20. Hästpojken - Caligula

Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.

2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.

Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.

Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.

Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.

Hästpojken – Caligula


För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.

18. T.I. - Like I do (feat. The-Dream)

Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.

Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.

I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.

T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)

17. Jib Kidder - Windowdipper

XXL listade för ett tag sen som brukligt vilka rappare som kommer slå igenom stort under 2009. I flera av fallen kan jag ingenting annat göra än att instämma och hålla tummarna. Wale förtjänar det definitivt efter sitt smått fantastiska genombrott i år, det konceptuella The mixtape about nothing. B.o.B och Cory Gunz har även dem två ett fint år bakom sig, med varsitt av årets mest skinande mixtapes i ryggen. Curren$y var nästan den enda som kunde gå ur studion med hedern behåll när katastrofen Dedication 3 landade hos fildelarna och Mickey Factz kulspruta till käft måste man imponeras av. De svarta fåren får väl vara Ace Hood, som på debuten Gutta dränktes i ett sammelsurium av vidrig DJ Khaled-sörja, och Charles Hamilton, som är en tönt inte ens Lupe kan försvara. Men överlag är det ett starkt startfält, det måste medges.

Detta sagt måste jag i stark kontrakultur dela med mig någonting annat. Ty vad som finnes i listan ovanför är mestadels trendsäkra ryggsäckare som hellre lägger energi på att skriva ner putslustigt underfundiga rim och leta efter limiterade sneakers än att representera sin gata med pistoler, pengar och top drop cadillacs. Det är liksom ingen slump att endast tre härstammar från den smutsiga södern. Härmed menar jag inte att de intelligenta rapparna inte är bra, för det stämmer ju inte. Jag kan minsann sitta och mysa med en kopp kamomillte och nicka jakande till Freestyle Fellowship jag också. Men ibland vill man bara ha booty och ingenting annat.

Nedanför följer vad som på samma gång kan vara det dummaste och smartaste som släppts i år. Det är en mix av Microsoft, crunk och snap. Jag har ännu inte bestämt mig om det är bra eller inte, men jag väljer att hylla det för att på så vis vara först när detta blir GREJEN över allt annat 2009.

Fuck XXL freshmen – go click-hop, cyber booty, snapped out crunk ’n’ baby-screw

Jib Kidder - Windowdipper

16. A.B.N. - Still throwed

Rap-A-Lot har haft ett fantastiskt år bakom sig. Förutom Bun B:s kommersiella succé II Trill släppte Trae och Z-Ro såväl varsitt egna samt ett gemensamt album. Som le grand finale kröntes året med Scarfaces adjö till hip-hopen, hans eminenta Emeritus. Det är en samling alster få bolag kan konkurrera med och det är något som borde ha befäst både Rap-A-Lot och Houston som bäst i världen en gång för alla. Tyvärr fungerar saker inte alltid som det ska och ibland bryts logikens lagar. Bun B lyckades förvisso som tidigare nämnt sälja en imponerande mängd, men de fyra övriga sålt pinsamt dåligt. Vad annat kan man göra än gråta en skvätt och poura en 40 på trottoaren? Ibland skulle världen vara bättre om den liknande bloggarnas ankdamm.

Z-Ros Crack var ett Mörkrets hjärta av ångest och gråtrap, fantastisk och skräckfull på samma gång, perfekt komponerad med hans djupa soulröst. Trae, som på många vis är Z-Ros antites, briljerade även han på sin The Beginning. Den enda i Texas med nästäppa kombinerade sitt automatkarbin till flow med årets kyligaste och hårdaste produktion. Tillsammans som A.B.N. släppte dem dessutom It is what it is, en gangsterjuvel som knappast behöver kommenteras mer utförligt. Sist men inte minst tilläts Scarface avsluta sin långa och hedervärda karriär med redan nämnda Emeritus, där åldringen visade var skåpet skulle stå. Sammanlagda försäljningssiffror för dessa fyra album ligger för närvarande och tickar kring 85 000.

En avsaknad av tunga gästartister samt ett tydligt avtagande från allt vad ringsignaler och PR heter från Rap-A-Lots sida är orsakerna till detta. Någon annan förklaring kan jag rimligtvis inte finna, när jag ser över den digra samling kvalitetsrap som bryggts fram. Här kommer ett smakprov.

A.B.N. – Still throwed

15. Hwasser - About that promise

För den idrottsintresserade har 2008 varit fantastiskt. Peking hade OS, vilket ingen expert kunde undvika kalla ”det bästa någonsin”. Det är å andra sidan ett betyg varenda olympiskt spel tilldelas. Kan man inte göra det bättre än nästkommande direkt? Eller ”pajar det grejen”? Nåväl, som svensk var detta dock inte mycket att hurra för, hur storstilad Jacob Hård än menade på att invigningen var. Våra två enda säkra guld spolierades redan innan spelen hade börjat i och med att Christian Olsson blev skadad och därmed missade att tävla i världens mest fabricerade gren samt när Carolina Klüft vägrade ställa upp i sjukamp. Hon ville minsann visa att hon kunde vara ta tre stora steg hon också. Jag brydde mig förvisso inte om det eftersom jag hatar nästan all idrott i världen. Att Sverige inte är bäst på att hoppa, kasta eller springa långt är för mig obetydligheter inte värda vatten. Det gjorde dock lite ont i själen att se Susanna Kallur snava på första häcken, men det var mest för att jag applåderar hennes välsvarvade och nästan strömlinjeformade rumpa, lår och mage. Att ligga med henne vore en trofé av världsklass och något jag tänker på varje dag, i duschen, under det varma vattnet, oh yeah. Å andra sidan skulle jag aldrig kunna behandla henne som hon förtjänar, det vill säga som en karlakarl som daskar runt henne som en vante, då hon förmodat är starkare än mig. Men man kan väl få drömma. Bäst i OS var Ara Abrahamian, som i klassisk surgubbestil vägrade acceptera sin bronsmedalj. En man av principer är alltid berömvärd.

Dessutom var det EM i fotboll, ett arrangemang jag högtidlighåller då fotboll faktiskt är en av få idrotter jag tycker om. Men precis som i OS kunde svenskarna knappast hålla sina huvud högt. Zlatan var visserligen typ bäst i världen som vanligt, men vad gör det när truppen i övrigt belamras av en pensionsfärdig Henrik Larsson, en gnällig Anders Svensson eller en slö Fredrik Ljungberg som mest sprang runt och tänkte på hur skönt livet kommer att bli i USA. Sen vann Spanien också, något som gör mig rasande så fort jag tänker på det. Vanligtvis hade det inte spelat mig någon roll, men innan just denna turnering hade jag satsat pengar på den tyska arméns överlägsenhet. När Torres slog in segermålet krossades alltså inte bara Tysklands drömmar, samtidigt stals även sju tusenlappar framför mina ögon. Jävla Spanien, jävla er.

När idrottsåret summeras kan de svenska bedrifterna inte behandlas på annat sätt än att ställas i skamvrån och glömmas bort. Detta manifesterar sig extra tydligt då Svenska Dagbladet delade ut Bragdguldet till en handikappad skytt. Om vi bortser från det faktum att rullstolsbundna skyttar knappast borde åtskiljas från icke rullstolsbundna sådana kvarstår fortfarande att det rör sig om skytte, ett argument som egentligen borde räcka för att inse misstaget.

Bragdguldet borde istället ha gått till Hwasser – About that promise med tillhörande video.

hwasser - about that promise from Sebastian Rozenberg on Vimeo.

14. Leif - Black magic

Det var en onsdagskväll i juli och som alla varma sommarkväller kunde jag inte med berått mod sitta hemma och sura. Nej, som sann svensk betydde det att jag var tvungen att gå ut för att utnyttja de få vackra stunder man blir erbjuden. Jag mötte upp ett par vänner på en mindre krog i Vasastan där vi satt och pimplade vattnig men billig öl under några timmar. Det var idel glada miner på alla. Vi satt där, tio till antalet, och pratade förmodligen om både ditten och datten. Jag har för vana att glömma av prat bland vänner, mest för att det sällan sägs någonting värt att komma ihåg. Förmodligen pratade vi om hur gemensamma bekanta eller hur någon precis hade gjort slut med sin pojkvän. Jag minns inte exakt, men jag minns att det var trevligt. Så trevligt att vi alla bestämde oss för att gå därifrån tillsammans.

Kosan styrdes därför till Nefertiti, Göteborgs alldeles egna vattenhål för de tjugo-nånting människor som är för coola för Avenyn. Väl framme fick vi trängas i en löjligt lång kö, där diskussionerna följde de vanliga ramarna. Någon ville gå till en lägenhetsfest, någon annan ville gå till Rio-Rio istället, en tredje var alldeles för full vilket manifesterade sig i att kedjeröka och vara alldeles för fokuserad på sina skor. Jag stod mest och härdade ut tiden och sa eller gjorde därför inte så mycket. När vi efter att ha köat i nästan tjugo minuter blivit insläppta av vakten, gick jag raka vägen till baren på uteserveringen och köpte en öl, vilken jag drack upp på samma ställe. När ölen var slut hade det blivit tråkigt att stå ensam, vilket var ungefär samtidigt som jag insett att ingen av de konststuderande på Valand hade någon som helst lust att ligga med mig eller ens låna mig en cigarett. Istället gick jag inomhus, till dansgolvet och scenen.

Till min förvåning möttes jag inte av vad som är kutym på Nefertiti; det vill säga stenhård techno eller jovialisk soul. Vad som istället mötte mig var hip-hop. På scenen stod en ranglig svart man som ålade fram på scen. Precis nedanför scenen stod mina kompisar. Efter att ha trängt mig igenom det publikhav som faktiskt bildats ställde jag mig bredvid. Det enda jag kan minnas är att jag med vidöppen mun skrek ”Faaaan, vad bra det är!”. Alla höll med.

Därefter minns jag att vi mest stod och skrek och dansade om vartannat. Jag kommer också ihåg att jag fick prata i mikrofonen och att jag sa något intelligent i stil med ”MER ÖL”. När han hade spelat klart gick vi upp till uteserveringen, drypandes av svett. Efter ytterligare ett tag raglade fyra av oss vidare och köpte hamburgare i Vasastan innan vi gick hem. På ditvägen lyssnade vi på Three 6 Mafia varvat med 36 Chambers och argumenterade huruvida Ol’ Dirtys eller Inspectah Decks (som jag ensam tyckte) vers är bäst på Protect Ya Neck.

Så här i efterhand kan jag inte tycka annat än att det var en lyckad kväll. Den var inte fantastiskt, men långt ifrån dålig. Jag skulle förmodligen knappt ens komma ihåg den om det inte vore för att jag någon gång i höstas ramlade på en låt som heter Black Magic av någon som kallade sig för Leif. När jag hörde den insåg jag att det var exakt den låten jag hörde när jag klev nerför trapporna till Nefertiti den gången i somras. Det är inte den bästa låten jag har hört i år, men det är å andra sidan långt ifrån den sämsta. Ibland kan man tycka om något innerligt bara för att det är bra.

Leif – Black Magic

13. Duffy & The Game - Mercy (Remix)

Jag har redan berättat att jag inte har besökt många konserter i år och några anledningar till det. Till de anledningar kan vi lägga till att de konserter jag faktiskt varit på i år sällan blivit som tänkt. Till exempel var jag på Brew House i vintras för att se Chamillionaire. BREW HOUSE! Samma lokal som mitt gymnasium hade en teateruppsättning en gång i tiden! Cham, som i valfri amerikansk stad fyller 10 000 säten, lyckades inte locka mer än 150 betalande. Det var en sorglig syn att skåda. Chamillionaire vandrade runt på scenen påtagligt besviken över det måttliga intresset samtidigt som publiken var totalt likgiltiga av någonting annat än bardisken. Gangstarap i Göteborg är en skam vilket får förklara varför jag inte bevistade Game när han spelade på Trädgårn i söndags.

Det har varit ett fantastiskt år för rapmusik överlag. Det har till exempel varit ett år som fyllts av många kritikerhyllade som kommersiellt framgångsrika album. Lil’ Waynes Tha Carter III sålde i miljonupplagor, T.I.:s Paper Trail mynnade ut i två förstaplatser på Billboard. Samtidigt släppte A.B.N., Wale och Re-Up Gang finfint material som flög under radarn. Men vad som i mitt tycke framstår som främsta album från i år är L.A.X. från Game. Åtminstone om vi diskuterar kommersiell rap.

Precis som föregångarna bjuds man på en resa i klassisk gangstarap av en uppenbarligen störd individ, fast nu med kryddan av de senaste årens eskalerande bråk där Game som en boxare redo att gå i däck oreserverat måttat slag till höger och vänster. Game balanserar ständigt mellan det sköra och mentalt störda. Han kan låta nedbruten och uppriktigt ångerfull för att i nästa stund bli världens argaste person, redo att ta ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Jag ångrar därför en smula att jag inte pungade ut mina surt förvärvade CSN-slantar på en biljett. Jag skulle gärna vilja se hur denna ambivalens till person hanterar sin nyvunna position på tronen med sitt magnum opus i hand. Samtidigt är jag lättad över att missa hur 600 personer står utspridda i en lokal som slukar över 3000, skrikandes efter Hate it or love it. Jag vill inte bevittna ett Cham-spektakel igen. Det gjorde för ont i hjärtat.

I denna remixen låter Duffy, som den slampiga blondin hon är, Game freestyla över hennes monsterhit Mercy, samtidigt som hon på ett brittiskt sätt, det vill säga väldigt classy, stönar lätt i bakgrunden. Game visar i sanning var skåpet ska stå, samtidigt som duon Cool & Dre vant styr spakarna. Ett makalöst möte har det blivit och, vågar jag påstå, en av årets, säg tre bästa mixar.

Duffy & The Game – Mercy (Remix)