Vampire weekend

”Jag minns det som om det var igår”, sa hon och fortsatte, ”när pappa gav mig min första kamera.” Du sitter med en blond tjej (Jessica?) i ett mörkt hörn av Kellys på Andra Långgatan. Du har suttit med henne i snart två timmar och pratat om ditten och datten. Men hur du än försöker styra konversationen mot ett eller annat håll slutar det alltid med att hon glider in på sin passion, fotograferandet. Det börjar bli en smula enerverade. En smula är i underkant, en jävla brödlimpa enerverande är vad du verkligen tycker. Du hatar fotografer, fotograferande, foton, ja allt som har med kameror att göra. Men hon (Jessica?) älskar det. Hon berättar hur fantastiskt det är att förvandla någons annan till hennes egna. Hon menar att enbart fotografier kan förmedla själva ögonblickets totala uppriktighet. Att det är äkta, att det är oförfalskat, att det är en process där fotografen måste visa sin personlighet via en lins och ett objekt. Medan hon fortsätter berätta om fotokonstens överlägsenhet hoppar du runt på din stol vid bordet. Du vill poängtera att fotografi enbart är ett monotont knäppande på en apparat, att det är den minst meningsfulla konstart en kan föreställa sig, än mindre värd än, säg, graffiti eller expressiv dans. Men du håller inne med orden. Låt henne tycka som hon tycker, menar du, då du inte har någon som helst lust att inleda en diskussion med henne. Du vet dessutom precis vad hon kommer att säga i sådant fall; att du inte förstår, att du inte kan uppskatta fotografiets ärlighet. Allra helst vill du prata om någonting helt annat. Så medan hon är mitt i en lång harang om olika vinklar (”vidvinkel är min personliga favorit, eftersom det kan förvränga objektet så totalt”) råkar du medvetet spilla halva glaset öl på golvet, enkom för att få henne att sluta upp med hennes evinnerliga tjat. Men hon tar ingen som helst notis av det utan fortsätter. Du suckar djupt och högt, nästan vädjande så hon ska förstå att hon tråkar ut dig. Därtill vet du exakt vad som kommer hända inom kort. Du har inte missat den svarta väskan som ligger på stolsitsen bredvid henne.

”Så kan jag ta din bild…?”, frågar hon när hon till slut kommit till insikt att snacket om vinklar inte engagerar dig. Just vad du inte ville. Jävla fotografer, i vad ligger deras ständiga behov att ta bilder av allt och alla de stöter på? Håll er till porträttsessioner. Du skruvar lite lätt på dig och hasplar ur dig ett ”nja…”, varpå du försöker övertyga henne om att det beror på att du inte är nöjd med din frisyr eller att du inte riktigt vill att tröjan du har på dig ska synas i bild. Men hon svarar bara att du ser jättebra ut. Du förbannar din naturliga skönhet tyst inombords och gräver djupt efter en ny anledning. Samtidigt fortsätter hon truga dig med rådjursögon och långt utdragna ”snälla” som du varje gång svarar med ett ”nja”. Men du vet att du kämpar en på förhand förlorad strid. Så fort någon ber att få ta ens bild finns det aldrig ett nekande svar som kan godkännas. Fotografer finner alltid hål att sticka på ens ballonger till ursäkter. Du är fullt medveten om detta. Och till slut blir situationen parodisk; hon tjatar på dig gång på gång, du svarar nej gång på gång. Efter en stund munhuggande blir hennes tjat näst intill aggressivt. Vem är du att vägra henne din nuna framför hennes lins?
”Jaja”, suckar du fram, lika djupt och högt som förut, och hon tar fram sin kamera ur den svarta väskan. Hon knäpper till, det blixtrar till ett ögonblick framför dina ögon och sen är det över.
”Det var väl inte farligt”, säger hon, men stannar snart upp när hon tittar i den lilla bildrutan på kameran som förhandsvisar fotografiet.
”Vad konstigt, du kom inte med! Du är som raderad ur bilden…”
Men du är redan långt borta. Direkt efter blixten flög du därifrån. Du har redan hunnit till Järntorget.
”Jävla vampyrförbannelse, jävla den”, mumlar du tyst för dig själv. Nu måste du börja om. Jessica (?) kan förvisso skatta sig lycklig, men inte du. Du går istället in på Pustervik för att hitta en ny kvinna för natten. Vid baren sitter en söt blondin. Du närmar dig henne men ser att guldlänken runt hennes hals slutar med ett krucifix och ändrar bestämt kurs. På andra sidan av nedervåningen, vid trappan, sitter en lång och smal brunett. Hon tittar på dig. Du ler mot henne samtidigt som du med bestämda steg rör dig mot henne, innerligt bedjandes att hon inte har någon kamera.