Svenska städer: Linköping

När jag var liten var resorna till Linköping en fröjd. Den långa bilresan eller den alltigenom förfärliga dialekten var obetydligheter inte värda mig ett glas vatten, för i Linköping bodde mina kära farföräldrar och dem höll jag nära mitt hjärta. Anledningen till det var naturligtvis min egen fåfänga; de fullkomligt älskade att ha mig på besök. Min farmor, som var en späd och svag tant, sken upp som en sol varje gång och slavade till min stora glädje för mig framför grytor och pannor tills svetten lackade. Min farfar, som om möjligt var ännu spädare och därtill plågad av diabetes och reumatism, sken även han upp vid min ankomst. Han, som var hart när blind, döv och lam kravlade sig mödosamt ner för trappan för att ta plats bredvid mig och min farmor i deras insuttna lädersoffa. Och där satt jag, som en bortklemad prins, inklämd mellan de båda och höll hov. Ideligen sprang min farmor upp och ner från soffan för att hämta mig nya kakor att sätta tänderna i medan min farfar satt med mig i timmar när jag berättade om mina jävla Turtles eller vadhelst skit som intresserade mig. Till middag, vars meny jag naturligtvis fick sätta, serverade min farmor de mest perfekta kulinariska måltiderna jag hittills haft glädjen att låta passera min gom. På kvällarna fick jag sitta i min farfars knä, som förmodligen värkte till bristningsgränsen av min vikt, medan han underhöll mig med historier om när han tvingades ligga i den nazistiska armén eller när han deltog i det ungerska studentupproret 1956, trots att han förmodligen allra helst ville svepa en konjak och lägga sig till sängs. Till och med när min farmor i princip bara var ett andetag från döden, cancersjuk i mjälten som hon framåt slutet var, vispade hon upp en hög frukostpannkakor åt mig, mitt besök till ära. Ja jävlar, kravlös och gränslös kärlek var vad Linköping representerade och mitt svullna ego älskade varje sekund utav det.

Men likt lycka varar inte heller livet för evigt och såväl min farfar som farmor dog innan jag nådde tonåren. Förvisso var det inte oväntat eller ens särskilt sorgligt, att deras död var oundvikliga visste jag, men i samband med det polerades ytterligare lite glans bort från mitt liv. Saknar dem gör jag till och med än idag närhelst jag hör orden ”wienerschnitzel” eller ”frimärkssamlande”. Men nog gråtmildhet här. Linköping tillhörde, som sagt, indirekt en del av mitt hjärta och varje gång jag hörde staden fann jag mig klämma fram ett litet leende i mungipan. Och någonstans här träder akt två in.

I mina gymnasieår, det vill säga långt efter mina farföräldrars död och lika långt efter mitt senaste besök i Linköping, var jag i allra högsta grad delaktig i vad som kallas elevråd. För er som inte är bekanta med konceptet är det i ringa ordalag ett antal elever på en skola som samlas någon gång i månaden för att diskutera ”problem” i skolan, i tron om att vad dem gör är viktigt. Jag var å ena sidan tillräckligt intelligent för att inse hur patetiskt meningslös vår funktion var och för all del hur förskräckliga de flesta människor som söker sig till dylik verksamhet är men kunde å andra sidan inte förmå mig att frånvara när elevrådsmötena väl inneföll. Förklaringen till det är inte enkel, men jag antar att jag någonstans i bakhuvudet led av den indoktrinerade illusionen att elevråd faktiskt kunde åstadkomma förändring. Dessutom var mitt gymnasium inte som andra. Att en var delaktig i aktiviteter som elevdemokrati var alltså inte likhetstecken med huvudet nerkört i toaletten på rasterna utan snarare motsatsen; det var statusbringande. Och med den vaga föreställningen om kapaciteten att förbättra samt den tillhörande statusen kandiderade jag till styrelsen för elevrådet, vilket jag sedermera till slut också blev vald till av fotfolket, det vill säga resterande elever.

Hur jävla enkelt det än lät att vara styrelseledamot för elevrådet i en mindre gymnasieskola fick jag snart tugga den sträva smaken av motstånd. Vi som blivit valda till det ärofyllda uppdraget blev i princip direkt uppkallade till rektorskontoret. Vår rektor förkunnade med illa dold stolthet att vi under året skulle ”representera vår elevkår” samt att vi ingick i en ”lång och stolt tradition” på vår skola. Och som del i denna tradition blev en, högst privilegierade menade vår rektor, som styrelseledamot inbjuden till en årlig nationell elevkongress. Vi skulle under en helg få chansen att ta del av andra skolors syn på elevens rättigheter samt delta i utbildningar rörande elevrådskunskap. Lika urbota jävla tråkigt det låter i efterhand lät det i mina öron då. Tyvärr var jag en ryggradslös rackare som inte vågade säga vad jag tyckte. Dessutom hade jag på eget bevåg sållat mig till min position. Piskad av min pliktkänsla och rädsla för konfrontation kunde jag inte annat än tacka för biljetten och ringa in helgen i kalendern. Under dagarna som gick innan avresan hoppade dock samtliga mina kollegor av resan med fabricerade lögner om privata intressen eller skolarbetets tunga börda. Dessa jävla kappvändare hann dock allihopa slå mig på fingrarna innan jag själv kunde ljuga mig ur situationen. Till slut var det bara jag och en annan kvar. Vägen att fega ur var alldeles för smal för mig att gå. Jag var tvungen. Så jag och Niklas, som turligt nog tillhörde min ringa krets av vänner i elevrådssammanhang, åkte en tidig torsdagsmorgon till den där jävla konventionen för att representera en slags demokrati vi egentligen inte hade något större intresse för. Och skådeplatsen var Linköping.

Då resan i barnaår tedde sig som en expedition mot ett äventyr märkte jag att resan vid detta tillfälle, som ledde till tristess och tristess endast, verkade längre och obekvämare än vad jag mindes. När vi väl var framme och jag äntligen kunde resa mig från stolsryggen möttes vi av mötesfunktionärer, infödda Linköpingsbor, som på gnälligaste östgötska förklarade oss välkomna. Dialekten, som inte heller den tidigare gått mig på nerverna, skar nu i mina öron som knivar. Teckenspråk, var vad vår guide borde använda sig utav, muttrade jag för mig själv, medan vi blev visade vår inkvartering, en skolsal. Men dessa två petitesser var ingenting mot vad som komma skulle. Med handen på hjärtat kan jag deklarera denna helg den tråkigaste i mannaminne.

Ty efter vi fått en välförtjänt vila och ett mål mat påbörjades de aktiviteter vi skulle sysselsätta oss med. Vi satt i en ring, samtliga deltagande från Göteborg, där vi skulle diskutera programbladet för stormötet som skulle hållas under fredagen, lördagen och söndagen. Punkt för punkt, i fem timmar, vädrade den ena paragrafryttaren efter den andra sina åsikter. Torde stadgarna verkligen innehålla rubriceringen ”elevråd” när såväl elevråd som elevkårer deltar? Cue långdragen diskussion, där jag och Niklas höll käften mest hela tiden. Någon gång sådär blev vi bägge av mötets handledare ställda mot väggen med frågor som rörde hur vi stod i ärendet. Allt som oftast svarade vi med demonstrativa suckar och axelryckningar, gav ett ointresserat besked och föll återigen tillbaka i tystnad. Såväl vår handledare som övriga deltagande började så småningom bli märkbart irriterade på oss. Varför hade vi kommit om vi inte hade något intresse att delta? Men käften höll vi trots det prompt i nästan fem timmar. Vad som blev effekten av vår tystnad var en utfrysning av de andra deltagande, som såg sig själva som Guds gåva till elevsamverkan. På vartenda möte vi deltog kastades smått hånfulla blickar och maskerade förnärmanden mot oss. Vi blev behandlade som paria och quislingar, två som hade förrått ungdomens ideal och vilja att agera. Men vårt ointresse hindrade inte helgen att fortgå som planerat, ty från arla fredagsmorgon till söndagseftermiddagen i ur och skur knappt utan paus, fick vi genomlida nomineringsprocesser, pläderingar, stadgeomval och replikutbyten till leda. Det var som en riksdag för skolungdomar, fast med undantaget att Sveriges riksdag styr vårt rike medan vår kongress enkom hade makten att styra över vad vår organisation gjorde, vilket i sin tur inte var någonting annat än att hålla möte. Efter nästan fyra dagars grundlagsvidrig tortyr fick vi äntligen lov att åka hem och Gud har sällan prisats fler gånger under en och samma dag som då.

Så vad är kontentan av denna lilla utläggning? Som Dickens en gång sa, it was the best of times, it was the worst of times. Linköping, som en gång givit mig inget förutom värme hade nu visat sitt fula tryne, med tungan utsträckt. Vissa skulle säga ”det finns två sidor av varje mynt”, andra skulle nöja sig med att kalla Linköping för en kameleont. Jag, som ogärna skräder med orden, skulle kalla staden för vad det verkligen är; en svekfull hynda.