9. Young Jeezy - My president (feat. Nas)

Den enskilt största händelsen 2008 är utan tvekan utgången av det amerikanska presidentvalet. Barack Obama gled tämligen ohotad igenom vad som verkade vara världens längsta val och stod i november ensam kvar framför det amerikanska folket och höll sitt segertal.

En annan som jag räknar som en av årets segrare är Young Jeezy. Från att tidigare ha betraktats som en pajasfigur med konstig röst och färglada tröjor med snögubbar på dök han under våren upp som gäst på nästan varenda stor artists album, inte sällan med lyckat resultat som kvitto på ett väl genomfört arbete. Mariah Carey använde honom, Usher gjorde detsamma och i den strida ström hip-hopalbum som dök upp under året var han nästan alltid med på ett hörn. Att Jeezy är ett välfungerande val som gästartist stod sedan tidigare bortom all tvekan, men under 2008 visade han också att han kan stå på egna ben. Hans egna album The Recession blev alltså, mot alla odds, ett lyckat sådant. Förvisso sålde Weezy, T.I., och Rick Ross mer, men samtidigt lyckades Jeezy i sin tur sälja mer än erkända storheter som Three 6 Mafia, Game, Nas och Plies. Jeezy förtjänar således att på allvar nämnas i De Storas sammanhang när en talar hip-hop.

My president är inte bara den låt som sammankopplar två av 2008 års största vinnare, det är också den enskilt bästa Obama-hyllningen i år samt det bästa spåret på The Recession. Tunga syntmattor kryddas med svävande stråkar, fanfarer och den bästa versen av Nas sen Ether. Rader som ”my president is black, my Lambo’s blue” glöms lätt bort när allt annat är av högsta kvalitet.

Young Jeezy – My president (feat. Nas)

7. Lil' Wayne - Let the beat build

Let the beat build är två saker:

1) Ett bloggprojekt jag länge funderade på att ro i hamn. När jag någon gång i september månad lessnade på min blogg och allt som hade med den att göra, kändes det naturliga steget att lämna mitt sjunkande skepp för att bli kapten på ett nytt. Det berodde dels på att jag, för första gången på mycket länge, levde ett någorlunda hektiskt liv med sysslor som måste göras och människor som faktiskt räknade med att jag skulle utföra dem, till skillnad från annars när jag kan egoistiskt kan leva som en fördärvad ensamvarg. Det berodde dels på att jag var totalt jävla uttorkad på idéer. Jag funderade alltså länge och väl på att byta spår, som vore det ett beslut av stora proportioner. Ty att skriva själv lockade fortfarande, men när jag inte ens ville lämna ut de halvfärdiga, dåligt formulerade texter jag skrivit på internet, universums alldeles egna avskrädesplats, var det som ett tecken på att jag inte borde fortsätta. Det var då idén att starta en ny blogg paradoxalt nog grodde fram. Den skulle alltså heta Let the beat build och jag skulle hänge mig beatlitteraturens regler och ramar.

2) En magnifik uppvisning av världens största rapartist. Tha Carter III blev ett av årets bäst säljande album och Lil’ Wayne var, för ett tag åtminstone, bäst i världen, precis som han alltid har lovat. Det är ett verk av en man som är på höjden av sin karriär och som tillika är karl nog att säga det rakt ut. Jag tackar Kanye och Deezle för årets mest upplyftande beat och lyfter hatten för Weezy.


Nu blev inte förvisso inte Let the beat build Sveriges bästa blogg 2008 (det blev istället Vända kappan efter vinden) utan fick istället bara förbli en av 2008 års bästa låtar. Men vilket av alternativ 1 och 2 som egentligen är bäst kan man ändå bedöma, till exempel här nedan;

1) ”…Det var en bilfärd som inte ledde någonstans men jag satt tyst och lät honom ta mig varsomhelst eftersom det inte spelade någon större roll och utanför var det tyst och mörkt och natt och bilen hoppade fram på vägen som en känguru, hopp-hopp. Jag visste åtminstone att vi var på väg från Falkenberg, en gudsförgäten och sorgligt deprimerade håla jag av någon anledning spenderat alldeles för mycket tid i och när mannen som körde bilen av en slump frågade mig om jag ville åka med honom tvekade jag inte för en sekund. Vi hade suttit på en bar någonstans på Kungsgatan eller Storgatan eller vad fan den nu heter och druckit tillsammans vid disken när han helt appropå slängde ur sig frågan. Han gnolade när han körde men jag var för trött för att säga till honom utan lät det vara och ägnade mig istället att intensivt utforska mina skor som var leriga på sidorna men inte på sulan. Så gick mina tankar den natten i den bilen och jag förstod inte då att jag var på väg mot en spiral av mörker, dimma och andra tråkigheter men vad jag visste var att jag skulle slå snubben på käften om han gnolade hela den långa vägen…”

2) Lil’ Wayne – Let the beat build

6. Usher - Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Polow Da Don steg till r’n’b-skyarna 2008 och det var mycket tack vare Ushers hit Love in this club, en låt som Markus Larsson mycket väl skulle kunna beskriva som en ”sexig dansgolvsrökare”. Men vad som var mest överraskande med Love in this club var inte det faktum att Polow Da Don gick från yrkestiteln producent till epitetet demonproducent och inte heller det faktum att det var Ushers första Billboard-etta på tre år. Det var inte ens det faktum att Young Jeezy efter sitt inhopp på allvar kunde betraktas som en av hip-hopvärldens stora players. Det var, som ett bekräftande av den traditionellt svarta scenens status för tillfället, istället en vit amerikansk pojke som låg bakom årets absoluta sensationsavslöjande.

Det är förvisso en historia jag förväntar mig att ni redan har hört, men om inte ska jag kvickt återberätta den. Vit amerikansk pojke sitter och pillar med Garageband, ett gratisprogram som medföljer som standardapplikation i Apple-datorer. Han klistrar samman några redan färdigkomponerade slingor och stapplar av en slump på nästan hela beatet till Ushers hit. Ramaskri följer från puritaner, trots att Usher, han som faktiskt betalat Polow i runda slängar en halv miljon för ett beat han kunde skaffa genom att köpa en ny dator, håller käften.

Jag tycker ingenting om debatten som följde, utan lever efter den tämligen uttjatade devisen ”en bra låt är en bra låt”. Dock kan jag tycka att det är symptomatiskt för hur framförallt hip-hop/r’n’b-klimatet ser ut idag; allmänheten vill ha de enkla och direkta beaten. Förvisso vill jag inte kalla beatet till Love in this club enkelt, åtminstone i crunkens, snapens eller 808’s & Heartbreaks farvatten, men det är uppenbarligen tillräckligt enkelt för att ett par programmerare på Apple ska kunna lattja fram det.

Usher – Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Och som bonus slänger jag med, i mitt tycke, årets främsta youtube-remix. 2005 års 3 kings med Slim Thug, T.I. och Bun B låter nu ännu mer Neptunes än innan, tungt och dramatiskt, precis som jag vill ha det. Det är tydligen så här det fungerar nu för tiden; låtar kan pulas till i Reason och slängas upp i cyberrymden av vem som helst, till och med av en norrman.

5. Nordpolen - Skimret

Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.

Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.

När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.

Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;

Nordpolen - Skimret

4. Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

Pimp C, den spjuvern, dog sent förra året av en överdos sizzurp. Ett slut som hedrar honom om nu döden kan vara hedrande, om än i ett skede som får ses som olyckligt om nu döden någon gång kan ses som lycklig. Efter att stenhårt ha arbetat tillsammans med parhästen Bun B i sju svåra år utan vidare resultat slängdes han i fängelse. Väl frigiven släppte han tillsammans med Bun B Underground Kingz och fick slutligen den upprättelse de gjort sig förtjänta av med höga försäljningssiffor och, som kronan på verket, en förstaplats på Billboard som följd. I sann Houstonsk anda firade han kalaset med Promethazine, vilket slutade med där vi började texten; det vill säga med Pimp C död i ett hotellrum.

Rappare är inte dem som bölar i onödan. Inte ens de som räknas som den blödigare sorten, till exempel Ghostface eller Tupac, kan man med gott mod peka finger åt och kalla lipsillar. De skakar fort av sig sitt melodramatiska anslag om det vankas pengar eller bitches. Bun B, som är en erkänt hård jävel, kan knappast kallas annorlunda. På hans album II Trill, som släpptes i somras, finns inte många spår kvar av det faktum att hans bäste vän och vapendragare nyss avlidit. Vilket inte på något vis gör albumet dåligt eller för den del Bun till känslokall och illasinnad; en får helt enkelt ta seden dit man kommer, och på Houstons gator kan man inte knalla runt med lipen i halsen. Tjafs av sådan art är ju till för kvinnor och bögar. Men visst finns det några, i sammanhanget, fina ögonblick ändå;
- som i If I Die Tonight när Bun alvslutar en vers med: ”so tell ‘em you love ‘em ‘fore his ass is gone”
- i hymnen Angel in the sky
- eller refrängen i You’re everything

Den sista låten är inte bara en hyllning till hela Södern, det är också den bästa på albumet. Jag vet att den spelades in innan Pimp dog och jag vet att hans bortgång inte nämns över huvud taget, men i ljuset av hans bortgång blir refrängen så mycket mer än en simpel kärleksförklaring till neonfärgade cadillacs med lädersäten. Det blir istället den finaste hyllningen av dem alla.

Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

2. Sugababes - No can do

Världens bästa popgrupp genom tiderna är New Order. Att försöka låta som dem är alltså ett knep för att lyckas erövra min eftertraktade kärlek och respekt. Därför håller jag också Sugababes varmt om hjärtat. I sann inbilsk brittisk anda har dem vägrat blicka bortom kungariket och istället skönsjungit över New Order-fusk på ett par album i rad och på så vis lyckats leverera mer hits än Britney eller någon amerikansk sångerska kan drömma om, möjligtvis undantaget Mariah. Därför var det en chock när jag laddade ner deras senaste album i höstas. Borta var den bultande syntbasen, de elektroniska trummorna och dämpade gitarrer. Istället var det blåsverk och slagverk utförda av en orkester. Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Men om det finns några motståndare värdiga att konkurrera med New Order om tungviktstiteln är Supremes en utav dem. Svart musik ligger, som en kan gissa, mig varmt om hjärtat och soul är inte ett undantag. Att kalla Sugababes senaste album Catfights & spotlights för soul i samma andakt man talar om Motown är måhända lite väl generöst. Men likt ett jävla urverk levererar Sugababes ändå.

No can do är en fantastiskt singel. I farvattnet av årets mer uppskrivna artister som Amy Winehouse och Duffy hakar dem på och slår konkurrenterna erfaret på fingrarna. Jag kan inte komma på ett enda år då jag inte valt ut en Sugababes-singel som en av årets bästa låtar, och så kommer det inte bli i år heller. Varsågod, en oförtjänt förbisedd pärla servers här:

Sugababes - No can do

1. Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Så står jag där igen, på Pusterviks övervåning med högerhanden i ett fast grepp kring ett ölglas. Ölglaset var bara för en kort stund sen till bredden fullt men är nu nästan tomt. Men inte fick jag smaka dess bitterljuva saft, istället har den spillts ut över mig själv och tuggat sig igenom fibrerna på min nyköpta tröja till den vida grad att jag känner fukt mot min hud. Jag vänder mig om mot förövaren och frågar med min allra myndigaste stämma vad fan det nu var bra för. Hon svarar inte på en lång stund, utan sneglar bara på mig med en överlägsen blick. Till slut säger hon ”Ah, men det var ju inte meningen fattar du väl” och återupptar processen att få bartenderns uppmärksamhet. Inte meningen, som om det gör min tröja torr eller mitt ölglas fullt, tänker jag och mumlar knappt hörbart ”Jävla fitta”. Tyvärr visar sig tjejen inneha någon form av fladdermuslik hörsel och snappar upp mina ord. Då jävlar tar det i hus i helvete, hon spottar hätskt ur sig ett ”Vad var det du sa” och ställer sig så bredbent som bara möjligt med armarna på hennes höfter hotfullt nära som vore hon den förorättade av oss. Hon upprepar sin fråga igen, varpå jag ställer mig i samma löjeväckande pose som hon och förmedlar lugnt ett ”Det hörde du nog”. Sen säger jag med en kyligt nonchalant axelryckning ”Gangsta rap made med do it”, vilket inte får den effekt jag hoppades. Min briljans är förlorad på henne då hon inte verkar förstå innebörden i vad jag just sagt. Istället tittar hon på mig dum och häpen min. Jag suckar och beställer in en ny öl.

Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)