Relationsbloggen

Vardagssjok är vad allehanda bloggar består utav och det är på grund av dessa ändlösa haranger om ens privatliv som en blir en populär skribent. Jag ser en iögonfallande trend bland de bloggare jag nämner med respekt och det är att dessa verkar ha blivit en smula uppgivna av denna situation. De tänker inte böja sig för allmänhetens behag och bli en annan blondinbella, men samtidigt har de insett att de förmodligen inte kommer att sluta som annat än cyniska dagsländor, evigt dömda till ett valsande utanför medias finrum med enbart en bok eller två utgivna på Vulkan som bevis för deras briljans. Jag är än så länge miltals ifrån den uppmärksamhet och affektion dessa har rönt, vilket i sin tur naturligtvis stinger än mer. Men kanske kan även jag, ett steg i taget, nå ut till en bredare massa. Mitt bidrag blir detta, fyra korta inlägg om relationer, där jag såväl beklagar som förtjusas över mitt flicketyg. Nästa gång får en skriva lite om mode eller smälla upp några fotografier. Det är ju, som bekant, grejen.
…

Vi ligger framför hennes eldstad, insvepta i ett fårskinn, heta av såväl brasan som det nyss avslutade sexet. Hennes huvud vilar på min högra axel samtidigt som hon varsamt smeker mig över min nakna bringa. Min högra arm är kring hennes nacke samtidigt som jag belåtet för min hand mot hennes tunga bröst. Hennes ansiktsuttryck pendlar mellan förtjusning och tillfredsställelse och hon tittar mig i tid och otid djupt in i ögonen. Ingen vill yttra orden ”du var fantastisk” trots att vi bägge uppenbarligen delar den åsikten om varandra. Istället ligger vi där, i någon form av överenskommen tystnad, stilla fingrandes på varandra, stilla blickandes på varandra, stilla beundrades varandra. En kvart går, de enda ljuden närvarande är våra andetag, ibland lite djupare än brukligt. Hennes händer smeker lite intensivare, lite mer svepande, ner mot ljumskarna på ett liksom retsamt sätt innan de förflyttar sig uppåt mot brösttrakterna igen. Hennes något kisande blickar och lätt höjda ögonbryn skvallrar om att hon inte bara är redo, utan kräver en omgång till. Jag är förvisso inte helt främmande inför idén, min libido går fortfarande högvarv och jag vill tränga in i henne igen, men jag håller undan. Istället låter jag tankarna glida iväg mot asexuella sfärer, såsom hur min senaste arbetsvecka varit eller hur det kommer att gå i helgens engelska ligafotboll. Denna akt, sex på hennes soffa, inser jag kommer att leda till större evenemang. Hon inser det också. Därför tvingar jag mig själv att inte erigera. Det handlar om djupaste fokus från min sida för att på så vis kunna få kontroll över situationen, ett övertag på flickan bredvid mig. Jag pussar henne lätt på pannan och reser mig. När jag gör så, får jag en tvetydig blick från Sara, som hon heter. Den verkar betyda ”Vad sysslar du med? Kom tillbaka”. Men jag visar inte för ett ögonblick poängen med min maktövertagande manöver, utan försöker se på henne med den mest behjärtansvärda blick jag kan åstadkomma, en som säger ”Jag måste gå men kommer tillbaka snart, var du så säker”. Som svar ler hon sitt bredaste leende och sträcker på sig där under skinnfållen. Hennes bröst guppar för ett ögonblick upp innan det gömmer sig igen. En kvick rysning eller impuls sköljer över mig och den beordrar mig att gå tillbaka på studs, men jag skakar lika kvickt av mig den. Sen går jag in på toaletten och runkar. Rond ett till mig.

…

Vi sitter vid frukostbordet som jag har dukat upp åt oss bägge. Det är spartanskt inrett, en korg med några brödskivor, ett paket müsli, lite fil, det är allt. När Sara sätter sig mittemot mig har jag redan börjat skopa i mig flingor och sitter djupt försjunken i morgontidningen. Jag tittar upp och möter hennes blick och vi växlar ett snabbt leende oss emellan innan jag återupptar den artikel jag var i färd att läsa, ironiskt nog ett reportage om bloggar. Just när jag kommer till stycket där journalisten försöker konkretisera vad som får mig och alla andra att sysselsätta sig med bloggandet ställer hon frågan:
”Älskar du mig?”

Det är en fråga lika lömsk som uttänkt. Tidigare har vi knappt snuddat vid ämnet och definitivt inte yttrat orden. Sara har på så vis ställt mig i en synnerligen prekär situation och mitt svar kan få väldigt annorlunda effekter:
1. Jag svarar ja. Detta kan leda till att a) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande och säger något i stil med ”jag också”, b) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande men säger ingenting eller c) hon skrattar mig rätt i ansiktet och säger något i stil med ”lilla gubben, du är för dum för att älskas” varpå hon sliter ur mitt hjärta ur kroppen och kastar mig huvudstupa ur lägenheten.
2. Jag svarar nej. Detta kan leda till att a) hon gråtandes förklarar mig känslokall eller b) hon säger något i stil med ”skönt, inte jag heller”, varpå hon menar att förhållanden bör betraktas som lättgods och något en utvecklar bekvämt under en längre period.

När frågan yttras nollställs mitt inre för ett ögonblick. Först efter en stund kan jag ana att hon vill få mig att berätta att jag älskar henne. Men enbart för att hon vill höra det, betyder det per definition att hon älskar mig? Och även om hon faktiskt älskar mig, betyder det faktum att jag var den förste av oss bägge som förkunnade förälskelsen att hon oavsett vilket får en hållhake på mig. Till syvende och sist kan jag inte heller låta tiden mellan hennes fråga och mitt svar vara för lång, ty även tvekan kan få henne att vackla och försätta mig i dålig dager, men inte heller svara alltför snabbt, ty det gör hennes övertag än större.

Jag harklar mig och för blicken uppåt, från tidningen mot henne. Hon tittar uppfodrande mot mig och jag svarar ”Ja, det gör jag…” Hon ser nöjd ut. Samtidigt låter jag min blick vila mot henne, förhoppningsvis döljande det faktum att jag väntar samma svar från henne. Bara en sekund passerar, som för mig känns som en evighet, innan hon replikerar; ”Jag älskar dig också”. Därefter vänder hon lugnt och sansat blicken mot hennes smörgås som hon börjar smöra. Jag vänder tyst blicken mot min tidning igen, men kan inte koncentrera mig på orden. Istället analyserar jag händelseförloppet om och om igen, lika mycket förbannandes som hyllandes Saras fråga. Rond två till dig, älskling, hade vart ord väl passande för scenen.

…

Det är en vanlig onsdagseftermiddag. Jag sitter på bussen hem, uttröttad och en smula desillusionerad över min arbetsdag. Uttröttad eftersom dagen har varit en lång och slitsam sådan, desillusionerad eftersom mitt slit knappt uppmärksammats av mina hjärtlösa chefer. Jag vill således bara glida ner i ett till bredden fullt badkar och förbittra mig över världens oförstånd och min ensamma strid mot det. Så går mina tankar, när jag plötsligt inser att jag inte längre står ensam. Jag behöver inte längre vara den enslige soldaten med gråten i halsen, Sara finns där vid min sida. Jag behöver inte längre dryfta världens tillkortakommanden i tomma luften, Saras öron äro mina. Jag behöver inte längre krypa ner i den kalla och ogästvänliga sänghalmen med handen under täcket, Sara finns där, redo att ta hand om mig och bota såväl mina bryderier som min lust. Denna uppräkning känns befriande på något sätt, när jag stiger av bussen. Jag mår lite bättre, min trötthet och desillusion försvinner för ögonblicket och det känns varmt inombords att veta att hon trots allt finns där, som en stöttepelare att vila sig på.

När jag kommer in i lägenheten ser jag henne trippa runt i köket. Jag går raka vägen in, slänger mina armar omkring hennes midja och ger henne lätt puss på halsen. Hon ler och kråmar sig i mina armar, tills hon vänder sig om och märker att jag inte tagit av mig mina skor. Det tar hus i helvete för här har ju hon städat efter jobbet och så klampar jag rätt in och den tillfredställelse jag känt bara för ett ögonblick sedan blåser bort likt löv av en höstpust. Fan kvinna, du tar kål på mig.

…

Det är fortfarande onsdag, samma afton som ovan nämnda. Vi har ätit kvällsmål i tystnad, då mitt övertramp med mina ytterskor blossade upp i ett gräl modell större. Jag sitter kvar i köket och läser en bok, hon har gått ut i vardagsrummet och sitter där i soffan med tv:n påslagen. Hon vandrade demonstrativt dit direkt när hon ätit klart, lämnandes disken till mig och vi har inte sagt ett ord till varandra på en halvtimmas tid. Jag är fortfarande lite upprörd över hur hon, i mina ögon helt plötsligt, kastade sig över mig, likt en lejonhona på jakt efter sitt byte. Men jag tänker då rakt inte ta första steget till henne, bara för att mötas av en isande, likgiltig tystnad. Jag tänker sitta kvar och låta henne komma till mig. Är det inte så det fungerar, undrar jag. Den som kastar första stenen bör vara första man att ångra sig, för att modifiera ett uttryck. Men så vandrar mina tankar vidare. Kanske har även hon haft en dålig dag? Hon kanske också har spenderat dagen med människor som inte riktigt förstår eller hyser någon respekt mot henne. När hon sen kommit hem från denna oas av oduglighet, kom hon till en plats som var smutsig och gästvänlig. En plats hon var tvungen att städa för att kunna leva anständigt där och en plats där hon var tvungen att laga mat till hennes ohängde pojkvän, som i sin tur bara förväntar sig att lägenheten han kommer hem till är rent och städat och dignandes med föda. En pojkvän som bara klampar in i nämnda lägenhet, utan att ge komplimanger till hur fint hon faktiskt gjort, eller hur skönt det är att hon lagar mat. Fan, det kanske till och med är så att jag har varit okänslig inför henne, behandlat henne lite som en städerska och kokerska och inte som den kvinna jag uppenbarligen kan kalla mitt hjärtas förlovade. Jag reser mig upp ur stolen och går ut ur köket och in till vardagsrummet. Jag sätter mig bredvid henne i soffan och lägger min arm kring henne, varpå hon svarar med att lätt luta sitt huvud mot min axel. Sen sitter vi där samtidigt som det rullar någon repris av Gossip Girl på tv:n. Jag säger ingenting, hon säger ingenting och för ett ögonblick tror jag att jag på riktigt är en vuxen människa i en vuxen relation med en vuxen kvinna. Det handlar inte ens om att vinna eller förlora ronder längre och jag bryr mig inte det minsta om att hon nu har ett övertag på min person, när jag var den som ursäktade sig först. Men jag ruskar snabbt av mig den ingivelsen. Relationer, oavsett hur vuxna de än är, handlar om just övertag, något jag snabbt blir varse om två dagar senare när hon vädjar att jag ska hjälpa hennes bästa väninna att flytta. Med incidenten i köket färsk i minnet, vilken får mig att känna mig i skuld till henne, kan en inte annat än sucka och nicka jakande, varpå hon kysser mig på mun och förklarar mig som ”bästa pojkvännen någonsin”. Kampen går vidare.

…

Svenska städer: Skåne

Att Skåne inte är en stad i ordets egentliga bemärkelse behöver ingen säga till mig, för lärd och klok, det har jag varit sen barnsben. Men Skåne är, åtminstone för alla oss som inte är därifrån, en helhet istället för en uppdelning regionala områden. Låt mig förklara; om någon härstammar från Göteborg är denne göteborgare, i Stockholm finns det stockholmare och linköpingsbor heter de som bor i Linköping. Men jag kan med handen på hjärtat hävda att jag aldrig någonsin hört någon beskrivas som helsingborgare eller malmöit. En från Skåne är skåning, oavsett om en kommer från Helsingborg eller Malmö. Varför är det så, frågar jag mig. Är svaret måhända för att de skånska städerna är så intetsägande i sig själva, hopknycklade där nere i den djupa södern. Malmö? Ni kan dra åt helvete med ert Rosengård och jävla snurrande torn. Båstad? En tennisturnering gör ingen stad. Lund? Ett hopkok av tillresta studenter från Sveriges hörn. I Kristianstad har det inte hänt någonting av värde på 450 år och Ystads främsta export är taffliga deckarromaner om Kurt Wallander. Helsingborg? Tja, vem fan vet någonting om den staden, egentligen? Kontentan: Skånes städer är identitetslösa och tråkiga sådana.

Men jag tillhör inte den pöbeln bondlurkar som vid varje tillfälle gladeligen utropar ”Förena Skåne med Danmark”, för ni är mina landsmän, oavsett om jag inte bryr mig ett jota om era så kallade städer. Faktum är att Skåne tilltalar mig på flera punkter. Österlens vida slätter med sin bördiga mark som skänker oss mat och blomster och dess närhet till vattnet är nationalskatter som får mig, i sann Lundellsk anda, att, så att säga, gå i gång. Mången är de som klagar på dialekten, men inte heller dem tillhör jag, ty skånska medelst flickostrupe får mitt hjärta att smälta. Det djupa skorrandet behagar mina primitiva instinkter och försätter min kropp i gungning. Effekten utav det är svår att förklara, men kort sagt; det slår an mina strängar. Dessa två tillgångar i kombination lade för övrigt grunden till mitt tidigaste sexuella minne.

När jag var tolv år spenderade jag en vecka i Skånes östra dalar, även kallat Österlen. Mina morföräldrar ägde en sommarstuga i området och i unga år blev jag skickad dit någon gång i mitten av juli av mina föräldrar medan de ägnade sig åt golfande i det närliggande området. När jag var yngre var dessa sommardagar på Österlen fantastiska sådana. Med ett barns entusiasm tyckte jag att äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna mina morföräldrar sysselsatte mig med var en hel påse kul. Vid just denna sommar var dock så inte fallet, ty min ålder gjorde att jag hellre hade velat stanna hemma och springa runt på Bohusläns klippor med mina kompisar. Det var således med sorg i hjärtat jag lämnades hos min mormor och morfar, men denna sommar skulle bli min sista där, var det bestämt. Äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna var inte längre något som intresserade mig och så här i efterhand kan jag känna viss ömkan för mina morföräldrar då. De stred en kamp mot mitt ungdomliga ointresse med idel nya idéer om vad vi skulle göra, varpå jag svarade med nonchalanta axelryckningar åt det mesta. Efter ett par dagar av sådant beteende från min sida verkade min mormor ge upp. Hon gav mig lite pengar och skickade mig ensam till ett lantligt tivoli där jag fick underhålla mig själv, bäst jag ville.

Väl på tivolit, som i brist på annat adjektiv kan refereras till som rustikt, gjorde jag som jag blev tillsagd; det vill säga underhålla mig själv. Eller rättare sagt försökte underhålla mig själv, för ett tivoli på landsbygden är, likt allt annat där, extremt ickeimponerande. Det finns gamla radiobilar, gamla karuseller, gamla människor som säljer gammalt spunnet socker och gamla vinster i gamla spelstånd av typen ringkastning. Och om äppelplockning och lantmarknader får en att reagera med axelryckningar, får knappast ett tivoli av denna art högre betyg. Vad som dock är bra med landsbygden, åtminstone för en besökande, är att det sällan finns ett uppbåd av aktiviteter att göra i sådana ställen. Om man således är på jakt efter sällskap är, till exempel, ett ambulerande lantligt tivoli grejen. Det var med andra ord inte svårt att finna barn i min ålder. Vid ett utav dessa gamla spelstånd stod ett gäng på tre killar i min ålder, kämpandes med att träffa en stolpe med en ring för att på så vis kunna vinna ett plyschdjur (gammalt). Med min storstadsattityd och fantastiska kastprecision lyckades jag med detta på första försöket, varpå jag direkt blev accepterad av de infödda. De presenterade sig som Jakob, Pontus och Richard och redan den följande dagen fann jag mig i situationen med dem som vänner.

Richard, som likt mig var ett sommarbarn, dock från Limhamn, bjöd med oss till hans hus. Detta hus, som närmast kan beskrivas som ett palats, var en gudagåva från himmelen. Hans farföräldrar förfogade över detta vidunder i klassisk svensk herrgårdsstil och vi sprang saliga runt på ägorna, som var så vida att de innefattade tennisplaner. Dessutom hade de en pool som vi plaskade runt i. Kort sagt visade det sig att veckan i Österlen, mina dubier till trots, förmodligen skulle bli en ganska bra sådan. Nåväl, när så lunchtiden var kommen blev jag, tillsammans med Jakob och Pontus, bjuden på grillade hamburgare som vi njöt av i solljuset. Föga visste jag att njutningen skulle fördubblas innan dagen var slut. Richards äldre syster hade även hon valt att spendera sommaren hos hennes farföräldrar och när vi småpojkar åt lunch gick hon till poolen för att sola. När hon gick förbi oss vid matbordet, iförd bikini och solglasögon, blev jag direkt hänförd av henne. Hennes långa ben, hennes välsvarvade kropp, hennes brunbrända hy. Hon kan inte vart mer än sexton år fyllda och gav naturligtvis blanka fan i någon utav oss, men jag blev ögonblickligen förälskad i henne. När så maten var slut ville jag bege mig ner till poolen för att återigen kasta blyga blickar mot Linnea, som Richards syster hette. Mina vädjanden till trots bestämdes det istället att vi skulle cykla iväg till havet för att bada. Och så gjorde vi, till dagen hade blivit kväll. När så kvällen var kommen gav Richard förslaget att vi skulle basta i hans källare.

Vi bastade en stund, jag, Jakob, Pontus och Richard, och pratade livligt om vad småpojkar pratar om mest, förmodligen fotboll och flickor. Efter livliga diskussioner av typen vilket fotbollslag är bäst, IFK Göteborg eller Malmö FF, sprang vi ut till poolen för att doppa oss innan vi allihop skulle bege oss hemåt. Så ut till poolen, där vi stojade och stimmade, tills vi hade tröttnat. Jag skulle precis sätta mig på cykeln och bege mig till mina morföräldrar när jag insåg att jag hade glömt kvar min handduk i bastun. Jag gick ner till källaren där bastun låg och slet upp dörren för att hämta den och vad, eller rättare sagt vem, som fanns där inne har dröjt kvar sig i mitt minne sedan dess. Linnea satt där, spritt språngande naken, ensam på bastukaklen. När hon såg mig, blandades hennes ansikte av skräck, förvåning och förlägenhet samtidigt som hon, på ringande skånska, skrek ”Ut, ut, ut!”. Jag var inte sen att lyda, ty jag lade benen på ryggen, hoppade up på cykeln och cyklade så fort jag förmådde raka vägen hem till mormor och morfar. Det var första gången jag såg en naken tonårig flickas kropp i all sin glans och det skulle dröja länge, alltför länge, innan jag fick göra det igen. Måhända är det därför jag känner välbehag när Skåne nämns, ty det var på grund av min sommar på Österlen jag först introducerades av sexualitetens förtjusande bojor varifrån jag aldrig har tittat tillbaka därefter, ständigt på jakt efter nya nakna flickor att fylla mitt synfält. Det korta ögonblicket när jag såg Linneas bara bröst och underliv har således kommit att utgöra skarven mellan barn- och vuxenlivet, kanske till och med själva centralpunkten för mitt erotiska uppvaknande.

Detta förklarar å andra sidan inte min något hätska inledning där jag gång på gång kastade glåpord mot de skånska städerna. Visserligen håller jag fasta på mina åsikter, skånska städer är inte mycket att beundra, men kanske berodde det istället på att jag, för tillfället, hyser lite agg gentemot Skåne. Mitt hjärtegryn, min alldeles egna sockerpulla, har nyligen tagit sitt pick och pack och flyttat dit och det skulle vara en dolk i hjärtat om en skorrande jävel satte sina sillstryparklor i henne. Ty enbart jag och ingen annan får äntra hennes hela härlighet. Jag ser henne hellre deprimerad ensam utan någon än lycklig tillsammans med någon, egoist som jag är. Men det är en kärleksfull sort av egoism, en som drivs av min romantiskt lagda sida, och förhoppningsvis hörs mina böner, vilket får henne att springa tillbaka in i mina utslagna armar, där hon hör hemma. På så sätt har Skåne fått en avgörande roll i mitt vuxna liv; det har öppnat mitt hjärtas lust och stulit mitt hjärtas ägodel på ett konkret sätt varken onani, pornografi, min första kyss, mitt förlorande av oskulden, orden ”jag älskar dig” eller tårfyllda avsked mäktat med att göra. Är inte det fantastiskt, så säg.

Christer älskar Europa

Melodifestivalen är i gång, men att klaga på den är att rida på enkla poänger och sparka in öppna dörrar, något jag inte sysslar med. Jag bemödar mig därför inte att beklaga över barnfamiljers och pensionärers lördagsunderhållning, för det är mig ovärdigt att göra så. Som den humanist jag är låter jag er hållas och tycka att denna utdragna tävlan i musik är årets Händelse med stort H. Jag tittar dock inte på skiten, det skulle jag aldrig få för mig att göra, ty lördagskvällar spenderas bäst i kvinnofamn, eller med bästa möjliga substitut, det vill säga ett glas till bredden fyllt med rusdrycker eller liknande medhjälpare till glömskan, ihopp om att de ivrigt förtränger föregående arbetsveckas ångest. Men säg den som kan rymma från Melodifestivalen i långa loppet? På radio har jag fått höra vinnarbidragen, det en gång baxiga barnet Amy Diamonds tuggummipoppande och schlagerveteranen Christer Sjögrens kärleksförklaring till Europa.

Och just Christers bidrag tål att dryftas vidare. I låten bedyrar Christer sin kärlek till Europa, att samtliga här är vänner samt hur vi, i grund och botten, står i särklass i jämförelse med de andra efterblivna kontinenterna. Vad var Christers poäng med detta bidrag? Ville han utradera historiens vingslag; de etniska rensningarna av bosnier utförda av serber? Den tusenåriga rivaliteten mellan det franska och engelska riket? Hur Tyskland invaderade vartenda kringliggande land i nazismens namn? Vänskapsbanden de europeiska länderna emellan är ett spel för gallerierna, ett undantagstillstånd mellan krigen. Vi är inte alla bröder och vi älskar inte alla varandra, detta vet varenda kotte i Europas alla hörn. Således kan denna hypotes blåsas bort, för inte ens blåögd människoälskare som jag kan tro att Christer vill få oss att glömma vår historia, ty om inte den kan lära oss, vad kan i så fall? Våra interna strider är vad som gjort oss fantastiskt och vad som fortsätter göra oss intressant. Homogenitet är ett ord lika fult kulturimperialism, och inget vi längre försöker oss på, nu när rasbiologin är ett glömt kapitel.

Ville han istället understryka hur fantastiskt Europa är? Ville han räcka ut tungan i ren illvilja mot resten av världen med ett budskap som i sak hävdar att vi fortfarande bestämmer över dem? Jag tror inte att det skulle uppskattas av kontinenten Afrika, som blivit uppslukat på tillgångar och samhällelig lydnad av oss, i kolonialismens fanor. Jag tror inte heller att Asien, som likt Afrika koloniserats utav, krigats med och förstörts utav oss, skulle muntras upp över Christers mening. Eller Australien, dit våra brottslingar, mördare och ynkryggar förpassades och röjde undan deras urbefolkning. Inte heller Sydamerika, som dog likt flugor av våra folksjukdomar och som dessutom på köpet blev bestulna på allt sitt guld, skulle se med blida ögon på ett sådant utspel. Inte ens Nordamerika, vår släkting som vi hjälpt till stordåd, skulle stämma upp i vår hyllningshymn, ty lillebroderskomplexet sitter kvar än. Om denna poäng var fallet, Christer, torde ingen med lite framförhållning skapa en sång av denna kaliber. Europas suveränitet bör hållas bakom ljuset för att, i hopp om att göra så, förhindra att avundsjukans fula färger visar sig. Vår roll som världens storebror behöver inte dras till ytan, det är något vi bör hålla för oss själva. Såväl Christer som jag vet att vi istället ska dela med oss utav våra erfarenheter samt ömt uppmuntra de där andra lustiga svarta, gula, bruna, röda och vitas försök till stordåd, istället för att skratta dem i ansiktet.

Måhända överanalyserar jag detta en smula. Måhända var inte Christers avsikt att få oss att skapa en superstat för att på så sätt förstöra vår historia. Måhända var det inte heller en rasistisk översittarkommentar mot våra mindre bemedlade kollegor världen över. Måhända var det just bara en kärleksförklaring till Europa. En kärlekskrank dåres tal förvisso, men ett tal rätt ur denna dåres hjärta.

Oavsett vilket följer nedan ett diagram över vad Christer älskar mest i hela världen.

Svenska städer: Halmstad

Likt alla och envar sprungna ur Göteborg ser jag samtliga städer som ligger i radien 10-15 mil ifrån som provinser, förorter till det heliga innandömet, som tillsammans skänker staden ytterligare dimensioner. Men om Trollhättan är Sverigedemokrater och EPA-traktorer och Borås är Knalleland och textiler är Halmstad sommar, sol och Gyldene Tider. För om en göteborgare ska semestra inrikes, finns det bara två val; Marsstrand eller Halmstad. Det, bokstavligt talat, vallfärdas till Tylösand om somrarna, för en smak av den oförställda lyckan Per Gessle sjungit om både en och två gånger. Men är då denna ställning som Västkustens i särklass bästa sommarstad välförtjänt, eller ens sann? Svaret på detta är nej, mina vänner, ty Halmstad är precis som allehanda svensk sommarstad såsom exempelvis Kalmar eller Visby. I centrum kan man köpa mat ur ambulerande kiosker för hutlösa överpriser, kring stränderna hänger barnfamiljer i varje hörn förutom där man spelar beachvolleyball, vad fan nu det är. I utkanten av staden finns det campingplats på campingplats, fyllda av tältande tonåringar och husvagnssemestrande medelklasspar. Man kan till och med åka små lustiga tuk-tuks fram och tillbaka, om man så vill. Allehanda svensk sommar med andra ord, men det kunde ju jag inte veta när jag åkte dit som 16-åring, tillsammans med tio kompisar, för att spendera tre dagar och två nätter i helvetet.

För att tala klarspråk; även jag gick på myten om Halmstad som the place to be under sommarmånaderna. Jag ville också bita i den kaka en sommar i Halmstad sägs vara, för medelst buss, med tältet och starkölsbacken i hand, åkte vi dit, för att spendera sommarnätter på campingplats mellan Halmstad och Tylösand. Tidigt på morgonen avgick den, om jag minns rätt, och ur bergsprängaren som min vän Andreas stulit från en privatfest några dagar innan ljöd Thomas Ledin, eftersom flicketygen fick bestämma, och uppsluppen, ja till och med extatiskt förväntansfull, var stämningen som rådde oss emellan. Här skulle det minsann skapas minnen, knytas band och hela den faderullan. Staden Halmstad fick vi ytterst kort tid att fördjupa oss i, eftersom tiden mellan ankomsten från Göteborg och avgången till campingplatsen var en knapp timme, men vad jag tyckte mig se var, kort sagt, ett Göteborg i miniformat. Det första man ser av Halmstad när man går av bussen är huvudgatan, som säkerligen hetre något i stil med Storgatan, ty det heter var och varannan paradgata i mindre orter, som i sin tur var identisk med Göteborgs Kungsgata, det vill säga en gångväg beströdd med linor beklädda med lampor hängandes över. Gator må visserligen se ut som gator överallt, men likheterna slutade inte där, för det kändes precis som hemmavid. Hus, caféer, parker, stadsplanering; allt var likadant fast liksom mindre, var mina tankar. Och likt när min hemstad har sitt förfallna Kulturkalas fanns människor överallt. Nåväl, en tonåring, som mig vid denna tidpunkt, tror sig tyckas att stora folksamlingar är roligt och jag gladdes därför som en efterbliven åt att trängas gata upp och gata ner, tvingandes i mig öl som blivit ljummen i solljuset. Men snart stundade avgången till campingplatsen, så det var bara att raskt bege sig tillbaka till centralstationen, som lustigt nog såg likadant ut som den hemmavid, fast just det, mindre.

Väl framme vid skogsgläntan som hyste campingplatsen, som likt innerstaden, var beklädd med en väldans massa människor, infann sig en ömsesidig, icke uttalad överenskommelse att festen var igång. Enbart en tonåring, fri från föräldrahemmets bojor, kan med sådan frenesi vi hade sätta sig och dricka öl efter öl, klockan ett på dagen. Jag minns inte exakt vad som inträffade dessa timmar vid tälten, vem som sa eller gjorde vad, jag minns enbart ögonblicksbilder. Andreas, skrålandes med i någon Pearl Jam-dänga (”Alive”?) tills en barnfamilj boendes några meter bredvid tyst och stilla bad honom att ”hålla käften”. John, som halkade när han satte sig upp från de medtagna solstolarna och gled in i vårt nyss uppsatta tält, vilket veks ner av hans kroppstyngd. Det styng av besvikelse jag kände när Viktoria, en flicka jag vid det här laget var lite betagen utav, sög av en kille från Simrishamn i tältet bredvid. Mig själv och min gode vän Johan hängandes över det stängsel som skärmade av campingplatsen, spyendes upp vår magsaft. Mången fina minnen, så här i efterhand, kan en tycka, och faktum är att just då, i det nuet, var jag nog också ganska tillfreds, kanske till och med lycklig, mina sura uppstötningar till trots. Vår lilla tripp hade givit oss precis vad vi förväntat oss från den, det vill säga kravlös, alkoholstinn underhållning miltals från närmsta anhörig. Men den där känslan av välbehag skulle snart försvinna.

Klockan blev sex och den sinnesrubbade dryckesfesten hade då pågått i fem timmar, utan paus. Dagen blev till kväll och på den pittoreskt belagda campingplatsen omfamnade barnfamiljerna runtikring oss den svenska sommaren med engångsgrillar och wienerkorv. Men klockslaget sex innebar förutom grillning med familjen dessutom att kvällsskiftet för de bägge vakterna hade börjat. Och eftersom samtliga övriga gäster vid campingen var beskedliga medelklassens barnfamiljer eller pensionärer, låg bägge deras fulla koncentration på oss. Två välbyggda herrar, en enorm man med ett löjligt bockskägg och en lika enorm man av sydeuropeiskt ursprung som aldrig sa ett ord, patrullerade runt i området och stannade genast till vid oss. Vi satt fortfarande kring våra tält med hög musik på ur vår medförda skivspelare med burköl i högsta hugg, utan ett bekymmer i världen, när Bockskäggsmannen ställde sig intill mig och med myndig röst förklarade att festen, den är slut klockan åtta, och musiken, den tar slut nu. Innerst inne var jag en osäker stackare men ölen hade tagit ut sin rätt och jag var inte sen att kontra. Dock kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det var exakt jag sa. En tonåringens argument för att fortsätta dricka mynnar ofta ut i ett ”jag är väl inte ett jävla barn, heller”, vilket även mitt tal troligen gjorde, men vad jag minns blev Bockskäggsmannen redigt förbannad på mig. Måhända uttryckte jag mig olämpligt om hans skägg, löjligt var det enda ordet en kunde beskriva det med, ty helt plötsligt stod både Bockskäggsmannen och hans kollega, Den Stumme, decimetern ifrån mig, i aggressiv och bestämd ton förklarandes att jag skulle bli utslängd från campingen om jag yttrade mig igen. Den osäkra stackaren inom mig kom fram så jag satte mig ner, skamset, och höll käft. Tills klockan slog åtta höll vi oss i skinnet, ständigt med Bockskäggsmannen och Den Stumme flåsandes oss i nacken.

Nåväl, jag talade innan om en kille från Simrishamn, den lyckans osten, som blev avsugen av Viktoria tidigare på den dagen. Han var inte i Halmstad ensam, utan bodde på en camping, speciellt för ungdomar, och hade irrat till vår camping för att ta en dusch. På den campingen, berättade han på sin skorrande skånska, ”kounde man göra vaod man ville”, och vi följde efter honom till hans kompisar. Här utspelade sig i princip samma scener som tidigare på dagen; jag var full, alla andra var fulla, och Simrishamnkillen lurade till sig ännu en avsugning av Viktoria. Lyckligtvis var Viktoria eller de tre andra flickorna vi åkte dit med inte de enda flickorna på campingen. Faktum var att Simrishamn-gänget nästan var samma konstellation som våran, det vill säga med ett antal flicketyg i släp. Jag hade lyckan på min sida, ty när vi skulle sätta oss kring deras eldstad fanns det en ledig plats bredvid en vacker tös som hette Julia. Julia såg ut som en blyg skolflicka, rådjursögon prydde det vackra ansiktet och hon hade en lite kutig hållning. Under hennes linne putade små, fasta bröst ut och de drog till sig mina ögon. Dessutom märkte jag, när hon reste sig för att hälsa, att hon hade en fast bak, så som enbart en sextonåring kan ha, innan åren tagit ut sin rätt. Vi satt och talade trevande så som tonåringar gör mest och när min promillehalt hade ökat lite i grader böjde jag mig fram för en kyss, vilket hon besvarade. Hångel var vad jag vid det här laget behövde och mina händer gled sakta under hennes tröja och hon lät dem vila där en stund innan hon mjukt men bestämt drev dem tillbaka. Tiden gick och kvällen blev till natt och nästan morgon innan vi allihopa bestämde oss för att krypa till kojs. Men med Julia skulle jag inte sova, för när jag stod utanför hennes tältduk med armarna kring hennes midja och hennes rådjursögon djupt borrade in i mina vågade jag inte ställa frågan. Istället gav jag en henne en klumpigt lång kyss och sa att vi ses imorgon. Hon log och sa ja.

Men situationen verkade ändå hoppfull när jag, tillsammans med de två kamrater som hade dröjt kvar sig längst, Andreas och Johan, gick tillbaka mot vår campingplats. Medan jag gick runt med ett romantiskt hölje omkring mig, snackade Andreas och Johan om vad de hade gjort när jag tungbrottades med Julia. På campingen vi just besökt bodde tydligen ett gäng från Stockholm och tydligen hade samtliga mina kompisar gått dit när jag satt upptagen med flickan. I det lågpannade skicket en befinner sig i efter ett halvt dygns drickande hade Andreas och Johan tyckt att det var en bra idé att förnedra stockholmarna lite. Vad som hade hänt var att slagsmål hade brutit ut och gonggongen hade klingat ungefär samtidigt som Andreas kallat en Stockholmskille som bar en AIK-tröja för fitta. Vakterna hade snabbt stoppat slagskämparna, men stämningen mellan lägren hade milt sagt blivit tryckt och flera gånger hade smädningar och tillhyggen kastats dem emellan. Andreas och Johan talade extatiskt om slagsmålet, skrattandes och skrikandes om vartannat, samtidigt som vi äntrade vår camping. Men från ingenstans fälldes Johan helt plötsligt till marken av en enorm kraft. Det var Den Stumme som hade kastat sig över honom. Bockskäggsmannen kom löpandes, om nu en man av hans storlek löper, mot oss och visste direkt vilka vi var. Han log pillemariskt samtidigt som Johan kved på marken med Den Stumme liggandes över honom i något slags brottargrepp. Bockskäggsmannen förklarade att vi nu hade en chans, en enda, till att sköta oss, annars skulle vi bli utslängda huvudstupa på morgonen. Tysta nickade vi och smög tillbaka till vårt tält. Johan och Andreas skrek inte längre. Väl inne i tältet märkte vi att vår fjärde sovkamrat, John, inte hade gått och lagt sig trots att han lämnade Simrishamnlägret en dryg timme innan oss i sällskap med de andra. Uttröttade som vi var tog vi dock ingen större notis om det, utan antog att han hade bortamatch. Innan jag somnade blev jag en smula avundsjuk på John, att han hade fått tag i en flicka när jag var den som hade stoppat ner min tunga i Julias hals hela kvällen.

Vi vaknade med ett ryck kort därefter. Utanför tältet skrek någon våra namn. Det var John. Skriken kom närmre och närmre och rätt som det var hoppade han in genom tältduken. Han var uppenbarligen skärrad över någonting och yrade om att ”de jagar mig, de jagar mig!”. Och mycket riktigt hörde vi tunga steg komma mot oss. Och lika plötslig som Johns entré hade varit, lös nu en ficklampa oss i våra nyvakna ögon. Bakom ficklampsljuset stod Den Stumme och Bockskäggsmannen, leendes elaka leenden. Orden från Bockskäggsmannen var hårda; ”Ni åker ut imorgon bitti, klockan åtta”.

Saken var den att John, som också hade deltagit i gruffet med stockholmarna, hade kommit ensam till campingen efter några geografiska misstag. Väl inne på campingen hade han i beckmörkret råkat klampa in i ett tält. Personerna inne i tältet hade skrikit till av förvåning, varpå John hade blivit rädd och börjar springa därifrån. När han hade börjat springa märkte han att några följde efter honom. Eftersom han inte sett någon komma ut ur tältet hade han i sitt berusade tillstånd kommit att tänka på stockholmarna och trodde sig vara jagad utav dem. Men istället var det Bockskäggsmannen och Den Stumme som hört skriken från tältet och sprungit för att undersöka det, för att därefter se John springa iväg och därför bestämt sig att följa efter honom, i tron att han var i full gång med att svepa tältet på dess tillgångar. I efterhand betydde detta naturligtvis inte något, ty Bockskäggsmannens och Den Stummes stubiner var uppbrända sedan länge och något uppskov på förvisningen var inte förhandlingsbart.

Och så fick det alltså bli, för när klockan slog åtta kom en receptionist till vårt tält och beklagade sig, men uttryckte sig samtidigt lika kompromisslöst som Bockskäggsmannen natten innan. Det var bara att packa och gå. Dagen passerade i ett moln av bakfylla. Vi gick i tysthet den knappa kilometern vi hade till en öde Tylösand strand där vi slog ut våra solstolar och blickade ut mot horisonten. Dagen innan hade varit en strålande sådan, idag var den lika grå som våra sinnen. Våra andra kompisar, som alltså inte hade blivit utslängda, beklagade sig för vår lott där ute i sanden, medan det lätta sommarregnet svalde ner min pumpande huvudvärk. Vi försökte få oss en plats på flera andra campingplatser, men överallt möttes vi av skyltar som menade att de var fullbelagda. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta nästa buss hem, en dag för tidigt. Inne i Halmstad centrum möttes vi inte heller av stora folksamlingar, förmodat på grund av vädret, och staden låg, åtminstone i vissa delar, i samma dvala den befinner sig i alla månader på året förutom juni, juli, augusti. Vi satte oss på en restaurang och åt en pizza för 170 spänn. Jag såg en snygg tjej som var ute och åt med sina föräldrar. Därefter åkte vi hem.

På bussen hem kände jag mig bestulen på konfekten. Hela utslängningen hade gett en fadd eftersmak och var ett abrupt slut på vad som var tänkt att bli en helg dränkt i lycka och sprit. Jag kände avsmak inför Bockskäggsmannen och Den Stumme och deras brist på medmänsklighet gentemot oss, ty vi var ju bara killar som ville ha kul. Jag kände mig arg på Johan och Andreas eftersom de var deras skrik och skrän som pockat uppmärksamheten när vi gick tillbaka den ödesdigra natten. Jag kände mig sviken av min vän John, som i sin dumhet förväxlat tio druckna sextonåriga stockholmare med två tungfotade vakter. Men jag kände allra mest avsmak, ilska och besvikenhet gentemot mig själv för att jag aldrig tog chansen med Simrishamnstjejen, Julia. Trots att hon hade suttit med mig hela kvällen, om inte med sin tunga i min mun så med tindrande ögon blickandes mot mig, hade jag varit för feg för att ta steget till sänghalmen. Och den avsmaken, den ilskan, den besvikelsen känner jag varenda gång jag hör eller ser något om Halmstad.

It's a hard knock life, Zanyar!

Blod, svett och tårar var vad min senaste post kostade mig. Och vad får jag för det? En ynka kommentar, från en fyllestinn dessutom, vilket gör att jag borde fira med att lägga ner skiten. Men här ska jag inte komma och gnälla som en annan kvinna, istället ska jag skämma bort er som faktiskt läser. I Göteborgs-Postens lördagsbilaga fick man tips om hur man gör sin blogg mer framgångsrik och ett tips var att uppdatera ofta. Framgångsrik är något jag vill bli, men jag är inte den som gillar att kasta mig ur något halvdant som ni förstår, så istället blir det någonting annat. I mina händer håller jag en dagbok, ej tidigare publicerad, som jag ska läsa högt ur för er, för när man inte kan ge någonting nytt får man ta från en annan.

Hej, jag heter Zanyar Adami och är redaktör på Gringo. Men jag har inte alltid varit lika politiskt korrekt! Här, exklusivt för Ills ’n’ Thrills, kommer jag publicera min dagbok från tonåren.

97.04.27.

Skolan, du vet. Bara svennar, skit du vet. Men ändå, respekt. Jag går där, hahaha. Och Hasan då, och Selim. Och Muhammed. Men ändå, du vet. Bara svennar typ. Tror dom är så coola, men nä. Skolan, du vet. Alla lärare, du vet, tror dom är så grymma. Men det är dom inte. Typ kaxar sig och sånt. Tror dom är bättre än oss för att dom lärare. Skit, du vet. Men hursomhelst. Vi äger skolan, baxar alla som säger. Ni ska inte kolla på oss, typ. Så svennigt, du vet. Haha. Värsta skraja. Så vi går därifrån. Bort, du vet. In till Nordstan. Värsta grymma.

Så vi går runt där och du vet, Selim, han är värsta galen. Respekt, men ändå. Helt galen, jag svär! Vi går runt i Nordstan och så kommer det en kille, du vet. Värsta svennen, men värsta grymma jackan. Typ Helly Hansen, du vet. Värsta grymma. Så Selim, han är helt galen, han bara ”Den ska jag ta”, du vet. Så han går fram till lillkillen och bara tar hans jacka, du vet. Haha, helt galen, Selim. Mitt på dagen, värsta mycket folk, och han bara tar den. Lillkillen blir skitskraj, värsta svennen. Och Selim liksom ”Tack för jackan”. Helt galen, heeelt rippad typ. Haha. Men ändå, respekt till lillkillen, svennen. Han kaxade inte eller något. Bara gav jackan. Men ändå, värsta svennigt att göra så.

Vi går upp till NK. Värsta lyxigt, värsta grymt. Typ Dolce och Gabbana, värsta gymma! Men ändå, bara svennar. Bara rika också. Killar, du vet, med bakåtkammat hår och varsin blondin. Värsta grymma, men ändå. Tror dom är bättre. Ingen respekt heller. Så vi går in, du vet. Personalen bara kollar på oss, du vet. Så jävla svennigt, tror vi kommer stjäla, du vet! Och Muhammed, han liksom ”Vi kommer inte ta er skit”, till tjejen i kassan. Haha, helt sjuk, helt galen! Så ser vi två killar du vet, svennar, med värsta snygga tjejerna. Svennar, men ändå, respekt. Dom tjejerna du vet. Blondiner. Sån grymt, sån snygga!

Och Selim, han är helt galen, han liksom ”Jag ska baxa dom”. Så han bara går upp till dom, du vet, när svennarna står bredvid och bara säger till brudarna ”Har ni telefonnummer”. Och dom bara skakar på huvudet. Värsta ljuget, tror dom inte att vi vet att dom är rika då eller? Och så går dom liksom, helt borta direkt. Och svennarna kommer fram till Selim, du vet, och kaxar sig. Ingen respekt, du vet. Men Selim bara nochar dom. Går därifrån, du vet. Han är helt galen, heeelt rippad, du vet. Men ändå, respekt. Och Hasan, du vet, han bara tar upp butterfly. Men ändå, mycket folk. Skit samma. Haha, helt galen, Hasan. Men ändå, svennarna blir värsta skraja. Sån pajas! Och ändå, NK. Muhammed, hans kusin köper Dolce och Gabbana från utlandet, du vet. Direkt från fabriken, värsta billigt, och säljer i sin lägenhet. Så ändå, NK, du vet, värsta skiten. Dyrt, inte som Muhammeds kusin. Mycket bättre han, du vet. Kvalitet också. Bättre om det kommer direkt från fabriken. Och klockor också, du vet. 200 för en. Men ändå, massa guld och stenar. Värsta grymma. 200. Direkt från fabriken. Fuck NK, hahaha.

Sen vi ska ut. Värsta klubben, värsta stället. Spelar sån där hiphop, sån där 2pac, fast annat. Och sån där techno, du vet, typ DJ Alligator. Värsta. Alla står i kö, du vet. Sån svennigt! Selim bara går förbi alla, du vet. Jag och Muhammed och Hasan följer. Och vakten bara ”Ni får inte komma in”. Varför, och han liksom ”Ni är för unga”. Värsta skiten, värsta skitvakt. Men ändå, respekt, värsta jobbet, värsta grymma, men ändå. Inte släppa in. Helt sjukt. Tror han inte vi vart rippade förut, liksom, hahaha. Men vi vill inte kaxa oss, du vet, för ändå, respekt till vakten. McDonalds istället. Lika bra, typ. Bara svennar där, du vet. Men ändå, grymt. God mat, du vet. Billigt. Men ändå, massa småkillar tror dom är värsta grymma, men vi bara, stick typ. Dom blir värsta skraja, haha, värsta svennar. Så vi sätter oss, du vet, käkar pommes frites. Värsta gott, värsta grymma. Hasan, du vet, han har värsta freestyle. Spelar musik, du vet. Sån techno, sån grymt. Han rappar också, som 2pac du vet, tillsammans med sin kusin. Värsta grymma. Kan bli något, jag svär. Men ändå, lite arg på vakten, men ändå, respekt.