Tokio Hotel

Det är strax innan jul 2007 och som en tidigarelagd julklapp har jag blivit medbjuden av mina välbärgade föräldrar till Japan. Men skam, det finner jag ingen, trots att jag passerat tjugostrecket och därtill lämnat pojkrummets trygga vingar bakom mig, för i Asien har jag aldrig tidigare varit. Förvisso spenderade jag som artonåring tio dagar i Thailand, men om bakfulla stranddagar i Phuket flankerad av skandinaver och britter till höger och vänster verkligen är Asien står jag mig tveksam till. Hursomhelst är skådeplatsen Tokyo och vi, alltså jag och mina föräldrar, har varit i staden tre dagar med två till framför oss innan hemresan. Jag tycker allt är lite jobbigt, dels att varje vaket ögonblick är med mina föräldrar som behandlar mig på samma sätt som de gjorde när jag var tolv år. Det ställs ständigt frågor huruvida jag är hungrig, trött, underhållen och så vidare. Dessutom stämmer den tämligen uttjatade kombinationen ”Tokyo” och ”folkmyller” obönhörligt bra. För människor finns överallt och hur man än försöker väja i tunnelbanan, på gatan eller i affärer lyckas man inte undvika att stöta in i en snedögd mikromänniska stup i kvarten. Av trötthet har jag därför ingen som helst lust att för tredje kvällen i rad ”titta på gatulivet”, som min mamma uttrycker det. Jag övertygar dem bägge att min högst obetydliga förkylning är orsaken till att jag hellre stannar på rummet och vilar. Med illa dold besvikelse lämnar mina föräldrar mig och jag pustar för ett ögonblick ut. Visserligen har dem bjudit med mig och sålunda känner jag mig en smula pressad att vara dem till lags, men ikväll är min ork som bortblåst. Det ska bli skönt med en kväll i lugn och ro, ensam och allena, utan att behöva armbåga japaner på gatan i maggropen.

Men det blir faktiskt snabbt tråkigt. Myten om japansk tv visar sig vara just en myt, ty hur jag än försöker knappa mig runt bland kanalerna hittar jag inga tokroliga lekshower där publiken förnedras och programledaren hetsskriker kommandon på japanska i parti och minut. Inga robotar finns det heller. Nej, vad som bjuds på är tretton olika japanska karbonkopior på CNN samt det amerikanska originalet och sugen på det är jag inte. Någon lustig badrumsfunktion, typ talande toaletter eller högteknologiska duschmunstycken, finns inte heller. Hotellrummets fyra väggar verkar krypa närmare och närmare och jag bestämmer mig för att gå till hotellbaren för att smaka på lite risöl eller vad för galenskaper dem kan hitta på, de där lustigkurrarna. Baren ligger på högsta våningen och när jag vant trycker på hissknappen tittar den strame hissvakten på mig med en nästan förnärmad blick. Väl uppe stiger jag ut och möter den gigantiska men i princip folktomma baren. Jag sätter mig vid disken men hittar, något besviken, inget mer spännande än Heineken på flaska, som dessutom kostar närmare åttio spänn. Uppgiven beställer jag den och blickar ut mot bargolvet.

Det är på många sätt en klassisk västerländsk pianobar; de meterhöga panoramafönstren sträcker sig runt hela baren, inredningen är mörk och murrig, de små, runda och kolsvarta borden står millimeternoggrant placerade och i ena hörnet finns en mindre upphöjd platå som fungerar som scen för flygeln samt hotellets resident singer, en amerikansk pensionär i aftonklänning och plym. Pianisten och nämnda sångerskan spelar respektive sjunger en lagom däven jazzdänga jag aldrig tidigare hört. De få som letat sig till borden bryr sig knappt, men när sången är avslutad hörs ändå några utspridda applåder. Jag söker febrilt efter någon att snacka med. En jävla Scarlett Johansson om ni så vill. För scenerna måste vid det här laget kännas igen? Déjà vu-känslan är så uppenbar att jag skrattar för mig själv. Det är Lost in Translation all over again, bortsett från jag inte fått något fett gage som tack för en whiskeyreklam och just det faktumatt det inte finns någon kort blondin med kuksugarläppar och bröstoperationer i bagaget att tillgå. Jag sitter istället ensam och suger på min hutlöst dyra öl samtidigt som pianisten och sångerskan sjunger nya jazzlåtar. Men ju längre tid jag sitter där märker jag hur fler och fler människor fyller baren. Och med människor menar jag japaner. Efter en dryg timme är den förut tomma baren nu full. I klassisk japansk anda vilar dock en nästan artig tystnad i lokalen. I runda slängar 200 japaner sitter vid borden och talar med varandra lågmält. Jag är, förutom sångerskan, i princip ensam västerlänning och sitter i baren. Jazzen fortsätter ytterligare en stund, men tystnar snart. Sångerskan tackar för sig och går ner från scenen. Väluppfostrade applåder möter henne. Lokalen blir kort därefter knäpptyst. Något är på gång, jag har ingen aning vad, men blir snart varse om det.

Scenen, som efter sångerskans och pianistens avträdande, täckts för med draperier, avtäcks igen. Och bakom draperierna står den mest överjävliga karaokemaskin en kan tänka sig. En man som tycks vara ledare för aktiviteten greppar mikrofonen och bryter tystnaden, som jag först nu förstår berodde på en hungrig längtan. Ledaren ropar ut några fraser på japanska, publiken svarar med rungande bifall och fyra män stångar och kämpar nedanför scenen om första framträdandet. En medelålders japan, något längre och mer välbyggd än gemene japan, vinner kampen och äntrar scenen till åskådarnas jubel. Snart är ”Love med do” med Beatles igång på högsta volym. Den sjungs i tveksam ton och på knackig engelska men med total inlevelse och publiken närmast scenen dansar, resten sjunger unisont med sångaren och det skrattas och applåderas och skriks om vartannat. Jag älskar varje ögonblick. Det är på många vis precis vad jag ville få ut av min vistelse i Tokyo; en äkta, japansk karaokeafton. Efter två timmar av högklassig underhållning är jag vimmelkantig av all uppståndelse och bestämmer mig för att gå till sängs. Ingen i publiken bryr sig om det utan fortsätter, denna gång med ”Losing my religion” av REM. Genom panoramafönstren lyser neonljusen fortfarande. Imorgon ska jag äta sushi och knulla geishor, tänker jag när jag går in i hissen. Jag låter den strame hissvakten trycka på knappen till min våning. Om han nu tycker det är så jävla roligt. ”Sayonara, domo arigato”, säger han när jag går av. Om han hade varit en robot hade kvällen varit fulländad.