Svenska klassiker (?)

Kvalitet är ett flyktigt begrepp i dessa tider av schlagerspektakel, Let’s Dance och ständiga uppdateringar på denna blogg. Och Slutet verkar ännu icke vara nått, ty när jag möttes av tv-reklamen idag annonserade internetbutiken CDON sin kampanj för, i deras tycke, ”svenska klassiker”. 99 spänn var vad jag skulle hosta upp för att ta del av vårt stolta kulturarv. Vind för våg kastade jag mig över utbudet, i något dunkelt hopp om att jag äntligen skulle berika min magra filmsamling med nya alster, billigt och bra. Mitt hopp slogs dock snabbt i spillror när jag synade bluffen. Beteckningen ”svenska klassiker” var inget annat än en parafras för ”bortslumpande av daterade filmer vi ändå aldrig kommer att få sålt”. Vad kan en annat tycka, när exempelvis ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” eller ”Rosa: The Movie”, representerar sortimentet? Vidare kan man finna Björn Skifs eminenta rollprestation som kemiläraren Conny i 1980-talsrullen ”Strul” och ”1939”, filmen som kickstartade begåvade aktrisen Helena Bergströms karriär, i smultrongömmet. Ja, som ni förstår finnes det inget slut på tokroligheterna och om ni av någon händelse får ett oförklarligt sug att ytterligare spana in vad som bjuds, kan ni kika här. Att butiker har extremt dålig smak alternativt ljuger mig rätt upp i ansiktet alternativt hånar mitt intellekt är förvisso ingen nyhet och inget jag vanligtvis beklagar mig över. Men inte ens min tynande värdighet tål tasksparkar likt detta. Förtjänar jag som en tänkande individ att luras till att tro Helena Bergström agerar i fem av de största svenska klassikerna genom tiderna? Eller för den delen att Janne ”Loffe” Carlsson gör det i fyra?

Men en kan egentligen inte ömka sig över att ”Sällskapresan” blir framröstad till världens bästa film någonsin av svenska folket. Att folk och fä finner Jon Skolmens rollfigur och hans putsroliga fetisch för knasiga teknikaliteter eller det upprepade skämtet att någon plumsar i vattnet i ”Göta Kanal” hemtamt trevligt och roligt är varken överraskande eller oroande. Det är mysig igenkänningshumor med enkla poänger helt utan tillstymmelse till att vara mer än så. Däremot kan en fråga sig huruvida någon faktiskt vill se om dessa filmer i hemmets lugna vrå. Huruvida lördagskvällen hos familjen Svensson utspelar sig följande:
”Pappa, pappa! Jag vill se Sällskapsresan igen!”
”Men sonen min, vi har ju redan sett den fem gånger tillsammans.”
”Ja, men det är så roligt när han åker rullstol genom flygplansröntgen och hans kompis säger invalido!”
”Haha, det är en riktig klassiker! Nåja, jag poppar popcornen. Om vi har tid kan vi se om Repmånad efteråt.”
”JAAA! Mamma, vi ska se Sällskapsresan!”

Tveksamt svarar jag, för vem vill i sitt rätta tillstånd se om skiten? Nog för att det kan vallfärdas till biograferna för Lasse Åströms senaste resa eller uppföljaren till ”Göta Kanal”, men en går ju enkom dit för att slippa vardagens bekymmer. Tömma hjärnan på ont och ersätta det med en behaglig tomhet av att inte behöva fundera ett slag. Det är till för att fungera som en sorts engångsvara. När filmerna därför når din dvd-hylla och man faktiskt SER på dem upprepade gånger, då handlar det inte längre om någon diffus verklighetsflykt. Då handlar det om efterblivenhet.

Men likt att allt guld inte glimmar, stinker all skit? Äro det helt bortom allt hopp att finna vad man vill ha och förtjänar, det vill säga grädden på moset, bland utbudet i denna kampanj? Jag hade aldrig förnekat er ett nej på den frågan om jag kunnat, mina vänner, men dessvärre är jag så illa tvungen. Om all skit stinker, gör dessa filmer det definitivt och jag skulle aldrig i helvete få för mig att kasta bort min värdefulla tid på någon utav dem. Men för er som ännu inte kompletterat er samling filmer av Colin Nutley, är detta ett gyldene tillfälle av paradisisk tur och lycka, likt vad, säg, bokandet av Paul Wall till Hultsfred är för svältfödda svenne-wiggers som David Djuphammar, Simon Mårtelius eller Martin Janzon.