Jag har redan berättat att jag inte har besökt många konserter i år och några anledningar till det. Till de anledningar kan vi lägga till att de konserter jag faktiskt varit på i år sällan blivit som tänkt. Till exempel var jag på Brew House i vintras för att se Chamillionaire. BREW HOUSE! Samma lokal som mitt gymnasium hade en teateruppsättning en gång i tiden! Cham, som i valfri amerikansk stad fyller 10 000 säten, lyckades inte locka mer än 150 betalande. Det var en sorglig syn att skåda. Chamillionaire vandrade runt på scenen påtagligt besviken över det måttliga intresset samtidigt som publiken var totalt likgiltiga av någonting annat än bardisken. Gangstarap i Göteborg är en skam vilket får förklara varför jag inte bevistade Game när han spelade på Trädgårn i söndags.
Det har varit ett fantastiskt år för rapmusik överlag. Det har till exempel varit ett år som fyllts av många kritikerhyllade som kommersiellt framgångsrika album. Lil’ Waynes Tha Carter III sålde i miljonupplagor, T.I.:s Paper Trail mynnade ut i två förstaplatser på Billboard. Samtidigt släppte A.B.N., Wale och Re-Up Gang finfint material som flög under radarn. Men vad som i mitt tycke framstår som främsta album från i år är L.A.X. från Game. Åtminstone om vi diskuterar kommersiell rap.
Precis som föregångarna bjuds man på en resa i klassisk gangstarap av en uppenbarligen störd individ, fast nu med kryddan av de senaste årens eskalerande bråk där Game som en boxare redo att gå i däck oreserverat måttat slag till höger och vänster. Game balanserar ständigt mellan det sköra och mentalt störda. Han kan låta nedbruten och uppriktigt ångerfull för att i nästa stund bli världens argaste person, redo att ta ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Jag ångrar därför en smula att jag inte pungade ut mina surt förvärvade CSN-slantar på en biljett. Jag skulle gärna vilja se hur denna ambivalens till person hanterar sin nyvunna position på tronen med sitt magnum opus i hand. Samtidigt är jag lättad över att missa hur 600 personer står utspridda i en lokal som slukar över 3000, skrikandes efter Hate it or love it. Jag vill inte bevittna ett Cham-spektakel igen. Det gjorde för ont i hjärtat.
I denna remixen låter Duffy, som den slampiga blondin hon är, Game freestyla över hennes monsterhit Mercy, samtidigt som hon på ett brittiskt sätt, det vill säga väldigt classy, stönar lätt i bakgrunden. Game visar i sanning var skåpet ska stå, samtidigt som duon Cool & Dre vant styr spakarna. Ett makalöst möte har det blivit och, vågar jag påstå, en av årets, säg tre bästa mixar.
Duffy & The Game – Mercy (Remix)
Det har varit ett fantastiskt år för rapmusik överlag. Det har till exempel varit ett år som fyllts av många kritikerhyllade som kommersiellt framgångsrika album. Lil’ Waynes Tha Carter III sålde i miljonupplagor, T.I.:s Paper Trail mynnade ut i två förstaplatser på Billboard. Samtidigt släppte A.B.N., Wale och Re-Up Gang finfint material som flög under radarn. Men vad som i mitt tycke framstår som främsta album från i år är L.A.X. från Game. Åtminstone om vi diskuterar kommersiell rap.
Precis som föregångarna bjuds man på en resa i klassisk gangstarap av en uppenbarligen störd individ, fast nu med kryddan av de senaste årens eskalerande bråk där Game som en boxare redo att gå i däck oreserverat måttat slag till höger och vänster. Game balanserar ständigt mellan det sköra och mentalt störda. Han kan låta nedbruten och uppriktigt ångerfull för att i nästa stund bli världens argaste person, redo att ta ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Jag ångrar därför en smula att jag inte pungade ut mina surt förvärvade CSN-slantar på en biljett. Jag skulle gärna vilja se hur denna ambivalens till person hanterar sin nyvunna position på tronen med sitt magnum opus i hand. Samtidigt är jag lättad över att missa hur 600 personer står utspridda i en lokal som slukar över 3000, skrikandes efter Hate it or love it. Jag vill inte bevittna ett Cham-spektakel igen. Det gjorde för ont i hjärtat.
I denna remixen låter Duffy, som den slampiga blondin hon är, Game freestyla över hennes monsterhit Mercy, samtidigt som hon på ett brittiskt sätt, det vill säga väldigt classy, stönar lätt i bakgrunden. Game visar i sanning var skåpet ska stå, samtidigt som duon Cool & Dre vant styr spakarna. Ett makalöst möte har det blivit och, vågar jag påstå, en av årets, säg tre bästa mixar.
Duffy & The Game – Mercy (Remix)
2 kommentarer:
Jag var, naturligtvis, på Cham i Sthlm när han spelade, och det var samma situation då. Alldeles för få människor i en för stor lokal där alldeles för få egentligen visste varför de var där.
Det värsta med det hela är att man vet att när Cham sen drar till Oslo så spelar han för fulla hus och för en övertaggad publik. Av någon outgrundlig anledning är den norksa hiphoppubliken så jävla mycket bättre än den svenska, och deras konstertbokare snäppet vassare – även om Yes har styrt upp sig duktigt på sistone. Men Trae har varit i Oslo två gånger de senaste tre åren!!! Hur ofta har han varit i Stockholm?
Jag har förvisso aldrig tillhört de som dyrkar Cham; i mina ögon är han fullt duglig men inte mycket mer. Men Texas är alltid Texas, och Ridin' kommer altid stå i historieböckerna som en ingervisning på att Houston ett kort tag inte bara var bäst utan också störst. Synd att Sverige inte kan uppskatta det bara.
Att Norge har ett bättre publikunderlag är på ett sätt intet märkligt. Dödsmetallarna är på ett sätt minst lika hårda som valfri hustler i Bmore. Mord är mord är överallt, om än ibland ritualmässigt.
Skicka en kommentar