torsdag 17 april 2008

Juiced up!



Alkohol och hip-hop är som ler och långhalm, det vill säga oskiljaktiga och inget annat. Från Ice Cubes mässande om potions via Snoops gin och Jay-Z:s Heen till dagens alkoholister, där hart när alla försöker slå varandra i tävlingen om vem som egentligen kan beställa flest flaskor i baren under en kväll. Lite som våra brats. Nåväl, jag har bestämt för att kartlägga de rusdrycker din favoritrappare snackar om stup i kvarten. Och det är något Killah Donut borde ha gjort för länge sen.

Cristal
Alkoholreferensens Rolls Royce. Om en skulle få en skinande krona för varje gång denna champagne nämns hade jag, likt allsköns Formel 1-förare, kunnat duscha mig ren i skiten dagarna i ända. Nu får jag nöja mig med att dricka den, vilket jag i ärlighetens namn egentligen inte heller har råd med. Visserligen kunde man för ett tag sen köpa en flaska för 1300 spänn, som i dessa kretsar får ses som överkomligt, men finsmakarna rynkade på näsan åt den årgången, billig och värdelös som den tydligen var. Min ringa person, vars kunskap gällande champagne får plats i en plånbok, tyckte inte heller att den var något vidare. Den smakade som champagne gör mest, lite sträv och efter ett par glas sötsliskig och tung. Med andra ord; ett mousserande vin för 59 spänn, ett sånt med plastkork, fungerar lika bra för mig, thank you very much. Petite bourgeoisie, som jag är.

Hennessy
Om Cristal är Rolls Royce är Hennessy BMW; säker, pålitlig och aldrig out of fashion. På klubben, i limousinen, på armstödet i läderfåtöljen intill brasan, varhelst går det för sig att sippa en kupa konjak. Att den därtill är fundamentet i Crunk Juice gör inte saken sämre. Min enda egentliga invändning är smaken, och det är en invändning modell grandios och, faktiskt, essentiell för själva drickandet. Konjak har aldrig frestat mig, ens som aperitif eller dessertvin. Inte heller Hennessy, som smakar likt en schizoid blandning av sötma och tobak. När jag får ett glas konjak i näven känner jag mig äldre än jag borde och inte på något vis mer crunk än innan. Det är ett ganska lågt betyg.

HPNOTIQ
Vad som är vitsen med att namedroppa HPNOTIQ förstår jag inte, för om du tyckte 1300 riksdaler var billigt för Cristal är priset för en flaska av denna fruktlikör en droppe i havet. 200 bananer är vad man får punga ut för att kunna bjuda din kvinna, precis som Usher gör. Och det känns inte fullt så roligt som det borde. Dessutom handlar det som sagt om fruktlikör och den karl som säger sig gilla det är ingen karl i mina ögon. Ya heard!?!

Alizé
Efter en snabb omgång wiki inser jag att Alizé, det som Pac rullade med på sin tid, inte bara är en sorts konjak, utan en hel radda olika drycker, från omanlig likör till ännu omanligare alkoläsk. Konjak har jag redan fastställt som inte min grej, Alizé är dessutom äckligare än Heen. Fruktlikören och alkoläsken har jag förvisso inte smakat men det tänker jag inte heller göra. De passar bäst där dem hör hemma, det vill säga i kvinnonäve eller på bögklubben.

Patrón
En skinande stjärna på referenshimlen som tycks stiga i popularitet år efter år, Three 6 och Lil’ Jon har så många flaskor att dem används som tillhygge, T-Pain beställer in tre på en och samma gång medan T.I. nöjer sig med en. Modet att bälga i sig Patrón är hetare än din syster och väldigt mycket dyrare än henne också. Att få tag på varan i ett monopolstyrt Sverige är inte det lättaste, import är vad som gäller, vilket betyder ytterligare ett tillägg på den nätta utgångssumman 700 dollar. Prisfrågan är med andra ord där skon klämmer för min del, något som gjort att jag aldrig druckit patronen. Smakar det så kostar det, heter det, men fan vet om det stämmer gällande Patrón. Jag avskyr ju tequila.

Sizzurp
Nu börjar vi snacka grejor! Sizzurp, syrup, purple eller vad du nu vill kalla det är förvisso inte alkohol per se utan hostmedicin, men att dricka går det ändå. Gott är det också, om än något jolmigt för mina utpräglade smaklökar, och det krävs purple drank en masse för att kunna identifiera sig med Weezy när han förklarar sig hög som en jävla antenn på skiten. Förmodligen spyr du efter tre doser om du inte redan hunnit dö av sockerchocken vill säga.

Här blev det mycket gnäll märker jag, vilket har något att göra med någon avog inställning till alkohol. Jag har nämligen tvärtom en välvillig inställning till alkohol, och med alkohol menar jag öl, göteborgare som jag är. Kalla mig gammalmodig om du vill, men atmosfären kan lätt bli tryckt om killen jag snackar med dricker något annat än öl eller ren sprit. En touch energidricka eller tonic går väl an, men om den gränsen överskrids kan han räkna med en och annan dömande blick från mitt håll. Vi märker dessutom en extrem diskrepans, eller avvikelse om du så vill, mellan rapparnas allmänna livsåskådning och alkoholvanor. Emedan dem leker med skjutvapen, trafikerar kola och klatschar booty till höger och vänster gör dem det, uppenbarligen, med en champagnecocktail eller fruktlikör i näven. Hur det hänger ihop undrar jag fortfarande.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Den finaste av alla hiphopspriter är ändå Tanqueray. Fingin är bra sprit, och om man dessutom behandlar den så respektlöst att man blandar den med vanlig sunkig apelsinjuice, då är man fanemej gata.

Ward sa...

Gin ö.h.t. är bra sprit, även fast min väldigt oraffinerade smak inte känner någon vidare skillnad mellan Tanqueray eller en plastflaska gammal hederlig Beefeater.

Fast en PET-flaska ljus öl modell en liter, det som alla i gamla hood-rullar drack i brun papperspåse, är rätt true det med.

Martin Janzon sa...

med min kristna uppfostran fick jag inte lära mig något om sprit. jag jobbar på att ta igen informationen.

Bollen sa...

Nåt måste man ju bli hög på.