Takin' care of business

När satt på knä och skurade badrumsgolvet med en diskvamp kände jag mig aldrig för ett ögonblick rädd eller äcklad. Trots att skurvattnet i spannen färgats illrött. Trots att det trängt in blod under mina naglar. Trots att de små svampliknande bitarna som låg utspridda på mina kritvita klinkers tillsammans en gång varit en hjärna. Jag visste varför jag torkade upp skiten och jag visste att det ibland behövs bli lite skitigt. För att man skulle nå ett mål. För att man skulle få uppleva en förändring.

Han var alltid ett första klassens svin, Vic. En lömsk och lat jävel som sällan gjorde mig gott och aldrig ville mig väl. Visserligen hade vi haft kul ihop, han och jag . Som den gången när han lärde mig hur man delar upp bolivianskt puder i lämpliga doser med ett visitkort. ”Tricket är att använda långsidan”, viskade han och tog med van hand min för att visa mig. Jag vill minnas att jag tittade på med andakt. Eller som den gången när vi knackade gymnasieelever på Kungsgatan. ”Tricket är att slå dem rätt på käften”, sa han kyligt och delade ut en högerkrok som spräckte ett par glasögon och slog ut två tänder. För att inte tala om alla gånger vi varit på gemensam flickejakt. Nästan jämt fick jag glatt stå bredvid honom och le fånigt eller nicka instämmande medan han mal vidare. Men nästan jämt fick jag också vara med och dela på fångsten. ”Vi är ju polare”, sa han broderligt och gav mig en knuff i riktning mot sovrummet. Han lärde mig mycket, Vic. Det gjorde han sannerligen.

Men på sistone hade jag blivit trött på Vic och hans eviga upptåg. Det fanns ingen hejd på hans begär och han vägrade förstå mig när jag förklarade att jag skulle jobba eller ha tenta dagen efter. Han var plågsamt oförstående inför dessa genialt simpla förklaringar till varför jag inte kunde följa med honom till Vasastan och bälga i mig fem liter Carlsberg Hof för att därefter ragla vidare på efterfest till en tvåa i Landala. När jag en gång med gråt i halsen tjöt att jag skulle åka till Landvetter klockan sex nästa morgon och fan inte skulle följa med honom på strippklubb en tisdagskväll, stirrade han mig bara rakt i ögonen och svarade med ett snett leende; ”Och?” Jag började avsky honom och konstruerade därför de mest elaborerade nät av lögner för att undvika hans sällskap. Ibland godtog han dem men allt som oftast synade han min bluff. Den sista gången han gjorde så insåg jag att jag var tvungen att döda honom.

Jag hade planerat det med största noggrannhet. För alla jag kände hade jag klart och tydligt förklarat att jag inte ville bli störd denna vecka då jag var tvungen att färdigställa ett projekt. Jag berättade inget mer än så, men upplyste alla om att det skulle förändra världen. Få tog mig på orden, men vad brydde jag mig om det. Jag visste vidden av min uppgift. Pistolen hade jag köpt från bakluckan av en Volkswagen på ett industriområde någonstans på Hisingen. Serben som sålde mig vapnet försäkrade mig att det inte var registrerat hos någon myndighet. Som kronan på verket bokade jag, i Vics namn, en färjebiljett till Holland hos något obskyrt rederi. Efter att ha dubbelkollat mitt alibi och valt ut en lämplig plats för dumpningen av kroppen bjöd jag in Vic, natten mellan torsdagen och fredagen. Jag visste att han skulle dyka upp. Det gjorde han alltid.

Och mycket riktigt ljöd min porttelefon vid klockan fyra. Jag tryckte in knappen som låste upp husets ytterdörr, öppnade dörren till min lägenhet och gömde mig bakom ett par rockar som hängde bredvid ingången. Jag andades tungt och långsamt, men kände att mitt hjärta rusade fram som ett snälltåg. Jag hörde honom hasa sig uppför trappan. Nu var han uppe på min våning. Jag begravde mig i en rock då jag inbillade mig att jag kunde höras från en mils avstånd. Mina hjärtslag lät som ett valsverk. Han steg in på sitt sedvanliga självsäkra manér och sa; ”Tjena, jag är här nu.” Det blev min stickreplik. Med ett slags väsande hoppade jag fram bakom rockarna och slog honom i skallen med kofoten jag suttit och hållit i. Jag stirrade honom rakt i ögonen hela tiden. Jag minns att hans ögonvitor spärrades upp och att hans pupiller vidgades precis i stunden när jag hoppade fram. När han kände igen mig slappnade han av för en millisekund och ögonen blev normalstora. Hur han såg ut precis innan jag slog till minns jag inte. Allt svartnade för ett ögonblick.

När han kvicknade till hade jag dragit in honom i badrummet och stöttat upp honom mot badkaret. Blodet som runnit ner längs hans kinder hade torkat för länge sedan. ”Vafan var det där bra för”, frågade han mig, på samma gång ilsket och ömkligt, samtidigt som han varsamt rörde den punkt på skallen jag hade träffat. Det tog en stund innan han märkte pistolen jag höll i min högra hand. När han såg den stelnade han till innan hans sneda leende kom tillbaka. Men det var inte längre med självsäkerhet han log. Det var inte längre auktoritet och världsvana han signalerade. Det var rädsla, pur och oförfalskad. Underläppen darrade en smula och hans ögon ryckte till i tid och otid. Han flackade med blicken; en stund stirrade han på mitt vapen, i nästa på mig. Nu var rollerna ombytta. Det var mitt sneda leende som var självsäkert. Efter ett tag började vi prata.

”Vad gör du? Vad håller du på med?”, stammade han fram.
Jag var tyst ett tag till. Som för att förstärka allvaret i situationen. Sen sa jag:
”Jag tycker inte om dig. Och du fattar inte det. Det måste bli så här.”
Han verkade inte förstå vad jag menade.
”Men…”, började han, ”men har inte vi haft det kul tillsammans…?”
Jag suckade och tog ett djupt andetag.
”Jo, det har vi, Vic. Du har lärt mig mycket. Men var sak har sin plats och var sak tar sin tid. Din plats är borta och din tid är ute”. Jag var kallare än is.
”Vafan betyder det egentligen?”, vrålade han. ”Vafan menar du med det?”
” Jo”, började jag, ”jag vill ha tid för mig själv. Jag behöver inte dig längre, men du förstår inte det. Jag vill utvecklas. Jag vill växa upp. Jag vill få saker gjorda.”
”Vafan har hänt med dig, Ward?”, skrek han, ännu högre denna gång. ”Vem eller vad har gjort dig så här?”
Mitt sneda leende breddades.
”Du har gjort det här, Vic. Du har lärt mig det här.”
Sen blundade jag hårt och kramade avtryckaren.
Vic och jag var ett avslutat kapitel.