för finnar och inga andra. Kniven upplevde väl någon slags renässans när Crocodile Dundee viftade med sin machete någon gång på 1980-talet och den ser naturligtvis respektingivande ut, när man sådär enkelt och lätt drar upp den med skinande blad och sylvass egg. Men å andra sidan löser man problemet med att möta en knivbeväpnad förbluffande enkelt; proppa lite bly i bröstet på dem bara! Sen kan de göra tokiga konster med sin butterfly så gott de vill, invalidiserade och evigt satta i rullstol som de är.

AK-47
Sovjet kritiserades alltid för att vara bakåtsträvande och utvecklingshämmande, men har trots allt stått för vad som fullt möjligt påverkat historien störst och mest. AK-47 är så pass enkel att femåringar kan använda den, vilket ligger nationer som Kongo varmt om hjärtat. Den är likaså tillräckligt behändig att den favoriseras vid drivebys och liknande evenemang där många kulor och låsningssäkerhet är prioriterade, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Eller för avsluta med 50 Cents kanoniserade ord;
”When the window roll down and that AK come out, you can squeeze ya lil’ handgun until you run out”

Hagelsprakare (avsågad)
Om du vill framställa sig själv som lite tyngre och lite hårdare än vad en pistol kan göra, men fortfarande vill kunna ha röra sig relativt obehindrat är hagelgeväret melodin för dig. Smärt och lätt slänger man den över axeln när man viftat runt med den en stund, dessutom ger mantelrörelsen det kyligaste ljudet ett vapen kan framkalla, varför det är en storfavorit hos alla som vill genomföra ett bankrån eller ett simpelt butiksrån. Effekten av att såga av det är bortom min ringa vapenkunskap, men i mitt huvud låter det jävligt mycket häftigare än ett intakt hagelgevär. Som glasyr på kaka, som grädde på mos.

Min erfarenhet av vapen sträcker sig till en gång i fyran, när en kompis tog med sig ett par knogjärn och en butterfly hans halvkriminella bror hade köpt i Thailand till skolan. Jag prövade knogjärnet och slog på en skåpsdörr ett par gånger, inte alltför hårt, men tillräckligt för att det skulle bli några tuffa märken. När det så blev min tur att snurra runt butterflyn skar jag mig i tummen och har sen dess aldrig försökt igen. Men det finns stunder i livet när även jag drömmer mig bort i en värld där jag åker runt på Houstons gator med dundrade bas i högtalarna och gevär fasttejpade under sätet. Precis som för alla normalt funtade män vill säga.

Glitterati

I am at this grand opening for some new store trying to look as cool and calm as possible alhough I swallowed a mouthfull of dexedrines in the limousine before I went in. One of the waitresses hands me a glass of champagne, which I accept, and tries to engage a conversation with me, but I’m too busy concentrating on keeping my arms and legs from flailing round to notice, so she loses interest and moves on. A designer mistakes for Christian Bale and says “Hello, Christian” and I nod back and move further down the crowded room, accompanied by some dubstep or twostep or something with extremely heavy bass.

I try to dance for a minute or two but don’t really feel like it when I realize my balance has withered down from the drugs and instead I lean back against a wall, pondering on whether I should go home or not. Some actor who once was hot but now isn’t enters and he shakes my hand as he passes by. I numbly shakes his back. The music shifts to some hipster version of hip-hop and the actor’s entourage seem to enjoy it. I finish my glass of champagne just in time to see that the waitress from before notices me again and begins to walk towards me, her eyes focused on mine. I just now grasp the beauty of her and can’t help but smile when she says;

“Hi, again”.
“Hi, babe”, I answer and add, ”who do you have to hump to get a Stoli around here?”, but with a wry touch to show I’m kidding.
She laughs and shows me her perfect, white teeth and I really want to fuck her. Natalia’s out of town doing some modelling in Milan. Not that it matters, but it somehow sparks my lusts. We stand there clumsily for some time before I grab her hand and lead her through the crowd. In the process she whispers something in my ear I don’t comprehend, but I get a boner anyhow.

Just as we are about crawl our way through the mass of people I feel a hand on my shoulder and turn around. The hand belongs to some blogger I barely know and I faintly give him a hug and congratulate him on his recent success. In return he compliments me for my sneakers, but I really don’t care, and answer with some cliché I often use in situations like these. He’s good looking, but I have a slightly better haircut. We say goodbye and the only thing I remember from our conversation was that he seems smaller than I thought. As we flee through the exit, me and the waitress, Billy Walsh screams;
“Hey, love to see you in Flatliners II, babe”.
“Talk to my agent”, I yell back, jumping in the back seat of my limousine.
On the way home I swallow a fistful of ludes, hoping it will calm my nerves, while the waitress gently strokes my dick. I wonder if she’s a screamer or a moaner in bed, but decide it really doesn’t matter and instead lean back, watching my erection grow.

Takin' care of business

När satt på knä och skurade badrumsgolvet med en diskvamp kände jag mig aldrig för ett ögonblick rädd eller äcklad. Trots att skurvattnet i spannen färgats illrött. Trots att det trängt in blod under mina naglar. Trots att de små svampliknande bitarna som låg utspridda på mina kritvita klinkers tillsammans en gång varit en hjärna. Jag visste varför jag torkade upp skiten och jag visste att det ibland behövs bli lite skitigt. För att man skulle nå ett mål. För att man skulle få uppleva en förändring.

Han var alltid ett första klassens svin, Vic. En lömsk och lat jävel som sällan gjorde mig gott och aldrig ville mig väl. Visserligen hade vi haft kul ihop, han och jag . Som den gången när han lärde mig hur man delar upp bolivianskt puder i lämpliga doser med ett visitkort. ”Tricket är att använda långsidan”, viskade han och tog med van hand min för att visa mig. Jag vill minnas att jag tittade på med andakt. Eller som den gången när vi knackade gymnasieelever på Kungsgatan. ”Tricket är att slå dem rätt på käften”, sa han kyligt och delade ut en högerkrok som spräckte ett par glasögon och slog ut två tänder. För att inte tala om alla gånger vi varit på gemensam flickejakt. Nästan jämt fick jag glatt stå bredvid honom och le fånigt eller nicka instämmande medan han mal vidare. Men nästan jämt fick jag också vara med och dela på fångsten. ”Vi är ju polare”, sa han broderligt och gav mig en knuff i riktning mot sovrummet. Han lärde mig mycket, Vic. Det gjorde han sannerligen.

Men på sistone hade jag blivit trött på Vic och hans eviga upptåg. Det fanns ingen hejd på hans begär och han vägrade förstå mig när jag förklarade att jag skulle jobba eller ha tenta dagen efter. Han var plågsamt oförstående inför dessa genialt simpla förklaringar till varför jag inte kunde följa med honom till Vasastan och bälga i mig fem liter Carlsberg Hof för att därefter ragla vidare på efterfest till en tvåa i Landala. När jag en gång med gråt i halsen tjöt att jag skulle åka till Landvetter klockan sex nästa morgon och fan inte skulle följa med honom på strippklubb en tisdagskväll, stirrade han mig bara rakt i ögonen och svarade med ett snett leende; ”Och?” Jag började avsky honom och konstruerade därför de mest elaborerade nät av lögner för att undvika hans sällskap. Ibland godtog han dem men allt som oftast synade han min bluff. Den sista gången han gjorde så insåg jag att jag var tvungen att döda honom.

Jag hade planerat det med största noggrannhet. För alla jag kände hade jag klart och tydligt förklarat att jag inte ville bli störd denna vecka då jag var tvungen att färdigställa ett projekt. Jag berättade inget mer än så, men upplyste alla om att det skulle förändra världen. Få tog mig på orden, men vad brydde jag mig om det. Jag visste vidden av min uppgift. Pistolen hade jag köpt från bakluckan av en Volkswagen på ett industriområde någonstans på Hisingen. Serben som sålde mig vapnet försäkrade mig att det inte var registrerat hos någon myndighet. Som kronan på verket bokade jag, i Vics namn, en färjebiljett till Holland hos något obskyrt rederi. Efter att ha dubbelkollat mitt alibi och valt ut en lämplig plats för dumpningen av kroppen bjöd jag in Vic, natten mellan torsdagen och fredagen. Jag visste att han skulle dyka upp. Det gjorde han alltid.

Och mycket riktigt ljöd min porttelefon vid klockan fyra. Jag tryckte in knappen som låste upp husets ytterdörr, öppnade dörren till min lägenhet och gömde mig bakom ett par rockar som hängde bredvid ingången. Jag andades tungt och långsamt, men kände att mitt hjärta rusade fram som ett snälltåg. Jag hörde honom hasa sig uppför trappan. Nu var han uppe på min våning. Jag begravde mig i en rock då jag inbillade mig att jag kunde höras från en mils avstånd. Mina hjärtslag lät som ett valsverk. Han steg in på sitt sedvanliga självsäkra manér och sa; ”Tjena, jag är här nu.” Det blev min stickreplik. Med ett slags väsande hoppade jag fram bakom rockarna och slog honom i skallen med kofoten jag suttit och hållit i. Jag stirrade honom rakt i ögonen hela tiden. Jag minns att hans ögonvitor spärrades upp och att hans pupiller vidgades precis i stunden när jag hoppade fram. När han kände igen mig slappnade han av för en millisekund och ögonen blev normalstora. Hur han såg ut precis innan jag slog till minns jag inte. Allt svartnade för ett ögonblick.

När han kvicknade till hade jag dragit in honom i badrummet och stöttat upp honom mot badkaret. Blodet som runnit ner längs hans kinder hade torkat för länge sedan. ”Vafan var det där bra för”, frågade han mig, på samma gång ilsket och ömkligt, samtidigt som han varsamt rörde den punkt på skallen jag hade träffat. Det tog en stund innan han märkte pistolen jag höll i min högra hand. När han såg den stelnade han till innan hans sneda leende kom tillbaka. Men det var inte längre med självsäkerhet han log. Det var inte längre auktoritet och världsvana han signalerade. Det var rädsla, pur och oförfalskad. Underläppen darrade en smula och hans ögon ryckte till i tid och otid. Han flackade med blicken; en stund stirrade han på mitt vapen, i nästa på mig. Nu var rollerna ombytta. Det var mitt sneda leende som var självsäkert. Efter ett tag började vi prata.

”Vad gör du? Vad håller du på med?”, stammade han fram.
Jag var tyst ett tag till. Som för att förstärka allvaret i situationen. Sen sa jag:
”Jag tycker inte om dig. Och du fattar inte det. Det måste bli så här.”
Han verkade inte förstå vad jag menade.
”Men…”, började han, ”men har inte vi haft det kul tillsammans…?”
Jag suckade och tog ett djupt andetag.
”Jo, det har vi, Vic. Du har lärt mig mycket. Men var sak har sin plats och var sak tar sin tid. Din plats är borta och din tid är ute”. Jag var kallare än is.
”Vafan betyder det egentligen?”, vrålade han. ”Vafan menar du med det?”
” Jo”, började jag, ”jag vill ha tid för mig själv. Jag behöver inte dig längre, men du förstår inte det. Jag vill utvecklas. Jag vill växa upp. Jag vill få saker gjorda.”
”Vafan har hänt med dig, Ward?”, skrek han, ännu högre denna gång. ”Vem eller vad har gjort dig så här?”
Mitt sneda leende breddades.
”Du har gjort det här, Vic. Du har lärt mig det här.”
Sen blundade jag hårt och kramade avtryckaren.
Vic och jag var ett avslutat kapitel.

Wards finansguide

På sistone har jag mest suttit framför kurvkonstruktioner och ritat grafer beroende på hur derivatans maximumvärde ser ut i hopp om att det i framtiden ska ge mig det välavlönande och betydelsefulla jobb jag förtjänar. Sen har jag utmattad stupat i säng bara för att göra samma sak dagen därpå. Det svenska systemet där man utan en minst treårig universitetsutbildning kan kyssa andra jobb än lokalvårdare adjö är i sanning ett fantastiskt sådant. Nåväl, jag får leka med tanken att detta åtminstone betyder att den där eftertraktade platsen som organisationskonsult i Borås en vacker dag kan bli min.

Planer att hoppa av skiten kan jag dock kasta i soptunnan i och med den här slags krisen vi står inför just nu. Att ett företag skulle vilja anställa mig nu är än mer otänkbart än förut. Sällan har jag hört mer upprörda röster i media och sällan har jag märkt att mer och mer personer på fullaste allvar plågar sig igenom tv 4:s A-ekonomi, en tid annars reserverad för att Svenne ska kunna hämta nattmackan i lagom tid innan Sporten börjar. Och just när mannen på gatan till och med är insatt i händelsernas utveckling, då vet man att någonting högst allvarligt är i görningen, vilket samtidigt också är det mest underhållande med situationen. Att höra farbröder ilsket ropa ut att Sverige hädanefter borde klippa alla ekonomiska kontakter med USA eftersom alltihop är ”jänkarnas fel” är en lösning le grandiose jag applåderar.

Själv är jag emellertid inte det minsta orolig eftersom mina likvida tillgångar sträcker sig till mitt ynka CSN-bidrag tillsammans med någon extra tusenlapp min granne sticker mig i handen när jag tvättat hennes bil eller något lika förnedrande. Jag bryr mig sålunda ingenting om er så kallade kris, rika knösar, ty i slutändan rör den mig inte i ryggen.

Men om vi bortser från mitt obefintliga egenintresse, vad ska vi göra? Ska vi bara luta oss tillbaka med händerna knäppta runt magen och mumla laissez faire tills steken vänder? Eller ska vi bindgalna konsumera upp våra sista slantar för att rusta upp inför en kommande bytesekonomi? Jag vet inte, men vad jag vet är att vi än så länge inte bör stressa upp oss i onödan, varför jag som allas er mentor skrivit den enkla krisguide;

Bind inga pengar i aktier - ett sundare sätt att förvara dem är i madrassen. Det ger dessutom en känsla av lyx alla så desperat söker.

Spara pengar för en regnig dag. Behöver du verkligen duscha i varmvatten? Sen när har tre mål mat om dagen blivit en rättighet? Och förtjänar din partner verkligen mer i födelsedagspresent än ett leende och din gränslösa kärlek?

Jäkta inte upp ditt barn - förklara istället lugnt och metodiskt varför pappa inte längre kan gå till jobbet. Betänk att barn ofta inte har det ringaste förstånd om sammanhang eller finansiell kausalitet, varför du gör rätt i att först förklara simpla termer som finansbubbla, bolåneränta och kreditförlust.

Tänk Robin Hood - om du själv inte har, stjäl från dem som har det. Kan din familj leva på begrepp som ”heder” och ”moral”? Knappast.

Oroa dig inte för varsel - sjukskriv dig istället. Om du inte dyker upp på jobbet kan cheferna sparka dig och med en sjuklön får du dessutom pengar i fickan utan att göra minsta lilla!

Voilá! En guide värdig vilken skojare på finansdepartementet som helst. Ni kan gärna anställa mig också, så kan jag få usla deckare publicerade jag också.