Relationsbloggen

Vardagssjok är vad allehanda bloggar består utav och det är på grund av dessa ändlösa haranger om ens privatliv som en blir en populär skribent. Jag ser en iögonfallande trend bland de bloggare jag nämner med respekt och det är att dessa verkar ha blivit en smula uppgivna av denna situation. De tänker inte böja sig för allmänhetens behag och bli en annan blondinbella, men samtidigt har de insett att de förmodligen inte kommer att sluta som annat än cyniska dagsländor, evigt dömda till ett valsande utanför medias finrum med enbart en bok eller två utgivna på Vulkan som bevis för deras briljans. Jag är än så länge miltals ifrån den uppmärksamhet och affektion dessa har rönt, vilket i sin tur naturligtvis stinger än mer. Men kanske kan även jag, ett steg i taget, nå ut till en bredare massa. Mitt bidrag blir detta, fyra korta inlägg om relationer, där jag såväl beklagar som förtjusas över mitt flicketyg. Nästa gång får en skriva lite om mode eller smälla upp några fotografier. Det är ju, som bekant, grejen.
…

Vi ligger framför hennes eldstad, insvepta i ett fårskinn, heta av såväl brasan som det nyss avslutade sexet. Hennes huvud vilar på min högra axel samtidigt som hon varsamt smeker mig över min nakna bringa. Min högra arm är kring hennes nacke samtidigt som jag belåtet för min hand mot hennes tunga bröst. Hennes ansiktsuttryck pendlar mellan förtjusning och tillfredsställelse och hon tittar mig i tid och otid djupt in i ögonen. Ingen vill yttra orden ”du var fantastisk” trots att vi bägge uppenbarligen delar den åsikten om varandra. Istället ligger vi där, i någon form av överenskommen tystnad, stilla fingrandes på varandra, stilla blickandes på varandra, stilla beundrades varandra. En kvart går, de enda ljuden närvarande är våra andetag, ibland lite djupare än brukligt. Hennes händer smeker lite intensivare, lite mer svepande, ner mot ljumskarna på ett liksom retsamt sätt innan de förflyttar sig uppåt mot brösttrakterna igen. Hennes något kisande blickar och lätt höjda ögonbryn skvallrar om att hon inte bara är redo, utan kräver en omgång till. Jag är förvisso inte helt främmande inför idén, min libido går fortfarande högvarv och jag vill tränga in i henne igen, men jag håller undan. Istället låter jag tankarna glida iväg mot asexuella sfärer, såsom hur min senaste arbetsvecka varit eller hur det kommer att gå i helgens engelska ligafotboll. Denna akt, sex på hennes soffa, inser jag kommer att leda till större evenemang. Hon inser det också. Därför tvingar jag mig själv att inte erigera. Det handlar om djupaste fokus från min sida för att på så vis kunna få kontroll över situationen, ett övertag på flickan bredvid mig. Jag pussar henne lätt på pannan och reser mig. När jag gör så, får jag en tvetydig blick från Sara, som hon heter. Den verkar betyda ”Vad sysslar du med? Kom tillbaka”. Men jag visar inte för ett ögonblick poängen med min maktövertagande manöver, utan försöker se på henne med den mest behjärtansvärda blick jag kan åstadkomma, en som säger ”Jag måste gå men kommer tillbaka snart, var du så säker”. Som svar ler hon sitt bredaste leende och sträcker på sig där under skinnfållen. Hennes bröst guppar för ett ögonblick upp innan det gömmer sig igen. En kvick rysning eller impuls sköljer över mig och den beordrar mig att gå tillbaka på studs, men jag skakar lika kvickt av mig den. Sen går jag in på toaletten och runkar. Rond ett till mig.

…

Vi sitter vid frukostbordet som jag har dukat upp åt oss bägge. Det är spartanskt inrett, en korg med några brödskivor, ett paket müsli, lite fil, det är allt. När Sara sätter sig mittemot mig har jag redan börjat skopa i mig flingor och sitter djupt försjunken i morgontidningen. Jag tittar upp och möter hennes blick och vi växlar ett snabbt leende oss emellan innan jag återupptar den artikel jag var i färd att läsa, ironiskt nog ett reportage om bloggar. Just när jag kommer till stycket där journalisten försöker konkretisera vad som får mig och alla andra att sysselsätta sig med bloggandet ställer hon frågan:
”Älskar du mig?”

Det är en fråga lika lömsk som uttänkt. Tidigare har vi knappt snuddat vid ämnet och definitivt inte yttrat orden. Sara har på så vis ställt mig i en synnerligen prekär situation och mitt svar kan få väldigt annorlunda effekter:
1. Jag svarar ja. Detta kan leda till att a) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande och säger något i stil med ”jag också”, b) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande men säger ingenting eller c) hon skrattar mig rätt i ansiktet och säger något i stil med ”lilla gubben, du är för dum för att älskas” varpå hon sliter ur mitt hjärta ur kroppen och kastar mig huvudstupa ur lägenheten.
2. Jag svarar nej. Detta kan leda till att a) hon gråtandes förklarar mig känslokall eller b) hon säger något i stil med ”skönt, inte jag heller”, varpå hon menar att förhållanden bör betraktas som lättgods och något en utvecklar bekvämt under en längre period.

När frågan yttras nollställs mitt inre för ett ögonblick. Först efter en stund kan jag ana att hon vill få mig att berätta att jag älskar henne. Men enbart för att hon vill höra det, betyder det per definition att hon älskar mig? Och även om hon faktiskt älskar mig, betyder det faktum att jag var den förste av oss bägge som förkunnade förälskelsen att hon oavsett vilket får en hållhake på mig. Till syvende och sist kan jag inte heller låta tiden mellan hennes fråga och mitt svar vara för lång, ty även tvekan kan få henne att vackla och försätta mig i dålig dager, men inte heller svara alltför snabbt, ty det gör hennes övertag än större.

Jag harklar mig och för blicken uppåt, från tidningen mot henne. Hon tittar uppfodrande mot mig och jag svarar ”Ja, det gör jag…” Hon ser nöjd ut. Samtidigt låter jag min blick vila mot henne, förhoppningsvis döljande det faktum att jag väntar samma svar från henne. Bara en sekund passerar, som för mig känns som en evighet, innan hon replikerar; ”Jag älskar dig också”. Därefter vänder hon lugnt och sansat blicken mot hennes smörgås som hon börjar smöra. Jag vänder tyst blicken mot min tidning igen, men kan inte koncentrera mig på orden. Istället analyserar jag händelseförloppet om och om igen, lika mycket förbannandes som hyllandes Saras fråga. Rond två till dig, älskling, hade vart ord väl passande för scenen.

…

Det är en vanlig onsdagseftermiddag. Jag sitter på bussen hem, uttröttad och en smula desillusionerad över min arbetsdag. Uttröttad eftersom dagen har varit en lång och slitsam sådan, desillusionerad eftersom mitt slit knappt uppmärksammats av mina hjärtlösa chefer. Jag vill således bara glida ner i ett till bredden fullt badkar och förbittra mig över världens oförstånd och min ensamma strid mot det. Så går mina tankar, när jag plötsligt inser att jag inte längre står ensam. Jag behöver inte längre vara den enslige soldaten med gråten i halsen, Sara finns där vid min sida. Jag behöver inte längre dryfta världens tillkortakommanden i tomma luften, Saras öron äro mina. Jag behöver inte längre krypa ner i den kalla och ogästvänliga sänghalmen med handen under täcket, Sara finns där, redo att ta hand om mig och bota såväl mina bryderier som min lust. Denna uppräkning känns befriande på något sätt, när jag stiger av bussen. Jag mår lite bättre, min trötthet och desillusion försvinner för ögonblicket och det känns varmt inombords att veta att hon trots allt finns där, som en stöttepelare att vila sig på.

När jag kommer in i lägenheten ser jag henne trippa runt i köket. Jag går raka vägen in, slänger mina armar omkring hennes midja och ger henne lätt puss på halsen. Hon ler och kråmar sig i mina armar, tills hon vänder sig om och märker att jag inte tagit av mig mina skor. Det tar hus i helvete för här har ju hon städat efter jobbet och så klampar jag rätt in och den tillfredställelse jag känt bara för ett ögonblick sedan blåser bort likt löv av en höstpust. Fan kvinna, du tar kål på mig.

…

Det är fortfarande onsdag, samma afton som ovan nämnda. Vi har ätit kvällsmål i tystnad, då mitt övertramp med mina ytterskor blossade upp i ett gräl modell större. Jag sitter kvar i köket och läser en bok, hon har gått ut i vardagsrummet och sitter där i soffan med tv:n påslagen. Hon vandrade demonstrativt dit direkt när hon ätit klart, lämnandes disken till mig och vi har inte sagt ett ord till varandra på en halvtimmas tid. Jag är fortfarande lite upprörd över hur hon, i mina ögon helt plötsligt, kastade sig över mig, likt en lejonhona på jakt efter sitt byte. Men jag tänker då rakt inte ta första steget till henne, bara för att mötas av en isande, likgiltig tystnad. Jag tänker sitta kvar och låta henne komma till mig. Är det inte så det fungerar, undrar jag. Den som kastar första stenen bör vara första man att ångra sig, för att modifiera ett uttryck. Men så vandrar mina tankar vidare. Kanske har även hon haft en dålig dag? Hon kanske också har spenderat dagen med människor som inte riktigt förstår eller hyser någon respekt mot henne. När hon sen kommit hem från denna oas av oduglighet, kom hon till en plats som var smutsig och gästvänlig. En plats hon var tvungen att städa för att kunna leva anständigt där och en plats där hon var tvungen att laga mat till hennes ohängde pojkvän, som i sin tur bara förväntar sig att lägenheten han kommer hem till är rent och städat och dignandes med föda. En pojkvän som bara klampar in i nämnda lägenhet, utan att ge komplimanger till hur fint hon faktiskt gjort, eller hur skönt det är att hon lagar mat. Fan, det kanske till och med är så att jag har varit okänslig inför henne, behandlat henne lite som en städerska och kokerska och inte som den kvinna jag uppenbarligen kan kalla mitt hjärtas förlovade. Jag reser mig upp ur stolen och går ut ur köket och in till vardagsrummet. Jag sätter mig bredvid henne i soffan och lägger min arm kring henne, varpå hon svarar med att lätt luta sitt huvud mot min axel. Sen sitter vi där samtidigt som det rullar någon repris av Gossip Girl på tv:n. Jag säger ingenting, hon säger ingenting och för ett ögonblick tror jag att jag på riktigt är en vuxen människa i en vuxen relation med en vuxen kvinna. Det handlar inte ens om att vinna eller förlora ronder längre och jag bryr mig inte det minsta om att hon nu har ett övertag på min person, när jag var den som ursäktade sig först. Men jag ruskar snabbt av mig den ingivelsen. Relationer, oavsett hur vuxna de än är, handlar om just övertag, något jag snabbt blir varse om två dagar senare när hon vädjar att jag ska hjälpa hennes bästa väninna att flytta. Med incidenten i köket färsk i minnet, vilken får mig att känna mig i skuld till henne, kan en inte annat än sucka och nicka jakande, varpå hon kysser mig på mun och förklarar mig som ”bästa pojkvännen någonsin”. Kampen går vidare.

…