Recension: Slim Thug - Boss of all bosses

När jag tittar i backspegeln med ett så där världsvant perspektiv inser jag att 2008 var ett lika klassiskt år för hip-hop som 1996 eller 1992. En urladdning av vulkanisk karaktär, som svar på en bransch och en genre i förändring. Eller för att ta det modernt apokalyptiska förhållningssättet, en sista flexning av musklerna från de stora bolagen. För vad vi fick glädjen av att ladda ner förra året var nya album, alltså glansiga, påkostade, studioinspelade ALBUM, från nästan samtliga stora spelare.

Inom loppet av ett halvår släppte 2000-talets giganter T.I., Lil’ Wayne, Kanye, Ludacris och The Game nya album, precis som de flesta av det gamla gardet, till exempel Ice Cube, Snoop Dogg, Nas och Prodigy. Om vi räknar bort Jay-Z samt tråkiga tonårsfavoriten Eminem var verkligen alla där. Vad händer då 2009? Hittills verkar det inte bli annat än en besvikelse.

Drygt tre månader har än så länge passerat, med resultatet att det mest spännande släppet varit ett av Project Pat. Inget ont om vare sig honom eller hans album, bra som båda alternativen är, men någon vidare stjärnglans strös inte. Visserligen ska man komma ihåg att året fortfarande är ungt, men tecken på att en ny kavalkad väntar under sena halvåret 2009 ser jag inga. De största beten som slängts ut är projekt av redan nämnda Jay-Z och Eminem, två album som redan blivit försenade. Jay-Zs Blueprint 3 skulle ha släppts i februari men står nu utan officiellt datum. Eminems Relapse har förvisso datum i maj, men distribueras av ett bolag som notoriskt flyttar fram sina släpp, varför de som faktiskt fortfarande väntar på ett Eminem-album troligen inte får sin dos av D12-inhopp och ”tokroliga” videos förrän i höst. De två andra stora albumen, Dr Dres Detox och Raekwons OB4CLII, har båda två redan blivit uppskjutna i flera år, varför man inte borde hålla andan i väntan på de vaga upplysningarna att dem ”kommer någon gång i sommar”. Just det ja, 50 Cent också. Oboj, så spännande.

Men nog pessimism, man ska vara glad över vad man har, och vad man har just nu är Slim Thugs uppföljare till magnifika debuten Already Platinum, Boss of all Bosses. Det är en liten juvel av Houstonsk rap, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Just det orättvist bortglömda debutalbumet Already Platinum har för mig vuxit till en modern klassiker från södern sedan det släpptes 2005. Det är måhända inte ett verk som präglas av ett tydligt tema eller av särskilt utmärkande lyrik, Slim Thug pendlar mest mellan att förklara att han är rik och ligger med många brudar, för att då och då krydda med några stänk av att han är jävligt hård också. Men det är ett album vars utsökta produktion är enhetlig och stilren, vilket numera är näst intill ett unikum i kommersiell hip-hop. Produktionen hämtades nästan enbart från Neptunes finaste skattkista samt från Mr. Lee, som i sin tur låter som ett tyngre Neptunes från Chicago. Men framför allt ligger styrkan i Slim Thugs röst, rap-världens bredaste och djupaste basröst med en pondus större än någonsin Chucky Ds.

Det var alltså med största förhoppningar jag tog mig an Boss of all Bosses-läckan. Produktionen är fortfarande av finaste märke, och Slim Thug har fortfarande den goda smaken att låta en ensam producent stå för det mesta: Neptunes – ut, Mr. Lee – in, Till en början var jag lite besviken över det valet, Neptunes sparsmakade beats passade trots allt Slim Thug som handen i handsken. Ändringen blev emellertid till slut knappt märkvärd, då nästan samtliga låtar från Mr. Lees studio följer mallen som kartlades i Already Platinum. Kort sagt; det är fortfarande den sega syntbasen som gäller, fast med brasklappen att det kläms in ett par halvsåsiga soulsamplingar också. Viss spretighet alltså, men inget vidare störande. Dock förstärks spretigheten av att Slim Thug gått i en populär fälla, nämligen den att låta sina polare droppa verser i nästan varenda låt. 11 av 13 låtar är featuring, en siffra att jämföra med debuten där bara 7 av 16 låtar gästades. Det är synd, eftersom Slim Thugs leverans är precis lika bombastisk och len som förut, varför man vill höra mer. Å andra sidan är samtliga gäster från Houston, varför det åtminstone blir enhetligt på ett sätt.

Inledande titelspåret är precis allt en inledning ska vara, det vill säga ett löfte om stordåd. Den ödesmättade, djupa basen i samklang med en patentförklarad, lagom seg syntslinga och Slim Thugs nästan maniska mässande om att han verkligen, på riktigt, är bossen över allt och alla, rullar över till den något lugnare I’m back, som logiskt nog fortsätter med bossförklaringen. Värt att notera är att I’m back på förhandsläckor var i en annan version, en släpig Dre-producerad tråkmåns till låt. Det hedrar jätten från Houston att han istället valde versionen av Mr. Lee. Pondus också i valet av producenter alltså, att utesluta ett Dre-beat värt en halv miljon kräver sin karl.

Albumet fortsätter på det något långsammare spåret, via den ganska jobbiga singeln I run, som märkligt nog är svagast i ledet, fortsätter med att Mannie Fresh tillåts krydda fjärde spåret Show me love med lite bounce – Houston-style – och följs upp av albumets kanske finaste stund, Jonsin-proddade Smile. Det är en förbannad Slim Thug som skryter för sina fiender så där nonchalant, på ett beat som är exakt så hypnotiserande som bara Jonsin kan göra dem. Sen börjar den låånga gästkavalkaden. Paul Wall rappar om bilar på souldoftande Top Drop, UGK om att vara hög på Ridin’ Dirty-flörten Leanin’. Scarface om att vara hård på Hard, Killa Kyleon om bitches på den halvsömniga She like that och Z-Ro om hur man hanterar alla hatare på eminenta Associates. Albumet avslutas med det gigantiska monstret till posselåt och den episka Texashyllningen Welcome 2 Houston, där hart när varenda stort namn fått droppa ett par lines. Intellektuella ämnen hela vägen alltså, fast det är å andra sidan inte vad man letar efter i en Slim Thug-påse. Tung bilåkar-rap behöver inte vara svårare än så här. Den är bara gjord för att få sätena att skaka.

Hursomhelst är det en oerhört jämn skiva som levereras, av 13 låtar kan 10-11 ses som starka, och trots min på förhand modesta skepsis i valet av producenter och gäster, lyckas alltså Slim Thug återigen bevisa den fingertoppskänslan han besitter när det kommer till att välja låtar. Den vanliga kritiken kommer säkerligen att höras, och till viss mån har den rätt; det är inget vidare estetiskt eller ens särskilt smart album. Däremot är det en 13 låtar lång radda av mer eller mindre oklanderlig uppvisning i att ha kul och tjäna pengar. Hade jag sysslat med att dela ut betyg hade det säkert landat på en åtta, snuddande när den där åtråvärda nian. Jag kan redan, nästan utan att tveka, måla upp det här till bästa hip-hopen 2009, och det inte bara för att det är ett väldigt bra album. Det är nästan lika mycket för att 2009 inte förtjänar mycket annat än ett rapp rakt i ansiktet av bossen själv.

Ward styr konsten II

Ills ’n’ thrills är ödsligare än någonsin, nu när mina mest prominenta spelare bestämt sig för att skriva om judar, ägna sig helhjärtat åt Twitter eller helt enkelt lagt av. Å andra sidan kan det lika gärna vara avsaknaden på bra material, fast det har å ena sidan inte stoppat någon förut. Att kvalitetsmätaren ligger på sparlåga är för övrigt ingenting jag skäms över. Det känns bra att veta att jag kan steppa upp skiten en nivå till om jag har tid, ork och lust. Ouppfyllda löften är löften det också, liksom.

Tänkte först hata lite på Fokus artikel, men tappade snabbt lusten. Enkla poäng är till för andra att hämta, åtminstone idag. Så istället för att skriva ner en oinitierad källa tänkte jag själv skriva ytterligare en oinitierad text om konst, ett ämne som jag inte riktigt kan släppa. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Göteborgs konstmuseum en dag då jag inte hade något speciellt för mig. Jag gjorde så av två orsaker:

1) Det var flera år sedan jag var där sist. Det var en gång i åttan, eller möjligtvis sjuan, jag är inte säker. Då rörde det sig om en utställning vigd till skräckfilmer, medelst ett par lama videoprojektioner och fyra lakan blötlagda i röd färg som hängde på väggarna, bara sådär. Annars minns jag inte mycket av utställningen i sig, annat än att mannen som var ansvarig för den erkände att han aldrig vågat se klart The Shining eftersom han ”fick rysningar redan vid öppningsscenen”. Han var 28 år gammal. Ömma konstnärssjälar = helt töntiga.

2) Museum är grejen. En knallar runt i stora hallar och låter ögat vila på uppstoppade djur, skulpturer eller tavlor. Och samtidigt får man intrycket att man faktiskt vidgar sitt sinne. Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså.

Göteborgs konstmuseum är dessutom fantastiskt av en annan orsak, när man står på trapporna som leder till ingången och blickar bakåt är det en syn värdig ett vykort. Om man någon gång får lust att göra film som utspelar sig i Göteborg räcker det med att gå och ställa sig just på den platsen och filma några sekunder därifrån. Det är som Göteborgs svar på Eiffeltornet eller Big Ben, det vill säga en perfekt syn för en försoffad biopublik att inse ”aha, nu är vi i Göteborg, ja”.

Men nog om utsidan, insidan är ju faktiskt vad som räknas, menar många, varför jag kände mig nödgad att gå in också. Det hängde en hel del tavlor på väggarna, kan jag berätta, och jag kände mig så där lagom borgerligt kulturell när jag strosade genom salarna, alla pompöst namngivna efter sina döda bidragsgivare. Någon vidare analys av verken är jag dock inte beredd att ge, en kombination av min okunskap och mitt ointresse. Men jag kan åtminstone delge er att jag verkligen gillade den nordiska konsten, à la Kylberg, och verkligen ogillade Göteborgskoloristerna och det kludd de skapade. När jag lämnade museet var det därför med en ambivalent känsla; som museum sett är det bra, måhända inte lika respektingivande som Paris, Bilbaos eller ens Stockholms representanter, men ändå. Tyvärr är de bästa bidragen från andra än lokala förmågor. Det är alltid så med Göteborg; värdelöst med det vackra, fantastiskt med det fula. Se bidrag nedan:

Back to basics

Jag går uppför Aschebergsgatan med en kasse burköl av något polskt budgetmärke jag köpt för fyra kronor styck av en gammal gymnasiekompis som pendlar mellan Warszawa och Göteborg för något rederibolags räkning. Till följe har jag en man jag aldrig tidigare träffat som envisas med att fråga mig i en nästan gråtfärdig ton om livet är en schlager. Jag vet inte vad jag ska svara, eller om han ens kräver ett svar, så jag är tyst. Jag är på väg till en fest hos Erik, en kille jag läst ett par kurser med. Vart Schlagermannen är på väg vet jag inte, såvida han inte bestämt sig förfölja mig för alltid. Jag undrar om Erik kommer att släppa in Schlagermannen.

Vi står vid ett övergångsställe, jag och Schlagermannen, med byggnaden där Erik bor bara hundra meter bort. Ljuset är rött och vi väntar på att gå över. Jag tittar Schlagermannen i ögonen. Han tittar tillbaka och frågar mig vädjande om livet verkligen är en schlager. Jag är tyst en stund innan jag svarar ”Nej..?”. Han verkar modfälld över mitt svar, men ändå nöjd på något vis, och klappar mig på axeln innan han vänder på klacken och går tillbaka nerför Aschebergsgatan. För en millisekund överväger jag att följa efter honom, men går istället över gatan då ljuset slagit om till grönt, och vidare uppför trappan i byggnaden där Erik bor.

Jag knackar på dörren och Erik öppnar, hälsar mig välkommen och jag tar av mig mina skor och går in, genom hallen, till vardagsrummet där det står, sitter och dansar totalt fjorton människor, varav jag bara känner igen fem stycken. Det finns en ledig plats i soffan där jag sätter mig och tar upp en öl ur min kasse. Jag sitter till höger om Rebecka, Eriks flickvän, som frågar mig med kvitter i rösten om jag någonsin varit i Paris. Jag svarar ja och hon förklarar att hon pluggade konsthistoria där i ett halvår. ”Då kan du franska rätt bra, eller?”, säger jag. Hon svarar med ett utdraget jaa, och sen blir det tyst. Jag reser mig upp och går till köket där jag öppnar en till öl, för att få det att se ut som om jag har en aning om vad jag sysslar med.

I köket sitter Erik vid köksbordet tillsammans med en kille jag aldrig träffat förut. Jag sätter på mig den lediga stolen vid bordskanten som Erik pekar på, som en gest att få mig att slå mig ner. Erik och killen, som jag efter en stund märker kallas för Robban, är mitt i en livlig diskussion om Eriks bil. Jag kan ingenting om bilar så jag håller käften, men sitter ändå kvar, mest för att jag inte har så mycket annat att göra. Killen som heter Robban intygar att Erik verkligen borde lämna in sin bil för rostskyddsbehandling. Erik intygar i sin tur att han verkligen inte har råd, ett svar som Robban skrockar gott åt. ”Man måste ta hand om sin bil”, är allt han svarar.

Ju längre Erik och Robban diskuterar bilar, ju mer inser jag att Erik och Robban inte alls diskuterar, utan att Robban är den som pratar mest hela tiden. Erik sitter tyst i lika långa stunder som jag själv sitter tyst och nickar mest, eller hummar instämmande, och verkar mer intresserad av att pilla bort etiketten från flaskan han håller i än av vad Robban säger. Dessutom verkar ämnet glida från Eriks bil till bilar i allmänhet, ända till Robban på eget bevåg börjar berätta en historia som handlar om hans kompis som åkte bil från Uddevalla till Växjö för att träffa just Robban, som är där på semester. Jag undrar verkligen varför han är på semester i Växjö, men bestämmer för att inte fråga.
”Till saken hör att det var en varm dag”, betonar Robban, ”och det är viktigt att komma ihåg”. Historien fortsätter med att kompisen, som kör någon gammal ”rishög”, stannar på en bensinmack.
”Så han stannar på en bensinmack för att fylla på bensin åt sig själv och köper alltså en Cola”, fortsätter Robban och kluckar gott åt sitt skämt. ”När han kommer ut ur affären där vid bensinstationen så ser han att motorn ryker utav bara helvete, liksom. Och gissa vad han gör?”

Robban tittar på mig med stora ögon, uppenbarligen förväntandes ett svar. Jag är tyst ett ögonblick och flackar med blicken mot Erik som också han tittar på mig, dock inte lika förväntansfull. Jag harklar mig och säger tvekande:
”Han… drack upp Colan?”
”Nej! Han häller ner hela jävla burken i motorn för att kyla av den. Men då skär ju sig hela skiten och min kompis blir sittande där till jag hämtar upp honom två timmar senare!”
Historian verkar vara slut och Robban lutar sig bakåt, uppenbarligen nöjd över underhållningsvärdet i historian, och dricker ur en flaska vodka. Det är ganska så tyst en stund innan Robban bryter tystnaden och frågar mig om jag har körkort. Jag svarar nej. Robban nickar eftertänksamt en stund innan han fortsätter:
”Nej… Det kanske inte är för alla…”
Jag reser mig upp ur stolen och går tillbaka ut till vardagsrummet.

När jag därefter står på vardagsrumsgolvet och dansar med en söt, blond tjej som presenterar sig som Matilda, märker jag att jag är väldigt full. Jag är så full att det känns som en god idé att kyssa Matilda. Tyvärr verkar hon inte vara lika full och tycker inte att det är en lika god idé, utan lutar sig istället bakåt när jag lutar mig framåt. Lyckligtvis är jag så full at jag inte bryr mig nämnvärt, utan fortsätter dansa med henne. Hon är i sin tur tillräckligt full för att inte heller inse eller bry sig om pinsamheten i vad som nyss utspelade sig och dansar också vidare. Vi står så och dansar ett tag, innan jag bestämmer mig för att återigen slå mig ner i soffan, vilket jag också gör, ännu en gång bredvid Rebecca.

Rebecca pratar lyckligtvis om någonting helt annat än Paris och konsthistoria, utan frågar mig istället om jag varit i London där hon pluggade arkitektur ett halvår. Jag svarar ja, och bestämmer mig i samma ögonblick för att inte fråga henne om han kan prata engelska bra. Det känns onödigt, då jag nästan är säker på att hon faktiskt kan prata engelska bra. Rebecca förklarar skillnaden mellan London och Paris grundligt, av orsaker jag inte kan förstå. Dessutom börjar jag bli lite lätt illamående av min polska öl, av vilka jag nyss avslutat min tionde och sista. Mitt huvud snurrar lite, halsen känns ganska tjock och jag har svårt att fokusera blicken på något en längre stund. Därför tycker jag också att det är en smula behagligt att Rebecca pratar vidare utan att ta minsta notis om vad jag tycker och tänker. Det passar mig som handen i handsken, för jag har ingen lust att göra någonting alls förutom att sitta ner, ta det lugnt och stirra tomt ut i luften. En situation som också verkar falla Rebecca i smaken.

Rebecca maler på om olikheterna i stadsbilden samtidigt som jag, till min förvåning, ser Matilda omfamna Robban på vardagsrumsgolvet mitt framför mina ögon. De står väldigt nära varandra och ser ut att viska förtroligt i varandras öron. Robbans läppar rör sig och Matilda ser ut att lyssna med största koncentration på vad han viskar. När Robban är färdig skrattar hon till, med ett högt, kort och oerhört roat fnitter samtidigt som Robban ler brett. Efter det går det fort. Medan Rebecca är mitt i en harang om varför Paris nattliv är överlägset Londons dito, plockar Matilda upp sin handväska från en byrå, vinkar hej då till någon tjej och går till hallen där hon sätter på sig skorna, öppnar dörren och går ut. Robban håller henne i handen under hela proceduren och följer efter henne som en lojal och kärleksfull hund. De är ute ur lägenheten innan Rebecca hunnit poängtera att Londons nattklubbar ofta är större men samtidigt smutsigare än dem samma i Paris. Jag nickar förstrött tillbaka och förbannar mig själv för att jag inte tog med mer öl.

Det är nästan morgon och Rebecca har avslutat sin utläggning om Paris mot London, men inte alls för så länge sedan som hon borde. Hon sitter fortfarande bredvid mig, nu med Erik på sin andra sida. Vi är fyra stycken kvar i lägenheten, utöver mig själv, som fortfarande sitter orörlig i soffan, ännu lite illamående. Kvar finns också Rebecca och Erik, som kramar om varandra i samma soffa, samt en kille som sover vid elementet under fönstret och en tjej som sitter i fåtöljen. Hon har spillt rödvin på sin ljusblåa klänning men verkar ha accepterat det och sover djupt. Det är dags att gå hem, tänker jag, och reser mig. Ingen tycks protestera nämnvärt när jag kliver i mina skor, tar på mig min jacka och öppnar dörren till lägenheten.

På Aschebergsgatan är det lugnt och tyst och iskallt när jag går nerför den, mot spårvagnen. Jag är fortfarande full, märker jag, för det känns helt plötsligt väldigt olustigt att gå nerför en brant. Nästan overkligt, och jag tvingas blinka hårt och länge för att verkligen inse det faktum att vägen lutar. Jag kommer fram till hållplatsen och sätter mig ner på en bänk med värkande muskler och tungt huvud, praktiskt taget utmattad av strapatsen. Spårvagnen kommer och jag hoppar på den. Vagnen är näst intill helt tom, så när som på en ensam kille som sitter längst fram. Jag sitter längst bak. När vi åker förbi Valand ser jag en handikappad man i rullstol på hållplatsen över gatan. I hans förlamade knä sitter en kvinna som smeker honom varsamt över kinden samtidigt som hon kysser honom. Han verkar lycklig. Livet är kanske en schlager ändå, tänker jag, men bara ibland.

That stoopid shit

Det har cirkulerat ett diagram på internet ett par dagar nu, och det känns nästan som om nyheten sluppit de flesta förbi, eller åtminstone som om de flesta ignorerat nyhetsvärdet i det. Jag får väl därför, så att säga, ta saken i egna händer och skriva om det själv. Nåväl, tillbaka till diagrammet, som för övrigt är skapat av någon amerikansk universitetsstudent med väldigt mycket fritid. Killen i fråga har luskat fram en hel massa personers resultat på de amerikanska standardiserade proven SATs och samordnat dem med respektive personers favoritmusik, för att på så sätt ”bevisa” vilken musik man blir ”smart av”. Eller åtminstone vilken musik ”smarta” personer lyssnar på. Resultatet är en fjäder i hatten för alla Annah Björk-skallar därute.

Längst ut till vänster i diagrammet, det vill säga artisten som de med sämst provresultat lyssnar på, är Lil’ Wayne. De bara något mer framstående eleverna lyssnar på T.I., de något smartare lyssnar på Jay-Z och ytterligare lite längre fram hittar man Nas. Men då ska tilläggas att vi fortfarande är långt till vänster i diagrammet. Idioter lyssnar på hip-hop, verkar vara pudelns kärna. Det hela blir ännu mer förvirrat när postgrunge (Lifehouse! Third Eye Blind!), arenarock (AC/DC! Oasis!) och John Legend ligger väldigt mycket längre åt höger, påpekandes att det minsann är intellektuellt berikande musik. Vill du häpna mer över den synes osammanhängande villervallan av oresonligt skitsnack finns hela diagrammet här.

Men för oss som tycker att Waynes fantastiska ordflöde egentligen borde attrahera de mest vetgiriga av sinnen får väl nöja oss med det faktum att Weezy kommer att hamna långt längre åt höger när Rebirth släpps. Detta eftersom distade gitarrer och allmänt collegerocktjafs uppenbarligen behagar de skarpare hjärnorna mer. Upprättelse till slut, alltså.

Så vad ligger längst åt höger? Det vill säga, vad lyssnar de smarta kidsen på? Gamle goda Ludwig van, naturligtvis! Beethoven är förvisso en bra kompositör, med låtar så självhäftande att man kan nynna på dem redan efter enbart en genomlyssning, men frågan är vilken dessa människor är, de som hävdar att detta är favoritmusiken? Jag vill tro att dem är precis likadana som killarna på min gymnasietid; veka samhällsstudenter med glasögon, stickade slipovers och ett lätt anslag Asperger. Säga vad man vill om människor som Camilla Lundberg, med någon vidare utstrålning har dem inte.

Till sist kan jag bara tillägga att Kent är vad idioter i Sverige lyssnar på. Daniel Westling, 0,1 på Högskoleprovet, är ett slående exempel på det.