Ills ’n’ thrills är ödsligare än någonsin, nu när mina mest prominenta spelare bestämt sig för att skriva om judar, ägna sig helhjärtat åt Twitter eller helt enkelt lagt av. Å andra sidan kan det lika gärna vara avsaknaden på bra material, fast det har å ena sidan inte stoppat någon förut. Att kvalitetsmätaren ligger på sparlåga är för övrigt ingenting jag skäms över. Det känns bra att veta att jag kan steppa upp skiten en nivå till om jag har tid, ork och lust. Ouppfyllda löften är löften det också, liksom.
Tänkte först hata lite på Fokus artikel, men tappade snabbt lusten. Enkla poäng är till för andra att hämta, åtminstone idag. Så istället för att skriva ner en oinitierad källa tänkte jag själv skriva ytterligare en oinitierad text om konst, ett ämne som jag inte riktigt kan släppa. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Göteborgs konstmuseum en dag då jag inte hade något speciellt för mig. Jag gjorde så av två orsaker:
1) Det var flera år sedan jag var där sist. Det var en gång i åttan, eller möjligtvis sjuan, jag är inte säker. Då rörde det sig om en utställning vigd till skräckfilmer, medelst ett par lama videoprojektioner och fyra lakan blötlagda i röd färg som hängde på väggarna, bara sådär. Annars minns jag inte mycket av utställningen i sig, annat än att mannen som var ansvarig för den erkände att han aldrig vågat se klart The Shining eftersom han ”fick rysningar redan vid öppningsscenen”. Han var 28 år gammal. Ömma konstnärssjälar = helt töntiga.
2) Museum är grejen. En knallar runt i stora hallar och låter ögat vila på uppstoppade djur, skulpturer eller tavlor. Och samtidigt får man intrycket att man faktiskt vidgar sitt sinne. Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså.
Göteborgs konstmuseum är dessutom fantastiskt av en annan orsak, när man står på trapporna som leder till ingången och blickar bakåt är det en syn värdig ett vykort. Om man någon gång får lust att göra film som utspelar sig i Göteborg räcker det med att gå och ställa sig just på den platsen och filma några sekunder därifrån. Det är som Göteborgs svar på Eiffeltornet eller Big Ben, det vill säga en perfekt syn för en försoffad biopublik att inse ”aha, nu är vi i Göteborg, ja”.
Men nog om utsidan, insidan är ju faktiskt vad som räknas, menar många, varför jag kände mig nödgad att gå in också. Det hängde en hel del tavlor på väggarna, kan jag berätta, och jag kände mig så där lagom borgerligt kulturell när jag strosade genom salarna, alla pompöst namngivna efter sina döda bidragsgivare. Någon vidare analys av verken är jag dock inte beredd att ge, en kombination av min okunskap och mitt ointresse. Men jag kan åtminstone delge er att jag verkligen gillade den nordiska konsten, à la Kylberg, och verkligen ogillade Göteborgskoloristerna och det kludd de skapade. När jag lämnade museet var det därför med en ambivalent känsla; som museum sett är det bra, måhända inte lika respektingivande som Paris, Bilbaos eller ens Stockholms representanter, men ändå. Tyvärr är de bästa bidragen från andra än lokala förmågor. Det är alltid så med Göteborg; värdelöst med det vackra, fantastiskt med det fula. Se bidrag nedan:
Tänkte först hata lite på Fokus artikel, men tappade snabbt lusten. Enkla poäng är till för andra att hämta, åtminstone idag. Så istället för att skriva ner en oinitierad källa tänkte jag själv skriva ytterligare en oinitierad text om konst, ett ämne som jag inte riktigt kan släppa. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Göteborgs konstmuseum en dag då jag inte hade något speciellt för mig. Jag gjorde så av två orsaker:
1) Det var flera år sedan jag var där sist. Det var en gång i åttan, eller möjligtvis sjuan, jag är inte säker. Då rörde det sig om en utställning vigd till skräckfilmer, medelst ett par lama videoprojektioner och fyra lakan blötlagda i röd färg som hängde på väggarna, bara sådär. Annars minns jag inte mycket av utställningen i sig, annat än att mannen som var ansvarig för den erkände att han aldrig vågat se klart The Shining eftersom han ”fick rysningar redan vid öppningsscenen”. Han var 28 år gammal. Ömma konstnärssjälar = helt töntiga.
2) Museum är grejen. En knallar runt i stora hallar och låter ögat vila på uppstoppade djur, skulpturer eller tavlor. Och samtidigt får man intrycket att man faktiskt vidgar sitt sinne. Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså.
Göteborgs konstmuseum är dessutom fantastiskt av en annan orsak, när man står på trapporna som leder till ingången och blickar bakåt är det en syn värdig ett vykort. Om man någon gång får lust att göra film som utspelar sig i Göteborg räcker det med att gå och ställa sig just på den platsen och filma några sekunder därifrån. Det är som Göteborgs svar på Eiffeltornet eller Big Ben, det vill säga en perfekt syn för en försoffad biopublik att inse ”aha, nu är vi i Göteborg, ja”.
Men nog om utsidan, insidan är ju faktiskt vad som räknas, menar många, varför jag kände mig nödgad att gå in också. Det hängde en hel del tavlor på väggarna, kan jag berätta, och jag kände mig så där lagom borgerligt kulturell när jag strosade genom salarna, alla pompöst namngivna efter sina döda bidragsgivare. Någon vidare analys av verken är jag dock inte beredd att ge, en kombination av min okunskap och mitt ointresse. Men jag kan åtminstone delge er att jag verkligen gillade den nordiska konsten, à la Kylberg, och verkligen ogillade Göteborgskoloristerna och det kludd de skapade. När jag lämnade museet var det därför med en ambivalent känsla; som museum sett är det bra, måhända inte lika respektingivande som Paris, Bilbaos eller ens Stockholms representanter, men ändå. Tyvärr är de bästa bidragen från andra än lokala förmågor. Det är alltid så med Göteborg; värdelöst med det vackra, fantastiskt med det fula. Se bidrag nedan:
3 kommentarer:
Vändakappan-redaktionen har inte lagt av, det är bara en blandning mellan skrivkramp och för mycke skit att göra. Det kommer lossna det lovar jag. Under tiden så känns det skönt att veta att ills n thrills lever vidare och håller fanan högt.
"Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså." = briljant. Det är hela poängen med mycket kultur. Låta oss lata tro att vi gör nåt fint och viktigt.
Det känns bra att veta Tårtan, att ni fortfarande lever och andas bakom det svarta mörkret som är skrivkramp och idébrist. Väldigt bra, till och med. Jag väntar med spänning.
Men det känns än bättre att ni båda, Tårtan och Martin, tar åt er av mina uppenbara pikar. Piska och rena uppmaningar är tydligen vad ni behöver för att ni ska ge mig vad jag behöver; det vill säga uppmärksamhet, svältfödd från födseln som jag är av det.
Skicka en kommentar