Poetic justice is a bitch

När jag gick i högstadiet var jag, på något vänster, tillsammans med skolans överlägset snyggaste flicka. Hon var inte bara vacker på ett oskuldsfullt sätt såsom en del sextonåringar är (ni vet, djupa rådjursögon, hy som klarat sig undan acne, lingult hår ännu oförstört av daglig användning av hårprodukter) utan dessutom sexig men utan att se sådär billigt sexig ut vissa sextonåringar gör (ni vet, smink applicerat med lager-på-lager-metoden, ögonbryn plockade till små, små strimmor, iklädda Buffalo-skor och byxor vars gylf består av snören). Jag säger på något vänster eftersom jag såg ut som den genomsnittlige högstadiesnubben, som förvisso var väldigt mycket bättre än den genomsnittlige eleven på min skola som bestod mestadels av moppepojkar, bönder och snubbar med misstänkt högerextrema åsikter. Visserligen klädde jag mig relativt stiligt, var trevlig och hade ett, jämförelsevis, moget lynne, men utseendemässigt var jag precis i den övre klassen. Att tjejer tänder på något så när smarta, trevliga killar med okej klädsinne är en myt lika stor som Bibeln, men det här får väl ses som regeln som bekräftar undantaget. Tjejen i fråga var väl direkt inget ljushuvud utan var som tjejer är mest, semidum och åsiktslös, men eftersom jag var och är dude spelade det föga roll i och med hennes näst intill briljanta utseende. (Den största förklaringen till att jag faktiskt var hennes utvalda låg troligtvis i de kronologiska och geografiska tillstånden; detta var alltså innan man fick tillträda till stadens begivenheter och i och med att vi bodde i en förort till Göteborg med begränsad tillkomst till storstaden fick vi som bodde där duga.)

Nåväl, tillbaks till själva historien. Jag och tjejen gjorde det som vanliga ungdomar gör i den åldern, det vill säga meningslösa och pantade grejer ingen vuxen människa skulle hålla på med. De stunder som faktiskt bekräftade att man ”inte bara var kompisar” bestod mestadels av sms som avslutades med orden ”puss älskling” och timslånga hångelstunder framför en crappy Julia Roberts-film (hennes val). I övrigt gjorde vi väl också vad ungdomar mest gör i den åldern, drack folköl, gick på hemmafester hos någon idiot som hade öppnat huset för nästan hundra ungdomar och åkte moped runt, runt, runt tills vi hittade ett ställe där vi kunde dricka någon häxblanding, eller i bästa fall smuggelöl, ostört. Vi sa att vi älskade varandra, och det är högst möjligt att vi gjorde det, men problemet var att vi aldrig låg med varandra.

För det är här det verkligt tragiska och liksom sorgliga börjar. Trots att vi hade klassat oss som ett par i snart fem månaders tid (en rätt mirakulös summa dagar på högstadiet) låg sexet utanför bilden. Och självklart var det tjejens beslut. Trots att vi kunde ligga med våra tungor i varandras munnar i timtal, samt att jag fick tillåtelse att smeka henne på brösten och innanför trosorna, fick jag aldrig stoppa korv i henne. Tiden hade tagit oss till vinterterminen i nian och samtidigt fick mina vänner doppa snopp titt som tätt. Visserligen var deras kap inte i närheten lika snygga som mitt, men knulla är ändå knulla. Frustrationen inom mig växte alltså, milt sagt. I ett av riktiga samtal man som högstadiepar hade beklagade jag mig över situationen för tjejen som stod helt likgiltig inför mina behov och min lust. Hennes förklaring var att man inte behöver springa in i något, en förklaring som brast i all logik eftersom jag hade stoppat mina fingrar i hennes härlighet i snart fem månaders tid. Jag blev fly förbannad, men i strikt ungdomlig tradition svarade jag bara att jag ”förstod” samt att jag ”inte ville pressa henne”. Istället gick jag med ett par kompisar till ett fylleslag på en hemmafest och satte på en brud som i bästa fall kan beskrivas som ”halvsnygg”.

På vägen hem var jag visserligen nöjd som få, doppa hade jag fått göra och min tjej skulle ändå inget veta eftersom de enda hon kände på den festen var mina kompisar. Det här scenariot upprepade sig varenda helg i en och en halv månads tid; jag var hemma hos min tjej och försökte komma till med henne, men när det inte gick träffade jag mina polare på en fest i närheten och knullade av mig med en halvruggig brud. Jag hade kakan och fick äta den med, alltså. Men när vintern blev vår, och jag inte hade fått stoppa snoppen i min snygga tjej på nästan sju månader lessnade jag i true juvenile fashion och dumpade henne skoningslöst. Inte nog med att jag hade fått ortens snyggaste brud, jag hade dessutom lämnat henne i tårar. För den sommaren, och för den sommaren only, var jag ortens kung och levde ett golden life bland de övriga snygga brudar som hade hört om mina bedrifter. Min gamla tjej hörde jag dock aldrig av under sommaren, och det sket jag faktiskt i när jag nu fick frottera mig bland flicketyg 24-7, trots de ihärdiga ryktena från hennes kompisar att hon mådde ”såå dåligt” och ”ville ha mig tillbaks”. Ja jävlar, vilken sommar det var.

Poängen med själva historien, förutom att jag betedde mig som ett jävla svin mot någon som jag trodde älskade mig och som jag trodde jag älskade tillbaka och förutom att man blir väldigt mycket mer åtråvärd när man dumpar än när man blir dumpad, var att jag sprang in i min gamla tjej häromdagen. Och hon såg sliten ut; påsar under ögonen, halvfet och osminkad. De djupa rådjursögonen var rödsprängda, den tidigare så perfekta hyn var torr och lingula håret var färgat med billigt, brunt hårfärgsmedel. Och inte nog med att hon såg rätt sliten ut, jag såg dessutom för dagen rätt så jävla bra ut. Vi stod och pratade en stund, och även om hon nuförtiden var väldigt mycket mer intressant att prata med var hon inte tillnärmelsevis lika snygg. När jag hade lämnat henne, för andra gången, insåg jag att det har ta mig fan var poetisk rättvisa. Så sensmoralen är alltså att ni brudar borde låta era snubbar få knulla på er, annars står ni där halvfula, med jobb på en sunkig klädaffär, undrandes vad som fan hände.