Svenska städer: Linköping

När jag var liten var resorna till Linköping en fröjd. Den långa bilresan eller den alltigenom förfärliga dialekten var obetydligheter inte värda mig ett glas vatten, för i Linköping bodde mina kära farföräldrar och dem höll jag nära mitt hjärta. Anledningen till det var naturligtvis min egen fåfänga; de fullkomligt älskade att ha mig på besök. Min farmor, som var en späd och svag tant, sken upp som en sol varje gång och slavade till min stora glädje för mig framför grytor och pannor tills svetten lackade. Min farfar, som om möjligt var ännu spädare och därtill plågad av diabetes och reumatism, sken även han upp vid min ankomst. Han, som var hart när blind, döv och lam kravlade sig mödosamt ner för trappan för att ta plats bredvid mig och min farmor i deras insuttna lädersoffa. Och där satt jag, som en bortklemad prins, inklämd mellan de båda och höll hov. Ideligen sprang min farmor upp och ner från soffan för att hämta mig nya kakor att sätta tänderna i medan min farfar satt med mig i timmar när jag berättade om mina jävla Turtles eller vadhelst skit som intresserade mig. Till middag, vars meny jag naturligtvis fick sätta, serverade min farmor de mest perfekta kulinariska måltiderna jag hittills haft glädjen att låta passera min gom. På kvällarna fick jag sitta i min farfars knä, som förmodligen värkte till bristningsgränsen av min vikt, medan han underhöll mig med historier om när han tvingades ligga i den nazistiska armén eller när han deltog i det ungerska studentupproret 1956, trots att han förmodligen allra helst ville svepa en konjak och lägga sig till sängs. Till och med när min farmor i princip bara var ett andetag från döden, cancersjuk i mjälten som hon framåt slutet var, vispade hon upp en hög frukostpannkakor åt mig, mitt besök till ära. Ja jävlar, kravlös och gränslös kärlek var vad Linköping representerade och mitt svullna ego älskade varje sekund utav det.

Men likt lycka varar inte heller livet för evigt och såväl min farfar som farmor dog innan jag nådde tonåren. Förvisso var det inte oväntat eller ens särskilt sorgligt, att deras död var oundvikliga visste jag, men i samband med det polerades ytterligare lite glans bort från mitt liv. Saknar dem gör jag till och med än idag närhelst jag hör orden ”wienerschnitzel” eller ”frimärkssamlande”. Men nog gråtmildhet här. Linköping tillhörde, som sagt, indirekt en del av mitt hjärta och varje gång jag hörde staden fann jag mig klämma fram ett litet leende i mungipan. Och någonstans här träder akt två in.

I mina gymnasieår, det vill säga långt efter mina farföräldrars död och lika långt efter mitt senaste besök i Linköping, var jag i allra högsta grad delaktig i vad som kallas elevråd. För er som inte är bekanta med konceptet är det i ringa ordalag ett antal elever på en skola som samlas någon gång i månaden för att diskutera ”problem” i skolan, i tron om att vad dem gör är viktigt. Jag var å ena sidan tillräckligt intelligent för att inse hur patetiskt meningslös vår funktion var och för all del hur förskräckliga de flesta människor som söker sig till dylik verksamhet är men kunde å andra sidan inte förmå mig att frånvara när elevrådsmötena väl inneföll. Förklaringen till det är inte enkel, men jag antar att jag någonstans i bakhuvudet led av den indoktrinerade illusionen att elevråd faktiskt kunde åstadkomma förändring. Dessutom var mitt gymnasium inte som andra. Att en var delaktig i aktiviteter som elevdemokrati var alltså inte likhetstecken med huvudet nerkört i toaletten på rasterna utan snarare motsatsen; det var statusbringande. Och med den vaga föreställningen om kapaciteten att förbättra samt den tillhörande statusen kandiderade jag till styrelsen för elevrådet, vilket jag sedermera till slut också blev vald till av fotfolket, det vill säga resterande elever.

Hur jävla enkelt det än lät att vara styrelseledamot för elevrådet i en mindre gymnasieskola fick jag snart tugga den sträva smaken av motstånd. Vi som blivit valda till det ärofyllda uppdraget blev i princip direkt uppkallade till rektorskontoret. Vår rektor förkunnade med illa dold stolthet att vi under året skulle ”representera vår elevkår” samt att vi ingick i en ”lång och stolt tradition” på vår skola. Och som del i denna tradition blev en, högst privilegierade menade vår rektor, som styrelseledamot inbjuden till en årlig nationell elevkongress. Vi skulle under en helg få chansen att ta del av andra skolors syn på elevens rättigheter samt delta i utbildningar rörande elevrådskunskap. Lika urbota jävla tråkigt det låter i efterhand lät det i mina öron då. Tyvärr var jag en ryggradslös rackare som inte vågade säga vad jag tyckte. Dessutom hade jag på eget bevåg sållat mig till min position. Piskad av min pliktkänsla och rädsla för konfrontation kunde jag inte annat än tacka för biljetten och ringa in helgen i kalendern. Under dagarna som gick innan avresan hoppade dock samtliga mina kollegor av resan med fabricerade lögner om privata intressen eller skolarbetets tunga börda. Dessa jävla kappvändare hann dock allihopa slå mig på fingrarna innan jag själv kunde ljuga mig ur situationen. Till slut var det bara jag och en annan kvar. Vägen att fega ur var alldeles för smal för mig att gå. Jag var tvungen. Så jag och Niklas, som turligt nog tillhörde min ringa krets av vänner i elevrådssammanhang, åkte en tidig torsdagsmorgon till den där jävla konventionen för att representera en slags demokrati vi egentligen inte hade något större intresse för. Och skådeplatsen var Linköping.

Då resan i barnaår tedde sig som en expedition mot ett äventyr märkte jag att resan vid detta tillfälle, som ledde till tristess och tristess endast, verkade längre och obekvämare än vad jag mindes. När vi väl var framme och jag äntligen kunde resa mig från stolsryggen möttes vi av mötesfunktionärer, infödda Linköpingsbor, som på gnälligaste östgötska förklarade oss välkomna. Dialekten, som inte heller den tidigare gått mig på nerverna, skar nu i mina öron som knivar. Teckenspråk, var vad vår guide borde använda sig utav, muttrade jag för mig själv, medan vi blev visade vår inkvartering, en skolsal. Men dessa två petitesser var ingenting mot vad som komma skulle. Med handen på hjärtat kan jag deklarera denna helg den tråkigaste i mannaminne.

Ty efter vi fått en välförtjänt vila och ett mål mat påbörjades de aktiviteter vi skulle sysselsätta oss med. Vi satt i en ring, samtliga deltagande från Göteborg, där vi skulle diskutera programbladet för stormötet som skulle hållas under fredagen, lördagen och söndagen. Punkt för punkt, i fem timmar, vädrade den ena paragrafryttaren efter den andra sina åsikter. Torde stadgarna verkligen innehålla rubriceringen ”elevråd” när såväl elevråd som elevkårer deltar? Cue långdragen diskussion, där jag och Niklas höll käften mest hela tiden. Någon gång sådär blev vi bägge av mötets handledare ställda mot väggen med frågor som rörde hur vi stod i ärendet. Allt som oftast svarade vi med demonstrativa suckar och axelryckningar, gav ett ointresserat besked och föll återigen tillbaka i tystnad. Såväl vår handledare som övriga deltagande började så småningom bli märkbart irriterade på oss. Varför hade vi kommit om vi inte hade något intresse att delta? Men käften höll vi trots det prompt i nästan fem timmar. Vad som blev effekten av vår tystnad var en utfrysning av de andra deltagande, som såg sig själva som Guds gåva till elevsamverkan. På vartenda möte vi deltog kastades smått hånfulla blickar och maskerade förnärmanden mot oss. Vi blev behandlade som paria och quislingar, två som hade förrått ungdomens ideal och vilja att agera. Men vårt ointresse hindrade inte helgen att fortgå som planerat, ty från arla fredagsmorgon till söndagseftermiddagen i ur och skur knappt utan paus, fick vi genomlida nomineringsprocesser, pläderingar, stadgeomval och replikutbyten till leda. Det var som en riksdag för skolungdomar, fast med undantaget att Sveriges riksdag styr vårt rike medan vår kongress enkom hade makten att styra över vad vår organisation gjorde, vilket i sin tur inte var någonting annat än att hålla möte. Efter nästan fyra dagars grundlagsvidrig tortyr fick vi äntligen lov att åka hem och Gud har sällan prisats fler gånger under en och samma dag som då.

Så vad är kontentan av denna lilla utläggning? Som Dickens en gång sa, it was the best of times, it was the worst of times. Linköping, som en gång givit mig inget förutom värme hade nu visat sitt fula tryne, med tungan utsträckt. Vissa skulle säga ”det finns två sidor av varje mynt”, andra skulle nöja sig med att kalla Linköping för en kameleont. Jag, som ogärna skräder med orden, skulle kalla staden för vad det verkligen är; en svekfull hynda.

Juiced up!

Alkohol och hip-hop är som ler och långhalm, det vill säga oskiljaktiga och inget annat. Från Ice Cubes mässande om potions via Snoops gin och Jay-Z:s Heen till dagens alkoholister, där hart när alla försöker slå varandra i tävlingen om vem som egentligen kan beställa flest flaskor i baren under en kväll. Lite som våra brats. Nåväl, jag har bestämt för att kartlägga de rusdrycker din favoritrappare snackar om stup i kvarten. Och det är något Killah Donut borde ha gjort för länge sen.

Cristal
Alkoholreferensens Rolls Royce. Om en skulle få en skinande krona för varje gång denna champagne nämns hade jag, likt allsköns Formel 1-förare, kunnat duscha mig ren i skiten dagarna i ända. Nu får jag nöja mig med att dricka den, vilket jag i ärlighetens namn egentligen inte heller har råd med. Visserligen kunde man för ett tag sen köpa en flaska för 1300 spänn, som i dessa kretsar får ses som överkomligt, men finsmakarna rynkade på näsan åt den årgången, billig och värdelös som den tydligen var. Min ringa person, vars kunskap gällande champagne får plats i en plånbok, tyckte inte heller att den var något vidare. Den smakade som champagne gör mest, lite sträv och efter ett par glas sötsliskig och tung. Med andra ord; ett mousserande vin för 59 spänn, ett sånt med plastkork, fungerar lika bra för mig, thank you very much. Petite bourgeoisie, som jag är.

Hennessy
Om Cristal är Rolls Royce är Hennessy BMW; säker, pålitlig och aldrig out of fashion. På klubben, i limousinen, på armstödet i läderfåtöljen intill brasan, varhelst går det för sig att sippa en kupa konjak. Att den därtill är fundamentet i Crunk Juice gör inte saken sämre. Min enda egentliga invändning är smaken, och det är en invändning modell grandios och, faktiskt, essentiell för själva drickandet. Konjak har aldrig frestat mig, ens som aperitif eller dessertvin. Inte heller Hennessy, som smakar likt en schizoid blandning av sötma och tobak. När jag får ett glas konjak i näven känner jag mig äldre än jag borde och inte på något vis mer crunk än innan. Det är ett ganska lågt betyg.

HPNOTIQ
Vad som är vitsen med att namedroppa HPNOTIQ förstår jag inte, för om du tyckte 1300 riksdaler var billigt för Cristal är priset för en flaska av denna fruktlikör en droppe i havet. 200 bananer är vad man får punga ut för att kunna bjuda din kvinna, precis som Usher gör. Och det känns inte fullt så roligt som det borde. Dessutom handlar det som sagt om fruktlikör och den karl som säger sig gilla det är ingen karl i mina ögon. Ya heard!?!

Alizé
Efter en snabb omgång wiki inser jag att Alizé, det som Pac rullade med på sin tid, inte bara är en sorts konjak, utan en hel radda olika drycker, från omanlig likör till ännu omanligare alkoläsk. Konjak har jag redan fastställt som inte min grej, Alizé är dessutom äckligare än Heen. Fruktlikören och alkoläsken har jag förvisso inte smakat men det tänker jag inte heller göra. De passar bäst där dem hör hemma, det vill säga i kvinnonäve eller på bögklubben.

Patrón
En skinande stjärna på referenshimlen som tycks stiga i popularitet år efter år, Three 6 och Lil’ Jon har så många flaskor att dem används som tillhygge, T-Pain beställer in tre på en och samma gång medan T.I. nöjer sig med en. Modet att bälga i sig Patrón är hetare än din syster och väldigt mycket dyrare än henne också. Att få tag på varan i ett monopolstyrt Sverige är inte det lättaste, import är vad som gäller, vilket betyder ytterligare ett tillägg på den nätta utgångssumman 700 dollar. Prisfrågan är med andra ord där skon klämmer för min del, något som gjort att jag aldrig druckit patronen. Smakar det så kostar det, heter det, men fan vet om det stämmer gällande Patrón. Jag avskyr ju tequila.

Sizzurp
Nu börjar vi snacka grejor! Sizzurp, syrup, purple eller vad du nu vill kalla det är förvisso inte alkohol per se utan hostmedicin, men att dricka går det ändå. Gott är det också, om än något jolmigt för mina utpräglade smaklökar, och det krävs purple drank en masse för att kunna identifiera sig med Weezy när han förklarar sig hög som en jävla antenn på skiten. Förmodligen spyr du efter tre doser om du inte redan hunnit dö av sockerchocken vill säga.

Här blev det mycket gnäll märker jag, vilket har något att göra med någon avog inställning till alkohol. Jag har nämligen tvärtom en välvillig inställning till alkohol, och med alkohol menar jag öl, göteborgare som jag är. Kalla mig gammalmodig om du vill, men atmosfären kan lätt bli tryckt om killen jag snackar med dricker något annat än öl eller ren sprit. En touch energidricka eller tonic går väl an, men om den gränsen överskrids kan han räkna med en och annan dömande blick från mitt håll. Vi märker dessutom en extrem diskrepans, eller avvikelse om du så vill, mellan rapparnas allmänna livsåskådning och alkoholvanor. Emedan dem leker med skjutvapen, trafikerar kola och klatschar booty till höger och vänster gör dem det, uppenbarligen, med en champagnecocktail eller fruktlikör i näven. Hur det hänger ihop undrar jag fortfarande.

Hultsfredfestivalens myspace

Yup, jag hittade den...

INFLUENCES:

SOUNDS LIKE:

FRIENDS:

The End.

Tokio Hotel

Det är strax innan jul 2007 och som en tidigarelagd julklapp har jag blivit medbjuden av mina välbärgade föräldrar till Japan. Men skam, det finner jag ingen, trots att jag passerat tjugostrecket och därtill lämnat pojkrummets trygga vingar bakom mig, för i Asien har jag aldrig tidigare varit. Förvisso spenderade jag som artonåring tio dagar i Thailand, men om bakfulla stranddagar i Phuket flankerad av skandinaver och britter till höger och vänster verkligen är Asien står jag mig tveksam till. Hursomhelst är skådeplatsen Tokyo och vi, alltså jag och mina föräldrar, har varit i staden tre dagar med två till framför oss innan hemresan. Jag tycker allt är lite jobbigt, dels att varje vaket ögonblick är med mina föräldrar som behandlar mig på samma sätt som de gjorde när jag var tolv år. Det ställs ständigt frågor huruvida jag är hungrig, trött, underhållen och så vidare. Dessutom stämmer den tämligen uttjatade kombinationen ”Tokyo” och ”folkmyller” obönhörligt bra. För människor finns överallt och hur man än försöker väja i tunnelbanan, på gatan eller i affärer lyckas man inte undvika att stöta in i en snedögd mikromänniska stup i kvarten. Av trötthet har jag därför ingen som helst lust att för tredje kvällen i rad ”titta på gatulivet”, som min mamma uttrycker det. Jag övertygar dem bägge att min högst obetydliga förkylning är orsaken till att jag hellre stannar på rummet och vilar. Med illa dold besvikelse lämnar mina föräldrar mig och jag pustar för ett ögonblick ut. Visserligen har dem bjudit med mig och sålunda känner jag mig en smula pressad att vara dem till lags, men ikväll är min ork som bortblåst. Det ska bli skönt med en kväll i lugn och ro, ensam och allena, utan att behöva armbåga japaner på gatan i maggropen.

Men det blir faktiskt snabbt tråkigt. Myten om japansk tv visar sig vara just en myt, ty hur jag än försöker knappa mig runt bland kanalerna hittar jag inga tokroliga lekshower där publiken förnedras och programledaren hetsskriker kommandon på japanska i parti och minut. Inga robotar finns det heller. Nej, vad som bjuds på är tretton olika japanska karbonkopior på CNN samt det amerikanska originalet och sugen på det är jag inte. Någon lustig badrumsfunktion, typ talande toaletter eller högteknologiska duschmunstycken, finns inte heller. Hotellrummets fyra väggar verkar krypa närmare och närmare och jag bestämmer mig för att gå till hotellbaren för att smaka på lite risöl eller vad för galenskaper dem kan hitta på, de där lustigkurrarna. Baren ligger på högsta våningen och när jag vant trycker på hissknappen tittar den strame hissvakten på mig med en nästan förnärmad blick. Väl uppe stiger jag ut och möter den gigantiska men i princip folktomma baren. Jag sätter mig vid disken men hittar, något besviken, inget mer spännande än Heineken på flaska, som dessutom kostar närmare åttio spänn. Uppgiven beställer jag den och blickar ut mot bargolvet.

Det är på många sätt en klassisk västerländsk pianobar; de meterhöga panoramafönstren sträcker sig runt hela baren, inredningen är mörk och murrig, de små, runda och kolsvarta borden står millimeternoggrant placerade och i ena hörnet finns en mindre upphöjd platå som fungerar som scen för flygeln samt hotellets resident singer, en amerikansk pensionär i aftonklänning och plym. Pianisten och nämnda sångerskan spelar respektive sjunger en lagom däven jazzdänga jag aldrig tidigare hört. De få som letat sig till borden bryr sig knappt, men när sången är avslutad hörs ändå några utspridda applåder. Jag söker febrilt efter någon att snacka med. En jävla Scarlett Johansson om ni så vill. För scenerna måste vid det här laget kännas igen? Déjà vu-känslan är så uppenbar att jag skrattar för mig själv. Det är Lost in Translation all over again, bortsett från jag inte fått något fett gage som tack för en whiskeyreklam och just det faktumatt det inte finns någon kort blondin med kuksugarläppar och bröstoperationer i bagaget att tillgå. Jag sitter istället ensam och suger på min hutlöst dyra öl samtidigt som pianisten och sångerskan sjunger nya jazzlåtar. Men ju längre tid jag sitter där märker jag hur fler och fler människor fyller baren. Och med människor menar jag japaner. Efter en dryg timme är den förut tomma baren nu full. I klassisk japansk anda vilar dock en nästan artig tystnad i lokalen. I runda slängar 200 japaner sitter vid borden och talar med varandra lågmält. Jag är, förutom sångerskan, i princip ensam västerlänning och sitter i baren. Jazzen fortsätter ytterligare en stund, men tystnar snart. Sångerskan tackar för sig och går ner från scenen. Väluppfostrade applåder möter henne. Lokalen blir kort därefter knäpptyst. Något är på gång, jag har ingen aning vad, men blir snart varse om det.

Scenen, som efter sångerskans och pianistens avträdande, täckts för med draperier, avtäcks igen. Och bakom draperierna står den mest överjävliga karaokemaskin en kan tänka sig. En man som tycks vara ledare för aktiviteten greppar mikrofonen och bryter tystnaden, som jag först nu förstår berodde på en hungrig längtan. Ledaren ropar ut några fraser på japanska, publiken svarar med rungande bifall och fyra män stångar och kämpar nedanför scenen om första framträdandet. En medelålders japan, något längre och mer välbyggd än gemene japan, vinner kampen och äntrar scenen till åskådarnas jubel. Snart är ”Love med do” med Beatles igång på högsta volym. Den sjungs i tveksam ton och på knackig engelska men med total inlevelse och publiken närmast scenen dansar, resten sjunger unisont med sångaren och det skrattas och applåderas och skriks om vartannat. Jag älskar varje ögonblick. Det är på många vis precis vad jag ville få ut av min vistelse i Tokyo; en äkta, japansk karaokeafton. Efter två timmar av högklassig underhållning är jag vimmelkantig av all uppståndelse och bestämmer mig för att gå till sängs. Ingen i publiken bryr sig om det utan fortsätter, denna gång med ”Losing my religion” av REM. Genom panoramafönstren lyser neonljusen fortfarande. Imorgon ska jag äta sushi och knulla geishor, tänker jag när jag går in i hissen. Jag låter den strame hissvakten trycka på knappen till min våning. Om han nu tycker det är så jävla roligt. ”Sayonara, domo arigato”, säger han när jag går av. Om han hade varit en robot hade kvällen varit fulländad.

Svenska städer: Mina drömmars stad

Vadan detta? Mina drömmars stad säger du? Skall detta utvecklas till ett filosofiskt resonemang om drömmens utopi? Wards alldeles egna Eldorado, staden där vinet aldrig slutar flöda, där musiken aldrig tystnar och där kvinnorna aldrig säger nej. En liksom naiv föreställning, någon slags pojkdrömmeri, patetiskt och svärmiskt, där en sitter med högtflygande planer och funderingar som aldrig någonsin kan genomföras. Att som kvinnofolket försöka förändra något beständigt. Och vad har egentligen gubben på bilden med grejen att göra? Är det Wards drömscenario; bara massa jävla gamla gubbar med håret på svaj och buset glimtandes i ögonvrån som sitter och snackar med varandra om ditten och datten dagarna i ända. Är han Ward något slags BÖG eller? En pervers jävel som finner alla sorters njutning i gamla gubbars svammel.

Nej, du efterblivne läsare, så är inte fallet. Förvisso är jag inte sen att meddela att gamla gubbar kan underhålla mig långa stunder, men det är knappast vad mina drömmar består av. Mina drömmar, likt varje rätt beskaffad karl, består av futuristisk teknologi som bara jag och ingen annan har, belägrade kvinnor och, naturligtvis, vapen. Mina drömmar stad är istället anledningen till att jag inte kan skriva de högklassiga poster ni förtjänar och som jag vanligtvis levererar eller åtminstone försöker mig göra. Jag har försjunkit i Per-Anders Fogelströms Stad-serie och spenderar dagarna som en annan skolpojk, det vill säga med näsan i böcker. Så om du inte är bekant med Per-Anders, som är den lustiga gubben på bilden, borde du genast gå till närmaste bokhandel och skaffa dig ett exemplar av den inledande delen, vilken är Mina drömmars stad. Och lyckan ler mot dig, gosse. Som den ler, ty svenska staten har sänkt skatten på skiten i ett försök att främja nationalbildningen måhända, vilket gör att boken är billigare än din syster. Själv är jag klar med serien, alla fem (yeah baby, yeah), och är i allra högsta grad på hugget med kommande poster. Det blir med allra högsta sannolikhet ytterligare en del i den högt uppskattade serien ”Svenska städer”, det blir lite om kombinationen snus och porr och kanske, om du har tur, en förjävla skön gästblogg. Får inte det din mun att vattnas, så säg?

Och om du inte riktigt kan hålla dig, om du hungrar efter kvalitet och whatnot så laddar du ner Cassies "Thirsty" och Mariahs "Side Effects" med allas vår favorit Jeezy. Om du liksom på något vänster missat dem, vill säga. Later bitches!

Vampire weekend

”Jag minns det som om det var igår”, sa hon och fortsatte, ”när pappa gav mig min första kamera.” Du sitter med en blond tjej (Jessica?) i ett mörkt hörn av Kellys på Andra Långgatan. Du har suttit med henne i snart två timmar och pratat om ditten och datten. Men hur du än försöker styra konversationen mot ett eller annat håll slutar det alltid med att hon glider in på sin passion, fotograferandet. Det börjar bli en smula enerverade. En smula är i underkant, en jävla brödlimpa enerverande är vad du verkligen tycker. Du hatar fotografer, fotograferande, foton, ja allt som har med kameror att göra. Men hon (Jessica?) älskar det. Hon berättar hur fantastiskt det är att förvandla någons annan till hennes egna. Hon menar att enbart fotografier kan förmedla själva ögonblickets totala uppriktighet. Att det är äkta, att det är oförfalskat, att det är en process där fotografen måste visa sin personlighet via en lins och ett objekt. Medan hon fortsätter berätta om fotokonstens överlägsenhet hoppar du runt på din stol vid bordet. Du vill poängtera att fotografi enbart är ett monotont knäppande på en apparat, att det är den minst meningsfulla konstart en kan föreställa sig, än mindre värd än, säg, graffiti eller expressiv dans. Men du håller inne med orden. Låt henne tycka som hon tycker, menar du, då du inte har någon som helst lust att inleda en diskussion med henne. Du vet dessutom precis vad hon kommer att säga i sådant fall; att du inte förstår, att du inte kan uppskatta fotografiets ärlighet. Allra helst vill du prata om någonting helt annat. Så medan hon är mitt i en lång harang om olika vinklar (”vidvinkel är min personliga favorit, eftersom det kan förvränga objektet så totalt”) råkar du medvetet spilla halva glaset öl på golvet, enkom för att få henne att sluta upp med hennes evinnerliga tjat. Men hon tar ingen som helst notis av det utan fortsätter. Du suckar djupt och högt, nästan vädjande så hon ska förstå att hon tråkar ut dig. Därtill vet du exakt vad som kommer hända inom kort. Du har inte missat den svarta väskan som ligger på stolsitsen bredvid henne.

”Så kan jag ta din bild…?”, frågar hon när hon till slut kommit till insikt att snacket om vinklar inte engagerar dig. Just vad du inte ville. Jävla fotografer, i vad ligger deras ständiga behov att ta bilder av allt och alla de stöter på? Håll er till porträttsessioner. Du skruvar lite lätt på dig och hasplar ur dig ett ”nja…”, varpå du försöker övertyga henne om att det beror på att du inte är nöjd med din frisyr eller att du inte riktigt vill att tröjan du har på dig ska synas i bild. Men hon svarar bara att du ser jättebra ut. Du förbannar din naturliga skönhet tyst inombords och gräver djupt efter en ny anledning. Samtidigt fortsätter hon truga dig med rådjursögon och långt utdragna ”snälla” som du varje gång svarar med ett ”nja”. Men du vet att du kämpar en på förhand förlorad strid. Så fort någon ber att få ta ens bild finns det aldrig ett nekande svar som kan godkännas. Fotografer finner alltid hål att sticka på ens ballonger till ursäkter. Du är fullt medveten om detta. Och till slut blir situationen parodisk; hon tjatar på dig gång på gång, du svarar nej gång på gång. Efter en stund munhuggande blir hennes tjat näst intill aggressivt. Vem är du att vägra henne din nuna framför hennes lins?
”Jaja”, suckar du fram, lika djupt och högt som förut, och hon tar fram sin kamera ur den svarta väskan. Hon knäpper till, det blixtrar till ett ögonblick framför dina ögon och sen är det över.
”Det var väl inte farligt”, säger hon, men stannar snart upp när hon tittar i den lilla bildrutan på kameran som förhandsvisar fotografiet.
”Vad konstigt, du kom inte med! Du är som raderad ur bilden…”
Men du är redan långt borta. Direkt efter blixten flög du därifrån. Du har redan hunnit till Järntorget.
”Jävla vampyrförbannelse, jävla den”, mumlar du tyst för dig själv. Nu måste du börja om. Jessica (?) kan förvisso skatta sig lycklig, men inte du. Du går istället in på Pustervik för att hitta en ny kvinna för natten. Vid baren sitter en söt blondin. Du närmar dig henne men ser att guldlänken runt hennes hals slutar med ett krucifix och ändrar bestämt kurs. På andra sidan av nedervåningen, vid trappan, sitter en lång och smal brunett. Hon tittar på dig. Du ler mot henne samtidigt som du med bestämda steg rör dig mot henne, innerligt bedjandes att hon inte har någon kamera.