Christer älskar Europa

Melodifestivalen är i gång, men att klaga på den är att rida på enkla poänger och sparka in öppna dörrar, något jag inte sysslar med. Jag bemödar mig därför inte att beklaga över barnfamiljers och pensionärers lördagsunderhållning, för det är mig ovärdigt att göra så. Som den humanist jag är låter jag er hållas och tycka att denna utdragna tävlan i musik är årets Händelse med stort H. Jag tittar dock inte på skiten, det skulle jag aldrig få för mig att göra, ty lördagskvällar spenderas bäst i kvinnofamn, eller med bästa möjliga substitut, det vill säga ett glas till bredden fyllt med rusdrycker eller liknande medhjälpare till glömskan, ihopp om att de ivrigt förtränger föregående arbetsveckas ångest. Men säg den som kan rymma från Melodifestivalen i långa loppet? På radio har jag fått höra vinnarbidragen, det en gång baxiga barnet Amy Diamonds tuggummipoppande och schlagerveteranen Christer Sjögrens kärleksförklaring till Europa.

Och just Christers bidrag tål att dryftas vidare. I låten bedyrar Christer sin kärlek till Europa, att samtliga här är vänner samt hur vi, i grund och botten, står i särklass i jämförelse med de andra efterblivna kontinenterna. Vad var Christers poäng med detta bidrag? Ville han utradera historiens vingslag; de etniska rensningarna av bosnier utförda av serber? Den tusenåriga rivaliteten mellan det franska och engelska riket? Hur Tyskland invaderade vartenda kringliggande land i nazismens namn? Vänskapsbanden de europeiska länderna emellan är ett spel för gallerierna, ett undantagstillstånd mellan krigen. Vi är inte alla bröder och vi älskar inte alla varandra, detta vet varenda kotte i Europas alla hörn. Således kan denna hypotes blåsas bort, för inte ens blåögd människoälskare som jag kan tro att Christer vill få oss att glömma vår historia, ty om inte den kan lära oss, vad kan i så fall? Våra interna strider är vad som gjort oss fantastiskt och vad som fortsätter göra oss intressant. Homogenitet är ett ord lika fult kulturimperialism, och inget vi längre försöker oss på, nu när rasbiologin är ett glömt kapitel.

Ville han istället understryka hur fantastiskt Europa är? Ville han räcka ut tungan i ren illvilja mot resten av världen med ett budskap som i sak hävdar att vi fortfarande bestämmer över dem? Jag tror inte att det skulle uppskattas av kontinenten Afrika, som blivit uppslukat på tillgångar och samhällelig lydnad av oss, i kolonialismens fanor. Jag tror inte heller att Asien, som likt Afrika koloniserats utav, krigats med och förstörts utav oss, skulle muntras upp över Christers mening. Eller Australien, dit våra brottslingar, mördare och ynkryggar förpassades och röjde undan deras urbefolkning. Inte heller Sydamerika, som dog likt flugor av våra folksjukdomar och som dessutom på köpet blev bestulna på allt sitt guld, skulle se med blida ögon på ett sådant utspel. Inte ens Nordamerika, vår släkting som vi hjälpt till stordåd, skulle stämma upp i vår hyllningshymn, ty lillebroderskomplexet sitter kvar än. Om denna poäng var fallet, Christer, torde ingen med lite framförhållning skapa en sång av denna kaliber. Europas suveränitet bör hållas bakom ljuset för att, i hopp om att göra så, förhindra att avundsjukans fula färger visar sig. Vår roll som världens storebror behöver inte dras till ytan, det är något vi bör hålla för oss själva. Såväl Christer som jag vet att vi istället ska dela med oss utav våra erfarenheter samt ömt uppmuntra de där andra lustiga svarta, gula, bruna, röda och vitas försök till stordåd, istället för att skratta dem i ansiktet.

Måhända överanalyserar jag detta en smula. Måhända var inte Christers avsikt att få oss att skapa en superstat för att på så sätt förstöra vår historia. Måhända var det inte heller en rasistisk översittarkommentar mot våra mindre bemedlade kollegor världen över. Måhända var det just bara en kärleksförklaring till Europa. En kärlekskrank dåres tal förvisso, men ett tal rätt ur denna dåres hjärta.

Oavsett vilket följer nedan ett diagram över vad Christer älskar mest i hela världen.