15. Hwasser - About that promise

För den idrottsintresserade har 2008 varit fantastiskt. Peking hade OS, vilket ingen expert kunde undvika kalla ”det bästa någonsin”. Det är å andra sidan ett betyg varenda olympiskt spel tilldelas. Kan man inte göra det bättre än nästkommande direkt? Eller ”pajar det grejen”? Nåväl, som svensk var detta dock inte mycket att hurra för, hur storstilad Jacob Hård än menade på att invigningen var. Våra två enda säkra guld spolierades redan innan spelen hade börjat i och med att Christian Olsson blev skadad och därmed missade att tävla i världens mest fabricerade gren samt när Carolina Klüft vägrade ställa upp i sjukamp. Hon ville minsann visa att hon kunde vara ta tre stora steg hon också. Jag brydde mig förvisso inte om det eftersom jag hatar nästan all idrott i världen. Att Sverige inte är bäst på att hoppa, kasta eller springa långt är för mig obetydligheter inte värda vatten. Det gjorde dock lite ont i själen att se Susanna Kallur snava på första häcken, men det var mest för att jag applåderar hennes välsvarvade och nästan strömlinjeformade rumpa, lår och mage. Att ligga med henne vore en trofé av världsklass och något jag tänker på varje dag, i duschen, under det varma vattnet, oh yeah. Å andra sidan skulle jag aldrig kunna behandla henne som hon förtjänar, det vill säga som en karlakarl som daskar runt henne som en vante, då hon förmodat är starkare än mig. Men man kan väl få drömma. Bäst i OS var Ara Abrahamian, som i klassisk surgubbestil vägrade acceptera sin bronsmedalj. En man av principer är alltid berömvärd.

Dessutom var det EM i fotboll, ett arrangemang jag högtidlighåller då fotboll faktiskt är en av få idrotter jag tycker om. Men precis som i OS kunde svenskarna knappast hålla sina huvud högt. Zlatan var visserligen typ bäst i världen som vanligt, men vad gör det när truppen i övrigt belamras av en pensionsfärdig Henrik Larsson, en gnällig Anders Svensson eller en slö Fredrik Ljungberg som mest sprang runt och tänkte på hur skönt livet kommer att bli i USA. Sen vann Spanien också, något som gör mig rasande så fort jag tänker på det. Vanligtvis hade det inte spelat mig någon roll, men innan just denna turnering hade jag satsat pengar på den tyska arméns överlägsenhet. När Torres slog in segermålet krossades alltså inte bara Tysklands drömmar, samtidigt stals även sju tusenlappar framför mina ögon. Jävla Spanien, jävla er.

När idrottsåret summeras kan de svenska bedrifterna inte behandlas på annat sätt än att ställas i skamvrån och glömmas bort. Detta manifesterar sig extra tydligt då Svenska Dagbladet delade ut Bragdguldet till en handikappad skytt. Om vi bortser från det faktum att rullstolsbundna skyttar knappast borde åtskiljas från icke rullstolsbundna sådana kvarstår fortfarande att det rör sig om skytte, ett argument som egentligen borde räcka för att inse misstaget.

Bragdguldet borde istället ha gått till Hwasser – About that promise med tillhörande video.

hwasser - about that promise from Sebastian Rozenberg on Vimeo.