12. Veronica Maggio - 17 år

Jag minns att jag gick ut genom dörrarna med ett leende. Jag hade på mig den nya, vita skjortan mamma nyss hade köpt till mig och den luktade fortfarande stärkning och bomull. Vit och ren, precis som mitt samvete. Jag var 17 år och hade precis slutat mitt första år på gymnasiet. Utanför skolan sken solen och fyllde mitt huvud med hopp om en lång och fin sommar. Jag gick hand i hand med en gulligt naiv tjej som trånat efter mig sedan vi börjat skolan någon gång nio månader tidigare. Hennes bländvita leende var en vacker kontrast mot hennes korpsvarta hår och hon nästan hoppade jämfota när vi gick där tillsammans, men jag låtsades inte om det. Jag vill minnas att jag kramade hennes hand lite hårdare när dörrarna slagit igen efter oss. Hon verkade bli glad över det, så jag lät henne tro att det berodde på någonting annat än reflexer.

Vi gick förbi den lilla lunden med rosenbuskar och stannade till ett ögonblick. Jag släppte taget om hennes hand och böjde mig för att plocka upp en blomma som jag satte fast i hennes hår, samtidigt som jag erfaret fyrade av ett charmigt leende som signalerade förlägenhet och kärlek. Vi stod så för en sekund, öga mot öga, innan hon instinktiv greppade min hand och strök hennes fingrar lätt över min handled. Vi gick nerför den branta trappan som ledde ner till busshållplatsen. Bredvid oss sprang några eftersläntrare som stannat kvar i skolan lika länge som vi. Jag tyckte mig se livsglädje i deras ögon, sådan livsglädje enbart ett barn som har sommarlov kan utstråla. Som en sann gentleman höll jag henne stadigt i handen när hon vacklade nerför trappan i slampigt höga klackar. Jag var en klippa varken vind eller våg kunde bita på, och jag skulle se till att hon visste om det. När vi klivit nerför det sista trappsteget stannade jag henne och tittade henne djupt i ögonen. Hon tittade tillbaks.

Jag lutade mig lätt framåt och gav henne en kyss på munnen. Hon öppnade den och jag lät min tunga glida in mellan tandraderna för att möta hennes. Jag håller alltid upp mina ögon när jag kysser någon, för att se om de sluter sina. Jag gillar att veta det, det gör mig bättre till mods. Hon hade slutit sina, och jag drog lite på munnen, i den mån jag kunde. Jag lyfte min högerhand och lät den vila under hennes haka samtidigt som jag med vänsterhanden strök hennes rygg upp och ner. Ett ögonblick funderade jag på att låta handen röra sig neråt, mot fittan, men jag ändrade mig. Om det är något jag har lärt mig är det att det finns tid för det ena och tid för det andra. Vi stod så en stund, innan jag som brukligt lutade mig bakåt till utgångsposition igen. Hon fortsatte att blunda en stund efter kyssarna hade avtagit. Jag smygluktade henne i håret. Det luktade som möjligheter.

Hon skulle med bussen mot Frölunda, jag skulle åt andra hållet. Senare på kvällen skulle många av oss som slutat ettan festa tillsammans i en lägenhet i Majorna. Vi bestämde att vi skulle ses där. Jag kysste henne igen efter att hon klivit på bussen och stod kvar på samma ställe efter att hon gått på. Hon tittade mot mig och försökte möta min blick, men jag brydde mig inte om det och gick därifrån. Jag bestämde mig för att åka in till stan. Min skjorta var fortfarande vit och ren och jag njöt över hur textilen smektes sammetslätt mot min hud. Senare på kvällen skulle den inte vara lika vit längre. Jag kunde förvisso tvätta den efter vilken den fortfarande var lika vit som den dag den köptes. Men den var aldrig lika len i textilen eller lika behaglig mot huden. Efter ett par tvättningar mattades dessutom styrseln och efter ytterligare ett tag slets kragen ut. Men en gång var den vit och ren, precis som jag.

Veronica Maggio – 17 år