tisdag 4 mars 2008

Svenska städer: Småstaden



Innebandy är en sport jag föraktar ända in i själen. Reglerna är för det första extremt löjliga sådana, då en knappt tillåts röra sina motspelare med vare sig kropp eller klubba. Klientelet som ägnar sig åt den så kallade sporten är allt som oftast även dem löjliga, räddhågsna småkillar som varken har talang eller fysik att idrotta på riktigt. Dessutom förläggs aktiviteten gärna i allehanda avlägsen svettstinkande gympahall i ottan på helgerna därtill, där en först tvingas bygga sargen kring planen för att sedan springa runt den som en idiot i någon timme varefter man duschar och är hemkommen lagom till klockan slagit nio. Men i min ungdom bekom inte detta mig, efterbliven som jag var. Envist utövade jag istället skiten i åratal innan mina hjärnceller klurade ut den bistra sanningen. Hursomhelst var en av årets stora begivenheter i min innebandyfrälsta sfär övernattningscupen i Karlstad. Dit åkte man någon gång i iskalla januari varpå man sov i lika iskalla skolsalar ute på den kringliggande obygden. Min innebandykarriär tog mig till platser jag annars aldrig hade fått se; Skåre, Alster, Långenäs, listan över hålor jag spenderat nätter i vet inga gränser. Så mellan de ack så välkomna matcherna satt en där, mitt i ingenstans, uttråkad till tårar. Att gå på upptäckningsfärd på ställen som dessa är inget jag rekommenderar, ty orter som inte finns utskrivna på vägskyltar kring svenska motorvägar är inte utskrivna av en anledning; de är obönhörligt tråkiga.

Har man sett en svensk småstad har man liksom sett alla. Det finns en Statoil-mack, som fungerar som videouthyrning, speceriaffär och langare av folköl åt traktens glin. Det finns en landsortsrestaurang, dit familjerna går på söndagseftermiddagarna för att ha lite ”trevligt” och dit resten av byns invånare går på kvällarna för att ta en blecka. Det finns en skola med tillhörande grusfotbollsplan där man hänger efter att ha köpt sitt tilltugg på Statoil och super sig redlöst full på folköl om man har tur, eller farsans hembränt om man har otur, varpå man avrundar kvällen med att sniffa i mopedtanken en skvätt. Och sen finns det inte så väldigt mycket mer. Högst oöverväldigande med andra ord.

Jag kommer förvisso inte från Göteborgs innerstad utan från en förort cirka tjugo minuter bort, men att jämföra min hemort med nämnda bygder är som att göra detsamma med natt och dag. Min hemort framstår i sådana fall som en metropol, där underhållningen aldrig sinar och där möjligheterna ses som obegränsade, medan bygderna framstår som, tja, inget vidare. Det var således alltid en fröjd att lämna dessa deprimerande platser där tiden tycks stå stilla, ty det var nästan plågsamt att se dessa bönder fördriva tiden. De visste att deras liv var outhärdliga, poänglösa sådana som följde en nästan schematiskt struktur, där enda chansen att faktiskt åstadkomma eller ens förändra något var att snabbt som ögat ta sig därifrån. Jag minns speciellt när vi, några lagkamrater och jag, en kväll i vad jag tror var Skåre skulle traska iväg till någon mack i närheten av skolan där vi sov för att köpa något att äta. När vi kom fram såg vi en gammal Volvo, en 240 kanske, som stod vid en av bensinpumparna. Bilen var minst sagt skruttig, rostig och illa därhän, och på dess tonade rutor satt ett par klistermärken föreställandes svenska flaggan. Ur bilens högtalarsystem pumpades någon vidrig avart till hårdrock. Bredvid åbäket stod två killar i 18-årsåldern och hinkade i sig Norrlands Guld direkt ur burken, bredvid killarna stod två hårt sminkade 15-åriga flickor och rökte och en behöver knappast tillägga att även de såg ut att vara illa därhän. Men vad som pockade på uppmärksamheten än mer var killen som satt ner lite längre bort från gruppen. Han satt precis nedanför pumparna med en burköl bredvid sig, spyendes och jämrandes om vartannat. Precis när vi kom upp till macken såg jag hur en av killarna gick fram och drog i den sittande killen och sa något i stil med; ”Öhh, kom nu Robban, vi drar till planen”.
Robban slog bort killens händer och svarade med att skrika så högt han kunde:
”Vafan då för?! Vad i helvete ska vi göra där?! Vafan är poängen med det här?! FAAN!”
Robbans kompis ryckte på axlarna, satte sig i bilen med resten av gänget och slirade iväg med ett däcktjut. Robban satt ensam kvar vid bensinpumparna och såg mer eller mindre bedrövad ut. Fy fan vad synd det var om honom, tänkte jag, innan jag gick in på Statoil och köpte en liter Coca-Cola och någon påse chips.


Och vad kan en känna inför människor som Robban annat än sympati? De lever sina förbestämda och inrutade liv allesammans, utan någon som helst tillstymmelse till hopp i tillvaron. Som pojk växer man upp tillsammans med en desillusionerad far som sedan han hade hoppade av grundskolan i åttan spenderat sina dagar på ortens sågverk som ideligen hotas av nedläggning och sin lika desillusionerade mor som jobbar som kassör, antingen på Ica eller på den lokala motsvarigheten till Kappahl. När man sedan börjar högstadiet tvingas man dela intressen med de människor som man av geografiskt missöde i sin tur tvingats kalla sina vänner, det vill säga motorer av alla slag samt sinnlig njutelse medelst T-sprit eller luftreningsspray. När en inte får sin dagliga dos stryk av ortens tuffa grabbar som kör trimmade EPA-traktorer vill säga. Man förbannar sina föräldrar och dagdrömmer om den dagen man kan lämna boets instängda vrår för den vida världen. Tyvärr finns det ett hinder och det är ortens flickor. Flickorna, som även de vuxit upp med lika desillusionerade föräldrar, börjar röka vid tretton års ålder, vilket är ungefär samma tid som ortens raggare super en full och stjäl ens oskuld. Även de drömmer om storstaden, gärna en flytt till Stockholm för att jobba i de däringa stora varuhusen som finns där, men tvingas ge upp sina hjärtans drömmar när en av ortens killar på något vänster lyckats göra en gravid, när man knullade bakom lekplatsen den där fredagsnatten i september. Då sitter dem där, fast i hålan, killen och tjejen, 16-17 år gamla, väntandes sitt första barn. Därefter upprepas cykeln om och om igen och den massan av efterblivna gaphalsar som förskräcks av den svenska obygdens försvinnande kan pusta ut. Deprimerande är ordet.

Så vad händer med dem som faktiskt lyckas ta sig ur fållan, de fiskar som lyckas simma genom nätets maskor? Är deras liv och leverne skimrande sådana? Jag skulle gärna ha unnat dessa människor svaret ja, men min mer realistiska sida måste ändå plågsamt svara nej. Varför, undrar du, de har ju trots allt lyckats undslippa obygdens tragiska livsöde och istället skapat sitt eget. Om du menar så måste en ändå påminna om hur barnaåren tedde sig hemmavid. Ty även dem kommer från småstadens förhållanden med den vida skillnaden från tidigare nämnda Robban och hans likar att aldrig sållat sig till mängden. En har alltså vänt Robban ryggen och tvingats genomgå sina ungdomsår i total ensamhet. Förvisso har dem sluppit att fraternisera med bönder, men i gengäld har dem inte kunnat fraternisera med någon överhuvudtaget. De har gått över skolgården, tysta och bedrövliga, stilla vädjandes högre makter att ingen av de äldre killarna i nian ser en. Men det gör dem naturligtvis, varpå ens huvud blir nedtryckt i skolans toaletter eller varpå man blir bestulen på ens veckopeng eller varpå man haglas av spottloskor, knytnävsslag och sparkar. Och detta tragiska scenario upprepar sig varje rast, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år en spenderar i helvetet. Det kastas glåpord som ”bögjävel” och ”jävla miffo” efter en var man än kommer och tjejerna suckar högljutt åt ens ringa närvaro, för vad har du att erbjuda dem, du som inte ids bära jeansjacka eller ens äger moped? När man slutligen lyckas ta studenten och äntligen kan lämna alla därhän, hamnar man så äntligen i storstaden, där en alltid hävdat man hör hemma. Men tyvärr slutar inte eländigheterna där. För att bruka en kliché; man kan mannen ur småstaden men inte småstaden ur mannen. När man ute varhelst märker man hur mycket snyggare och bättre klädda alla är, ty mode har man ingen koll på som småstadsbo. Man märker hur alla kan mer om musik och litteratur och film, ty kulturutbudet hemmavid sträckte sig till Statoils cd-, pocket- och videoställ. Man märker hur alla har mer pengar än en själv, fattig bondpojk som man är. Sakta men säkert inser man att en inte hör hemma här eller. Flykten från småstadens människor man inte kunde relatera till blir en flykt till storstadens människor som inte heller dem förstår en. Man hamnar i limbo och får chansartat söka efter människor i samma situation, vilket förvisso är jävligt lätt i Norrlands alldeles egna charterort Stockholm. Men samtidigt förtar ju det poängen med själva flytten; man springer ifrån sin efterblivna bakgrund som småstadsbo bara för att finna en annan småstadsbo som gjort likadant. Vad lär man sig av detta? Inte mycket annat än att ni som bor på landet är evigt fördömda medan vi andra, vi som kommer från städerna, borde vara evigt tacksamma för vår lott, hur värdelös en vindpinad februaridag i Göteborg än kan vara. För liksom, var jävligt glad att du inte bor i Skåre.

5 kommentarer:

pedram sa...

haha, det här var det bästa av dig jag läst. känner igen mig så mycket, är uppvuxen (eller håller på och växa upp!!) i en liten stad där världens största innebandycup anordnas varje år. blir alltid lika sugen på att hoppa framför tåget under de två veckorna i december.

Kristoffer Viita sa...

Ja verkligen bra, tight.

Martin Janzon sa...

fint och sant! jag är själv uppväxt i en håla (nu börjar alla med sina landsortsbekännelser, fan vad äckligt) och vet vad du talar om. som tur var var det nära till stan.

Ward sa...

Hm, har ni fått villfarelsen att jag är landsortsbo? Visserligen bodde jag i en villaidyll utanför Göteborg, men jag har fan duckat spårvagnar och levt citylife så länge jag kan minnas. Och hör sen.

pedram: Då talar vi förmodat om Uppsala och Storvreta innebandyturnering. Även där har jag bott i avlägsna klassrum, men Karlstad vart mer småstad ändå må jag säga.

I övrigt tackar och bockar jag för uppskattningen.

Martin Janzon sa...

jag uttryckte mig lite diffust (eufemism för felaktigt) ser jag. jag vet minsann att du kommer från den äckligt älskvärda superstaden Göteborg.