24. Prodigy - I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

Den tjugofjärde och likaså sista luckan i en julkalender brukar alltid vara den största, viktigaste och mest storslagen. Minnen av när man som barn med skälvande hand öppnade sista luckan i SVT:s tillhörande julkalender är mig nära. Den var alltid stor och inbjudande, och bakom fanns den bild som tecknaren lagt ner mest tid och energi på. Med mig är det annorlunda. Nu för tiden tycker jag tvärtom. Den sista luckan är den minst betydelsefulla. Nu är vi alla trötta och mätta. Spänningen är liksom bortflugen.

Valet känns därför självklart. Prodigy är en sur gammal stöt som inte vill vara med längre. Jag är förvisso varken ”gammal” eller ”stöt”, men delar hans ovilja att vara med samt hans sura sinnelag.

Så GOD JUL DÅRÅ så ses vi kanske i mellandagarna eller vid nyår eller något i den stilen.

Prodigy – I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

23. Cassie/Cutty - Thirsty

Plain Gold introducerades med buller och bång i december och målades upp till ett Mecka av r’n’b. Det utlovades guld och gröna skogar, det skulle bli världens bästa r’n’b-portal. Ambitionerna var det alltså intet fel på. Tyvärr är det mest spännande att finna i skrivande stund en julkalender över årets bästa låtar, men det vet vi allihop vem som egentligen gör bäst. När nyhetens behag lagt sig verkar det sålunda mest vara en Wifebeaterlove i ny kostym och på knagglig engelska. Nåväl, friska tag är alltid välkomna och jag både tror och hoppas att 2009 kommer att innebära den kvalitativa uppryckningen vi från början blev lovade. Om inte har vi åtminstone en småputtrig blogg att följa.

Nu till någonting annat, fast nästan likadant. R’n’b-året har bjudit på ett par fina ögonblick, främst tänker jag på Step up 2 the streets ljuvliga soundtrack samt de välförtjänta genombrotten för Trey Songz och The-Dream. Det har dessutom bjudit på två fantastiska låtar med samma titel.

Jag har alltid varit svag för Cassie, ända sedan Me & U var 2006 års egen signatursång. I år talades det om en uppföljare till debutalbumet och det viftades ett par magnifika singlar framför våra ögon. Till exempel den dansanta Is it you från nämnda soundtrack eller Lil’ Wayne-gästade Official girl, en lagom kylig och mjuk pärla. Men bäst var Thirsty. Jag har för länge sedan själv lagt upp den till bjuds på denna sida och när jag gjorde så kommenterade Martin Janzon den som ”len som sammet, som lårhud”. Jag ser inga anledningar att ändra eller tillägga det omdömet.

Cassie – Thirsty

Och så dök det i somras upp ytterligare en låt med titeln Thirsty. Nu var det dock inte längre tal om sammet eller lårhud. Nu var det istället tal om Atlantasonen Cutty och hans like Lil’ Scrappy. Det är Hennessy, det är Patron, det är slampiga kvinnor, det är en crunkdoftande banger med en lätt touch av neoklassisk Baltimore club. Och det är minst lika bra som Cassie.

Cutty – Thirsty (feat. Lil’ Scrappy)

Vilken som är bäst? Jag kan inte bestämma mig. Kan du?

PS. Blogger har blivit fascister och verkar vilja radera mina inlägg, ett i taget, varför indexkompositionen blivit lite... lustig. DS.

22. Karina Pasian - 16 @ war

Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.

Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.

Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.

Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.

Karina Pasian – 16 @ war

19. Shontelle - Battle cry

Sverige anno 2008 var inte ett helt behagligt land. Det hade inte blivit den Bullerby med folklig monarki och glada gossar alla trodde och hoppades. Det visade sig istället att det fortfarande var fast i bojorna av gamla synder. Förr hette det åsiktsregistrering, nu heter det FRA.

Det var en mediabomd utan dess like. Närhelst en kolumnist på DN var oinspirerad eller när en bloggare önskade öka uppdateringsfrekvensen kunde de smidigt och enkelt lägga in sitt veto i frågan, allra helst i form av ett upprört ramaskri. Och jag förstår varenda en av dessa röster. Demokrati och valfrihet och sånt ligger mig lika varmt om hjärtat som nästa svenne. Dock är jag inte särskilt orolig över vad som kommer att hända.

Ty jag är uppvuxen med informationssamhället och allt vad det innebär. Vill Försvarets Radioanstalt spåra allt det vill veta om mig är det ett lättbestiget berg. Jag lämnar ut namn och adress vid varje inskrivning på vadhelst som är grejen just nu, vare sig det heter Myspace eller Facebook. Jag fyller i mitt personnummer varje gång jag handlar mina filmer eller kläder. Mitt kreditkortsnummer är uppskrivet på varje sida värt namnet, oh yes. Jag för till och med interaktiv dagbok för allas nöje! Jag är en öppen bok som inte är rädd för att läsas ANYTIME av ANYONE. Så ta det, ni töntar som är rädda för FRA som vore det Apokalypsens fyra ryttare.

Fast egentligen tycker jag, innerst inne, att ni som kämpar gör ett bra jobb. Dock är det ett smutsigt och otacksamt jobb, varför jag aldrig ämnar utföra det. Jag är bättre på annat än att arbeta, såsom att håna arbetare. Och om ni kände er extra utpekade eller till och med blev ledsna över mitt enkla raljerande kan ni gotta er i det faktum att ni åtminstone får saker gjorda. Se så, hakan upp. Här får ni en låt att bättra på kämparglöden.

Shontelle – Battle cry

21. L.S.B. - Loco motion

Det är mars och jag sitter hemma hos min vän Johan som fyller år. Johan är i vanlig ordning modest i sitt firande och har därför enkom bjudit in mig och tre andra, i förhoppning att kvällen blir lugn och städad. Vi sitter således och spelar På Spåret, småputtrigt smuttandes på burköl, och utmanar varandras intellekt med frågor som ”Vad heter paradgatan i Newcastle?” eller ”Vid vilken sjö ligger Budapest?”. Vi är vuxna, vi är väluppfostrade, vi har trevligt. Jag finner mig dessutom i den bekväma positionen att dominera mina motspelare, en kombination av min begåvning men främst i de andras obefintlighet utav det. Jag är därför en smula stursk och väljer att bryta kvällens till dess avspända hållning. Jag är värd det, menar jag på, och lutar mig därför bakåt i fåtöljen, i ett nonchalant mellanläge av sittande och liggande och dricker lite mer rikligt av de nästan ljumma Royal, importerad från Danmark av någon som i ett anfall av girighet bestämt sig för att köpa den billigaste avarten till alkohol han kunde finna. Kvällen är alltså trevlig. Så trevlig att jag börjar bli nervös av den gemytliga tonen. Jag vill därifrån, vidare ut i natten, ut till barer, dansgolv och kvinnofamn. Efter en stunds dividerande med mina vänne,r som allihop förvandlats till kombattanter, strikt ointresserade av någonting annat än en hemmakväll, lyckas jag släpa mig med John, den enda med den ens ringaste lust att följa mitt exempel.

På vägen till stan måste vi stanna hos John, då han enträget menar att han ska ”byta skjorta”. Vi går in i hans vidriga håla, belamrad av smutsig disk och tomma PET-flaskor och cigarettfimpar. Men istället för att öppna garderoben, öppnar han byrålådan och fiskar upp ett ark tabletter. Tabletterna är små, runda och vita och han räcker mig uppmanande tre stycken samtidigt som han sväljer tre själv. Jag rycker på axlarna och göra samma sak. Därefter är kvällen ett svart hål.

Jag minns knappt någonting från det att vi lämnade Johns hem till det ögonblick när jag står inne i ett toalettbås på någon krog. Båset är till bredden fyllt med spya. Det finns i toaletten, i handfatet, på golvet, smetat på väggarna och på badrumsspegeln. Själv står jag med händerna i handfatet, med fingrarna gula av geggan. Det är en motbjudande syn och blir än mer vidrig när jag så här i efterhand målar upp den för mitt inre. Jag har ingen aning om var jag är eller hur mycket klockan är eller vad jag har gjort. Jag är inte ens säker på att det är mina gallvätskor som jag står och kramar mellan fingrarna, men det är å andra sidan en detalj jag inte bryr mig nämnvärt om. Faktum kvarstår att jag har händerna i ett handfat till bredden fullt med spya och från vems inälvor det kommit ifrån är inte fakta värd namnet. Fylld av chock tar det mig därför ett ögonblick att inse vad jag håller på med. Efter en stunds försök av detektivarbete där jag inte för mitt liv kan komma på hur kvällen nått denna punkt, begriper jag åtminstone att jag först och främst måste ta mig ur från det surt stinkande båset. Jag låser därför upp dörren och kliver ut, bara för att mötas av en kille som väntat på att jag ska bli klar. Hans ansikte förvrids av det nästan episka skicket båset lämnats i, men jag försöker undvika att möta hans blick. Innan jag går ut från själva badrummet hör jag dock honom skrika någonting efter mig, men jag är alldeles för upptagen med annat tankearbete för att svara honom eller ens uppfatta vad han ropar.

När jag lämnat den smala korridoren som avskiljer toaletterna från resten av klubben blir jag ännu mer förvirrad. Jag har ingen jävla aning om var jag är. Jag är fortfarande en smula kvalmig och dåsig efter vad jag nyss genomlidit och har därför svårt att urskilja inredningen. Inte hjälps det heller av mörkret som inneslutar lokalen, alla hoppande människor och den dunkande musiken. Jag är trött, vill hem och ångrar att jag inte kunde uppskatta den civiliserade ton kvällen startade i. Någonstans sitter Johan tillsammans med två vänner och avnjuter hemmagjorda snittar med Roquefort och ett glas rödvin. Någonstans står jag, hög, full och ensam, med grumlig blick och händerna täckta av spya. Det är 2008. Jag har inte lärt mig någonting.

L.S.B. – Loco motion

20. Hästpojken - Caligula

Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.

2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.

Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.

Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.

Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.

Hästpojken – Caligula


För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.

18. T.I. - Like I do (feat. The-Dream)

Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.

Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.

I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.

T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)