Svenska städer: Halmstad

Likt alla och envar sprungna ur Göteborg ser jag samtliga städer som ligger i radien 10-15 mil ifrån som provinser, förorter till det heliga innandömet, som tillsammans skänker staden ytterligare dimensioner. Men om Trollhättan är Sverigedemokrater och EPA-traktorer och Borås är Knalleland och textiler är Halmstad sommar, sol och Gyldene Tider. För om en göteborgare ska semestra inrikes, finns det bara två val; Marsstrand eller Halmstad. Det, bokstavligt talat, vallfärdas till Tylösand om somrarna, för en smak av den oförställda lyckan Per Gessle sjungit om både en och två gånger. Men är då denna ställning som Västkustens i särklass bästa sommarstad välförtjänt, eller ens sann? Svaret på detta är nej, mina vänner, ty Halmstad är precis som allehanda svensk sommarstad såsom exempelvis Kalmar eller Visby. I centrum kan man köpa mat ur ambulerande kiosker för hutlösa överpriser, kring stränderna hänger barnfamiljer i varje hörn förutom där man spelar beachvolleyball, vad fan nu det är. I utkanten av staden finns det campingplats på campingplats, fyllda av tältande tonåringar och husvagnssemestrande medelklasspar. Man kan till och med åka små lustiga tuk-tuks fram och tillbaka, om man så vill. Allehanda svensk sommar med andra ord, men det kunde ju jag inte veta när jag åkte dit som 16-åring, tillsammans med tio kompisar, för att spendera tre dagar och två nätter i helvetet.

För att tala klarspråk; även jag gick på myten om Halmstad som the place to be under sommarmånaderna. Jag ville också bita i den kaka en sommar i Halmstad sägs vara, för medelst buss, med tältet och starkölsbacken i hand, åkte vi dit, för att spendera sommarnätter på campingplats mellan Halmstad och Tylösand. Tidigt på morgonen avgick den, om jag minns rätt, och ur bergsprängaren som min vän Andreas stulit från en privatfest några dagar innan ljöd Thomas Ledin, eftersom flicketygen fick bestämma, och uppsluppen, ja till och med extatiskt förväntansfull, var stämningen som rådde oss emellan. Här skulle det minsann skapas minnen, knytas band och hela den faderullan. Staden Halmstad fick vi ytterst kort tid att fördjupa oss i, eftersom tiden mellan ankomsten från Göteborg och avgången till campingplatsen var en knapp timme, men vad jag tyckte mig se var, kort sagt, ett Göteborg i miniformat. Det första man ser av Halmstad när man går av bussen är huvudgatan, som säkerligen hetre något i stil med Storgatan, ty det heter var och varannan paradgata i mindre orter, som i sin tur var identisk med Göteborgs Kungsgata, det vill säga en gångväg beströdd med linor beklädda med lampor hängandes över. Gator må visserligen se ut som gator överallt, men likheterna slutade inte där, för det kändes precis som hemmavid. Hus, caféer, parker, stadsplanering; allt var likadant fast liksom mindre, var mina tankar. Och likt när min hemstad har sitt förfallna Kulturkalas fanns människor överallt. Nåväl, en tonåring, som mig vid denna tidpunkt, tror sig tyckas att stora folksamlingar är roligt och jag gladdes därför som en efterbliven åt att trängas gata upp och gata ner, tvingandes i mig öl som blivit ljummen i solljuset. Men snart stundade avgången till campingplatsen, så det var bara att raskt bege sig tillbaka till centralstationen, som lustigt nog såg likadant ut som den hemmavid, fast just det, mindre.

Väl framme vid skogsgläntan som hyste campingplatsen, som likt innerstaden, var beklädd med en väldans massa människor, infann sig en ömsesidig, icke uttalad överenskommelse att festen var igång. Enbart en tonåring, fri från föräldrahemmets bojor, kan med sådan frenesi vi hade sätta sig och dricka öl efter öl, klockan ett på dagen. Jag minns inte exakt vad som inträffade dessa timmar vid tälten, vem som sa eller gjorde vad, jag minns enbart ögonblicksbilder. Andreas, skrålandes med i någon Pearl Jam-dänga (”Alive”?) tills en barnfamilj boendes några meter bredvid tyst och stilla bad honom att ”hålla käften”. John, som halkade när han satte sig upp från de medtagna solstolarna och gled in i vårt nyss uppsatta tält, vilket veks ner av hans kroppstyngd. Det styng av besvikelse jag kände när Viktoria, en flicka jag vid det här laget var lite betagen utav, sög av en kille från Simrishamn i tältet bredvid. Mig själv och min gode vän Johan hängandes över det stängsel som skärmade av campingplatsen, spyendes upp vår magsaft. Mången fina minnen, så här i efterhand, kan en tycka, och faktum är att just då, i det nuet, var jag nog också ganska tillfreds, kanske till och med lycklig, mina sura uppstötningar till trots. Vår lilla tripp hade givit oss precis vad vi förväntat oss från den, det vill säga kravlös, alkoholstinn underhållning miltals från närmsta anhörig. Men den där känslan av välbehag skulle snart försvinna.

Klockan blev sex och den sinnesrubbade dryckesfesten hade då pågått i fem timmar, utan paus. Dagen blev till kväll och på den pittoreskt belagda campingplatsen omfamnade barnfamiljerna runtikring oss den svenska sommaren med engångsgrillar och wienerkorv. Men klockslaget sex innebar förutom grillning med familjen dessutom att kvällsskiftet för de bägge vakterna hade börjat. Och eftersom samtliga övriga gäster vid campingen var beskedliga medelklassens barnfamiljer eller pensionärer, låg bägge deras fulla koncentration på oss. Två välbyggda herrar, en enorm man med ett löjligt bockskägg och en lika enorm man av sydeuropeiskt ursprung som aldrig sa ett ord, patrullerade runt i området och stannade genast till vid oss. Vi satt fortfarande kring våra tält med hög musik på ur vår medförda skivspelare med burköl i högsta hugg, utan ett bekymmer i världen, när Bockskäggsmannen ställde sig intill mig och med myndig röst förklarade att festen, den är slut klockan åtta, och musiken, den tar slut nu. Innerst inne var jag en osäker stackare men ölen hade tagit ut sin rätt och jag var inte sen att kontra. Dock kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det var exakt jag sa. En tonåringens argument för att fortsätta dricka mynnar ofta ut i ett ”jag är väl inte ett jävla barn, heller”, vilket även mitt tal troligen gjorde, men vad jag minns blev Bockskäggsmannen redigt förbannad på mig. Måhända uttryckte jag mig olämpligt om hans skägg, löjligt var det enda ordet en kunde beskriva det med, ty helt plötsligt stod både Bockskäggsmannen och hans kollega, Den Stumme, decimetern ifrån mig, i aggressiv och bestämd ton förklarandes att jag skulle bli utslängd från campingen om jag yttrade mig igen. Den osäkra stackaren inom mig kom fram så jag satte mig ner, skamset, och höll käft. Tills klockan slog åtta höll vi oss i skinnet, ständigt med Bockskäggsmannen och Den Stumme flåsandes oss i nacken.

Nåväl, jag talade innan om en kille från Simrishamn, den lyckans osten, som blev avsugen av Viktoria tidigare på den dagen. Han var inte i Halmstad ensam, utan bodde på en camping, speciellt för ungdomar, och hade irrat till vår camping för att ta en dusch. På den campingen, berättade han på sin skorrande skånska, ”kounde man göra vaod man ville”, och vi följde efter honom till hans kompisar. Här utspelade sig i princip samma scener som tidigare på dagen; jag var full, alla andra var fulla, och Simrishamnkillen lurade till sig ännu en avsugning av Viktoria. Lyckligtvis var Viktoria eller de tre andra flickorna vi åkte dit med inte de enda flickorna på campingen. Faktum var att Simrishamn-gänget nästan var samma konstellation som våran, det vill säga med ett antal flicketyg i släp. Jag hade lyckan på min sida, ty när vi skulle sätta oss kring deras eldstad fanns det en ledig plats bredvid en vacker tös som hette Julia. Julia såg ut som en blyg skolflicka, rådjursögon prydde det vackra ansiktet och hon hade en lite kutig hållning. Under hennes linne putade små, fasta bröst ut och de drog till sig mina ögon. Dessutom märkte jag, när hon reste sig för att hälsa, att hon hade en fast bak, så som enbart en sextonåring kan ha, innan åren tagit ut sin rätt. Vi satt och talade trevande så som tonåringar gör mest och när min promillehalt hade ökat lite i grader böjde jag mig fram för en kyss, vilket hon besvarade. Hångel var vad jag vid det här laget behövde och mina händer gled sakta under hennes tröja och hon lät dem vila där en stund innan hon mjukt men bestämt drev dem tillbaka. Tiden gick och kvällen blev till natt och nästan morgon innan vi allihopa bestämde oss för att krypa till kojs. Men med Julia skulle jag inte sova, för när jag stod utanför hennes tältduk med armarna kring hennes midja och hennes rådjursögon djupt borrade in i mina vågade jag inte ställa frågan. Istället gav jag en henne en klumpigt lång kyss och sa att vi ses imorgon. Hon log och sa ja.

Men situationen verkade ändå hoppfull när jag, tillsammans med de två kamrater som hade dröjt kvar sig längst, Andreas och Johan, gick tillbaka mot vår campingplats. Medan jag gick runt med ett romantiskt hölje omkring mig, snackade Andreas och Johan om vad de hade gjort när jag tungbrottades med Julia. På campingen vi just besökt bodde tydligen ett gäng från Stockholm och tydligen hade samtliga mina kompisar gått dit när jag satt upptagen med flickan. I det lågpannade skicket en befinner sig i efter ett halvt dygns drickande hade Andreas och Johan tyckt att det var en bra idé att förnedra stockholmarna lite. Vad som hade hänt var att slagsmål hade brutit ut och gonggongen hade klingat ungefär samtidigt som Andreas kallat en Stockholmskille som bar en AIK-tröja för fitta. Vakterna hade snabbt stoppat slagskämparna, men stämningen mellan lägren hade milt sagt blivit tryckt och flera gånger hade smädningar och tillhyggen kastats dem emellan. Andreas och Johan talade extatiskt om slagsmålet, skrattandes och skrikandes om vartannat, samtidigt som vi äntrade vår camping. Men från ingenstans fälldes Johan helt plötsligt till marken av en enorm kraft. Det var Den Stumme som hade kastat sig över honom. Bockskäggsmannen kom löpandes, om nu en man av hans storlek löper, mot oss och visste direkt vilka vi var. Han log pillemariskt samtidigt som Johan kved på marken med Den Stumme liggandes över honom i något slags brottargrepp. Bockskäggsmannen förklarade att vi nu hade en chans, en enda, till att sköta oss, annars skulle vi bli utslängda huvudstupa på morgonen. Tysta nickade vi och smög tillbaka till vårt tält. Johan och Andreas skrek inte längre. Väl inne i tältet märkte vi att vår fjärde sovkamrat, John, inte hade gått och lagt sig trots att han lämnade Simrishamnlägret en dryg timme innan oss i sällskap med de andra. Uttröttade som vi var tog vi dock ingen större notis om det, utan antog att han hade bortamatch. Innan jag somnade blev jag en smula avundsjuk på John, att han hade fått tag i en flicka när jag var den som hade stoppat ner min tunga i Julias hals hela kvällen.

Vi vaknade med ett ryck kort därefter. Utanför tältet skrek någon våra namn. Det var John. Skriken kom närmre och närmre och rätt som det var hoppade han in genom tältduken. Han var uppenbarligen skärrad över någonting och yrade om att ”de jagar mig, de jagar mig!”. Och mycket riktigt hörde vi tunga steg komma mot oss. Och lika plötslig som Johns entré hade varit, lös nu en ficklampa oss i våra nyvakna ögon. Bakom ficklampsljuset stod Den Stumme och Bockskäggsmannen, leendes elaka leenden. Orden från Bockskäggsmannen var hårda; ”Ni åker ut imorgon bitti, klockan åtta”.

Saken var den att John, som också hade deltagit i gruffet med stockholmarna, hade kommit ensam till campingen efter några geografiska misstag. Väl inne på campingen hade han i beckmörkret råkat klampa in i ett tält. Personerna inne i tältet hade skrikit till av förvåning, varpå John hade blivit rädd och börjar springa därifrån. När han hade börjat springa märkte han att några följde efter honom. Eftersom han inte sett någon komma ut ur tältet hade han i sitt berusade tillstånd kommit att tänka på stockholmarna och trodde sig vara jagad utav dem. Men istället var det Bockskäggsmannen och Den Stumme som hört skriken från tältet och sprungit för att undersöka det, för att därefter se John springa iväg och därför bestämt sig att följa efter honom, i tron att han var i full gång med att svepa tältet på dess tillgångar. I efterhand betydde detta naturligtvis inte något, ty Bockskäggsmannens och Den Stummes stubiner var uppbrända sedan länge och något uppskov på förvisningen var inte förhandlingsbart.

Och så fick det alltså bli, för när klockan slog åtta kom en receptionist till vårt tält och beklagade sig, men uttryckte sig samtidigt lika kompromisslöst som Bockskäggsmannen natten innan. Det var bara att packa och gå. Dagen passerade i ett moln av bakfylla. Vi gick i tysthet den knappa kilometern vi hade till en öde Tylösand strand där vi slog ut våra solstolar och blickade ut mot horisonten. Dagen innan hade varit en strålande sådan, idag var den lika grå som våra sinnen. Våra andra kompisar, som alltså inte hade blivit utslängda, beklagade sig för vår lott där ute i sanden, medan det lätta sommarregnet svalde ner min pumpande huvudvärk. Vi försökte få oss en plats på flera andra campingplatser, men överallt möttes vi av skyltar som menade att de var fullbelagda. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta nästa buss hem, en dag för tidigt. Inne i Halmstad centrum möttes vi inte heller av stora folksamlingar, förmodat på grund av vädret, och staden låg, åtminstone i vissa delar, i samma dvala den befinner sig i alla månader på året förutom juni, juli, augusti. Vi satte oss på en restaurang och åt en pizza för 170 spänn. Jag såg en snygg tjej som var ute och åt med sina föräldrar. Därefter åkte vi hem.

På bussen hem kände jag mig bestulen på konfekten. Hela utslängningen hade gett en fadd eftersmak och var ett abrupt slut på vad som var tänkt att bli en helg dränkt i lycka och sprit. Jag kände avsmak inför Bockskäggsmannen och Den Stumme och deras brist på medmänsklighet gentemot oss, ty vi var ju bara killar som ville ha kul. Jag kände mig arg på Johan och Andreas eftersom de var deras skrik och skrän som pockat uppmärksamheten när vi gick tillbaka den ödesdigra natten. Jag kände mig sviken av min vän John, som i sin dumhet förväxlat tio druckna sextonåriga stockholmare med två tungfotade vakter. Men jag kände allra mest avsmak, ilska och besvikenhet gentemot mig själv för att jag aldrig tog chansen med Simrishamnstjejen, Julia. Trots att hon hade suttit med mig hela kvällen, om inte med sin tunga i min mun så med tindrande ögon blickandes mot mig, hade jag varit för feg för att ta steget till sänghalmen. Och den avsmaken, den ilskan, den besvikelsen känner jag varenda gång jag hör eller ser något om Halmstad.