Skivåret 2007

Album är inget den moderna människan lyssnar på idag, varför det tagit mig ända till nu för att idas lyssna igenom förra årets skörd. Album, de är istället till för Sonic-skribenter och människor som läser Sonic, det vill säga människor som kan gotta sig en hel helg framför sina plastfodral innehållandes lika plastiga skivor. Men eftersom musikbranschen envisas med att fortsätta vandra cd-skivans fördömda väg existerar fortfarande summeringar som denna. Jag skulle förvisso kunna sitta här och skriva om mp3-filer som en annan Shaktar-skribent, men i vad ligger tjusningen med det? Då får jag inte chansen att racka ner på albumets varande och det ämnet kan aldrig bli uttömt.

LCD Soundsystem – Sound Of Silver
Den Vite Mannens dansmusik har skänkt oss mången skratt genom åren; Modern Talking, E-Type och Cascada för att nämna några som, tyvärr, fastnat i min hjärnbark. Mycket bättre står det inte till idag, när var och varannan fransman eller tysk som kan klinka ner tre toner på en synth, okontrollerat får släppa sina alster på små, oberoende bolag som människor, vars startsida är Discobelle, håller nära sina små, obetydliga hjärtan. Men likt Haleys komet träder en av de vita männen, sådär med fem års mellanrum, in på dansscenen och gör den lite, lite bättre. Exempelvis gjorde Daft Punk så för tio år sedan, James Murphy gjorde så för fem år sedan, Hot Chip gjorde så förra året och här försöker alltså James Murphy igen. Det är inte längre lika fantastiskt, det är knappt ens längre dansorienterat, men visst är det fortfarande bra. Så tack, herr Murphy, för att jag och alla andra vita män därute ibland kan känna sig lite stolt för vårt musikaliska arv gällande dansmusiken, långt bort från allt vad afterski-techno och italodisco heter.

Chamillionaire – Ultimate Victory
Han svär inte på skivan, vilket gör den mer än lovligt gay. Jag vill ha min hiphop tung och snuskig, antingen berättandes om fofives ’n’ drugtrades eller booty ’n’ bitches. Chamillionaire rappar istället om politik och mediekritik. Revolutionerande, upprörande och tänkvärt? Nej. Årets mest överskattade album? Ja.

UGK – Underground Kingz
Och här kommer då grejen jag beskrev förut; snusk och slisk i ljuvlig kombination. Den amerikanska södern har jämt och ständigt gått i bräschen för denna sorts hiphop och jag är inte sen att tacka och ta emot. Trots att jag är en produkt av idag, i och med att min koncentrationsförmåga har försämrats avsevärt av reklampauser och ringsignalssinglar, är UGK:s album ett av få album från året som var bra rakt igenom.

M.I.A. – Kala
När människor talar om kompott, talar de om en sörja beståendes av mosade, ålderstigna frukter pensionärer äter till efterrätt på servicehem. Det eller M.I.A. För kompott är precis vad hon gör; en sörja mosad, ålderstigen musik, klippt och klistrad samman. Det är låtar som innehåller tusen trummor dit och sydostasiatiska körer hit, och alla recensenter hyllar det som kreativt uttrycksfullt. Men uttrycksfullt är bara förnamnet, kakofoni är vad det låter som i mina öron, och jag blir mer och mer trött på henne ju fler av dessa uttryck hon klämmer in sina albumspår. För tio år sedan hade det här klassats som världsmusik, lyssnats på av kanske 25-30 personer, för att sedan glömmas bort bland all bulgarisk bossanova och centralamerikansk safarirock dessa hyllor rymmer. Nu är det istället krämernas kräm och på allas läppar, men det krävs mer än en omskrivning och hype för att lura mig, massivt begåvad som jag är. Dock, på tal om crème de la crème, var singeln Paper Planes riktigt bra, och till alla er som la ert surt fördärvade sparkapital på hela skivan, en singel gör inget bra album, vilket ni borde ha lärt er för flera år sedan. Att M.I.A. sen hellre än helst skulle få sitta gränsle över mig, med sin pepparkaksbruna hud och flickaktigt kåta blick, är ett annat sidospår.

TTA – A New Chance
Det pretentiösa dravlet om kompromisslöshet, hemsidan som förvandlar ickehändelser till händelser med allehanda svammel, det konceptuella bruset som var andra albumet; allt detta är orsaker som borde få mig att avsky TTA. Men jag kan inte förmå mig att göra det. Ty även om ni bägge ser ut som androgyna småpojkar, även om ni gnäller er igenom varenda rad, även om ni är bästa polare med riksböget Carl Reinholdtsson Belfrage, gör ni musik som likt förbannat gör mig sprallig som en tonårsflicka. Och det kan knappt allsköns tonårsflicka göra. Men den dag ni inte längre kan leverera vad jag vill ha, då kommer jag att stampa ner er i smutsen och glömma bort allt vad ni heter. Är inte det en morot, så säg.

Burial – Untrue
Minimalt är ordet som får varenda Clitspit-nörd att gå ner i spagat. Jag är förvisso inte sen att medge att house eller techno gör sig bättre sådan än som européer gjorde den på 90-talet, men att gå ner i spagat, det vägrar jag. Nu klassas förvisso inte Burial som house eller techno, utan som dubstep, vad fan nu det är, men jag har svårt att se charmen i samplat skrammel, oregelbundna trumkombinationer och svävande röster, så där i fjärran. Är detta musik 2007? Är detta vad man ska lyssna på för att vara with it? I så fall vill jag inget hellre än att tappa min edge.

Feist – The Reminder
Maxim Lindqvist skrev att Feist gör flickvänsmusik och om det hade han mer rätt än någonsin innan. För Feist är en kvinnas soundtrack, vackert och sprött och akustiskt och intetsägande. Om detta finnes inte mycket att säga, kvinnor behöver sin musik precis som män behöver sin. Men varför i helvete ska vi nöja oss med Eddie Meduza, Nationalteatern och Pluton Svea? Orättvis äro musikbranschen. Jag undviker Feist och hennes likar som en diabetiker undviker socker, det vill säga av överlevnadsdrift, ty om skivbolagen får sin vilja igenom kommer musiken för män och kvinnor cementeras, vilket i sin tur leder till att din kvinna kommer spela akustiskt finstämd musik dygnet runt emedan du suktar efter pubertal rock med Chalmeristiskt lustiga, sexuellt anspelande, texter. Och så kan en inte ha det! Men för att återigen knyta an till Maxim, den fungerar utmärkt i bakgrunden när man sitter i ett av hundra stearinljus upplyst badrum, inklämd bakom en åtråvärd kvinna i ett skumklätt badkar, viskandes ömma fraser i hennes öra. Tro mig, jag har provat.

Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Kortedala är en stadsdel i Göteborg, anskrämlig med sina miljonsprogramshus. Jens Lekman är förvisso inte särdeles anskrämlig, men han är tråkig och, vågar jag påstå, förutsägbar. De putslustiga texterna och de finurliga samplingarna är inte för mig längre speciellt upphetsande. Det är ett hantverk man kan spela någon gång så där i bakgrunden, men knappast mer. Min morsa önskade sig den här i julklapp förra året. Hon är typ 50 bast och det förklarar väl åtminstone en smula hur kul Jens Lekman är egentligen.

Wu-Tang Clan – 8 Diagrams
Slå på stora trumman, klanen är tillbaka! När spåren läckte, ett efter ett, förra hösten blev en dock inte lika salig. Dåligt var det inte, men inte i närheten av den klass till exempel Ghostface visade på Fishcale eller Raekwon på sitt Vatican mixtape eller ens Inspectah Deck, denna ack så förbisedda klanmedlem, och hans The Resident Patient. En besvikelse är kanske att ta i, men inte heller den återkomst jag förväntat mig, och varför ska jag nöja mig med det? Jag låter med andra ord mina Wu Wear-paltor hänga i garderoben tills ni visar er oersättliga på nytt.

Kent – Tillbaka Till Samtiden
Sveriges största rockband bemödade sig att släpa sig till studion för att spela in ett nytt album och i varje tidning fick man utstå den orgasm det ger den svenska musikjournalismens rockfarbröder. Det var översvallande hyllningar om musik och lyrik och fem plus och hela den grejen överallt. Själv förstod jag inte storheten alla hävdade i singeln ”Ingenting” där refrängen som bekant går: ”ingenting, sen kom ingenting, först kom ingenting, sen kom ingenting”. Joakim Berg är i sanning ett konstnärsgeni. Resten av albumet då? Det hade jag inte ens lyssnat på för betalning. Så ball och hipp och happening är jag.

Sugababes – Change
När så en trodde att musikåret för flicketygen var ett fördömt sådant, då varken Beyonce eller Robyn hasade in sig i studion och Rihannas samt Alicia Keys fullängdare var besvikelser modell gigantiska, släpper världens bästa popgrupp, Sugababes, ytterligare en fullängdare. Ni må sitta där, bakom era skärmar, dubbelvikta av skratt menandes att jag har fel, spelandes er Iron Maiden på högsta volm samtidigt som ni med glädje minns den där Korn-spelningen i Scandinavium härom månaden. Om så är fallet tycker jag synd om er, för ingen artist eller grupp har under 2000-talet släppt så konsekvent bra singlar som Sugababes. Jag blir således dessutom lite glad över ert beslut att förringa dem som värdelösa, ty när jag äntrar nästa konsert de bjuder på hemmavid kommer jag, som enda man, utgöra publiken tillsammans med tusentals skrikande kvinnor. Vem är förloraren då?

Boys Noize – Oi Oi Oi
När gemene man och musikrecensent kastade lovord åt till synes varenda snubbe på Kitsuné, Ed Banger eller Kompakt 2007 förbisågs allt som oftast de bästa i den grenen. Boys Noize spöar skiten ur Justice, Digitalism, Simian Mobile Disco, SebastiAn, The Field och allt vad de heter. Lite långsammare, lite mörkare, lite hotfullare, mycket bättre.

Hollywood Holt – Holt Goes To Hollywood!
Holt Goes To Hollywood är förvisso ett mixtape och inget album i egentlig mening, men ska det därmed utelämnas helt på grund av det? Svaret är nej, mina vänner, eftersom det förtjänar all uppmärksamhet det kan få. Chicago vart uppenbarligen mest spännande 2007: Hollywood Holt! Mano! Shala! Cool Kids! Och så klart Kanye och Lupe då. Allesammans skapade de ljuvt skval och allesammans bar sina ryggsäckar med stolthet, trots att alla söder om New York med glädje boxat in deras glasögon till linser. Nåväl, Hollywood Holts första mixtape hittar ni här och det är jävligt bra.

Radiohead – In Rainbows
”Hej, det är Jonny.”
”Ja, tjena, det var Thom Yorke här. Ska vi inte ta och släppa ett nytt album i år? Ett sånt med gitarrer och grejor som vore det 1993 igen?”
Vilket de gjorde via sin hemsida. Håkan Steen jublade och resten är, som vi säger, historia.

Som synes var skivåret 2007 det sämsta på länge, trots din lokala skivrecensents desperata mässande om hur fantastiskt det var. Musikåret däremot, det var helt okej, men det är en annan historia.