Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.
Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.
När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.
Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;
Nordpolen - Skimret
Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.
När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.
Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;
Nordpolen - Skimret
6 kommentarer:
en eloge ska du ha för den imponerande uppdateringstakten. En pigg och kurant ung herre är vad du är, och du får en annan att känna sig gammal.
Jag rycks alltid med av juletiders gunst. Jag bara är sån.
Typ ett TTA på svenska med inte riktigt lika finstämd ljudbild?
Nordpolen är ett av få (eller okej, jag har sett halvmånga) band jag sett live i år också. Det var bra, nästan skitbra till och med. Men bara nästan. Du har helt rätt i det du säger om denna typ av band live, annars. Jag såg Embassy, det var fan kasst.
Simon: Typ. Tänk Kevin Shields.
Martin: Embassy är fan bedrövliga. TTA och Air France likaså. Och, tja, Nordpolen.
Mitt namn är Dr AZIBA, växtbaserade produkter är 100% garanti för Penisförstoring tillväxt och tjocklek du kan kontakta mig via e-post Priestazibasolutioncenter@gmail.com För bästa naturliga manliga förbättringsprodukt med 100% garanterade resultat. Jag förbereder topp örtförsäljningsprodukter för manlig förbättring med örtformel och inga biverkningar Och även för andra sjukdomar eller virus som HPV, HSV, HERPES, HEPATITIS, DIABETES, Cancer och mycket mer, kontakta mig via e-post: Priestazibasolutioncenter@gmail.com och WhatsApp +2348100368288 Eller webbplats https://naturalherbsmedicine.webs.com/
Skicka en kommentar