21. L.S.B. - Loco motion

Det är mars och jag sitter hemma hos min vän Johan som fyller år. Johan är i vanlig ordning modest i sitt firande och har därför enkom bjudit in mig och tre andra, i förhoppning att kvällen blir lugn och städad. Vi sitter således och spelar På Spåret, småputtrigt smuttandes på burköl, och utmanar varandras intellekt med frågor som ”Vad heter paradgatan i Newcastle?” eller ”Vid vilken sjö ligger Budapest?”. Vi är vuxna, vi är väluppfostrade, vi har trevligt. Jag finner mig dessutom i den bekväma positionen att dominera mina motspelare, en kombination av min begåvning men främst i de andras obefintlighet utav det. Jag är därför en smula stursk och väljer att bryta kvällens till dess avspända hållning. Jag är värd det, menar jag på, och lutar mig därför bakåt i fåtöljen, i ett nonchalant mellanläge av sittande och liggande och dricker lite mer rikligt av de nästan ljumma Royal, importerad från Danmark av någon som i ett anfall av girighet bestämt sig för att köpa den billigaste avarten till alkohol han kunde finna. Kvällen är alltså trevlig. Så trevlig att jag börjar bli nervös av den gemytliga tonen. Jag vill därifrån, vidare ut i natten, ut till barer, dansgolv och kvinnofamn. Efter en stunds dividerande med mina vänne,r som allihop förvandlats till kombattanter, strikt ointresserade av någonting annat än en hemmakväll, lyckas jag släpa mig med John, den enda med den ens ringaste lust att följa mitt exempel.

På vägen till stan måste vi stanna hos John, då han enträget menar att han ska ”byta skjorta”. Vi går in i hans vidriga håla, belamrad av smutsig disk och tomma PET-flaskor och cigarettfimpar. Men istället för att öppna garderoben, öppnar han byrålådan och fiskar upp ett ark tabletter. Tabletterna är små, runda och vita och han räcker mig uppmanande tre stycken samtidigt som han sväljer tre själv. Jag rycker på axlarna och göra samma sak. Därefter är kvällen ett svart hål.

Jag minns knappt någonting från det att vi lämnade Johns hem till det ögonblick när jag står inne i ett toalettbås på någon krog. Båset är till bredden fyllt med spya. Det finns i toaletten, i handfatet, på golvet, smetat på väggarna och på badrumsspegeln. Själv står jag med händerna i handfatet, med fingrarna gula av geggan. Det är en motbjudande syn och blir än mer vidrig när jag så här i efterhand målar upp den för mitt inre. Jag har ingen aning om var jag är eller hur mycket klockan är eller vad jag har gjort. Jag är inte ens säker på att det är mina gallvätskor som jag står och kramar mellan fingrarna, men det är å andra sidan en detalj jag inte bryr mig nämnvärt om. Faktum kvarstår att jag har händerna i ett handfat till bredden fullt med spya och från vems inälvor det kommit ifrån är inte fakta värd namnet. Fylld av chock tar det mig därför ett ögonblick att inse vad jag håller på med. Efter en stunds försök av detektivarbete där jag inte för mitt liv kan komma på hur kvällen nått denna punkt, begriper jag åtminstone att jag först och främst måste ta mig ur från det surt stinkande båset. Jag låser därför upp dörren och kliver ut, bara för att mötas av en kille som väntat på att jag ska bli klar. Hans ansikte förvrids av det nästan episka skicket båset lämnats i, men jag försöker undvika att möta hans blick. Innan jag går ut från själva badrummet hör jag dock honom skrika någonting efter mig, men jag är alldeles för upptagen med annat tankearbete för att svara honom eller ens uppfatta vad han ropar.

När jag lämnat den smala korridoren som avskiljer toaletterna från resten av klubben blir jag ännu mer förvirrad. Jag har ingen jävla aning om var jag är. Jag är fortfarande en smula kvalmig och dåsig efter vad jag nyss genomlidit och har därför svårt att urskilja inredningen. Inte hjälps det heller av mörkret som inneslutar lokalen, alla hoppande människor och den dunkande musiken. Jag är trött, vill hem och ångrar att jag inte kunde uppskatta den civiliserade ton kvällen startade i. Någonstans sitter Johan tillsammans med två vänner och avnjuter hemmagjorda snittar med Roquefort och ett glas rödvin. Någonstans står jag, hög, full och ensam, med grumlig blick och händerna täckta av spya. Det är 2008. Jag har inte lärt mig någonting.

L.S.B. – Loco motion