Varje gång jag läser årslistor slår det mig hur ofta de objekten som listas, vare sig det rör sig om musik, film eller böcker, sällan eller aldrig kommit till handeln under årets tidiga månader. Det är en historielöshet jag har stora svårigheter att acceptera. Kan man ta människor på allvar som faktiskt inte minns vad som hände dem för ynka elva månader sen?
Själv minns jag det som vore det igår, vilket har att göra med hur överlägset konstruerat mitt minne är. Jag hade just efter trettondagshelgen fått en glamorös och välbetald tjänst som receptionist på ett teknikkonsultföretag i Högsbo industriområde. För första gången sedan jag började i lågstadiet var jag alltså lägst i näringskedjan, en sits som passade mig som handen i handsken. Nu kunde jag äntligen få lite lugn och ro, utan människor som litade på mig eller ens uppskattade mitt arbete.
Vad som dock stack mig ögonen var det faktum att jag var tvungen att sitta i receptionen prick halv åtta för att öppna telefonlinjer och liknande. För att genomföra det var buss 80 från Centralstationen 06:49 min färdkost vilket var likt Dantes sjunde spiral fast tusen resor värre. I nattsvart morgnar kalla som is fick jag trängas axel mot axel med arbetare som med hålögd blick åkte mot sitt jobb som montör. Alla luktade svett, vilket fick mig att undra hur de luktade efter arbetet, en fråga jag aldrig fick chansen att besvara då min arbetsdag varade längre än deras. Det var en deprimerande färd vars intryck förstärktes av den gruvliga tiden. Å andra sidan gjorde det mig lycklig när jag äntligen kommit till jobbet, då allt i jämförelse var som en älskares kyss, som en varm sommarnatt, som fina presenter på födelsedagen.
På jobbet var jag kung över min reception, som sällan eller aldrig besöktes, varför jag kunde spendera dagarna i ända med att lägga fötterna på bordet och läsa en bok eller sitta bakom datorskärmen och ladda ner film. Min chef fullkomligt älskade mig och skrattade åt alla mina skämt som de gulddroppar dem är och var ständigt beredd med en inspirerande kommentar om hur väl jag skötte mig. Faktum var att min chef var så pass nöjd med mig att hon presenterade ett tolv månader långt kontrakt för mina ögon, med de streckade linjerna längtandes efter min åtråvärda signatur. För ett ögonblick kändes det som ett naturligt steg, det att slutligen ge upp alla drömmar för ett händelselöst arbete jag stämplade in på enkom för att göra ingenting. Tyvärr stod min fåfänga ambition i vägen, vilket fick mig att avböja. Istället fick jag två månader efter min anställning finna mig i att bli arbetslös åter igen, Platsen hade gått till en blond 23 år gammal tjej med enorma bröst som jag fick ynnesten lära upp. Det var fantastiskt, inte bara för hon var snygg på ett slampigt vis, utan för att hon var lika dum som stereotypen lovade. Således kunde jag med min könsbundet högre intelligens hunsa henne med subtila nedsättande kommentarer eller begära henne hämta kaffe åt mig. Det var således ytterligare ett par magiska dagar innan jag gick ut genom dörren för sista gången, med lönechecken i ena handen och en låda mazariner jag stulit från frysen i den andra, oh yeah.
Själv minns jag det som vore det igår, vilket har att göra med hur överlägset konstruerat mitt minne är. Jag hade just efter trettondagshelgen fått en glamorös och välbetald tjänst som receptionist på ett teknikkonsultföretag i Högsbo industriområde. För första gången sedan jag började i lågstadiet var jag alltså lägst i näringskedjan, en sits som passade mig som handen i handsken. Nu kunde jag äntligen få lite lugn och ro, utan människor som litade på mig eller ens uppskattade mitt arbete.
Vad som dock stack mig ögonen var det faktum att jag var tvungen att sitta i receptionen prick halv åtta för att öppna telefonlinjer och liknande. För att genomföra det var buss 80 från Centralstationen 06:49 min färdkost vilket var likt Dantes sjunde spiral fast tusen resor värre. I nattsvart morgnar kalla som is fick jag trängas axel mot axel med arbetare som med hålögd blick åkte mot sitt jobb som montör. Alla luktade svett, vilket fick mig att undra hur de luktade efter arbetet, en fråga jag aldrig fick chansen att besvara då min arbetsdag varade längre än deras. Det var en deprimerande färd vars intryck förstärktes av den gruvliga tiden. Å andra sidan gjorde det mig lycklig när jag äntligen kommit till jobbet, då allt i jämförelse var som en älskares kyss, som en varm sommarnatt, som fina presenter på födelsedagen.
På jobbet var jag kung över min reception, som sällan eller aldrig besöktes, varför jag kunde spendera dagarna i ända med att lägga fötterna på bordet och läsa en bok eller sitta bakom datorskärmen och ladda ner film. Min chef fullkomligt älskade mig och skrattade åt alla mina skämt som de gulddroppar dem är och var ständigt beredd med en inspirerande kommentar om hur väl jag skötte mig. Faktum var att min chef var så pass nöjd med mig att hon presenterade ett tolv månader långt kontrakt för mina ögon, med de streckade linjerna längtandes efter min åtråvärda signatur. För ett ögonblick kändes det som ett naturligt steg, det att slutligen ge upp alla drömmar för ett händelselöst arbete jag stämplade in på enkom för att göra ingenting. Tyvärr stod min fåfänga ambition i vägen, vilket fick mig att avböja. Istället fick jag två månader efter min anställning finna mig i att bli arbetslös åter igen, Platsen hade gått till en blond 23 år gammal tjej med enorma bröst som jag fick ynnesten lära upp. Det var fantastiskt, inte bara för hon var snygg på ett slampigt vis, utan för att hon var lika dum som stereotypen lovade. Således kunde jag med min könsbundet högre intelligens hunsa henne med subtila nedsättande kommentarer eller begära henne hämta kaffe åt mig. Det var således ytterligare ett par magiska dagar innan jag gick ut genom dörren för sista gången, med lönechecken i ena handen och en låda mazariner jag stulit från frysen i den andra, oh yeah.
Jag minns dessutom att Pusha och Malice i Clipse varit några av årets mest prominenta figurer; från det makalösa mixtapet som Re-Up Gang i januari månad, till fullängdsalbumet som de samma i somras och slutligen mixtapet som släpptes så sent för två dagar sen i eget namn. Att välja ut en låt ur denna digra skattkista är en bedrift i sig, men valet får väl bli den här nedan:
Re-Up Gang – Money
PS. Blogger tar bort inlägg till höger och vänster, varför lucka nummer åtta, R. Kelly - Skin, saknas. DS
2 kommentarer:
Skitbra! For rilla.
Clipse har nästan helt gått mig förbi i år, trots att jag egentligen gillar dem. Denna låt är skitbra, och den här har jag faktiskt hört förut. Varför laddade jag inte hem deras album/mixtapes från i år när jag hörde den? Jag är exakt så lat som jag säger.
Än är det inte för sent att ångra sina synder, Martin. Se så, gå in på Piratebay eller var ni crazy kids nu handlar er musik och skaffa fram det. We Got It 4 Cheap vol. 3 kommer förmodligen ingå i nån form av kanon om några år. Att inte ha hört den = tjänstefel.
Skicka en kommentar