Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.
Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.
Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.
Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.
Karina Pasian – 16 @ war
Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.
Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.
Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.
Karina Pasian – 16 @ war
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar