Recension: Slim Thug - Boss of all bosses

När jag tittar i backspegeln med ett så där världsvant perspektiv inser jag att 2008 var ett lika klassiskt år för hip-hop som 1996 eller 1992. En urladdning av vulkanisk karaktär, som svar på en bransch och en genre i förändring. Eller för att ta det modernt apokalyptiska förhållningssättet, en sista flexning av musklerna från de stora bolagen. För vad vi fick glädjen av att ladda ner förra året var nya album, alltså glansiga, påkostade, studioinspelade ALBUM, från nästan samtliga stora spelare.

Inom loppet av ett halvår släppte 2000-talets giganter T.I., Lil’ Wayne, Kanye, Ludacris och The Game nya album, precis som de flesta av det gamla gardet, till exempel Ice Cube, Snoop Dogg, Nas och Prodigy. Om vi räknar bort Jay-Z samt tråkiga tonårsfavoriten Eminem var verkligen alla där. Vad händer då 2009? Hittills verkar det inte bli annat än en besvikelse.

Drygt tre månader har än så länge passerat, med resultatet att det mest spännande släppet varit ett av Project Pat. Inget ont om vare sig honom eller hans album, bra som båda alternativen är, men någon vidare stjärnglans strös inte. Visserligen ska man komma ihåg att året fortfarande är ungt, men tecken på att en ny kavalkad väntar under sena halvåret 2009 ser jag inga. De största beten som slängts ut är projekt av redan nämnda Jay-Z och Eminem, två album som redan blivit försenade. Jay-Zs Blueprint 3 skulle ha släppts i februari men står nu utan officiellt datum. Eminems Relapse har förvisso datum i maj, men distribueras av ett bolag som notoriskt flyttar fram sina släpp, varför de som faktiskt fortfarande väntar på ett Eminem-album troligen inte får sin dos av D12-inhopp och ”tokroliga” videos förrän i höst. De två andra stora albumen, Dr Dres Detox och Raekwons OB4CLII, har båda två redan blivit uppskjutna i flera år, varför man inte borde hålla andan i väntan på de vaga upplysningarna att dem ”kommer någon gång i sommar”. Just det ja, 50 Cent också. Oboj, så spännande.

Men nog pessimism, man ska vara glad över vad man har, och vad man har just nu är Slim Thugs uppföljare till magnifika debuten Already Platinum, Boss of all Bosses. Det är en liten juvel av Houstonsk rap, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Just det orättvist bortglömda debutalbumet Already Platinum har för mig vuxit till en modern klassiker från södern sedan det släpptes 2005. Det är måhända inte ett verk som präglas av ett tydligt tema eller av särskilt utmärkande lyrik, Slim Thug pendlar mest mellan att förklara att han är rik och ligger med många brudar, för att då och då krydda med några stänk av att han är jävligt hård också. Men det är ett album vars utsökta produktion är enhetlig och stilren, vilket numera är näst intill ett unikum i kommersiell hip-hop. Produktionen hämtades nästan enbart från Neptunes finaste skattkista samt från Mr. Lee, som i sin tur låter som ett tyngre Neptunes från Chicago. Men framför allt ligger styrkan i Slim Thugs röst, rap-världens bredaste och djupaste basröst med en pondus större än någonsin Chucky Ds.

Det var alltså med största förhoppningar jag tog mig an Boss of all Bosses-läckan. Produktionen är fortfarande av finaste märke, och Slim Thug har fortfarande den goda smaken att låta en ensam producent stå för det mesta: Neptunes – ut, Mr. Lee – in, Till en början var jag lite besviken över det valet, Neptunes sparsmakade beats passade trots allt Slim Thug som handen i handsken. Ändringen blev emellertid till slut knappt märkvärd, då nästan samtliga låtar från Mr. Lees studio följer mallen som kartlades i Already Platinum. Kort sagt; det är fortfarande den sega syntbasen som gäller, fast med brasklappen att det kläms in ett par halvsåsiga soulsamplingar också. Viss spretighet alltså, men inget vidare störande. Dock förstärks spretigheten av att Slim Thug gått i en populär fälla, nämligen den att låta sina polare droppa verser i nästan varenda låt. 11 av 13 låtar är featuring, en siffra att jämföra med debuten där bara 7 av 16 låtar gästades. Det är synd, eftersom Slim Thugs leverans är precis lika bombastisk och len som förut, varför man vill höra mer. Å andra sidan är samtliga gäster från Houston, varför det åtminstone blir enhetligt på ett sätt.

Inledande titelspåret är precis allt en inledning ska vara, det vill säga ett löfte om stordåd. Den ödesmättade, djupa basen i samklang med en patentförklarad, lagom seg syntslinga och Slim Thugs nästan maniska mässande om att han verkligen, på riktigt, är bossen över allt och alla, rullar över till den något lugnare I’m back, som logiskt nog fortsätter med bossförklaringen. Värt att notera är att I’m back på förhandsläckor var i en annan version, en släpig Dre-producerad tråkmåns till låt. Det hedrar jätten från Houston att han istället valde versionen av Mr. Lee. Pondus också i valet av producenter alltså, att utesluta ett Dre-beat värt en halv miljon kräver sin karl.

Albumet fortsätter på det något långsammare spåret, via den ganska jobbiga singeln I run, som märkligt nog är svagast i ledet, fortsätter med att Mannie Fresh tillåts krydda fjärde spåret Show me love med lite bounce – Houston-style – och följs upp av albumets kanske finaste stund, Jonsin-proddade Smile. Det är en förbannad Slim Thug som skryter för sina fiender så där nonchalant, på ett beat som är exakt så hypnotiserande som bara Jonsin kan göra dem. Sen börjar den låånga gästkavalkaden. Paul Wall rappar om bilar på souldoftande Top Drop, UGK om att vara hög på Ridin’ Dirty-flörten Leanin’. Scarface om att vara hård på Hard, Killa Kyleon om bitches på den halvsömniga She like that och Z-Ro om hur man hanterar alla hatare på eminenta Associates. Albumet avslutas med det gigantiska monstret till posselåt och den episka Texashyllningen Welcome 2 Houston, där hart när varenda stort namn fått droppa ett par lines. Intellektuella ämnen hela vägen alltså, fast det är å andra sidan inte vad man letar efter i en Slim Thug-påse. Tung bilåkar-rap behöver inte vara svårare än så här. Den är bara gjord för att få sätena att skaka.

Hursomhelst är det en oerhört jämn skiva som levereras, av 13 låtar kan 10-11 ses som starka, och trots min på förhand modesta skepsis i valet av producenter och gäster, lyckas alltså Slim Thug återigen bevisa den fingertoppskänslan han besitter när det kommer till att välja låtar. Den vanliga kritiken kommer säkerligen att höras, och till viss mån har den rätt; det är inget vidare estetiskt eller ens särskilt smart album. Däremot är det en 13 låtar lång radda av mer eller mindre oklanderlig uppvisning i att ha kul och tjäna pengar. Hade jag sysslat med att dela ut betyg hade det säkert landat på en åtta, snuddande när den där åtråvärda nian. Jag kan redan, nästan utan att tveka, måla upp det här till bästa hip-hopen 2009, och det inte bara för att det är ett väldigt bra album. Det är nästan lika mycket för att 2009 inte förtjänar mycket annat än ett rapp rakt i ansiktet av bossen själv.