24. Prodigy - I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

Den tjugofjärde och likaså sista luckan i en julkalender brukar alltid vara den största, viktigaste och mest storslagen. Minnen av när man som barn med skälvande hand öppnade sista luckan i SVT:s tillhörande julkalender är mig nära. Den var alltid stor och inbjudande, och bakom fanns den bild som tecknaren lagt ner mest tid och energi på. Med mig är det annorlunda. Nu för tiden tycker jag tvärtom. Den sista luckan är den minst betydelsefulla. Nu är vi alla trötta och mätta. Spänningen är liksom bortflugen.

Valet känns därför självklart. Prodigy är en sur gammal stöt som inte vill vara med längre. Jag är förvisso varken ”gammal” eller ”stöt”, men delar hans ovilja att vara med samt hans sura sinnelag.

Så GOD JUL DÅRÅ så ses vi kanske i mellandagarna eller vid nyår eller något i den stilen.

Prodigy – I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

23. Cassie/Cutty - Thirsty

Plain Gold introducerades med buller och bång i december och målades upp till ett Mecka av r’n’b. Det utlovades guld och gröna skogar, det skulle bli världens bästa r’n’b-portal. Ambitionerna var det alltså intet fel på. Tyvärr är det mest spännande att finna i skrivande stund en julkalender över årets bästa låtar, men det vet vi allihop vem som egentligen gör bäst. När nyhetens behag lagt sig verkar det sålunda mest vara en Wifebeaterlove i ny kostym och på knagglig engelska. Nåväl, friska tag är alltid välkomna och jag både tror och hoppas att 2009 kommer att innebära den kvalitativa uppryckningen vi från början blev lovade. Om inte har vi åtminstone en småputtrig blogg att följa.

Nu till någonting annat, fast nästan likadant. R’n’b-året har bjudit på ett par fina ögonblick, främst tänker jag på Step up 2 the streets ljuvliga soundtrack samt de välförtjänta genombrotten för Trey Songz och The-Dream. Det har dessutom bjudit på två fantastiska låtar med samma titel.

Jag har alltid varit svag för Cassie, ända sedan Me & U var 2006 års egen signatursång. I år talades det om en uppföljare till debutalbumet och det viftades ett par magnifika singlar framför våra ögon. Till exempel den dansanta Is it you från nämnda soundtrack eller Lil’ Wayne-gästade Official girl, en lagom kylig och mjuk pärla. Men bäst var Thirsty. Jag har för länge sedan själv lagt upp den till bjuds på denna sida och när jag gjorde så kommenterade Martin Janzon den som ”len som sammet, som lårhud”. Jag ser inga anledningar att ändra eller tillägga det omdömet.

Cassie – Thirsty

Och så dök det i somras upp ytterligare en låt med titeln Thirsty. Nu var det dock inte längre tal om sammet eller lårhud. Nu var det istället tal om Atlantasonen Cutty och hans like Lil’ Scrappy. Det är Hennessy, det är Patron, det är slampiga kvinnor, det är en crunkdoftande banger med en lätt touch av neoklassisk Baltimore club. Och det är minst lika bra som Cassie.

Cutty – Thirsty (feat. Lil’ Scrappy)

Vilken som är bäst? Jag kan inte bestämma mig. Kan du?

PS. Blogger har blivit fascister och verkar vilja radera mina inlägg, ett i taget, varför indexkompositionen blivit lite... lustig. DS.

22. Karina Pasian - 16 @ war

Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.

Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.

Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.

Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.

Karina Pasian – 16 @ war

19. Shontelle - Battle cry

Sverige anno 2008 var inte ett helt behagligt land. Det hade inte blivit den Bullerby med folklig monarki och glada gossar alla trodde och hoppades. Det visade sig istället att det fortfarande var fast i bojorna av gamla synder. Förr hette det åsiktsregistrering, nu heter det FRA.

Det var en mediabomd utan dess like. Närhelst en kolumnist på DN var oinspirerad eller när en bloggare önskade öka uppdateringsfrekvensen kunde de smidigt och enkelt lägga in sitt veto i frågan, allra helst i form av ett upprört ramaskri. Och jag förstår varenda en av dessa röster. Demokrati och valfrihet och sånt ligger mig lika varmt om hjärtat som nästa svenne. Dock är jag inte särskilt orolig över vad som kommer att hända.

Ty jag är uppvuxen med informationssamhället och allt vad det innebär. Vill Försvarets Radioanstalt spåra allt det vill veta om mig är det ett lättbestiget berg. Jag lämnar ut namn och adress vid varje inskrivning på vadhelst som är grejen just nu, vare sig det heter Myspace eller Facebook. Jag fyller i mitt personnummer varje gång jag handlar mina filmer eller kläder. Mitt kreditkortsnummer är uppskrivet på varje sida värt namnet, oh yes. Jag för till och med interaktiv dagbok för allas nöje! Jag är en öppen bok som inte är rädd för att läsas ANYTIME av ANYONE. Så ta det, ni töntar som är rädda för FRA som vore det Apokalypsens fyra ryttare.

Fast egentligen tycker jag, innerst inne, att ni som kämpar gör ett bra jobb. Dock är det ett smutsigt och otacksamt jobb, varför jag aldrig ämnar utföra det. Jag är bättre på annat än att arbeta, såsom att håna arbetare. Och om ni kände er extra utpekade eller till och med blev ledsna över mitt enkla raljerande kan ni gotta er i det faktum att ni åtminstone får saker gjorda. Se så, hakan upp. Här får ni en låt att bättra på kämparglöden.

Shontelle – Battle cry

21. L.S.B. - Loco motion

Det är mars och jag sitter hemma hos min vän Johan som fyller år. Johan är i vanlig ordning modest i sitt firande och har därför enkom bjudit in mig och tre andra, i förhoppning att kvällen blir lugn och städad. Vi sitter således och spelar På Spåret, småputtrigt smuttandes på burköl, och utmanar varandras intellekt med frågor som ”Vad heter paradgatan i Newcastle?” eller ”Vid vilken sjö ligger Budapest?”. Vi är vuxna, vi är väluppfostrade, vi har trevligt. Jag finner mig dessutom i den bekväma positionen att dominera mina motspelare, en kombination av min begåvning men främst i de andras obefintlighet utav det. Jag är därför en smula stursk och väljer att bryta kvällens till dess avspända hållning. Jag är värd det, menar jag på, och lutar mig därför bakåt i fåtöljen, i ett nonchalant mellanläge av sittande och liggande och dricker lite mer rikligt av de nästan ljumma Royal, importerad från Danmark av någon som i ett anfall av girighet bestämt sig för att köpa den billigaste avarten till alkohol han kunde finna. Kvällen är alltså trevlig. Så trevlig att jag börjar bli nervös av den gemytliga tonen. Jag vill därifrån, vidare ut i natten, ut till barer, dansgolv och kvinnofamn. Efter en stunds dividerande med mina vänne,r som allihop förvandlats till kombattanter, strikt ointresserade av någonting annat än en hemmakväll, lyckas jag släpa mig med John, den enda med den ens ringaste lust att följa mitt exempel.

På vägen till stan måste vi stanna hos John, då han enträget menar att han ska ”byta skjorta”. Vi går in i hans vidriga håla, belamrad av smutsig disk och tomma PET-flaskor och cigarettfimpar. Men istället för att öppna garderoben, öppnar han byrålådan och fiskar upp ett ark tabletter. Tabletterna är små, runda och vita och han räcker mig uppmanande tre stycken samtidigt som han sväljer tre själv. Jag rycker på axlarna och göra samma sak. Därefter är kvällen ett svart hål.

Jag minns knappt någonting från det att vi lämnade Johns hem till det ögonblick när jag står inne i ett toalettbås på någon krog. Båset är till bredden fyllt med spya. Det finns i toaletten, i handfatet, på golvet, smetat på väggarna och på badrumsspegeln. Själv står jag med händerna i handfatet, med fingrarna gula av geggan. Det är en motbjudande syn och blir än mer vidrig när jag så här i efterhand målar upp den för mitt inre. Jag har ingen aning om var jag är eller hur mycket klockan är eller vad jag har gjort. Jag är inte ens säker på att det är mina gallvätskor som jag står och kramar mellan fingrarna, men det är å andra sidan en detalj jag inte bryr mig nämnvärt om. Faktum kvarstår att jag har händerna i ett handfat till bredden fullt med spya och från vems inälvor det kommit ifrån är inte fakta värd namnet. Fylld av chock tar det mig därför ett ögonblick att inse vad jag håller på med. Efter en stunds försök av detektivarbete där jag inte för mitt liv kan komma på hur kvällen nått denna punkt, begriper jag åtminstone att jag först och främst måste ta mig ur från det surt stinkande båset. Jag låser därför upp dörren och kliver ut, bara för att mötas av en kille som väntat på att jag ska bli klar. Hans ansikte förvrids av det nästan episka skicket båset lämnats i, men jag försöker undvika att möta hans blick. Innan jag går ut från själva badrummet hör jag dock honom skrika någonting efter mig, men jag är alldeles för upptagen med annat tankearbete för att svara honom eller ens uppfatta vad han ropar.

När jag lämnat den smala korridoren som avskiljer toaletterna från resten av klubben blir jag ännu mer förvirrad. Jag har ingen jävla aning om var jag är. Jag är fortfarande en smula kvalmig och dåsig efter vad jag nyss genomlidit och har därför svårt att urskilja inredningen. Inte hjälps det heller av mörkret som inneslutar lokalen, alla hoppande människor och den dunkande musiken. Jag är trött, vill hem och ångrar att jag inte kunde uppskatta den civiliserade ton kvällen startade i. Någonstans sitter Johan tillsammans med två vänner och avnjuter hemmagjorda snittar med Roquefort och ett glas rödvin. Någonstans står jag, hög, full och ensam, med grumlig blick och händerna täckta av spya. Det är 2008. Jag har inte lärt mig någonting.

L.S.B. – Loco motion

20. Hästpojken - Caligula

Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.

2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.

Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.

Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.

Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.

Hästpojken – Caligula


För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.

18. T.I. - Like I do (feat. The-Dream)

Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.

Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.

I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.

T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)

17. Jib Kidder - Windowdipper

XXL listade för ett tag sen som brukligt vilka rappare som kommer slå igenom stort under 2009. I flera av fallen kan jag ingenting annat göra än att instämma och hålla tummarna. Wale förtjänar det definitivt efter sitt smått fantastiska genombrott i år, det konceptuella The mixtape about nothing. B.o.B och Cory Gunz har även dem två ett fint år bakom sig, med varsitt av årets mest skinande mixtapes i ryggen. Curren$y var nästan den enda som kunde gå ur studion med hedern behåll när katastrofen Dedication 3 landade hos fildelarna och Mickey Factz kulspruta till käft måste man imponeras av. De svarta fåren får väl vara Ace Hood, som på debuten Gutta dränktes i ett sammelsurium av vidrig DJ Khaled-sörja, och Charles Hamilton, som är en tönt inte ens Lupe kan försvara. Men överlag är det ett starkt startfält, det måste medges.

Detta sagt måste jag i stark kontrakultur dela med mig någonting annat. Ty vad som finnes i listan ovanför är mestadels trendsäkra ryggsäckare som hellre lägger energi på att skriva ner putslustigt underfundiga rim och leta efter limiterade sneakers än att representera sin gata med pistoler, pengar och top drop cadillacs. Det är liksom ingen slump att endast tre härstammar från den smutsiga södern. Härmed menar jag inte att de intelligenta rapparna inte är bra, för det stämmer ju inte. Jag kan minsann sitta och mysa med en kopp kamomillte och nicka jakande till Freestyle Fellowship jag också. Men ibland vill man bara ha booty och ingenting annat.

Nedanför följer vad som på samma gång kan vara det dummaste och smartaste som släppts i år. Det är en mix av Microsoft, crunk och snap. Jag har ännu inte bestämt mig om det är bra eller inte, men jag väljer att hylla det för att på så vis vara först när detta blir GREJEN över allt annat 2009.

Fuck XXL freshmen – go click-hop, cyber booty, snapped out crunk ’n’ baby-screw

Jib Kidder - Windowdipper

16. A.B.N. - Still throwed

Rap-A-Lot har haft ett fantastiskt år bakom sig. Förutom Bun B:s kommersiella succé II Trill släppte Trae och Z-Ro såväl varsitt egna samt ett gemensamt album. Som le grand finale kröntes året med Scarfaces adjö till hip-hopen, hans eminenta Emeritus. Det är en samling alster få bolag kan konkurrera med och det är något som borde ha befäst både Rap-A-Lot och Houston som bäst i världen en gång för alla. Tyvärr fungerar saker inte alltid som det ska och ibland bryts logikens lagar. Bun B lyckades förvisso som tidigare nämnt sälja en imponerande mängd, men de fyra övriga sålt pinsamt dåligt. Vad annat kan man göra än gråta en skvätt och poura en 40 på trottoaren? Ibland skulle världen vara bättre om den liknande bloggarnas ankdamm.

Z-Ros Crack var ett Mörkrets hjärta av ångest och gråtrap, fantastisk och skräckfull på samma gång, perfekt komponerad med hans djupa soulröst. Trae, som på många vis är Z-Ros antites, briljerade även han på sin The Beginning. Den enda i Texas med nästäppa kombinerade sitt automatkarbin till flow med årets kyligaste och hårdaste produktion. Tillsammans som A.B.N. släppte dem dessutom It is what it is, en gangsterjuvel som knappast behöver kommenteras mer utförligt. Sist men inte minst tilläts Scarface avsluta sin långa och hedervärda karriär med redan nämnda Emeritus, där åldringen visade var skåpet skulle stå. Sammanlagda försäljningssiffror för dessa fyra album ligger för närvarande och tickar kring 85 000.

En avsaknad av tunga gästartister samt ett tydligt avtagande från allt vad ringsignaler och PR heter från Rap-A-Lots sida är orsakerna till detta. Någon annan förklaring kan jag rimligtvis inte finna, när jag ser över den digra samling kvalitetsrap som bryggts fram. Här kommer ett smakprov.

A.B.N. – Still throwed

15. Hwasser - About that promise

För den idrottsintresserade har 2008 varit fantastiskt. Peking hade OS, vilket ingen expert kunde undvika kalla ”det bästa någonsin”. Det är å andra sidan ett betyg varenda olympiskt spel tilldelas. Kan man inte göra det bättre än nästkommande direkt? Eller ”pajar det grejen”? Nåväl, som svensk var detta dock inte mycket att hurra för, hur storstilad Jacob Hård än menade på att invigningen var. Våra två enda säkra guld spolierades redan innan spelen hade börjat i och med att Christian Olsson blev skadad och därmed missade att tävla i världens mest fabricerade gren samt när Carolina Klüft vägrade ställa upp i sjukamp. Hon ville minsann visa att hon kunde vara ta tre stora steg hon också. Jag brydde mig förvisso inte om det eftersom jag hatar nästan all idrott i världen. Att Sverige inte är bäst på att hoppa, kasta eller springa långt är för mig obetydligheter inte värda vatten. Det gjorde dock lite ont i själen att se Susanna Kallur snava på första häcken, men det var mest för att jag applåderar hennes välsvarvade och nästan strömlinjeformade rumpa, lår och mage. Att ligga med henne vore en trofé av världsklass och något jag tänker på varje dag, i duschen, under det varma vattnet, oh yeah. Å andra sidan skulle jag aldrig kunna behandla henne som hon förtjänar, det vill säga som en karlakarl som daskar runt henne som en vante, då hon förmodat är starkare än mig. Men man kan väl få drömma. Bäst i OS var Ara Abrahamian, som i klassisk surgubbestil vägrade acceptera sin bronsmedalj. En man av principer är alltid berömvärd.

Dessutom var det EM i fotboll, ett arrangemang jag högtidlighåller då fotboll faktiskt är en av få idrotter jag tycker om. Men precis som i OS kunde svenskarna knappast hålla sina huvud högt. Zlatan var visserligen typ bäst i världen som vanligt, men vad gör det när truppen i övrigt belamras av en pensionsfärdig Henrik Larsson, en gnällig Anders Svensson eller en slö Fredrik Ljungberg som mest sprang runt och tänkte på hur skönt livet kommer att bli i USA. Sen vann Spanien också, något som gör mig rasande så fort jag tänker på det. Vanligtvis hade det inte spelat mig någon roll, men innan just denna turnering hade jag satsat pengar på den tyska arméns överlägsenhet. När Torres slog in segermålet krossades alltså inte bara Tysklands drömmar, samtidigt stals även sju tusenlappar framför mina ögon. Jävla Spanien, jävla er.

När idrottsåret summeras kan de svenska bedrifterna inte behandlas på annat sätt än att ställas i skamvrån och glömmas bort. Detta manifesterar sig extra tydligt då Svenska Dagbladet delade ut Bragdguldet till en handikappad skytt. Om vi bortser från det faktum att rullstolsbundna skyttar knappast borde åtskiljas från icke rullstolsbundna sådana kvarstår fortfarande att det rör sig om skytte, ett argument som egentligen borde räcka för att inse misstaget.

Bragdguldet borde istället ha gått till Hwasser – About that promise med tillhörande video.

hwasser - about that promise from Sebastian Rozenberg on Vimeo.

14. Leif - Black magic

Det var en onsdagskväll i juli och som alla varma sommarkväller kunde jag inte med berått mod sitta hemma och sura. Nej, som sann svensk betydde det att jag var tvungen att gå ut för att utnyttja de få vackra stunder man blir erbjuden. Jag mötte upp ett par vänner på en mindre krog i Vasastan där vi satt och pimplade vattnig men billig öl under några timmar. Det var idel glada miner på alla. Vi satt där, tio till antalet, och pratade förmodligen om både ditten och datten. Jag har för vana att glömma av prat bland vänner, mest för att det sällan sägs någonting värt att komma ihåg. Förmodligen pratade vi om hur gemensamma bekanta eller hur någon precis hade gjort slut med sin pojkvän. Jag minns inte exakt, men jag minns att det var trevligt. Så trevligt att vi alla bestämde oss för att gå därifrån tillsammans.

Kosan styrdes därför till Nefertiti, Göteborgs alldeles egna vattenhål för de tjugo-nånting människor som är för coola för Avenyn. Väl framme fick vi trängas i en löjligt lång kö, där diskussionerna följde de vanliga ramarna. Någon ville gå till en lägenhetsfest, någon annan ville gå till Rio-Rio istället, en tredje var alldeles för full vilket manifesterade sig i att kedjeröka och vara alldeles för fokuserad på sina skor. Jag stod mest och härdade ut tiden och sa eller gjorde därför inte så mycket. När vi efter att ha köat i nästan tjugo minuter blivit insläppta av vakten, gick jag raka vägen till baren på uteserveringen och köpte en öl, vilken jag drack upp på samma ställe. När ölen var slut hade det blivit tråkigt att stå ensam, vilket var ungefär samtidigt som jag insett att ingen av de konststuderande på Valand hade någon som helst lust att ligga med mig eller ens låna mig en cigarett. Istället gick jag inomhus, till dansgolvet och scenen.

Till min förvåning möttes jag inte av vad som är kutym på Nefertiti; det vill säga stenhård techno eller jovialisk soul. Vad som istället mötte mig var hip-hop. På scenen stod en ranglig svart man som ålade fram på scen. Precis nedanför scenen stod mina kompisar. Efter att ha trängt mig igenom det publikhav som faktiskt bildats ställde jag mig bredvid. Det enda jag kan minnas är att jag med vidöppen mun skrek ”Faaaan, vad bra det är!”. Alla höll med.

Därefter minns jag att vi mest stod och skrek och dansade om vartannat. Jag kommer också ihåg att jag fick prata i mikrofonen och att jag sa något intelligent i stil med ”MER ÖL”. När han hade spelat klart gick vi upp till uteserveringen, drypandes av svett. Efter ytterligare ett tag raglade fyra av oss vidare och köpte hamburgare i Vasastan innan vi gick hem. På ditvägen lyssnade vi på Three 6 Mafia varvat med 36 Chambers och argumenterade huruvida Ol’ Dirtys eller Inspectah Decks (som jag ensam tyckte) vers är bäst på Protect Ya Neck.

Så här i efterhand kan jag inte tycka annat än att det var en lyckad kväll. Den var inte fantastiskt, men långt ifrån dålig. Jag skulle förmodligen knappt ens komma ihåg den om det inte vore för att jag någon gång i höstas ramlade på en låt som heter Black Magic av någon som kallade sig för Leif. När jag hörde den insåg jag att det var exakt den låten jag hörde när jag klev nerför trapporna till Nefertiti den gången i somras. Det är inte den bästa låten jag har hört i år, men det är å andra sidan långt ifrån den sämsta. Ibland kan man tycka om något innerligt bara för att det är bra.

Leif – Black Magic

13. Duffy & The Game - Mercy (Remix)

Jag har redan berättat att jag inte har besökt många konserter i år och några anledningar till det. Till de anledningar kan vi lägga till att de konserter jag faktiskt varit på i år sällan blivit som tänkt. Till exempel var jag på Brew House i vintras för att se Chamillionaire. BREW HOUSE! Samma lokal som mitt gymnasium hade en teateruppsättning en gång i tiden! Cham, som i valfri amerikansk stad fyller 10 000 säten, lyckades inte locka mer än 150 betalande. Det var en sorglig syn att skåda. Chamillionaire vandrade runt på scenen påtagligt besviken över det måttliga intresset samtidigt som publiken var totalt likgiltiga av någonting annat än bardisken. Gangstarap i Göteborg är en skam vilket får förklara varför jag inte bevistade Game när han spelade på Trädgårn i söndags.

Det har varit ett fantastiskt år för rapmusik överlag. Det har till exempel varit ett år som fyllts av många kritikerhyllade som kommersiellt framgångsrika album. Lil’ Waynes Tha Carter III sålde i miljonupplagor, T.I.:s Paper Trail mynnade ut i två förstaplatser på Billboard. Samtidigt släppte A.B.N., Wale och Re-Up Gang finfint material som flög under radarn. Men vad som i mitt tycke framstår som främsta album från i år är L.A.X. från Game. Åtminstone om vi diskuterar kommersiell rap.

Precis som föregångarna bjuds man på en resa i klassisk gangstarap av en uppenbarligen störd individ, fast nu med kryddan av de senaste årens eskalerande bråk där Game som en boxare redo att gå i däck oreserverat måttat slag till höger och vänster. Game balanserar ständigt mellan det sköra och mentalt störda. Han kan låta nedbruten och uppriktigt ångerfull för att i nästa stund bli världens argaste person, redo att ta ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Jag ångrar därför en smula att jag inte pungade ut mina surt förvärvade CSN-slantar på en biljett. Jag skulle gärna vilja se hur denna ambivalens till person hanterar sin nyvunna position på tronen med sitt magnum opus i hand. Samtidigt är jag lättad över att missa hur 600 personer står utspridda i en lokal som slukar över 3000, skrikandes efter Hate it or love it. Jag vill inte bevittna ett Cham-spektakel igen. Det gjorde för ont i hjärtat.

I denna remixen låter Duffy, som den slampiga blondin hon är, Game freestyla över hennes monsterhit Mercy, samtidigt som hon på ett brittiskt sätt, det vill säga väldigt classy, stönar lätt i bakgrunden. Game visar i sanning var skåpet ska stå, samtidigt som duon Cool & Dre vant styr spakarna. Ett makalöst möte har det blivit och, vågar jag påstå, en av årets, säg tre bästa mixar.

Duffy & The Game – Mercy (Remix)

12. Veronica Maggio - 17 år

Jag minns att jag gick ut genom dörrarna med ett leende. Jag hade på mig den nya, vita skjortan mamma nyss hade köpt till mig och den luktade fortfarande stärkning och bomull. Vit och ren, precis som mitt samvete. Jag var 17 år och hade precis slutat mitt första år på gymnasiet. Utanför skolan sken solen och fyllde mitt huvud med hopp om en lång och fin sommar. Jag gick hand i hand med en gulligt naiv tjej som trånat efter mig sedan vi börjat skolan någon gång nio månader tidigare. Hennes bländvita leende var en vacker kontrast mot hennes korpsvarta hår och hon nästan hoppade jämfota när vi gick där tillsammans, men jag låtsades inte om det. Jag vill minnas att jag kramade hennes hand lite hårdare när dörrarna slagit igen efter oss. Hon verkade bli glad över det, så jag lät henne tro att det berodde på någonting annat än reflexer.

Vi gick förbi den lilla lunden med rosenbuskar och stannade till ett ögonblick. Jag släppte taget om hennes hand och böjde mig för att plocka upp en blomma som jag satte fast i hennes hår, samtidigt som jag erfaret fyrade av ett charmigt leende som signalerade förlägenhet och kärlek. Vi stod så för en sekund, öga mot öga, innan hon instinktiv greppade min hand och strök hennes fingrar lätt över min handled. Vi gick nerför den branta trappan som ledde ner till busshållplatsen. Bredvid oss sprang några eftersläntrare som stannat kvar i skolan lika länge som vi. Jag tyckte mig se livsglädje i deras ögon, sådan livsglädje enbart ett barn som har sommarlov kan utstråla. Som en sann gentleman höll jag henne stadigt i handen när hon vacklade nerför trappan i slampigt höga klackar. Jag var en klippa varken vind eller våg kunde bita på, och jag skulle se till att hon visste om det. När vi klivit nerför det sista trappsteget stannade jag henne och tittade henne djupt i ögonen. Hon tittade tillbaks.

Jag lutade mig lätt framåt och gav henne en kyss på munnen. Hon öppnade den och jag lät min tunga glida in mellan tandraderna för att möta hennes. Jag håller alltid upp mina ögon när jag kysser någon, för att se om de sluter sina. Jag gillar att veta det, det gör mig bättre till mods. Hon hade slutit sina, och jag drog lite på munnen, i den mån jag kunde. Jag lyfte min högerhand och lät den vila under hennes haka samtidigt som jag med vänsterhanden strök hennes rygg upp och ner. Ett ögonblick funderade jag på att låta handen röra sig neråt, mot fittan, men jag ändrade mig. Om det är något jag har lärt mig är det att det finns tid för det ena och tid för det andra. Vi stod så en stund, innan jag som brukligt lutade mig bakåt till utgångsposition igen. Hon fortsatte att blunda en stund efter kyssarna hade avtagit. Jag smygluktade henne i håret. Det luktade som möjligheter.

Hon skulle med bussen mot Frölunda, jag skulle åt andra hållet. Senare på kvällen skulle många av oss som slutat ettan festa tillsammans i en lägenhet i Majorna. Vi bestämde att vi skulle ses där. Jag kysste henne igen efter att hon klivit på bussen och stod kvar på samma ställe efter att hon gått på. Hon tittade mot mig och försökte möta min blick, men jag brydde mig inte om det och gick därifrån. Jag bestämde mig för att åka in till stan. Min skjorta var fortfarande vit och ren och jag njöt över hur textilen smektes sammetslätt mot min hud. Senare på kvällen skulle den inte vara lika vit längre. Jag kunde förvisso tvätta den efter vilken den fortfarande var lika vit som den dag den köptes. Men den var aldrig lika len i textilen eller lika behaglig mot huden. Efter ett par tvättningar mattades dessutom styrseln och efter ytterligare ett tag slets kragen ut. Men en gång var den vit och ren, precis som jag.

Veronica Maggio – 17 år

11. Raekwon - Necro (feat. Ghostface)

När Chinese Democracy till slut släpptes någon gång i november var det inte bara ett bevis på Axl Rose faktiskt använt sina 17 år i studion till någonting vettigt, det var dessutom slutet på allas favoritskämt. Borta är de dagar när man kan fnittra åt spandextönten och hans megalomani. Skratten har istället tystnat till förmån för en medioker metalsmörja vars låtar ingen kommer att komma ihåg om två år. Ett snedsteg och ingenting annat; mystiken kring Chinese Democracy var vad som fortfarande gjorde Guns ’n’ Roses relevant på 2000-talet.

För oss som kan vår sleazehistorik kan jag med säkerhet hävda att Use Your Illusion-plattorna kom ut någon gång 1991. Och lika väl vet jag att Only Built 4 Cuban Linx släpptes fyra år senare, ett av de mest monumentala hip-hopverken från New York någonsin. Den cinematiska och djupt soulfyllda produktionen, de idoga referenserna till Scarface, det makalösa samspelet mellan albumets stjärna Raekwon och hans sidekick Ghostface; alla är de orsaker till att Wu-Tang i sin tur fortfarande är relevanta på 2000-talet. Visserligen har Raekwon pulat samman två uppföljare efter sin debut, men det är album som fått stå i skuggan av den grandiosa storhet det första albumet skänkte. Det är därför legitimt att kalla Only Built 4 Cuban Linx II hip-hopens motsvarighet till Chinese Democracy.

Det har tisslats och tasslats om denna uppföljare så länge jag kan minnas, utan att mycket avslöjats. Dock har ryktena kring albumet florerat än starkare under senare år. Redan i början av 2006 fick de inblandade, rapparna Raekwon och Ghostface samt producenterna RZA och Dre, på allvar få mig att hoppas. Allt var tydligen klart och därefter har datum spikats, bara för att flyttas fram. Officiella låtlistor har läckt ut, bara för att dagen efter vara falska. Låtar sägs vara förstasinglar, bara för att månaden senare hamna på ett billigt mixtape. När Raekwon någon gång i vintras återigen hävdade att albumet var ”till 99 % klart” höjdes mina förhoppningar något. I samma veva läcktes nämligen var som sades vara en streetsingel. Necro var i mina ögon ett tydligt bevis på att skiten äntligen skulle vara löst; det är ett alldeles för klassiskt snyggt beat hopparat med kumpanen Ghostface för att egentligen kunna vara någonting annat. Men efter dessa i mina ögon tydliga bevis har det dock varit märkbart tyst. Datum har flyttats fram återigen. Och den fakta som pekade på att Necro faktiskt skulle ingå i OB4CL II är som bortblåst. Mars 2009 är det senaste kortet i leken. Håll tummarna, wegros.

Raekwon – Necro (feat. Ghostface)

10. Re-Up Gang - Money

Varje gång jag läser årslistor slår det mig hur ofta de objekten som listas, vare sig det rör sig om musik, film eller böcker, sällan eller aldrig kommit till handeln under årets tidiga månader. Det är en historielöshet jag har stora svårigheter att acceptera. Kan man ta människor på allvar som faktiskt inte minns vad som hände dem för ynka elva månader sen?

Själv minns jag det som vore det igår, vilket har att göra med hur överlägset konstruerat mitt minne är. Jag hade just efter trettondagshelgen fått en glamorös och välbetald tjänst som receptionist på ett teknikkonsultföretag i Högsbo industriområde. För första gången sedan jag började i lågstadiet var jag alltså lägst i näringskedjan, en sits som passade mig som handen i handsken. Nu kunde jag äntligen få lite lugn och ro, utan människor som litade på mig eller ens uppskattade mitt arbete.

Vad som dock stack mig ögonen var det faktum att jag var tvungen att sitta i receptionen prick halv åtta för att öppna telefonlinjer och liknande. För att genomföra det var buss 80 från Centralstationen 06:49 min färdkost vilket var likt Dantes sjunde spiral fast tusen resor värre. I nattsvart morgnar kalla som is fick jag trängas axel mot axel med arbetare som med hålögd blick åkte mot sitt jobb som montör. Alla luktade svett, vilket fick mig att undra hur de luktade efter arbetet, en fråga jag aldrig fick chansen att besvara då min arbetsdag varade längre än deras. Det var en deprimerande färd vars intryck förstärktes av den gruvliga tiden. Å andra sidan gjorde det mig lycklig när jag äntligen kommit till jobbet, då allt i jämförelse var som en älskares kyss, som en varm sommarnatt, som fina presenter på födelsedagen.

På jobbet var jag kung över min reception, som sällan eller aldrig besöktes, varför jag kunde spendera dagarna i ända med att lägga fötterna på bordet och läsa en bok eller sitta bakom datorskärmen och ladda ner film. Min chef fullkomligt älskade mig och skrattade åt alla mina skämt som de gulddroppar dem är och var ständigt beredd med en inspirerande kommentar om hur väl jag skötte mig. Faktum var att min chef var så pass nöjd med mig att hon presenterade ett tolv månader långt kontrakt för mina ögon, med de streckade linjerna längtandes efter min åtråvärda signatur. För ett ögonblick kändes det som ett naturligt steg, det att slutligen ge upp alla drömmar för ett händelselöst arbete jag stämplade in på enkom för att göra ingenting. Tyvärr stod min fåfänga ambition i vägen, vilket fick mig att avböja. Istället fick jag två månader efter min anställning finna mig i att bli arbetslös åter igen, Platsen hade gått till en blond 23 år gammal tjej med enorma bröst som jag fick ynnesten lära upp. Det var fantastiskt, inte bara för hon var snygg på ett slampigt vis, utan för att hon var lika dum som stereotypen lovade. Således kunde jag med min könsbundet högre intelligens hunsa henne med subtila nedsättande kommentarer eller begära henne hämta kaffe åt mig. Det var således ytterligare ett par magiska dagar innan jag gick ut genom dörren för sista gången, med lönechecken i ena handen och en låda mazariner jag stulit från frysen i den andra, oh yeah.

Jag minns dessutom att Pusha och Malice i Clipse varit några av årets mest prominenta figurer; från det makalösa mixtapet som Re-Up Gang i januari månad, till fullängdsalbumet som de samma i somras och slutligen mixtapet som släpptes så sent för två dagar sen i eget namn. Att välja ut en låt ur denna digra skattkista är en bedrift i sig, men valet får väl bli den här nedan:

Re-Up Gang – Money

PS. Blogger tar bort inlägg till höger och vänster, varför lucka nummer åtta, R. Kelly - Skin, saknas. DS

9. Young Jeezy - My president (feat. Nas)

Den enskilt största händelsen 2008 är utan tvekan utgången av det amerikanska presidentvalet. Barack Obama gled tämligen ohotad igenom vad som verkade vara världens längsta val och stod i november ensam kvar framför det amerikanska folket och höll sitt segertal.

En annan som jag räknar som en av årets segrare är Young Jeezy. Från att tidigare ha betraktats som en pajasfigur med konstig röst och färglada tröjor med snögubbar på dök han under våren upp som gäst på nästan varenda stor artists album, inte sällan med lyckat resultat som kvitto på ett väl genomfört arbete. Mariah Carey använde honom, Usher gjorde detsamma och i den strida ström hip-hopalbum som dök upp under året var han nästan alltid med på ett hörn. Att Jeezy är ett välfungerande val som gästartist stod sedan tidigare bortom all tvekan, men under 2008 visade han också att han kan stå på egna ben. Hans egna album The Recession blev alltså, mot alla odds, ett lyckat sådant. Förvisso sålde Weezy, T.I., och Rick Ross mer, men samtidigt lyckades Jeezy i sin tur sälja mer än erkända storheter som Three 6 Mafia, Game, Nas och Plies. Jeezy förtjänar således att på allvar nämnas i De Storas sammanhang när en talar hip-hop.

My president är inte bara den låt som sammankopplar två av 2008 års största vinnare, det är också den enskilt bästa Obama-hyllningen i år samt det bästa spåret på The Recession. Tunga syntmattor kryddas med svävande stråkar, fanfarer och den bästa versen av Nas sen Ether. Rader som ”my president is black, my Lambo’s blue” glöms lätt bort när allt annat är av högsta kvalitet.

Young Jeezy – My president (feat. Nas)

7. Lil' Wayne - Let the beat build

Let the beat build är två saker:

1) Ett bloggprojekt jag länge funderade på att ro i hamn. När jag någon gång i september månad lessnade på min blogg och allt som hade med den att göra, kändes det naturliga steget att lämna mitt sjunkande skepp för att bli kapten på ett nytt. Det berodde dels på att jag, för första gången på mycket länge, levde ett någorlunda hektiskt liv med sysslor som måste göras och människor som faktiskt räknade med att jag skulle utföra dem, till skillnad från annars när jag kan egoistiskt kan leva som en fördärvad ensamvarg. Det berodde dels på att jag var totalt jävla uttorkad på idéer. Jag funderade alltså länge och väl på att byta spår, som vore det ett beslut av stora proportioner. Ty att skriva själv lockade fortfarande, men när jag inte ens ville lämna ut de halvfärdiga, dåligt formulerade texter jag skrivit på internet, universums alldeles egna avskrädesplats, var det som ett tecken på att jag inte borde fortsätta. Det var då idén att starta en ny blogg paradoxalt nog grodde fram. Den skulle alltså heta Let the beat build och jag skulle hänge mig beatlitteraturens regler och ramar.

2) En magnifik uppvisning av världens största rapartist. Tha Carter III blev ett av årets bäst säljande album och Lil’ Wayne var, för ett tag åtminstone, bäst i världen, precis som han alltid har lovat. Det är ett verk av en man som är på höjden av sin karriär och som tillika är karl nog att säga det rakt ut. Jag tackar Kanye och Deezle för årets mest upplyftande beat och lyfter hatten för Weezy.


Nu blev inte förvisso inte Let the beat build Sveriges bästa blogg 2008 (det blev istället Vända kappan efter vinden) utan fick istället bara förbli en av 2008 års bästa låtar. Men vilket av alternativ 1 och 2 som egentligen är bäst kan man ändå bedöma, till exempel här nedan;

1) ”…Det var en bilfärd som inte ledde någonstans men jag satt tyst och lät honom ta mig varsomhelst eftersom det inte spelade någon större roll och utanför var det tyst och mörkt och natt och bilen hoppade fram på vägen som en känguru, hopp-hopp. Jag visste åtminstone att vi var på väg från Falkenberg, en gudsförgäten och sorgligt deprimerade håla jag av någon anledning spenderat alldeles för mycket tid i och när mannen som körde bilen av en slump frågade mig om jag ville åka med honom tvekade jag inte för en sekund. Vi hade suttit på en bar någonstans på Kungsgatan eller Storgatan eller vad fan den nu heter och druckit tillsammans vid disken när han helt appropå slängde ur sig frågan. Han gnolade när han körde men jag var för trött för att säga till honom utan lät det vara och ägnade mig istället att intensivt utforska mina skor som var leriga på sidorna men inte på sulan. Så gick mina tankar den natten i den bilen och jag förstod inte då att jag var på väg mot en spiral av mörker, dimma och andra tråkigheter men vad jag visste var att jag skulle slå snubben på käften om han gnolade hela den långa vägen…”

2) Lil’ Wayne – Let the beat build

6. Usher - Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Polow Da Don steg till r’n’b-skyarna 2008 och det var mycket tack vare Ushers hit Love in this club, en låt som Markus Larsson mycket väl skulle kunna beskriva som en ”sexig dansgolvsrökare”. Men vad som var mest överraskande med Love in this club var inte det faktum att Polow Da Don gick från yrkestiteln producent till epitetet demonproducent och inte heller det faktum att det var Ushers första Billboard-etta på tre år. Det var inte ens det faktum att Young Jeezy efter sitt inhopp på allvar kunde betraktas som en av hip-hopvärldens stora players. Det var, som ett bekräftande av den traditionellt svarta scenens status för tillfället, istället en vit amerikansk pojke som låg bakom årets absoluta sensationsavslöjande.

Det är förvisso en historia jag förväntar mig att ni redan har hört, men om inte ska jag kvickt återberätta den. Vit amerikansk pojke sitter och pillar med Garageband, ett gratisprogram som medföljer som standardapplikation i Apple-datorer. Han klistrar samman några redan färdigkomponerade slingor och stapplar av en slump på nästan hela beatet till Ushers hit. Ramaskri följer från puritaner, trots att Usher, han som faktiskt betalat Polow i runda slängar en halv miljon för ett beat han kunde skaffa genom att köpa en ny dator, håller käften.

Jag tycker ingenting om debatten som följde, utan lever efter den tämligen uttjatade devisen ”en bra låt är en bra låt”. Dock kan jag tycka att det är symptomatiskt för hur framförallt hip-hop/r’n’b-klimatet ser ut idag; allmänheten vill ha de enkla och direkta beaten. Förvisso vill jag inte kalla beatet till Love in this club enkelt, åtminstone i crunkens, snapens eller 808’s & Heartbreaks farvatten, men det är uppenbarligen tillräckligt enkelt för att ett par programmerare på Apple ska kunna lattja fram det.

Usher – Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Och som bonus slänger jag med, i mitt tycke, årets främsta youtube-remix. 2005 års 3 kings med Slim Thug, T.I. och Bun B låter nu ännu mer Neptunes än innan, tungt och dramatiskt, precis som jag vill ha det. Det är tydligen så här det fungerar nu för tiden; låtar kan pulas till i Reason och slängas upp i cyberrymden av vem som helst, till och med av en norrman.

5. Nordpolen - Skimret

Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.

Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.

När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.

Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;

Nordpolen - Skimret

4. Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

Pimp C, den spjuvern, dog sent förra året av en överdos sizzurp. Ett slut som hedrar honom om nu döden kan vara hedrande, om än i ett skede som får ses som olyckligt om nu döden någon gång kan ses som lycklig. Efter att stenhårt ha arbetat tillsammans med parhästen Bun B i sju svåra år utan vidare resultat slängdes han i fängelse. Väl frigiven släppte han tillsammans med Bun B Underground Kingz och fick slutligen den upprättelse de gjort sig förtjänta av med höga försäljningssiffor och, som kronan på verket, en förstaplats på Billboard som följd. I sann Houstonsk anda firade han kalaset med Promethazine, vilket slutade med där vi började texten; det vill säga med Pimp C död i ett hotellrum.

Rappare är inte dem som bölar i onödan. Inte ens de som räknas som den blödigare sorten, till exempel Ghostface eller Tupac, kan man med gott mod peka finger åt och kalla lipsillar. De skakar fort av sig sitt melodramatiska anslag om det vankas pengar eller bitches. Bun B, som är en erkänt hård jävel, kan knappast kallas annorlunda. På hans album II Trill, som släpptes i somras, finns inte många spår kvar av det faktum att hans bäste vän och vapendragare nyss avlidit. Vilket inte på något vis gör albumet dåligt eller för den del Bun till känslokall och illasinnad; en får helt enkelt ta seden dit man kommer, och på Houstons gator kan man inte knalla runt med lipen i halsen. Tjafs av sådan art är ju till för kvinnor och bögar. Men visst finns det några, i sammanhanget, fina ögonblick ändå;
- som i If I Die Tonight när Bun alvslutar en vers med: ”so tell ‘em you love ‘em ‘fore his ass is gone”
- i hymnen Angel in the sky
- eller refrängen i You’re everything

Den sista låten är inte bara en hyllning till hela Södern, det är också den bästa på albumet. Jag vet att den spelades in innan Pimp dog och jag vet att hans bortgång inte nämns över huvud taget, men i ljuset av hans bortgång blir refrängen så mycket mer än en simpel kärleksförklaring till neonfärgade cadillacs med lädersäten. Det blir istället den finaste hyllningen av dem alla.

Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

2. Sugababes - No can do

Världens bästa popgrupp genom tiderna är New Order. Att försöka låta som dem är alltså ett knep för att lyckas erövra min eftertraktade kärlek och respekt. Därför håller jag också Sugababes varmt om hjärtat. I sann inbilsk brittisk anda har dem vägrat blicka bortom kungariket och istället skönsjungit över New Order-fusk på ett par album i rad och på så vis lyckats leverera mer hits än Britney eller någon amerikansk sångerska kan drömma om, möjligtvis undantaget Mariah. Därför var det en chock när jag laddade ner deras senaste album i höstas. Borta var den bultande syntbasen, de elektroniska trummorna och dämpade gitarrer. Istället var det blåsverk och slagverk utförda av en orkester. Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Men om det finns några motståndare värdiga att konkurrera med New Order om tungviktstiteln är Supremes en utav dem. Svart musik ligger, som en kan gissa, mig varmt om hjärtat och soul är inte ett undantag. Att kalla Sugababes senaste album Catfights & spotlights för soul i samma andakt man talar om Motown är måhända lite väl generöst. Men likt ett jävla urverk levererar Sugababes ändå.

No can do är en fantastiskt singel. I farvattnet av årets mer uppskrivna artister som Amy Winehouse och Duffy hakar dem på och slår konkurrenterna erfaret på fingrarna. Jag kan inte komma på ett enda år då jag inte valt ut en Sugababes-singel som en av årets bästa låtar, och så kommer det inte bli i år heller. Varsågod, en oförtjänt förbisedd pärla servers här:

Sugababes - No can do

1. Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Så står jag där igen, på Pusterviks övervåning med högerhanden i ett fast grepp kring ett ölglas. Ölglaset var bara för en kort stund sen till bredden fullt men är nu nästan tomt. Men inte fick jag smaka dess bitterljuva saft, istället har den spillts ut över mig själv och tuggat sig igenom fibrerna på min nyköpta tröja till den vida grad att jag känner fukt mot min hud. Jag vänder mig om mot förövaren och frågar med min allra myndigaste stämma vad fan det nu var bra för. Hon svarar inte på en lång stund, utan sneglar bara på mig med en överlägsen blick. Till slut säger hon ”Ah, men det var ju inte meningen fattar du väl” och återupptar processen att få bartenderns uppmärksamhet. Inte meningen, som om det gör min tröja torr eller mitt ölglas fullt, tänker jag och mumlar knappt hörbart ”Jävla fitta”. Tyvärr visar sig tjejen inneha någon form av fladdermuslik hörsel och snappar upp mina ord. Då jävlar tar det i hus i helvete, hon spottar hätskt ur sig ett ”Vad var det du sa” och ställer sig så bredbent som bara möjligt med armarna på hennes höfter hotfullt nära som vore hon den förorättade av oss. Hon upprepar sin fråga igen, varpå jag ställer mig i samma löjeväckande pose som hon och förmedlar lugnt ett ”Det hörde du nog”. Sen säger jag med en kyligt nonchalant axelryckning ”Gangsta rap made med do it”, vilket inte får den effekt jag hoppades. Min briljans är förlorad på henne då hon inte verkar förstå innebörden i vad jag just sagt. Istället tittar hon på mig dum och häpen min. Jag suckar och beställer in en ny öl.

Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Pausmusik eller Den Stora Sömnen

Ibland vaknar jag upp med ett ryck mitt i natten av oklara anledningar, kallsvettig och med en hjärtfrekvens värdig en löpare som precis avslutat ett maraton. Efter rycket, samt den chock rycket alltid innebär, kan jag förvisso nästan jämt lägga mig åter till sängs, slappna av och sluta ögonen, men jag kan aldrig sova igen utan ligger istället klarvaken till gryning. Detta händer uppskattningsvis två till tre gånger i veckan och har, som ni kanske förstår, vuxit till en plåga. Inte nog med att jag två till tre gånger i veckan vaknar vettskrämd och ångestfull, dessutom blir jag dagen därpå, just på grund av för lite sömn, som en levande död, totalt inkapabel att utföra de mest simpla uppgifterna och/eller tankarna. Detta oroar mig.

De enda minnena jag har från de diffusa ögonblicken, djupt inbakade i någon slags REM-sömn, som händer just innan rycket är att jag, i drömmen, alltid leker med något oskyldigt som sedan dör. Jag minns en dröm där jag smeker en kattunge under hakan med en pistol, med resultatet att jag vaknar just när det som finns kvar av kattens huvud har landat i mina händer. Flera gånger har det hänt att jag springer runt på en sommaräng med en kanin i koppel enbart för att se kaninen klyvas i tu av en rävsax. En annan gång klappar jag en liten flicka med hängslekjol och flätor innan hon plötsligt spontanantänder. Jag vaknar alltid just efter det att jag har hört ljudet av smärta som synkas med det instinktiva uttrycket i varelsens ögon, det uttryck som säger ”jag kommer att dö”. Flickan, vill jag mig minnas, var värst att genomlida, eftersom flickeskrik gör mig väldigt illa till mods. Jag vet inte varför. Jag bara är sådan.

Allting har liksom urartat till en strid mellan mig och mitt behov att sova. Med diverse trick har jag lyckats lägga mig i bakhåll och överlista den jäveln, vare sig mitt hjälpmedel hetat enkla saker som koffein eller svårare som amfetamin. Tillsammans har vi lurpassat någonstans, ensamma i en mörk vrå, och väntat på att John Blund ska passera. När han visat sig, iförd sin löjliga blå fullkroppspyjamas har vi, min slagskämpe och jag, hoppat på honom bakifrån och slagit honom medvetslös. På så sätt har vi kunnat springa ytterligare lite längre bort och kunnat leva ytterligare lite längre till. Men av dessa konfrontationer har jag kommit underfund med två saker; 1) John Blund kommer alltid att hitta oss och 2) man kan aldrig döda honom. Dessa två upptäckter har naturligtvis försatt mig i en olustig situation; den strid jag utkämpar kommer jag så småningom att förlora, oavsett hur mycket jag än försöker. Trots detta försöker jag varje natt, så fort solen gått ner och så fort jag krupit under täcket, att hitta nya metoder att överlista denne sömnens halvgud.

Mina dubier om huruvida sömnen går att lura till trots har jag i princip kommit att acceptera min situation som den är; det vill säga på det hela taget oföränderlig. Betyder det således att jag är dömd att genomlida nätter av ångestdrypande fasansfullheter eller för den delen att genomlida ett lika hjärtskärande gruvande varje kväll innan jag ska sova? Svaret verkar vara ett kristallklart ja, vilket får mig att rysa ut till fingertopparna. Den enda direkta lösningen jag ser är att ta mitt liv, fast det har jag ingen lust med. Förvisso vore det att få det sista skrattet, det att stirra John Blund i ögonen och skjuta skallen i småbitar. Men å andra sidan är livet, åtminstone det liv som ännu inte infekterats av mina drömmar om ond bråd död, mig fortfarande kärt. Därtill ska tilläggas att begreppet den eviga sömnen skrämmer mig ännu mer, ty vem kan vara säker på att döden inte enbart är en lång sömn, med sinnet ständigt närvarande i en drömvärld. Och vore det då inte än mer outhärdligt att drömma mina mardrömmar fast utan att kunna vakna?

Click clack motherfuckers!

Vapen är inte bara ett tecken på utförlig kylighet eller en monumental penisförlängare, utan också en fundamental bas i hip-hop. Viktigpettrar babblar om de fyra elementen som om klottring eller att rulla runt på golvet vore något hedersamt och äkta, medan de totalt ignorerar våldet, som vi alla andra vet är än centralare. Bla bla graffiti bla bla, kan de säga medan de som lever på gatan snabbt inser att en pistol är värd tusenfalt mer än konsten att spraya på murväggar. Respekt är vad man söker och det får man inte heller genom att dansa som i valfri Run DMC-video. Nej, vad som skänker respekt är hur man rakryggad och oskadd kan gå på Atlantas gator, och sådan respekt får man genom våld, helst medelst kallt, hårt stål. Ty vad kan väl vara mer våldsamt och kyligt en blänkande Smifnwessum instoppad i bältet, lagom synligt för passerande? Inte mycket är svaret och vilket vapen som är mest kyligt reder vi snabbt ut.

Glock
Världens vanligaste pistol är naturligtvis valet för de flesta, vilket Wu-Tang mer än gärna berättar titt som tätt. Lätthanterlig och liten i storleken blir den smått magnifik och ett måste i varje mans byxa när du går till kvartersbutiken och köper några 8balls och Swiffers, om man på vägen råkar stöta på någon snitch. Dessutom får det ses som en fjäder i hatten att New Orleans, Atlanta och New York valt att stämma företaget för allt ond bråd död de förorsakat, något Glock, helt korrekt, skrattade åt och istället fortsatte tillverka sina pärlor till pistoler. Vad som dock ligger Glocken i fatet är dess ursprung; ett land som tidigare enbart skänkt oss källarhålsmän och Hitler är ett tveksamt sådant. Incest är sällan respektingivande vilket förvisso folkmord är, men kyligt är det då inte, något en enkel titt på Milosevic kan förklara. Dessutom förvärrades statusen markant när självutnämnda hipstern Uffie släpades ut i dagsljuset. Yeah right, Trae hade pistolwhippat dig från norr till söder om du hade försökt med det där, bitch.

Smith & Wesson
Jag och min dåvarande flickvän såg för något år sedan på American Gangster. När Denzel blåser skallen av en olydig undersåte mitt på gatan uttryckte jag hur häftigt det hade varit att bära pistol, varpå hon svarade ”att pistoler är töntigt”. Vi gled isär efter den dagen. Hursomhelst, tillbaka till ämnet och med ämnet menar jag Smith & Wessum. Namnet ligger oerhört väl i mun, speciellt om den munnen tillhör någon från Texas. En Smiffanwessum-pistol är för min utpräglade smak i regel dock för omodern och något som snarare kofösare i Nevada bar under 1880-talet än cracklangare i New York under 1980-talet. Skinande och blank är den hursomhelst, vilket får ses som ett plus, och därtill finns det modeller så löjeväckande stora att bara åsynen får en att vilja lägga benen på ryggen. Vore det inte för att jag varje gång gör kopplingen ”Smith & Wesson” och ”Tom Selleck” hade detta varit mitt val.

Kniv
Är för finnar och inga andra. Kniven upplevde väl någon slags renässans när Crocodile Dundee viftade med sin machete någon gång på 1980-talet och den ser naturligtvis respektingivande ut, när man sådär enkelt och lätt drar upp den med skinande blad och sylvass egg. Men å andra sidan löser man problemet med att möta en knivbeväpnad förbluffande enkelt; proppa lite bly i bröstet på dem bara! Sen kan de göra tokiga konster med sin butterfly så gott de vill, invalidiserade och evigt satta i rullstol som de är.

AK-47
Sovjet kritiserades alltid för att vara bakåtsträvande och utvecklingshämmande, men har trots allt stått för vad som fullt möjligt påverkat historien störst och mest. AK-47 är så pass enkel att femåringar kan använda den, vilket ligger nationer som Kongo varmt om hjärtat. Den är likaså tillräckligt behändig att den favoriseras vid drivebys och liknande evenemang där många kulor och låsningssäkerhet är prioriterade, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Eller för avsluta med 50 Cents kanoniserade ord;
”When the window roll down and that AK come out, you can squeeze ya lil’ handgun until you run out”

Hagelsprakare (avsågad)
Om du vill framställa sig själv som lite tyngre och lite hårdare än vad en pistol kan göra, men fortfarande vill kunna ha röra sig relativt obehindrat är hagelgeväret melodin för dig. Smärt och lätt slänger man den över axeln när man viftat runt med den en stund, dessutom ger mantelrörelsen det kyligaste ljudet ett vapen kan framkalla, varför det är en storfavorit hos alla som vill genomföra ett bankrån eller ett simpelt butiksrån. Effekten av att såga av det är bortom min ringa vapenkunskap, men i mitt huvud låter det jävligt mycket häftigare än ett intakt hagelgevär. Som glasyr på kaka, som grädde på mos.

Min erfarenhet av vapen sträcker sig till en gång i fyran, när en kompis tog med sig ett par knogjärn och en butterfly hans halvkriminella bror hade köpt i Thailand till skolan. Jag prövade knogjärnet och slog på en skåpsdörr ett par gånger, inte alltför hårt, men tillräckligt för att det skulle bli några tuffa märken. När det så blev min tur att snurra runt butterflyn skar jag mig i tummen och har sen dess aldrig försökt igen. Men det finns stunder i livet när även jag drömmer mig bort i en värld där jag åker runt på Houstons gator med dundrade bas i högtalarna och gevär fasttejpade under sätet. Precis som för alla normalt funtade män vill säga.

Glitterati

I am at this grand opening for some new store trying to look as cool and calm as possible alhough I swallowed a mouthfull of dexedrines in the limousine before I went in. One of the waitresses hands me a glass of champagne, which I accept, and tries to engage a conversation with me, but I’m too busy concentrating on keeping my arms and legs from flailing round to notice, so she loses interest and moves on. A designer mistakes for Christian Bale and says “Hello, Christian” and I nod back and move further down the crowded room, accompanied by some dubstep or twostep or something with extremely heavy bass.

I try to dance for a minute or two but don’t really feel like it when I realize my balance has withered down from the drugs and instead I lean back against a wall, pondering on whether I should go home or not. Some actor who once was hot but now isn’t enters and he shakes my hand as he passes by. I numbly shakes his back. The music shifts to some hipster version of hip-hop and the actor’s entourage seem to enjoy it. I finish my glass of champagne just in time to see that the waitress from before notices me again and begins to walk towards me, her eyes focused on mine. I just now grasp the beauty of her and can’t help but smile when she says;

“Hi, again”.
“Hi, babe”, I answer and add, ”who do you have to hump to get a Stoli around here?”, but with a wry touch to show I’m kidding.
She laughs and shows me her perfect, white teeth and I really want to fuck her. Natalia’s out of town doing some modelling in Milan. Not that it matters, but it somehow sparks my lusts. We stand there clumsily for some time before I grab her hand and lead her through the crowd. In the process she whispers something in my ear I don’t comprehend, but I get a boner anyhow.

Just as we are about crawl our way through the mass of people I feel a hand on my shoulder and turn around. The hand belongs to some blogger I barely know and I faintly give him a hug and congratulate him on his recent success. In return he compliments me for my sneakers, but I really don’t care, and answer with some cliché I often use in situations like these. He’s good looking, but I have a slightly better haircut. We say goodbye and the only thing I remember from our conversation was that he seems smaller than I thought. As we flee through the exit, me and the waitress, Billy Walsh screams;
“Hey, love to see you in Flatliners II, babe”.
“Talk to my agent”, I yell back, jumping in the back seat of my limousine.
On the way home I swallow a fistful of ludes, hoping it will calm my nerves, while the waitress gently strokes my dick. I wonder if she’s a screamer or a moaner in bed, but decide it really doesn’t matter and instead lean back, watching my erection grow.

Takin' care of business

När satt på knä och skurade badrumsgolvet med en diskvamp kände jag mig aldrig för ett ögonblick rädd eller äcklad. Trots att skurvattnet i spannen färgats illrött. Trots att det trängt in blod under mina naglar. Trots att de små svampliknande bitarna som låg utspridda på mina kritvita klinkers tillsammans en gång varit en hjärna. Jag visste varför jag torkade upp skiten och jag visste att det ibland behövs bli lite skitigt. För att man skulle nå ett mål. För att man skulle få uppleva en förändring.

Han var alltid ett första klassens svin, Vic. En lömsk och lat jävel som sällan gjorde mig gott och aldrig ville mig väl. Visserligen hade vi haft kul ihop, han och jag . Som den gången när han lärde mig hur man delar upp bolivianskt puder i lämpliga doser med ett visitkort. ”Tricket är att använda långsidan”, viskade han och tog med van hand min för att visa mig. Jag vill minnas att jag tittade på med andakt. Eller som den gången när vi knackade gymnasieelever på Kungsgatan. ”Tricket är att slå dem rätt på käften”, sa han kyligt och delade ut en högerkrok som spräckte ett par glasögon och slog ut två tänder. För att inte tala om alla gånger vi varit på gemensam flickejakt. Nästan jämt fick jag glatt stå bredvid honom och le fånigt eller nicka instämmande medan han mal vidare. Men nästan jämt fick jag också vara med och dela på fångsten. ”Vi är ju polare”, sa han broderligt och gav mig en knuff i riktning mot sovrummet. Han lärde mig mycket, Vic. Det gjorde han sannerligen.

Men på sistone hade jag blivit trött på Vic och hans eviga upptåg. Det fanns ingen hejd på hans begär och han vägrade förstå mig när jag förklarade att jag skulle jobba eller ha tenta dagen efter. Han var plågsamt oförstående inför dessa genialt simpla förklaringar till varför jag inte kunde följa med honom till Vasastan och bälga i mig fem liter Carlsberg Hof för att därefter ragla vidare på efterfest till en tvåa i Landala. När jag en gång med gråt i halsen tjöt att jag skulle åka till Landvetter klockan sex nästa morgon och fan inte skulle följa med honom på strippklubb en tisdagskväll, stirrade han mig bara rakt i ögonen och svarade med ett snett leende; ”Och?” Jag började avsky honom och konstruerade därför de mest elaborerade nät av lögner för att undvika hans sällskap. Ibland godtog han dem men allt som oftast synade han min bluff. Den sista gången han gjorde så insåg jag att jag var tvungen att döda honom.

Jag hade planerat det med största noggrannhet. För alla jag kände hade jag klart och tydligt förklarat att jag inte ville bli störd denna vecka då jag var tvungen att färdigställa ett projekt. Jag berättade inget mer än så, men upplyste alla om att det skulle förändra världen. Få tog mig på orden, men vad brydde jag mig om det. Jag visste vidden av min uppgift. Pistolen hade jag köpt från bakluckan av en Volkswagen på ett industriområde någonstans på Hisingen. Serben som sålde mig vapnet försäkrade mig att det inte var registrerat hos någon myndighet. Som kronan på verket bokade jag, i Vics namn, en färjebiljett till Holland hos något obskyrt rederi. Efter att ha dubbelkollat mitt alibi och valt ut en lämplig plats för dumpningen av kroppen bjöd jag in Vic, natten mellan torsdagen och fredagen. Jag visste att han skulle dyka upp. Det gjorde han alltid.

Och mycket riktigt ljöd min porttelefon vid klockan fyra. Jag tryckte in knappen som låste upp husets ytterdörr, öppnade dörren till min lägenhet och gömde mig bakom ett par rockar som hängde bredvid ingången. Jag andades tungt och långsamt, men kände att mitt hjärta rusade fram som ett snälltåg. Jag hörde honom hasa sig uppför trappan. Nu var han uppe på min våning. Jag begravde mig i en rock då jag inbillade mig att jag kunde höras från en mils avstånd. Mina hjärtslag lät som ett valsverk. Han steg in på sitt sedvanliga självsäkra manér och sa; ”Tjena, jag är här nu.” Det blev min stickreplik. Med ett slags väsande hoppade jag fram bakom rockarna och slog honom i skallen med kofoten jag suttit och hållit i. Jag stirrade honom rakt i ögonen hela tiden. Jag minns att hans ögonvitor spärrades upp och att hans pupiller vidgades precis i stunden när jag hoppade fram. När han kände igen mig slappnade han av för en millisekund och ögonen blev normalstora. Hur han såg ut precis innan jag slog till minns jag inte. Allt svartnade för ett ögonblick.

När han kvicknade till hade jag dragit in honom i badrummet och stöttat upp honom mot badkaret. Blodet som runnit ner längs hans kinder hade torkat för länge sedan. ”Vafan var det där bra för”, frågade han mig, på samma gång ilsket och ömkligt, samtidigt som han varsamt rörde den punkt på skallen jag hade träffat. Det tog en stund innan han märkte pistolen jag höll i min högra hand. När han såg den stelnade han till innan hans sneda leende kom tillbaka. Men det var inte längre med självsäkerhet han log. Det var inte längre auktoritet och världsvana han signalerade. Det var rädsla, pur och oförfalskad. Underläppen darrade en smula och hans ögon ryckte till i tid och otid. Han flackade med blicken; en stund stirrade han på mitt vapen, i nästa på mig. Nu var rollerna ombytta. Det var mitt sneda leende som var självsäkert. Efter ett tag började vi prata.

”Vad gör du? Vad håller du på med?”, stammade han fram.
Jag var tyst ett tag till. Som för att förstärka allvaret i situationen. Sen sa jag:
”Jag tycker inte om dig. Och du fattar inte det. Det måste bli så här.”
Han verkade inte förstå vad jag menade.
”Men…”, började han, ”men har inte vi haft det kul tillsammans…?”
Jag suckade och tog ett djupt andetag.
”Jo, det har vi, Vic. Du har lärt mig mycket. Men var sak har sin plats och var sak tar sin tid. Din plats är borta och din tid är ute”. Jag var kallare än is.
”Vafan betyder det egentligen?”, vrålade han. ”Vafan menar du med det?”
” Jo”, började jag, ”jag vill ha tid för mig själv. Jag behöver inte dig längre, men du förstår inte det. Jag vill utvecklas. Jag vill växa upp. Jag vill få saker gjorda.”
”Vafan har hänt med dig, Ward?”, skrek han, ännu högre denna gång. ”Vem eller vad har gjort dig så här?”
Mitt sneda leende breddades.
”Du har gjort det här, Vic. Du har lärt mig det här.”
Sen blundade jag hårt och kramade avtryckaren.
Vic och jag var ett avslutat kapitel.