Svenska klassiker (?)

Kvalitet är ett flyktigt begrepp i dessa tider av schlagerspektakel, Let’s Dance och ständiga uppdateringar på denna blogg. Och Slutet verkar ännu icke vara nått, ty när jag möttes av tv-reklamen idag annonserade internetbutiken CDON sin kampanj för, i deras tycke, ”svenska klassiker”. 99 spänn var vad jag skulle hosta upp för att ta del av vårt stolta kulturarv. Vind för våg kastade jag mig över utbudet, i något dunkelt hopp om att jag äntligen skulle berika min magra filmsamling med nya alster, billigt och bra. Mitt hopp slogs dock snabbt i spillror när jag synade bluffen. Beteckningen ”svenska klassiker” var inget annat än en parafras för ”bortslumpande av daterade filmer vi ändå aldrig kommer att få sålt”. Vad kan en annat tycka, när exempelvis ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” eller ”Rosa: The Movie”, representerar sortimentet? Vidare kan man finna Björn Skifs eminenta rollprestation som kemiläraren Conny i 1980-talsrullen ”Strul” och ”1939”, filmen som kickstartade begåvade aktrisen Helena Bergströms karriär, i smultrongömmet. Ja, som ni förstår finnes det inget slut på tokroligheterna och om ni av någon händelse får ett oförklarligt sug att ytterligare spana in vad som bjuds, kan ni kika här. Att butiker har extremt dålig smak alternativt ljuger mig rätt upp i ansiktet alternativt hånar mitt intellekt är förvisso ingen nyhet och inget jag vanligtvis beklagar mig över. Men inte ens min tynande värdighet tål tasksparkar likt detta. Förtjänar jag som en tänkande individ att luras till att tro Helena Bergström agerar i fem av de största svenska klassikerna genom tiderna? Eller för den delen att Janne ”Loffe” Carlsson gör det i fyra?

Men en kan egentligen inte ömka sig över att ”Sällskapresan” blir framröstad till världens bästa film någonsin av svenska folket. Att folk och fä finner Jon Skolmens rollfigur och hans putsroliga fetisch för knasiga teknikaliteter eller det upprepade skämtet att någon plumsar i vattnet i ”Göta Kanal” hemtamt trevligt och roligt är varken överraskande eller oroande. Det är mysig igenkänningshumor med enkla poänger helt utan tillstymmelse till att vara mer än så. Däremot kan en fråga sig huruvida någon faktiskt vill se om dessa filmer i hemmets lugna vrå. Huruvida lördagskvällen hos familjen Svensson utspelar sig följande:
”Pappa, pappa! Jag vill se Sällskapsresan igen!”
”Men sonen min, vi har ju redan sett den fem gånger tillsammans.”
”Ja, men det är så roligt när han åker rullstol genom flygplansröntgen och hans kompis säger invalido!”
”Haha, det är en riktig klassiker! Nåja, jag poppar popcornen. Om vi har tid kan vi se om Repmånad efteråt.”
”JAAA! Mamma, vi ska se Sällskapsresan!”

Tveksamt svarar jag, för vem vill i sitt rätta tillstånd se om skiten? Nog för att det kan vallfärdas till biograferna för Lasse Åströms senaste resa eller uppföljaren till ”Göta Kanal”, men en går ju enkom dit för att slippa vardagens bekymmer. Tömma hjärnan på ont och ersätta det med en behaglig tomhet av att inte behöva fundera ett slag. Det är till för att fungera som en sorts engångsvara. När filmerna därför når din dvd-hylla och man faktiskt SER på dem upprepade gånger, då handlar det inte längre om någon diffus verklighetsflykt. Då handlar det om efterblivenhet.

Men likt att allt guld inte glimmar, stinker all skit? Äro det helt bortom allt hopp att finna vad man vill ha och förtjänar, det vill säga grädden på moset, bland utbudet i denna kampanj? Jag hade aldrig förnekat er ett nej på den frågan om jag kunnat, mina vänner, men dessvärre är jag så illa tvungen. Om all skit stinker, gör dessa filmer det definitivt och jag skulle aldrig i helvete få för mig att kasta bort min värdefulla tid på någon utav dem. Men för er som ännu inte kompletterat er samling filmer av Colin Nutley, är detta ett gyldene tillfälle av paradisisk tur och lycka, likt vad, säg, bokandet av Paul Wall till Hultsfred är för svältfödda svenne-wiggers som David Djuphammar, Simon Mårtelius eller Martin Janzon.

Skivåret 2007

Album är inget den moderna människan lyssnar på idag, varför det tagit mig ända till nu för att idas lyssna igenom förra årets skörd. Album, de är istället till för Sonic-skribenter och människor som läser Sonic, det vill säga människor som kan gotta sig en hel helg framför sina plastfodral innehållandes lika plastiga skivor. Men eftersom musikbranschen envisas med att fortsätta vandra cd-skivans fördömda väg existerar fortfarande summeringar som denna. Jag skulle förvisso kunna sitta här och skriva om mp3-filer som en annan Shaktar-skribent, men i vad ligger tjusningen med det? Då får jag inte chansen att racka ner på albumets varande och det ämnet kan aldrig bli uttömt.

LCD Soundsystem – Sound Of Silver
Den Vite Mannens dansmusik har skänkt oss mången skratt genom åren; Modern Talking, E-Type och Cascada för att nämna några som, tyvärr, fastnat i min hjärnbark. Mycket bättre står det inte till idag, när var och varannan fransman eller tysk som kan klinka ner tre toner på en synth, okontrollerat får släppa sina alster på små, oberoende bolag som människor, vars startsida är Discobelle, håller nära sina små, obetydliga hjärtan. Men likt Haleys komet träder en av de vita männen, sådär med fem års mellanrum, in på dansscenen och gör den lite, lite bättre. Exempelvis gjorde Daft Punk så för tio år sedan, James Murphy gjorde så för fem år sedan, Hot Chip gjorde så förra året och här försöker alltså James Murphy igen. Det är inte längre lika fantastiskt, det är knappt ens längre dansorienterat, men visst är det fortfarande bra. Så tack, herr Murphy, för att jag och alla andra vita män därute ibland kan känna sig lite stolt för vårt musikaliska arv gällande dansmusiken, långt bort från allt vad afterski-techno och italodisco heter.

Chamillionaire – Ultimate Victory
Han svär inte på skivan, vilket gör den mer än lovligt gay. Jag vill ha min hiphop tung och snuskig, antingen berättandes om fofives ’n’ drugtrades eller booty ’n’ bitches. Chamillionaire rappar istället om politik och mediekritik. Revolutionerande, upprörande och tänkvärt? Nej. Årets mest överskattade album? Ja.

UGK – Underground Kingz
Och här kommer då grejen jag beskrev förut; snusk och slisk i ljuvlig kombination. Den amerikanska södern har jämt och ständigt gått i bräschen för denna sorts hiphop och jag är inte sen att tacka och ta emot. Trots att jag är en produkt av idag, i och med att min koncentrationsförmåga har försämrats avsevärt av reklampauser och ringsignalssinglar, är UGK:s album ett av få album från året som var bra rakt igenom.

M.I.A. – Kala
När människor talar om kompott, talar de om en sörja beståendes av mosade, ålderstigna frukter pensionärer äter till efterrätt på servicehem. Det eller M.I.A. För kompott är precis vad hon gör; en sörja mosad, ålderstigen musik, klippt och klistrad samman. Det är låtar som innehåller tusen trummor dit och sydostasiatiska körer hit, och alla recensenter hyllar det som kreativt uttrycksfullt. Men uttrycksfullt är bara förnamnet, kakofoni är vad det låter som i mina öron, och jag blir mer och mer trött på henne ju fler av dessa uttryck hon klämmer in sina albumspår. För tio år sedan hade det här klassats som världsmusik, lyssnats på av kanske 25-30 personer, för att sedan glömmas bort bland all bulgarisk bossanova och centralamerikansk safarirock dessa hyllor rymmer. Nu är det istället krämernas kräm och på allas läppar, men det krävs mer än en omskrivning och hype för att lura mig, massivt begåvad som jag är. Dock, på tal om crème de la crème, var singeln Paper Planes riktigt bra, och till alla er som la ert surt fördärvade sparkapital på hela skivan, en singel gör inget bra album, vilket ni borde ha lärt er för flera år sedan. Att M.I.A. sen hellre än helst skulle få sitta gränsle över mig, med sin pepparkaksbruna hud och flickaktigt kåta blick, är ett annat sidospår.

TTA – A New Chance
Det pretentiösa dravlet om kompromisslöshet, hemsidan som förvandlar ickehändelser till händelser med allehanda svammel, det konceptuella bruset som var andra albumet; allt detta är orsaker som borde få mig att avsky TTA. Men jag kan inte förmå mig att göra det. Ty även om ni bägge ser ut som androgyna småpojkar, även om ni gnäller er igenom varenda rad, även om ni är bästa polare med riksböget Carl Reinholdtsson Belfrage, gör ni musik som likt förbannat gör mig sprallig som en tonårsflicka. Och det kan knappt allsköns tonårsflicka göra. Men den dag ni inte längre kan leverera vad jag vill ha, då kommer jag att stampa ner er i smutsen och glömma bort allt vad ni heter. Är inte det en morot, så säg.

Burial – Untrue
Minimalt är ordet som får varenda Clitspit-nörd att gå ner i spagat. Jag är förvisso inte sen att medge att house eller techno gör sig bättre sådan än som européer gjorde den på 90-talet, men att gå ner i spagat, det vägrar jag. Nu klassas förvisso inte Burial som house eller techno, utan som dubstep, vad fan nu det är, men jag har svårt att se charmen i samplat skrammel, oregelbundna trumkombinationer och svävande röster, så där i fjärran. Är detta musik 2007? Är detta vad man ska lyssna på för att vara with it? I så fall vill jag inget hellre än att tappa min edge.

Feist – The Reminder
Maxim Lindqvist skrev att Feist gör flickvänsmusik och om det hade han mer rätt än någonsin innan. För Feist är en kvinnas soundtrack, vackert och sprött och akustiskt och intetsägande. Om detta finnes inte mycket att säga, kvinnor behöver sin musik precis som män behöver sin. Men varför i helvete ska vi nöja oss med Eddie Meduza, Nationalteatern och Pluton Svea? Orättvis äro musikbranschen. Jag undviker Feist och hennes likar som en diabetiker undviker socker, det vill säga av överlevnadsdrift, ty om skivbolagen får sin vilja igenom kommer musiken för män och kvinnor cementeras, vilket i sin tur leder till att din kvinna kommer spela akustiskt finstämd musik dygnet runt emedan du suktar efter pubertal rock med Chalmeristiskt lustiga, sexuellt anspelande, texter. Och så kan en inte ha det! Men för att återigen knyta an till Maxim, den fungerar utmärkt i bakgrunden när man sitter i ett av hundra stearinljus upplyst badrum, inklämd bakom en åtråvärd kvinna i ett skumklätt badkar, viskandes ömma fraser i hennes öra. Tro mig, jag har provat.

Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Kortedala är en stadsdel i Göteborg, anskrämlig med sina miljonsprogramshus. Jens Lekman är förvisso inte särdeles anskrämlig, men han är tråkig och, vågar jag påstå, förutsägbar. De putslustiga texterna och de finurliga samplingarna är inte för mig längre speciellt upphetsande. Det är ett hantverk man kan spela någon gång så där i bakgrunden, men knappast mer. Min morsa önskade sig den här i julklapp förra året. Hon är typ 50 bast och det förklarar väl åtminstone en smula hur kul Jens Lekman är egentligen.

Wu-Tang Clan – 8 Diagrams
Slå på stora trumman, klanen är tillbaka! När spåren läckte, ett efter ett, förra hösten blev en dock inte lika salig. Dåligt var det inte, men inte i närheten av den klass till exempel Ghostface visade på Fishcale eller Raekwon på sitt Vatican mixtape eller ens Inspectah Deck, denna ack så förbisedda klanmedlem, och hans The Resident Patient. En besvikelse är kanske att ta i, men inte heller den återkomst jag förväntat mig, och varför ska jag nöja mig med det? Jag låter med andra ord mina Wu Wear-paltor hänga i garderoben tills ni visar er oersättliga på nytt.

Kent – Tillbaka Till Samtiden
Sveriges största rockband bemödade sig att släpa sig till studion för att spela in ett nytt album och i varje tidning fick man utstå den orgasm det ger den svenska musikjournalismens rockfarbröder. Det var översvallande hyllningar om musik och lyrik och fem plus och hela den grejen överallt. Själv förstod jag inte storheten alla hävdade i singeln ”Ingenting” där refrängen som bekant går: ”ingenting, sen kom ingenting, först kom ingenting, sen kom ingenting”. Joakim Berg är i sanning ett konstnärsgeni. Resten av albumet då? Det hade jag inte ens lyssnat på för betalning. Så ball och hipp och happening är jag.

Sugababes – Change
När så en trodde att musikåret för flicketygen var ett fördömt sådant, då varken Beyonce eller Robyn hasade in sig i studion och Rihannas samt Alicia Keys fullängdare var besvikelser modell gigantiska, släpper världens bästa popgrupp, Sugababes, ytterligare en fullängdare. Ni må sitta där, bakom era skärmar, dubbelvikta av skratt menandes att jag har fel, spelandes er Iron Maiden på högsta volm samtidigt som ni med glädje minns den där Korn-spelningen i Scandinavium härom månaden. Om så är fallet tycker jag synd om er, för ingen artist eller grupp har under 2000-talet släppt så konsekvent bra singlar som Sugababes. Jag blir således dessutom lite glad över ert beslut att förringa dem som värdelösa, ty när jag äntrar nästa konsert de bjuder på hemmavid kommer jag, som enda man, utgöra publiken tillsammans med tusentals skrikande kvinnor. Vem är förloraren då?

Boys Noize – Oi Oi Oi
När gemene man och musikrecensent kastade lovord åt till synes varenda snubbe på Kitsuné, Ed Banger eller Kompakt 2007 förbisågs allt som oftast de bästa i den grenen. Boys Noize spöar skiten ur Justice, Digitalism, Simian Mobile Disco, SebastiAn, The Field och allt vad de heter. Lite långsammare, lite mörkare, lite hotfullare, mycket bättre.

Hollywood Holt – Holt Goes To Hollywood!
Holt Goes To Hollywood är förvisso ett mixtape och inget album i egentlig mening, men ska det därmed utelämnas helt på grund av det? Svaret är nej, mina vänner, eftersom det förtjänar all uppmärksamhet det kan få. Chicago vart uppenbarligen mest spännande 2007: Hollywood Holt! Mano! Shala! Cool Kids! Och så klart Kanye och Lupe då. Allesammans skapade de ljuvt skval och allesammans bar sina ryggsäckar med stolthet, trots att alla söder om New York med glädje boxat in deras glasögon till linser. Nåväl, Hollywood Holts första mixtape hittar ni här och det är jävligt bra.

Radiohead – In Rainbows
”Hej, det är Jonny.”
”Ja, tjena, det var Thom Yorke här. Ska vi inte ta och släppa ett nytt album i år? Ett sånt med gitarrer och grejor som vore det 1993 igen?”
Vilket de gjorde via sin hemsida. Håkan Steen jublade och resten är, som vi säger, historia.

Som synes var skivåret 2007 det sämsta på länge, trots din lokala skivrecensents desperata mässande om hur fantastiskt det var. Musikåret däremot, det var helt okej, men det är en annan historia.

Modeblogg: 2008 års accessoar

I takt med att Facebook förra året växte till någon sorts världsomspännande monopol, där var och varannan stred mot resten om vem som egentligen kände flest människor, är det fullt uppenbart att 2008 betyder kontraattack. Att kalla människor man gick i lågstadiet med, din brorsas lumparkompisar eller hon som du fingerpullade i åttan för ”vänner” är förlegat och opraktiskt. Några få nära och kära är grejen och vad kan vara mer närt och kärt än det som i folkmun kallas ”flickvän”? 2008 är flickvännens år, monogami är det nya knulla runt. Jag själv har redan gått i bräschen, trendskapare som jag är. Och det var inte så jävla svårt heller. Relativt smärtfritt står jag nu med en flicka jag kan kalla min alldeles egna. Förvisso är det en smula enerverande att ständigt ha henne i hasorna med idoga näsvisa frågor i halsen, hennes ständiga krav på uppmärksamhet och hennes synnerligen gränslösa behov av att ”hitta på saker”. Samtidigt är det skönt att min lägenhet fylls med liv och lust istället för det gamla vanliga, det vill säga damm och ensamhet. Men nu börjar hon tjata om det här att ha sex och så. Jag funderar på att testa det men jag vettifan. Det verkar rätt kletigt och jobbigt asså…

Svenska städer: Småstaden

Innebandy är en sport jag föraktar ända in i själen. Reglerna är för det första extremt löjliga sådana, då en knappt tillåts röra sina motspelare med vare sig kropp eller klubba. Klientelet som ägnar sig åt den så kallade sporten är allt som oftast även dem löjliga, räddhågsna småkillar som varken har talang eller fysik att idrotta på riktigt. Dessutom förläggs aktiviteten gärna i allehanda avlägsen svettstinkande gympahall i ottan på helgerna därtill, där en först tvingas bygga sargen kring planen för att sedan springa runt den som en idiot i någon timme varefter man duschar och är hemkommen lagom till klockan slagit nio. Men i min ungdom bekom inte detta mig, efterbliven som jag var. Envist utövade jag istället skiten i åratal innan mina hjärnceller klurade ut den bistra sanningen. Hursomhelst var en av årets stora begivenheter i min innebandyfrälsta sfär övernattningscupen i Karlstad. Dit åkte man någon gång i iskalla januari varpå man sov i lika iskalla skolsalar ute på den kringliggande obygden. Min innebandykarriär tog mig till platser jag annars aldrig hade fått se; Skåre, Alster, Långenäs, listan över hålor jag spenderat nätter i vet inga gränser. Så mellan de ack så välkomna matcherna satt en där, mitt i ingenstans, uttråkad till tårar. Att gå på upptäckningsfärd på ställen som dessa är inget jag rekommenderar, ty orter som inte finns utskrivna på vägskyltar kring svenska motorvägar är inte utskrivna av en anledning; de är obönhörligt tråkiga.

Har man sett en svensk småstad har man liksom sett alla. Det finns en Statoil-mack, som fungerar som videouthyrning, speceriaffär och langare av folköl åt traktens glin. Det finns en landsortsrestaurang, dit familjerna går på söndagseftermiddagarna för att ha lite ”trevligt” och dit resten av byns invånare går på kvällarna för att ta en blecka. Det finns en skola med tillhörande grusfotbollsplan där man hänger efter att ha köpt sitt tilltugg på Statoil och super sig redlöst full på folköl om man har tur, eller farsans hembränt om man har otur, varpå man avrundar kvällen med att sniffa i mopedtanken en skvätt. Och sen finns det inte så väldigt mycket mer. Högst oöverväldigande med andra ord.

Jag kommer förvisso inte från Göteborgs innerstad utan från en förort cirka tjugo minuter bort, men att jämföra min hemort med nämnda bygder är som att göra detsamma med natt och dag. Min hemort framstår i sådana fall som en metropol, där underhållningen aldrig sinar och där möjligheterna ses som obegränsade, medan bygderna framstår som, tja, inget vidare. Det var således alltid en fröjd att lämna dessa deprimerande platser där tiden tycks stå stilla, ty det var nästan plågsamt att se dessa bönder fördriva tiden. De visste att deras liv var outhärdliga, poänglösa sådana som följde en nästan schematiskt struktur, där enda chansen att faktiskt åstadkomma eller ens förändra något var att snabbt som ögat ta sig därifrån. Jag minns speciellt när vi, några lagkamrater och jag, en kväll i vad jag tror var Skåre skulle traska iväg till någon mack i närheten av skolan där vi sov för att köpa något att äta. När vi kom fram såg vi en gammal Volvo, en 240 kanske, som stod vid en av bensinpumparna. Bilen var minst sagt skruttig, rostig och illa därhän, och på dess tonade rutor satt ett par klistermärken föreställandes svenska flaggan. Ur bilens högtalarsystem pumpades någon vidrig avart till hårdrock. Bredvid åbäket stod två killar i 18-årsåldern och hinkade i sig Norrlands Guld direkt ur burken, bredvid killarna stod två hårt sminkade 15-åriga flickor och rökte och en behöver knappast tillägga att även de såg ut att vara illa därhän. Men vad som pockade på uppmärksamheten än mer var killen som satt ner lite längre bort från gruppen. Han satt precis nedanför pumparna med en burköl bredvid sig, spyendes och jämrandes om vartannat. Precis när vi kom upp till macken såg jag hur en av killarna gick fram och drog i den sittande killen och sa något i stil med; ”Öhh, kom nu Robban, vi drar till planen”.
Robban slog bort killens händer och svarade med att skrika så högt han kunde:
”Vafan då för?! Vad i helvete ska vi göra där?! Vafan är poängen med det här?! FAAN!”
Robbans kompis ryckte på axlarna, satte sig i bilen med resten av gänget och slirade iväg med ett däcktjut. Robban satt ensam kvar vid bensinpumparna och såg mer eller mindre bedrövad ut. Fy fan vad synd det var om honom, tänkte jag, innan jag gick in på Statoil och köpte en liter Coca-Cola och någon påse chips.

Och vad kan en känna inför människor som Robban annat än sympati? De lever sina förbestämda och inrutade liv allesammans, utan någon som helst tillstymmelse till hopp i tillvaron. Som pojk växer man upp tillsammans med en desillusionerad far som sedan han hade hoppade av grundskolan i åttan spenderat sina dagar på ortens sågverk som ideligen hotas av nedläggning och sin lika desillusionerade mor som jobbar som kassör, antingen på Ica eller på den lokala motsvarigheten till Kappahl. När man sedan börjar högstadiet tvingas man dela intressen med de människor som man av geografiskt missöde i sin tur tvingats kalla sina vänner, det vill säga motorer av alla slag samt sinnlig njutelse medelst T-sprit eller luftreningsspray. När en inte får sin dagliga dos stryk av ortens tuffa grabbar som kör trimmade EPA-traktorer vill säga. Man förbannar sina föräldrar och dagdrömmer om den dagen man kan lämna boets instängda vrår för den vida världen. Tyvärr finns det ett hinder och det är ortens flickor. Flickorna, som även de vuxit upp med lika desillusionerade föräldrar, börjar röka vid tretton års ålder, vilket är ungefär samma tid som ortens raggare super en full och stjäl ens oskuld. Även de drömmer om storstaden, gärna en flytt till Stockholm för att jobba i de däringa stora varuhusen som finns där, men tvingas ge upp sina hjärtans drömmar när en av ortens killar på något vänster lyckats göra en gravid, när man knullade bakom lekplatsen den där fredagsnatten i september. Då sitter dem där, fast i hålan, killen och tjejen, 16-17 år gamla, väntandes sitt första barn. Därefter upprepas cykeln om och om igen och den massan av efterblivna gaphalsar som förskräcks av den svenska obygdens försvinnande kan pusta ut. Deprimerande är ordet.

Så vad händer med dem som faktiskt lyckas ta sig ur fållan, de fiskar som lyckas simma genom nätets maskor? Är deras liv och leverne skimrande sådana? Jag skulle gärna ha unnat dessa människor svaret ja, men min mer realistiska sida måste ändå plågsamt svara nej. Varför, undrar du, de har ju trots allt lyckats undslippa obygdens tragiska livsöde och istället skapat sitt eget. Om du menar så måste en ändå påminna om hur barnaåren tedde sig hemmavid. Ty även dem kommer från småstadens förhållanden med den vida skillnaden från tidigare nämnda Robban och hans likar att aldrig sållat sig till mängden. En har alltså vänt Robban ryggen och tvingats genomgå sina ungdomsår i total ensamhet. Förvisso har dem sluppit att fraternisera med bönder, men i gengäld har dem inte kunnat fraternisera med någon överhuvudtaget. De har gått över skolgården, tysta och bedrövliga, stilla vädjandes högre makter att ingen av de äldre killarna i nian ser en. Men det gör dem naturligtvis, varpå ens huvud blir nedtryckt i skolans toaletter eller varpå man blir bestulen på ens veckopeng eller varpå man haglas av spottloskor, knytnävsslag och sparkar. Och detta tragiska scenario upprepar sig varje rast, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år en spenderar i helvetet. Det kastas glåpord som ”bögjävel” och ”jävla miffo” efter en var man än kommer och tjejerna suckar högljutt åt ens ringa närvaro, för vad har du att erbjuda dem, du som inte ids bära jeansjacka eller ens äger moped? När man slutligen lyckas ta studenten och äntligen kan lämna alla därhän, hamnar man så äntligen i storstaden, där en alltid hävdat man hör hemma. Men tyvärr slutar inte eländigheterna där. För att bruka en kliché; man kan mannen ur småstaden men inte småstaden ur mannen. När man ute varhelst märker man hur mycket snyggare och bättre klädda alla är, ty mode har man ingen koll på som småstadsbo. Man märker hur alla kan mer om musik och litteratur och film, ty kulturutbudet hemmavid sträckte sig till Statoils cd-, pocket- och videoställ. Man märker hur alla har mer pengar än en själv, fattig bondpojk som man är. Sakta men säkert inser man att en inte hör hemma här eller. Flykten från småstadens människor man inte kunde relatera till blir en flykt till storstadens människor som inte heller dem förstår en. Man hamnar i limbo och får chansartat söka efter människor i samma situation, vilket förvisso är jävligt lätt i Norrlands alldeles egna charterort Stockholm. Men samtidigt förtar ju det poängen med själva flytten; man springer ifrån sin efterblivna bakgrund som småstadsbo bara för att finna en annan småstadsbo som gjort likadant. Vad lär man sig av detta? Inte mycket annat än att ni som bor på landet är evigt fördömda medan vi andra, vi som kommer från städerna, borde vara evigt tacksamma för vår lott, hur värdelös en vindpinad februaridag i Göteborg än kan vara. För liksom, var jävligt glad att du inte bor i Skåre.

Kort om mens

Jag var 18 år ung och hade spenderat kvällen på ett av Göteborgs många ölhak. Under kvällen hade jag närmat mig en blond flicka med hästsvans. Mina charmiga infall hade burit frukt och när så klockan blivit efter midnatt fann jag mig på en spårvagn på väg hem till henne. När vi satt där på spårvagnen mot Guldheden, med den härliga stank av utspilld öl och spya den nattliga kollektivtrafiken frammanar, var jag i ett stadium av eufori. Jag skulle för första gången på nära håll bekanta mig med termen ”one night stand” och allt vad det innebär. En natts ljuvlig passion efterföljt av den obekväma dansen på morgonen när man tafatt kramar om varandra och säger adjö. Sedan lovar jag att ringa henne, vilket jag aldrig gör. Jag skulle beträda ny mark och hoppade glatt upp och ner på sätet i takt med mina förväntansfulla hjärtslag. Flickan lugnade ner mig med varsamma klappar på axeln. Det fungerade ett tag, men snart tog mina spasmer vid igen, varpå cykeln upprepades.

När vi så hade smugit in i hennes familjehem och placerat oss i sängen kunde jag inte längre bärga mig. Jag kastade mig över henne och slet av henne dem tajta jeansen samtidigt som jag kysste henne passionerat över halsen och brösten. Hon yppade sensuella stön och läten men när jag skulle föra bort det löjligt tunna stycke tyg som skärmade mina fingrar, min tunga och min kuk från hennes härliga grotta tog hon tag i mina händer. Hon tittade mig djupt i ögonen och sa:
”Jag har mens.”

Vad mens är varken vet eller vill jag veta. Det lilla jag vet är att alla tjejer blöder ur fittan någon gång i månaden, men själva syftet med det är dolt i dunkel, tack gode gud. Faktum är att jag hade sovit bättre om jag inte vetat om blödningsprocessen heller. Hela grejen låter dessutom väldigt diffus, kollektivt spontanblödande liksom? Jag vädrar en komplott. För århundraden sen spekulerade kvinnorörelsen vilt fram ett syndrom för att på så vis kunna trolla fram en ursäkt för att slippa gymnastiklektioner, sex och andra fysiskt ansträngande aktiviteter. Varför ingen har nystat upp garnet av lögner är just på grund av den massiva spridningen. Någon gång i månaden tvingas vi killar passa upp våra flickor med frukost på sängen, näsdukar till hulkande gråtattacker och nedladdade Dawson’s Creek-avsnitt. Och ett tack i form av sex, det kan vi glömma.

Men tillbaka till historian. När tjejen så yttrade sina ord la sig en besvikelse över min person. Jag skulle inte längre bli medlem i den grupp som ägnar sig åt one night stand och den extatiska glädje jag känt tidigare övergick till trött- och butterhet. Tjejen tyckte istället att vi kunde mysa och sova ihop, vilket jag motvilligt accepterade. När vi hade lagt oss i hennes säng hade hon slutit ögonen och rest till sömnens land nästan direkt. Jag låg klarvaken och kunde omöjligen somna vilket ledde till att jag steg upp så ljudlöst jag kunde förmå. Sen gick jag lika ljudlöst ut ur hennes lägenhet. Precis när jag skulle stänga dörren såg jag en gubbe som måste ha varit hennes far. Han stod i hallen iklädd morgonrock och tittade undrande på mig. Jag svarade med en axelryckning till vilken han log snett tillbaka. Det var ett tyst samförstånd som bara män förstår sig på. ”Hon hade mens. Vad ska man göra?” När jag gick på gatan utanför Chalmers universitet den sommarnatten kvävde jag gråten med vissheten om att hon bara var en fisk i sjön. Friska brisar svalkade mina lustar och jag köpte en portion nudlar på 7/11 innan jag gick hem. För övrigt erbjöd hon mig ett handjob innan vi gick till sängs, men jag tackade nej. Runka, det kan jag göra själv, thank you very much.

Relationsbloggen

Vardagssjok är vad allehanda bloggar består utav och det är på grund av dessa ändlösa haranger om ens privatliv som en blir en populär skribent. Jag ser en iögonfallande trend bland de bloggare jag nämner med respekt och det är att dessa verkar ha blivit en smula uppgivna av denna situation. De tänker inte böja sig för allmänhetens behag och bli en annan blondinbella, men samtidigt har de insett att de förmodligen inte kommer att sluta som annat än cyniska dagsländor, evigt dömda till ett valsande utanför medias finrum med enbart en bok eller två utgivna på Vulkan som bevis för deras briljans. Jag är än så länge miltals ifrån den uppmärksamhet och affektion dessa har rönt, vilket i sin tur naturligtvis stinger än mer. Men kanske kan även jag, ett steg i taget, nå ut till en bredare massa. Mitt bidrag blir detta, fyra korta inlägg om relationer, där jag såväl beklagar som förtjusas över mitt flicketyg. Nästa gång får en skriva lite om mode eller smälla upp några fotografier. Det är ju, som bekant, grejen.
…

Vi ligger framför hennes eldstad, insvepta i ett fårskinn, heta av såväl brasan som det nyss avslutade sexet. Hennes huvud vilar på min högra axel samtidigt som hon varsamt smeker mig över min nakna bringa. Min högra arm är kring hennes nacke samtidigt som jag belåtet för min hand mot hennes tunga bröst. Hennes ansiktsuttryck pendlar mellan förtjusning och tillfredsställelse och hon tittar mig i tid och otid djupt in i ögonen. Ingen vill yttra orden ”du var fantastisk” trots att vi bägge uppenbarligen delar den åsikten om varandra. Istället ligger vi där, i någon form av överenskommen tystnad, stilla fingrandes på varandra, stilla blickandes på varandra, stilla beundrades varandra. En kvart går, de enda ljuden närvarande är våra andetag, ibland lite djupare än brukligt. Hennes händer smeker lite intensivare, lite mer svepande, ner mot ljumskarna på ett liksom retsamt sätt innan de förflyttar sig uppåt mot brösttrakterna igen. Hennes något kisande blickar och lätt höjda ögonbryn skvallrar om att hon inte bara är redo, utan kräver en omgång till. Jag är förvisso inte helt främmande inför idén, min libido går fortfarande högvarv och jag vill tränga in i henne igen, men jag håller undan. Istället låter jag tankarna glida iväg mot asexuella sfärer, såsom hur min senaste arbetsvecka varit eller hur det kommer att gå i helgens engelska ligafotboll. Denna akt, sex på hennes soffa, inser jag kommer att leda till större evenemang. Hon inser det också. Därför tvingar jag mig själv att inte erigera. Det handlar om djupaste fokus från min sida för att på så vis kunna få kontroll över situationen, ett övertag på flickan bredvid mig. Jag pussar henne lätt på pannan och reser mig. När jag gör så, får jag en tvetydig blick från Sara, som hon heter. Den verkar betyda ”Vad sysslar du med? Kom tillbaka”. Men jag visar inte för ett ögonblick poängen med min maktövertagande manöver, utan försöker se på henne med den mest behjärtansvärda blick jag kan åstadkomma, en som säger ”Jag måste gå men kommer tillbaka snart, var du så säker”. Som svar ler hon sitt bredaste leende och sträcker på sig där under skinnfållen. Hennes bröst guppar för ett ögonblick upp innan det gömmer sig igen. En kvick rysning eller impuls sköljer över mig och den beordrar mig att gå tillbaka på studs, men jag skakar lika kvickt av mig den. Sen går jag in på toaletten och runkar. Rond ett till mig.

…

Vi sitter vid frukostbordet som jag har dukat upp åt oss bägge. Det är spartanskt inrett, en korg med några brödskivor, ett paket müsli, lite fil, det är allt. När Sara sätter sig mittemot mig har jag redan börjat skopa i mig flingor och sitter djupt försjunken i morgontidningen. Jag tittar upp och möter hennes blick och vi växlar ett snabbt leende oss emellan innan jag återupptar den artikel jag var i färd att läsa, ironiskt nog ett reportage om bloggar. Just när jag kommer till stycket där journalisten försöker konkretisera vad som får mig och alla andra att sysselsätta sig med bloggandet ställer hon frågan:
”Älskar du mig?”

Det är en fråga lika lömsk som uttänkt. Tidigare har vi knappt snuddat vid ämnet och definitivt inte yttrat orden. Sara har på så vis ställt mig i en synnerligen prekär situation och mitt svar kan få väldigt annorlunda effekter:
1. Jag svarar ja. Detta kan leda till att a) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande och säger något i stil med ”jag också”, b) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande men säger ingenting eller c) hon skrattar mig rätt i ansiktet och säger något i stil med ”lilla gubben, du är för dum för att älskas” varpå hon sliter ur mitt hjärta ur kroppen och kastar mig huvudstupa ur lägenheten.
2. Jag svarar nej. Detta kan leda till att a) hon gråtandes förklarar mig känslokall eller b) hon säger något i stil med ”skönt, inte jag heller”, varpå hon menar att förhållanden bör betraktas som lättgods och något en utvecklar bekvämt under en längre period.

När frågan yttras nollställs mitt inre för ett ögonblick. Först efter en stund kan jag ana att hon vill få mig att berätta att jag älskar henne. Men enbart för att hon vill höra det, betyder det per definition att hon älskar mig? Och även om hon faktiskt älskar mig, betyder det faktum att jag var den förste av oss bägge som förkunnade förälskelsen att hon oavsett vilket får en hållhake på mig. Till syvende och sist kan jag inte heller låta tiden mellan hennes fråga och mitt svar vara för lång, ty även tvekan kan få henne att vackla och försätta mig i dålig dager, men inte heller svara alltför snabbt, ty det gör hennes övertag än större.

Jag harklar mig och för blicken uppåt, från tidningen mot henne. Hon tittar uppfodrande mot mig och jag svarar ”Ja, det gör jag…” Hon ser nöjd ut. Samtidigt låter jag min blick vila mot henne, förhoppningsvis döljande det faktum att jag väntar samma svar från henne. Bara en sekund passerar, som för mig känns som en evighet, innan hon replikerar; ”Jag älskar dig också”. Därefter vänder hon lugnt och sansat blicken mot hennes smörgås som hon börjar smöra. Jag vänder tyst blicken mot min tidning igen, men kan inte koncentrera mig på orden. Istället analyserar jag händelseförloppet om och om igen, lika mycket förbannandes som hyllandes Saras fråga. Rond två till dig, älskling, hade vart ord väl passande för scenen.

…

Det är en vanlig onsdagseftermiddag. Jag sitter på bussen hem, uttröttad och en smula desillusionerad över min arbetsdag. Uttröttad eftersom dagen har varit en lång och slitsam sådan, desillusionerad eftersom mitt slit knappt uppmärksammats av mina hjärtlösa chefer. Jag vill således bara glida ner i ett till bredden fullt badkar och förbittra mig över världens oförstånd och min ensamma strid mot det. Så går mina tankar, när jag plötsligt inser att jag inte längre står ensam. Jag behöver inte längre vara den enslige soldaten med gråten i halsen, Sara finns där vid min sida. Jag behöver inte längre dryfta världens tillkortakommanden i tomma luften, Saras öron äro mina. Jag behöver inte längre krypa ner i den kalla och ogästvänliga sänghalmen med handen under täcket, Sara finns där, redo att ta hand om mig och bota såväl mina bryderier som min lust. Denna uppräkning känns befriande på något sätt, när jag stiger av bussen. Jag mår lite bättre, min trötthet och desillusion försvinner för ögonblicket och det känns varmt inombords att veta att hon trots allt finns där, som en stöttepelare att vila sig på.

När jag kommer in i lägenheten ser jag henne trippa runt i köket. Jag går raka vägen in, slänger mina armar omkring hennes midja och ger henne lätt puss på halsen. Hon ler och kråmar sig i mina armar, tills hon vänder sig om och märker att jag inte tagit av mig mina skor. Det tar hus i helvete för här har ju hon städat efter jobbet och så klampar jag rätt in och den tillfredställelse jag känt bara för ett ögonblick sedan blåser bort likt löv av en höstpust. Fan kvinna, du tar kål på mig.

…

Det är fortfarande onsdag, samma afton som ovan nämnda. Vi har ätit kvällsmål i tystnad, då mitt övertramp med mina ytterskor blossade upp i ett gräl modell större. Jag sitter kvar i köket och läser en bok, hon har gått ut i vardagsrummet och sitter där i soffan med tv:n påslagen. Hon vandrade demonstrativt dit direkt när hon ätit klart, lämnandes disken till mig och vi har inte sagt ett ord till varandra på en halvtimmas tid. Jag är fortfarande lite upprörd över hur hon, i mina ögon helt plötsligt, kastade sig över mig, likt en lejonhona på jakt efter sitt byte. Men jag tänker då rakt inte ta första steget till henne, bara för att mötas av en isande, likgiltig tystnad. Jag tänker sitta kvar och låta henne komma till mig. Är det inte så det fungerar, undrar jag. Den som kastar första stenen bör vara första man att ångra sig, för att modifiera ett uttryck. Men så vandrar mina tankar vidare. Kanske har även hon haft en dålig dag? Hon kanske också har spenderat dagen med människor som inte riktigt förstår eller hyser någon respekt mot henne. När hon sen kommit hem från denna oas av oduglighet, kom hon till en plats som var smutsig och gästvänlig. En plats hon var tvungen att städa för att kunna leva anständigt där och en plats där hon var tvungen att laga mat till hennes ohängde pojkvän, som i sin tur bara förväntar sig att lägenheten han kommer hem till är rent och städat och dignandes med föda. En pojkvän som bara klampar in i nämnda lägenhet, utan att ge komplimanger till hur fint hon faktiskt gjort, eller hur skönt det är att hon lagar mat. Fan, det kanske till och med är så att jag har varit okänslig inför henne, behandlat henne lite som en städerska och kokerska och inte som den kvinna jag uppenbarligen kan kalla mitt hjärtas förlovade. Jag reser mig upp ur stolen och går ut ur köket och in till vardagsrummet. Jag sätter mig bredvid henne i soffan och lägger min arm kring henne, varpå hon svarar med att lätt luta sitt huvud mot min axel. Sen sitter vi där samtidigt som det rullar någon repris av Gossip Girl på tv:n. Jag säger ingenting, hon säger ingenting och för ett ögonblick tror jag att jag på riktigt är en vuxen människa i en vuxen relation med en vuxen kvinna. Det handlar inte ens om att vinna eller förlora ronder längre och jag bryr mig inte det minsta om att hon nu har ett övertag på min person, när jag var den som ursäktade sig först. Men jag ruskar snabbt av mig den ingivelsen. Relationer, oavsett hur vuxna de än är, handlar om just övertag, något jag snabbt blir varse om två dagar senare när hon vädjar att jag ska hjälpa hennes bästa väninna att flytta. Med incidenten i köket färsk i minnet, vilken får mig att känna mig i skuld till henne, kan en inte annat än sucka och nicka jakande, varpå hon kysser mig på mun och förklarar mig som ”bästa pojkvännen någonsin”. Kampen går vidare.

…

Svenska städer: Skåne

Att Skåne inte är en stad i ordets egentliga bemärkelse behöver ingen säga till mig, för lärd och klok, det har jag varit sen barnsben. Men Skåne är, åtminstone för alla oss som inte är därifrån, en helhet istället för en uppdelning regionala områden. Låt mig förklara; om någon härstammar från Göteborg är denne göteborgare, i Stockholm finns det stockholmare och linköpingsbor heter de som bor i Linköping. Men jag kan med handen på hjärtat hävda att jag aldrig någonsin hört någon beskrivas som helsingborgare eller malmöit. En från Skåne är skåning, oavsett om en kommer från Helsingborg eller Malmö. Varför är det så, frågar jag mig. Är svaret måhända för att de skånska städerna är så intetsägande i sig själva, hopknycklade där nere i den djupa södern. Malmö? Ni kan dra åt helvete med ert Rosengård och jävla snurrande torn. Båstad? En tennisturnering gör ingen stad. Lund? Ett hopkok av tillresta studenter från Sveriges hörn. I Kristianstad har det inte hänt någonting av värde på 450 år och Ystads främsta export är taffliga deckarromaner om Kurt Wallander. Helsingborg? Tja, vem fan vet någonting om den staden, egentligen? Kontentan: Skånes städer är identitetslösa och tråkiga sådana.

Men jag tillhör inte den pöbeln bondlurkar som vid varje tillfälle gladeligen utropar ”Förena Skåne med Danmark”, för ni är mina landsmän, oavsett om jag inte bryr mig ett jota om era så kallade städer. Faktum är att Skåne tilltalar mig på flera punkter. Österlens vida slätter med sin bördiga mark som skänker oss mat och blomster och dess närhet till vattnet är nationalskatter som får mig, i sann Lundellsk anda, att, så att säga, gå i gång. Mången är de som klagar på dialekten, men inte heller dem tillhör jag, ty skånska medelst flickostrupe får mitt hjärta att smälta. Det djupa skorrandet behagar mina primitiva instinkter och försätter min kropp i gungning. Effekten utav det är svår att förklara, men kort sagt; det slår an mina strängar. Dessa två tillgångar i kombination lade för övrigt grunden till mitt tidigaste sexuella minne.

När jag var tolv år spenderade jag en vecka i Skånes östra dalar, även kallat Österlen. Mina morföräldrar ägde en sommarstuga i området och i unga år blev jag skickad dit någon gång i mitten av juli av mina föräldrar medan de ägnade sig åt golfande i det närliggande området. När jag var yngre var dessa sommardagar på Österlen fantastiska sådana. Med ett barns entusiasm tyckte jag att äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna mina morföräldrar sysselsatte mig med var en hel påse kul. Vid just denna sommar var dock så inte fallet, ty min ålder gjorde att jag hellre hade velat stanna hemma och springa runt på Bohusläns klippor med mina kompisar. Det var således med sorg i hjärtat jag lämnades hos min mormor och morfar, men denna sommar skulle bli min sista där, var det bestämt. Äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna var inte längre något som intresserade mig och så här i efterhand kan jag känna viss ömkan för mina morföräldrar då. De stred en kamp mot mitt ungdomliga ointresse med idel nya idéer om vad vi skulle göra, varpå jag svarade med nonchalanta axelryckningar åt det mesta. Efter ett par dagar av sådant beteende från min sida verkade min mormor ge upp. Hon gav mig lite pengar och skickade mig ensam till ett lantligt tivoli där jag fick underhålla mig själv, bäst jag ville.

Väl på tivolit, som i brist på annat adjektiv kan refereras till som rustikt, gjorde jag som jag blev tillsagd; det vill säga underhålla mig själv. Eller rättare sagt försökte underhålla mig själv, för ett tivoli på landsbygden är, likt allt annat där, extremt ickeimponerande. Det finns gamla radiobilar, gamla karuseller, gamla människor som säljer gammalt spunnet socker och gamla vinster i gamla spelstånd av typen ringkastning. Och om äppelplockning och lantmarknader får en att reagera med axelryckningar, får knappast ett tivoli av denna art högre betyg. Vad som dock är bra med landsbygden, åtminstone för en besökande, är att det sällan finns ett uppbåd av aktiviteter att göra i sådana ställen. Om man således är på jakt efter sällskap är, till exempel, ett ambulerande lantligt tivoli grejen. Det var med andra ord inte svårt att finna barn i min ålder. Vid ett utav dessa gamla spelstånd stod ett gäng på tre killar i min ålder, kämpandes med att träffa en stolpe med en ring för att på så vis kunna vinna ett plyschdjur (gammalt). Med min storstadsattityd och fantastiska kastprecision lyckades jag med detta på första försöket, varpå jag direkt blev accepterad av de infödda. De presenterade sig som Jakob, Pontus och Richard och redan den följande dagen fann jag mig i situationen med dem som vänner.

Richard, som likt mig var ett sommarbarn, dock från Limhamn, bjöd med oss till hans hus. Detta hus, som närmast kan beskrivas som ett palats, var en gudagåva från himmelen. Hans farföräldrar förfogade över detta vidunder i klassisk svensk herrgårdsstil och vi sprang saliga runt på ägorna, som var så vida att de innefattade tennisplaner. Dessutom hade de en pool som vi plaskade runt i. Kort sagt visade det sig att veckan i Österlen, mina dubier till trots, förmodligen skulle bli en ganska bra sådan. Nåväl, när så lunchtiden var kommen blev jag, tillsammans med Jakob och Pontus, bjuden på grillade hamburgare som vi njöt av i solljuset. Föga visste jag att njutningen skulle fördubblas innan dagen var slut. Richards äldre syster hade även hon valt att spendera sommaren hos hennes farföräldrar och när vi småpojkar åt lunch gick hon till poolen för att sola. När hon gick förbi oss vid matbordet, iförd bikini och solglasögon, blev jag direkt hänförd av henne. Hennes långa ben, hennes välsvarvade kropp, hennes brunbrända hy. Hon kan inte vart mer än sexton år fyllda och gav naturligtvis blanka fan i någon utav oss, men jag blev ögonblickligen förälskad i henne. När så maten var slut ville jag bege mig ner till poolen för att återigen kasta blyga blickar mot Linnea, som Richards syster hette. Mina vädjanden till trots bestämdes det istället att vi skulle cykla iväg till havet för att bada. Och så gjorde vi, till dagen hade blivit kväll. När så kvällen var kommen gav Richard förslaget att vi skulle basta i hans källare.

Vi bastade en stund, jag, Jakob, Pontus och Richard, och pratade livligt om vad småpojkar pratar om mest, förmodligen fotboll och flickor. Efter livliga diskussioner av typen vilket fotbollslag är bäst, IFK Göteborg eller Malmö FF, sprang vi ut till poolen för att doppa oss innan vi allihop skulle bege oss hemåt. Så ut till poolen, där vi stojade och stimmade, tills vi hade tröttnat. Jag skulle precis sätta mig på cykeln och bege mig till mina morföräldrar när jag insåg att jag hade glömt kvar min handduk i bastun. Jag gick ner till källaren där bastun låg och slet upp dörren för att hämta den och vad, eller rättare sagt vem, som fanns där inne har dröjt kvar sig i mitt minne sedan dess. Linnea satt där, spritt språngande naken, ensam på bastukaklen. När hon såg mig, blandades hennes ansikte av skräck, förvåning och förlägenhet samtidigt som hon, på ringande skånska, skrek ”Ut, ut, ut!”. Jag var inte sen att lyda, ty jag lade benen på ryggen, hoppade up på cykeln och cyklade så fort jag förmådde raka vägen hem till mormor och morfar. Det var första gången jag såg en naken tonårig flickas kropp i all sin glans och det skulle dröja länge, alltför länge, innan jag fick göra det igen. Måhända är det därför jag känner välbehag när Skåne nämns, ty det var på grund av min sommar på Österlen jag först introducerades av sexualitetens förtjusande bojor varifrån jag aldrig har tittat tillbaka därefter, ständigt på jakt efter nya nakna flickor att fylla mitt synfält. Det korta ögonblicket när jag såg Linneas bara bröst och underliv har således kommit att utgöra skarven mellan barn- och vuxenlivet, kanske till och med själva centralpunkten för mitt erotiska uppvaknande.

Detta förklarar å andra sidan inte min något hätska inledning där jag gång på gång kastade glåpord mot de skånska städerna. Visserligen håller jag fasta på mina åsikter, skånska städer är inte mycket att beundra, men kanske berodde det istället på att jag, för tillfället, hyser lite agg gentemot Skåne. Mitt hjärtegryn, min alldeles egna sockerpulla, har nyligen tagit sitt pick och pack och flyttat dit och det skulle vara en dolk i hjärtat om en skorrande jävel satte sina sillstryparklor i henne. Ty enbart jag och ingen annan får äntra hennes hela härlighet. Jag ser henne hellre deprimerad ensam utan någon än lycklig tillsammans med någon, egoist som jag är. Men det är en kärleksfull sort av egoism, en som drivs av min romantiskt lagda sida, och förhoppningsvis hörs mina böner, vilket får henne att springa tillbaka in i mina utslagna armar, där hon hör hemma. På så sätt har Skåne fått en avgörande roll i mitt vuxna liv; det har öppnat mitt hjärtas lust och stulit mitt hjärtas ägodel på ett konkret sätt varken onani, pornografi, min första kyss, mitt förlorande av oskulden, orden ”jag älskar dig” eller tårfyllda avsked mäktat med att göra. Är inte det fantastiskt, så säg.