Svenska städer: Skåne

Att Skåne inte är en stad i ordets egentliga bemärkelse behöver ingen säga till mig, för lärd och klok, det har jag varit sen barnsben. Men Skåne är, åtminstone för alla oss som inte är därifrån, en helhet istället för en uppdelning regionala områden. Låt mig förklara; om någon härstammar från Göteborg är denne göteborgare, i Stockholm finns det stockholmare och linköpingsbor heter de som bor i Linköping. Men jag kan med handen på hjärtat hävda att jag aldrig någonsin hört någon beskrivas som helsingborgare eller malmöit. En från Skåne är skåning, oavsett om en kommer från Helsingborg eller Malmö. Varför är det så, frågar jag mig. Är svaret måhända för att de skånska städerna är så intetsägande i sig själva, hopknycklade där nere i den djupa södern. Malmö? Ni kan dra åt helvete med ert Rosengård och jävla snurrande torn. Båstad? En tennisturnering gör ingen stad. Lund? Ett hopkok av tillresta studenter från Sveriges hörn. I Kristianstad har det inte hänt någonting av värde på 450 år och Ystads främsta export är taffliga deckarromaner om Kurt Wallander. Helsingborg? Tja, vem fan vet någonting om den staden, egentligen? Kontentan: Skånes städer är identitetslösa och tråkiga sådana.

Men jag tillhör inte den pöbeln bondlurkar som vid varje tillfälle gladeligen utropar ”Förena Skåne med Danmark”, för ni är mina landsmän, oavsett om jag inte bryr mig ett jota om era så kallade städer. Faktum är att Skåne tilltalar mig på flera punkter. Österlens vida slätter med sin bördiga mark som skänker oss mat och blomster och dess närhet till vattnet är nationalskatter som får mig, i sann Lundellsk anda, att, så att säga, gå i gång. Mången är de som klagar på dialekten, men inte heller dem tillhör jag, ty skånska medelst flickostrupe får mitt hjärta att smälta. Det djupa skorrandet behagar mina primitiva instinkter och försätter min kropp i gungning. Effekten utav det är svår att förklara, men kort sagt; det slår an mina strängar. Dessa två tillgångar i kombination lade för övrigt grunden till mitt tidigaste sexuella minne.

När jag var tolv år spenderade jag en vecka i Skånes östra dalar, även kallat Österlen. Mina morföräldrar ägde en sommarstuga i området och i unga år blev jag skickad dit någon gång i mitten av juli av mina föräldrar medan de ägnade sig åt golfande i det närliggande området. När jag var yngre var dessa sommardagar på Österlen fantastiska sådana. Med ett barns entusiasm tyckte jag att äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna mina morföräldrar sysselsatte mig med var en hel påse kul. Vid just denna sommar var dock så inte fallet, ty min ålder gjorde att jag hellre hade velat stanna hemma och springa runt på Bohusläns klippor med mina kompisar. Det var således med sorg i hjärtat jag lämnades hos min mormor och morfar, men denna sommar skulle bli min sista där, var det bestämt. Äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna var inte längre något som intresserade mig och så här i efterhand kan jag känna viss ömkan för mina morföräldrar då. De stred en kamp mot mitt ungdomliga ointresse med idel nya idéer om vad vi skulle göra, varpå jag svarade med nonchalanta axelryckningar åt det mesta. Efter ett par dagar av sådant beteende från min sida verkade min mormor ge upp. Hon gav mig lite pengar och skickade mig ensam till ett lantligt tivoli där jag fick underhålla mig själv, bäst jag ville.

Väl på tivolit, som i brist på annat adjektiv kan refereras till som rustikt, gjorde jag som jag blev tillsagd; det vill säga underhålla mig själv. Eller rättare sagt försökte underhålla mig själv, för ett tivoli på landsbygden är, likt allt annat där, extremt ickeimponerande. Det finns gamla radiobilar, gamla karuseller, gamla människor som säljer gammalt spunnet socker och gamla vinster i gamla spelstånd av typen ringkastning. Och om äppelplockning och lantmarknader får en att reagera med axelryckningar, får knappast ett tivoli av denna art högre betyg. Vad som dock är bra med landsbygden, åtminstone för en besökande, är att det sällan finns ett uppbåd av aktiviteter att göra i sådana ställen. Om man således är på jakt efter sällskap är, till exempel, ett ambulerande lantligt tivoli grejen. Det var med andra ord inte svårt att finna barn i min ålder. Vid ett utav dessa gamla spelstånd stod ett gäng på tre killar i min ålder, kämpandes med att träffa en stolpe med en ring för att på så vis kunna vinna ett plyschdjur (gammalt). Med min storstadsattityd och fantastiska kastprecision lyckades jag med detta på första försöket, varpå jag direkt blev accepterad av de infödda. De presenterade sig som Jakob, Pontus och Richard och redan den följande dagen fann jag mig i situationen med dem som vänner.

Richard, som likt mig var ett sommarbarn, dock från Limhamn, bjöd med oss till hans hus. Detta hus, som närmast kan beskrivas som ett palats, var en gudagåva från himmelen. Hans farföräldrar förfogade över detta vidunder i klassisk svensk herrgårdsstil och vi sprang saliga runt på ägorna, som var så vida att de innefattade tennisplaner. Dessutom hade de en pool som vi plaskade runt i. Kort sagt visade det sig att veckan i Österlen, mina dubier till trots, förmodligen skulle bli en ganska bra sådan. Nåväl, när så lunchtiden var kommen blev jag, tillsammans med Jakob och Pontus, bjuden på grillade hamburgare som vi njöt av i solljuset. Föga visste jag att njutningen skulle fördubblas innan dagen var slut. Richards äldre syster hade även hon valt att spendera sommaren hos hennes farföräldrar och när vi småpojkar åt lunch gick hon till poolen för att sola. När hon gick förbi oss vid matbordet, iförd bikini och solglasögon, blev jag direkt hänförd av henne. Hennes långa ben, hennes välsvarvade kropp, hennes brunbrända hy. Hon kan inte vart mer än sexton år fyllda och gav naturligtvis blanka fan i någon utav oss, men jag blev ögonblickligen förälskad i henne. När så maten var slut ville jag bege mig ner till poolen för att återigen kasta blyga blickar mot Linnea, som Richards syster hette. Mina vädjanden till trots bestämdes det istället att vi skulle cykla iväg till havet för att bada. Och så gjorde vi, till dagen hade blivit kväll. När så kvällen var kommen gav Richard förslaget att vi skulle basta i hans källare.

Vi bastade en stund, jag, Jakob, Pontus och Richard, och pratade livligt om vad småpojkar pratar om mest, förmodligen fotboll och flickor. Efter livliga diskussioner av typen vilket fotbollslag är bäst, IFK Göteborg eller Malmö FF, sprang vi ut till poolen för att doppa oss innan vi allihop skulle bege oss hemåt. Så ut till poolen, där vi stojade och stimmade, tills vi hade tröttnat. Jag skulle precis sätta mig på cykeln och bege mig till mina morföräldrar när jag insåg att jag hade glömt kvar min handduk i bastun. Jag gick ner till källaren där bastun låg och slet upp dörren för att hämta den och vad, eller rättare sagt vem, som fanns där inne har dröjt kvar sig i mitt minne sedan dess. Linnea satt där, spritt språngande naken, ensam på bastukaklen. När hon såg mig, blandades hennes ansikte av skräck, förvåning och förlägenhet samtidigt som hon, på ringande skånska, skrek ”Ut, ut, ut!”. Jag var inte sen att lyda, ty jag lade benen på ryggen, hoppade up på cykeln och cyklade så fort jag förmådde raka vägen hem till mormor och morfar. Det var första gången jag såg en naken tonårig flickas kropp i all sin glans och det skulle dröja länge, alltför länge, innan jag fick göra det igen. Måhända är det därför jag känner välbehag när Skåne nämns, ty det var på grund av min sommar på Österlen jag först introducerades av sexualitetens förtjusande bojor varifrån jag aldrig har tittat tillbaka därefter, ständigt på jakt efter nya nakna flickor att fylla mitt synfält. Det korta ögonblicket när jag såg Linneas bara bröst och underliv har således kommit att utgöra skarven mellan barn- och vuxenlivet, kanske till och med själva centralpunkten för mitt erotiska uppvaknande.

Detta förklarar å andra sidan inte min något hätska inledning där jag gång på gång kastade glåpord mot de skånska städerna. Visserligen håller jag fasta på mina åsikter, skånska städer är inte mycket att beundra, men kanske berodde det istället på att jag, för tillfället, hyser lite agg gentemot Skåne. Mitt hjärtegryn, min alldeles egna sockerpulla, har nyligen tagit sitt pick och pack och flyttat dit och det skulle vara en dolk i hjärtat om en skorrande jävel satte sina sillstryparklor i henne. Ty enbart jag och ingen annan får äntra hennes hela härlighet. Jag ser henne hellre deprimerad ensam utan någon än lycklig tillsammans med någon, egoist som jag är. Men det är en kärleksfull sort av egoism, en som drivs av min romantiskt lagda sida, och förhoppningsvis hörs mina böner, vilket får henne att springa tillbaka in i mina utslagna armar, där hon hör hemma. På så sätt har Skåne fått en avgörande roll i mitt vuxna liv; det har öppnat mitt hjärtas lust och stulit mitt hjärtas ägodel på ett konkret sätt varken onani, pornografi, min första kyss, mitt förlorande av oskulden, orden ”jag älskar dig” eller tårfyllda avsked mäktat med att göra. Är inte det fantastiskt, så säg.