5. Nordpolen - Skimret

Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.

Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.

När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.

Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;

Nordpolen - Skimret

4. Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

Pimp C, den spjuvern, dog sent förra året av en överdos sizzurp. Ett slut som hedrar honom om nu döden kan vara hedrande, om än i ett skede som får ses som olyckligt om nu döden någon gång kan ses som lycklig. Efter att stenhårt ha arbetat tillsammans med parhästen Bun B i sju svåra år utan vidare resultat slängdes han i fängelse. Väl frigiven släppte han tillsammans med Bun B Underground Kingz och fick slutligen den upprättelse de gjort sig förtjänta av med höga försäljningssiffor och, som kronan på verket, en förstaplats på Billboard som följd. I sann Houstonsk anda firade han kalaset med Promethazine, vilket slutade med där vi började texten; det vill säga med Pimp C död i ett hotellrum.

Rappare är inte dem som bölar i onödan. Inte ens de som räknas som den blödigare sorten, till exempel Ghostface eller Tupac, kan man med gott mod peka finger åt och kalla lipsillar. De skakar fort av sig sitt melodramatiska anslag om det vankas pengar eller bitches. Bun B, som är en erkänt hård jävel, kan knappast kallas annorlunda. På hans album II Trill, som släpptes i somras, finns inte många spår kvar av det faktum att hans bäste vän och vapendragare nyss avlidit. Vilket inte på något vis gör albumet dåligt eller för den del Bun till känslokall och illasinnad; en får helt enkelt ta seden dit man kommer, och på Houstons gator kan man inte knalla runt med lipen i halsen. Tjafs av sådan art är ju till för kvinnor och bögar. Men visst finns det några, i sammanhanget, fina ögonblick ändå;
- som i If I Die Tonight när Bun alvslutar en vers med: ”so tell ‘em you love ‘em ‘fore his ass is gone”
- i hymnen Angel in the sky
- eller refrängen i You’re everything

Den sista låten är inte bara en hyllning till hela Södern, det är också den bästa på albumet. Jag vet att den spelades in innan Pimp dog och jag vet att hans bortgång inte nämns över huvud taget, men i ljuset av hans bortgång blir refrängen så mycket mer än en simpel kärleksförklaring till neonfärgade cadillacs med lädersäten. Det blir istället den finaste hyllningen av dem alla.

Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

2. Sugababes - No can do

Världens bästa popgrupp genom tiderna är New Order. Att försöka låta som dem är alltså ett knep för att lyckas erövra min eftertraktade kärlek och respekt. Därför håller jag också Sugababes varmt om hjärtat. I sann inbilsk brittisk anda har dem vägrat blicka bortom kungariket och istället skönsjungit över New Order-fusk på ett par album i rad och på så vis lyckats leverera mer hits än Britney eller någon amerikansk sångerska kan drömma om, möjligtvis undantaget Mariah. Därför var det en chock när jag laddade ner deras senaste album i höstas. Borta var den bultande syntbasen, de elektroniska trummorna och dämpade gitarrer. Istället var det blåsverk och slagverk utförda av en orkester. Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Men om det finns några motståndare värdiga att konkurrera med New Order om tungviktstiteln är Supremes en utav dem. Svart musik ligger, som en kan gissa, mig varmt om hjärtat och soul är inte ett undantag. Att kalla Sugababes senaste album Catfights & spotlights för soul i samma andakt man talar om Motown är måhända lite väl generöst. Men likt ett jävla urverk levererar Sugababes ändå.

No can do är en fantastiskt singel. I farvattnet av årets mer uppskrivna artister som Amy Winehouse och Duffy hakar dem på och slår konkurrenterna erfaret på fingrarna. Jag kan inte komma på ett enda år då jag inte valt ut en Sugababes-singel som en av årets bästa låtar, och så kommer det inte bli i år heller. Varsågod, en oförtjänt förbisedd pärla servers här:

Sugababes - No can do

1. Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Så står jag där igen, på Pusterviks övervåning med högerhanden i ett fast grepp kring ett ölglas. Ölglaset var bara för en kort stund sen till bredden fullt men är nu nästan tomt. Men inte fick jag smaka dess bitterljuva saft, istället har den spillts ut över mig själv och tuggat sig igenom fibrerna på min nyköpta tröja till den vida grad att jag känner fukt mot min hud. Jag vänder mig om mot förövaren och frågar med min allra myndigaste stämma vad fan det nu var bra för. Hon svarar inte på en lång stund, utan sneglar bara på mig med en överlägsen blick. Till slut säger hon ”Ah, men det var ju inte meningen fattar du väl” och återupptar processen att få bartenderns uppmärksamhet. Inte meningen, som om det gör min tröja torr eller mitt ölglas fullt, tänker jag och mumlar knappt hörbart ”Jävla fitta”. Tyvärr visar sig tjejen inneha någon form av fladdermuslik hörsel och snappar upp mina ord. Då jävlar tar det i hus i helvete, hon spottar hätskt ur sig ett ”Vad var det du sa” och ställer sig så bredbent som bara möjligt med armarna på hennes höfter hotfullt nära som vore hon den förorättade av oss. Hon upprepar sin fråga igen, varpå jag ställer mig i samma löjeväckande pose som hon och förmedlar lugnt ett ”Det hörde du nog”. Sen säger jag med en kyligt nonchalant axelryckning ”Gangsta rap made med do it”, vilket inte får den effekt jag hoppades. Min briljans är förlorad på henne då hon inte verkar förstå innebörden i vad jag just sagt. Istället tittar hon på mig dum och häpen min. Jag suckar och beställer in en ny öl.

Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Pausmusik eller Den Stora Sömnen

Ibland vaknar jag upp med ett ryck mitt i natten av oklara anledningar, kallsvettig och med en hjärtfrekvens värdig en löpare som precis avslutat ett maraton. Efter rycket, samt den chock rycket alltid innebär, kan jag förvisso nästan jämt lägga mig åter till sängs, slappna av och sluta ögonen, men jag kan aldrig sova igen utan ligger istället klarvaken till gryning. Detta händer uppskattningsvis två till tre gånger i veckan och har, som ni kanske förstår, vuxit till en plåga. Inte nog med att jag två till tre gånger i veckan vaknar vettskrämd och ångestfull, dessutom blir jag dagen därpå, just på grund av för lite sömn, som en levande död, totalt inkapabel att utföra de mest simpla uppgifterna och/eller tankarna. Detta oroar mig.

De enda minnena jag har från de diffusa ögonblicken, djupt inbakade i någon slags REM-sömn, som händer just innan rycket är att jag, i drömmen, alltid leker med något oskyldigt som sedan dör. Jag minns en dröm där jag smeker en kattunge under hakan med en pistol, med resultatet att jag vaknar just när det som finns kvar av kattens huvud har landat i mina händer. Flera gånger har det hänt att jag springer runt på en sommaräng med en kanin i koppel enbart för att se kaninen klyvas i tu av en rävsax. En annan gång klappar jag en liten flicka med hängslekjol och flätor innan hon plötsligt spontanantänder. Jag vaknar alltid just efter det att jag har hört ljudet av smärta som synkas med det instinktiva uttrycket i varelsens ögon, det uttryck som säger ”jag kommer att dö”. Flickan, vill jag mig minnas, var värst att genomlida, eftersom flickeskrik gör mig väldigt illa till mods. Jag vet inte varför. Jag bara är sådan.

Allting har liksom urartat till en strid mellan mig och mitt behov att sova. Med diverse trick har jag lyckats lägga mig i bakhåll och överlista den jäveln, vare sig mitt hjälpmedel hetat enkla saker som koffein eller svårare som amfetamin. Tillsammans har vi lurpassat någonstans, ensamma i en mörk vrå, och väntat på att John Blund ska passera. När han visat sig, iförd sin löjliga blå fullkroppspyjamas har vi, min slagskämpe och jag, hoppat på honom bakifrån och slagit honom medvetslös. På så sätt har vi kunnat springa ytterligare lite längre bort och kunnat leva ytterligare lite längre till. Men av dessa konfrontationer har jag kommit underfund med två saker; 1) John Blund kommer alltid att hitta oss och 2) man kan aldrig döda honom. Dessa två upptäckter har naturligtvis försatt mig i en olustig situation; den strid jag utkämpar kommer jag så småningom att förlora, oavsett hur mycket jag än försöker. Trots detta försöker jag varje natt, så fort solen gått ner och så fort jag krupit under täcket, att hitta nya metoder att överlista denne sömnens halvgud.

Mina dubier om huruvida sömnen går att lura till trots har jag i princip kommit att acceptera min situation som den är; det vill säga på det hela taget oföränderlig. Betyder det således att jag är dömd att genomlida nätter av ångestdrypande fasansfullheter eller för den delen att genomlida ett lika hjärtskärande gruvande varje kväll innan jag ska sova? Svaret verkar vara ett kristallklart ja, vilket får mig att rysa ut till fingertopparna. Den enda direkta lösningen jag ser är att ta mitt liv, fast det har jag ingen lust med. Förvisso vore det att få det sista skrattet, det att stirra John Blund i ögonen och skjuta skallen i småbitar. Men å andra sidan är livet, åtminstone det liv som ännu inte infekterats av mina drömmar om ond bråd död, mig fortfarande kärt. Därtill ska tilläggas att begreppet den eviga sömnen skrämmer mig ännu mer, ty vem kan vara säker på att döden inte enbart är en lång sömn, med sinnet ständigt närvarande i en drömvärld. Och vore det då inte än mer outhärdligt att drömma mina mardrömmar fast utan att kunna vakna?

Click clack motherfuckers!

Vapen är inte bara ett tecken på utförlig kylighet eller en monumental penisförlängare, utan också en fundamental bas i hip-hop. Viktigpettrar babblar om de fyra elementen som om klottring eller att rulla runt på golvet vore något hedersamt och äkta, medan de totalt ignorerar våldet, som vi alla andra vet är än centralare. Bla bla graffiti bla bla, kan de säga medan de som lever på gatan snabbt inser att en pistol är värd tusenfalt mer än konsten att spraya på murväggar. Respekt är vad man söker och det får man inte heller genom att dansa som i valfri Run DMC-video. Nej, vad som skänker respekt är hur man rakryggad och oskadd kan gå på Atlantas gator, och sådan respekt får man genom våld, helst medelst kallt, hårt stål. Ty vad kan väl vara mer våldsamt och kyligt en blänkande Smifnwessum instoppad i bältet, lagom synligt för passerande? Inte mycket är svaret och vilket vapen som är mest kyligt reder vi snabbt ut.

Glock
Världens vanligaste pistol är naturligtvis valet för de flesta, vilket Wu-Tang mer än gärna berättar titt som tätt. Lätthanterlig och liten i storleken blir den smått magnifik och ett måste i varje mans byxa när du går till kvartersbutiken och köper några 8balls och Swiffers, om man på vägen råkar stöta på någon snitch. Dessutom får det ses som en fjäder i hatten att New Orleans, Atlanta och New York valt att stämma företaget för allt ond bråd död de förorsakat, något Glock, helt korrekt, skrattade åt och istället fortsatte tillverka sina pärlor till pistoler. Vad som dock ligger Glocken i fatet är dess ursprung; ett land som tidigare enbart skänkt oss källarhålsmän och Hitler är ett tveksamt sådant. Incest är sällan respektingivande vilket förvisso folkmord är, men kyligt är det då inte, något en enkel titt på Milosevic kan förklara. Dessutom förvärrades statusen markant när självutnämnda hipstern Uffie släpades ut i dagsljuset. Yeah right, Trae hade pistolwhippat dig från norr till söder om du hade försökt med det där, bitch.

Smith & Wesson
Jag och min dåvarande flickvän såg för något år sedan på American Gangster. När Denzel blåser skallen av en olydig undersåte mitt på gatan uttryckte jag hur häftigt det hade varit att bära pistol, varpå hon svarade ”att pistoler är töntigt”. Vi gled isär efter den dagen. Hursomhelst, tillbaka till ämnet och med ämnet menar jag Smith & Wessum. Namnet ligger oerhört väl i mun, speciellt om den munnen tillhör någon från Texas. En Smiffanwessum-pistol är för min utpräglade smak i regel dock för omodern och något som snarare kofösare i Nevada bar under 1880-talet än cracklangare i New York under 1980-talet. Skinande och blank är den hursomhelst, vilket får ses som ett plus, och därtill finns det modeller så löjeväckande stora att bara åsynen får en att vilja lägga benen på ryggen. Vore det inte för att jag varje gång gör kopplingen ”Smith & Wesson” och ”Tom Selleck” hade detta varit mitt val.

Kniv
Är för finnar och inga andra. Kniven upplevde väl någon slags renässans när Crocodile Dundee viftade med sin machete någon gång på 1980-talet och den ser naturligtvis respektingivande ut, när man sådär enkelt och lätt drar upp den med skinande blad och sylvass egg. Men å andra sidan löser man problemet med att möta en knivbeväpnad förbluffande enkelt; proppa lite bly i bröstet på dem bara! Sen kan de göra tokiga konster med sin butterfly så gott de vill, invalidiserade och evigt satta i rullstol som de är.

AK-47
Sovjet kritiserades alltid för att vara bakåtsträvande och utvecklingshämmande, men har trots allt stått för vad som fullt möjligt påverkat historien störst och mest. AK-47 är så pass enkel att femåringar kan använda den, vilket ligger nationer som Kongo varmt om hjärtat. Den är likaså tillräckligt behändig att den favoriseras vid drivebys och liknande evenemang där många kulor och låsningssäkerhet är prioriterade, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Eller för avsluta med 50 Cents kanoniserade ord;
”When the window roll down and that AK come out, you can squeeze ya lil’ handgun until you run out”

Hagelsprakare (avsågad)
Om du vill framställa sig själv som lite tyngre och lite hårdare än vad en pistol kan göra, men fortfarande vill kunna ha röra sig relativt obehindrat är hagelgeväret melodin för dig. Smärt och lätt slänger man den över axeln när man viftat runt med den en stund, dessutom ger mantelrörelsen det kyligaste ljudet ett vapen kan framkalla, varför det är en storfavorit hos alla som vill genomföra ett bankrån eller ett simpelt butiksrån. Effekten av att såga av det är bortom min ringa vapenkunskap, men i mitt huvud låter det jävligt mycket häftigare än ett intakt hagelgevär. Som glasyr på kaka, som grädde på mos.

Min erfarenhet av vapen sträcker sig till en gång i fyran, när en kompis tog med sig ett par knogjärn och en butterfly hans halvkriminella bror hade köpt i Thailand till skolan. Jag prövade knogjärnet och slog på en skåpsdörr ett par gånger, inte alltför hårt, men tillräckligt för att det skulle bli några tuffa märken. När det så blev min tur att snurra runt butterflyn skar jag mig i tummen och har sen dess aldrig försökt igen. Men det finns stunder i livet när även jag drömmer mig bort i en värld där jag åker runt på Houstons gator med dundrade bas i högtalarna och gevär fasttejpade under sätet. Precis som för alla normalt funtade män vill säga.

Glitterati

I am at this grand opening for some new store trying to look as cool and calm as possible alhough I swallowed a mouthfull of dexedrines in the limousine before I went in. One of the waitresses hands me a glass of champagne, which I accept, and tries to engage a conversation with me, but I’m too busy concentrating on keeping my arms and legs from flailing round to notice, so she loses interest and moves on. A designer mistakes for Christian Bale and says “Hello, Christian” and I nod back and move further down the crowded room, accompanied by some dubstep or twostep or something with extremely heavy bass.

I try to dance for a minute or two but don’t really feel like it when I realize my balance has withered down from the drugs and instead I lean back against a wall, pondering on whether I should go home or not. Some actor who once was hot but now isn’t enters and he shakes my hand as he passes by. I numbly shakes his back. The music shifts to some hipster version of hip-hop and the actor’s entourage seem to enjoy it. I finish my glass of champagne just in time to see that the waitress from before notices me again and begins to walk towards me, her eyes focused on mine. I just now grasp the beauty of her and can’t help but smile when she says;

“Hi, again”.
“Hi, babe”, I answer and add, ”who do you have to hump to get a Stoli around here?”, but with a wry touch to show I’m kidding.
She laughs and shows me her perfect, white teeth and I really want to fuck her. Natalia’s out of town doing some modelling in Milan. Not that it matters, but it somehow sparks my lusts. We stand there clumsily for some time before I grab her hand and lead her through the crowd. In the process she whispers something in my ear I don’t comprehend, but I get a boner anyhow.

Just as we are about crawl our way through the mass of people I feel a hand on my shoulder and turn around. The hand belongs to some blogger I barely know and I faintly give him a hug and congratulate him on his recent success. In return he compliments me for my sneakers, but I really don’t care, and answer with some cliché I often use in situations like these. He’s good looking, but I have a slightly better haircut. We say goodbye and the only thing I remember from our conversation was that he seems smaller than I thought. As we flee through the exit, me and the waitress, Billy Walsh screams;
“Hey, love to see you in Flatliners II, babe”.
“Talk to my agent”, I yell back, jumping in the back seat of my limousine.
On the way home I swallow a fistful of ludes, hoping it will calm my nerves, while the waitress gently strokes my dick. I wonder if she’s a screamer or a moaner in bed, but decide it really doesn’t matter and instead lean back, watching my erection grow.