The Gay Factor

Det bevingade uttrycket ”the x factor” är väl varenda Svenne Kokosnöt bekant med. Det är det lilla extra som gör någon speciell, såsom det stora bröst gör för en i övrigt ful tjej. Lite bättre, lite mindre alldaglig. Vad ni däremot måhända inte är bekanta med är den så kallade ”the gay factor”. I simpla ordalag är detta helt enkelt vad som får snubbars och hoes gayradar att blinka, men inte på ett negativt utan tvärtom på ett positivt sätt. Helt enkelt vad som får oss dudes att vilja spendera väldigt intensiv tid med den här grejen eller mannen och vice versa för flickorna, men med en inneboende, icke uttalad lust att ögonblicket stannar för alltid. Själva tingesten, eller personen, är inte oviktig men det är alltså själva göromålet, intentionerna eller fantasierna som gör det diskutabelt heterosexuellt. Eller något i den stilen. Vad som får mina gay senses tingleing är ingen mindre än Christian Bale.

Bale, när han precis vunnit förgyllda popcorn

Bale, denna Adonis, är inte enbart ett praktexemplar på manlig skönhet utan likaså en snubbe med massiv talang och ett ständigt självbelåtet flin på sin nuna. En snubbe som vet om att han är lite bättre än oss andra. En snubbe som man med lätthet skulle vilja bjuda hem på en kopp kaffe och därefter sitta och stirra på med tindrande ögon medan han, skojfriskt, berättar om sitt vilda Hollywood-liv. Och kanske, men bara kanske, skulle man skratta tillsammans och ta honom, hjärtligt, på handen för att låta honom veta att han faktiskt är speciell. Och han skulle förstå, det skulle han. Både han och jag skulle kanske tycka att det var lite pinsamt, men Christian skulle som sagt förstå för han är ju faktiskt en superstjärna som är van vid att människor är lite smått underliga omkring honom och vi hade skrattat, släppt på trycket och sagt att det var sent. Vid dörren hade vi givit varandra ett stadigt handslag och tittat varandra i ögonen, men bara en kort stund. Sedan hade vi skiljts åt och lovat varandra att vi skulle göra om det snart.

Men det är inte det att jag vill att Christian Bale ska binda fast mig i sängen och knulla mig sanslös. Nej, nej, inget sånt. Vad som är gay med det hela hopfantiserade förloppet är att vänskapen som beskrivs är den liksom den ickemaskulina hållningen jag ständigt skulle föra gentemot honom. En manlig vänskap är, väldigt ofta, grabbig i sin rätta bemärkelse; skrönan om att ”män inte kan snacka känslor” är lika sann som att vatten är blött, åtminstone män sinsemellan. Män snackar hellre om sport och knark än om pajade familjerelationer med varandra. Men med Christian skulle jag bara vilja lyssna på och berätta om hur hans och mitt liv är, på riktigt, utan en maskerande slöja av grabbighet. Det vill säga så som verkligt bra relationer mellan en snubbe och en brud kan vara. Däri blir det också en smula gay; relationen mellan mig och Christian skulle vara som en riktigt kärleksfull relation mellan en man och en kvinna. Fast utan att knulla då. Jag ska inte heller sticka under stol med att jag tycker att han ständigt utstrålar en sexualitet, men samtidigt också ett ständigt ointresse mot allt och alla, som är åtråvärd i den grad att jag känner ett lätt sting av avundsjuka varenda gång jag ser honom. Kanske skulle jag vilja någonting annat än ”bara vara vänner”, kanske skulle jag vilja att han ser mig in i ögonen och säger ”du är fantastiskt för mig”. Men det är å andra sidan frågor jag, i klassisk heterosexuell anda, inte vill besvara och egentligen aldrig vill höra mig själv säga. Men jag kan åtminstone bekänna en sak; jag hade hellre spenderat en djupsinnig kväll med Christian utan några som helst sexuella baktankar, än sitta halvfull på en sunkig bar en onsdagskväll och konversera med en halvsnygg brud med möjligheten till napp.

I en snabb genomgång av hans mer kändare verk hoppas jag att ni kan få ta del av denne mans storhet ur ett nytt perspektiv. Enjoy.

Mio, min Mio (1987)
Handling: Bale spelar Jum-Jum, svensk litteraturhistorias svar på Sancho Panza, det vill säga en jävla eftersläntrare som visserligen är nobelt lojal mot hjälten Mio men rätt mesig ändå. Han visar i och för sig gott mod när han tar upp kampen mot ondskan (riddare Kato) men är å andra sidan förmodligen bögkär i Mio.
Gay factor: För det första är Bale typ 10 bast i denna filmen och ett barns sexuella utstrålning är ungefär lika stor som kommunalpolitikern Göran Johanssons. För det andra är han förmodat lite homo på sin polare. Nu tror ni att det här höjer gay factorn, men då är ni ute och cyklar! Det är för fan attityd som är sexigt hos en man, och smygbögighet är inte en soft attityd.

Pocahontas (1995)
Handling: En indian knullar med en nybyggare. Stammen rasar, nybyggarna rasar men till slut löser sig allt.
Gay factor: Filmen är tecknad. Nog sagt.

American Psycho (2000)
Handling: Börsmäklaren Patrick Bateman knullar och mördar hej vilt. På köpet blir han en ikon för hela världen.
Gay factor: Nu börjar vi snacka! Inte nog med att Bale här spelar en snubbe med pengar som gräs och muskler som Herkules, han är dessutom den manschauvinist vi allihopa vill vara. Och han kommer undan med det! Bale gör en paradroll och det självbelåtna flinet sitter som smäck i varenda bildruta. Pluspoäng för kvinnoförnedring i varje scen! Bale som Bateman (med yxa)

Cubic (2002)
Handling: En supersnut i en snar framtid styrd av drogkontroll inser sina misstag och bestämmer sig för att bekämpa ondskan. Han lyckas.
Gay factor: Hyfsad. Bale är fit efter Bateman-rollen och lyckas spöa upp snubbar till höger och vänster. Han är dessutom till en början än mer känslokall än Bateman, vilket tyvärr inte håller filmen igenom. Varning för en scen med en hund, dock. Män som leker med djur är INTE okej.

The Machinist (2004)
Handling: Trevor Reznik jobbar på ett ställe med maskiner. En olycka händer och allt blir jävligt skumt. För er som gillar pussel och mysterier, men inte för er som gillar det men är dumma.
Gay factor: Bale har, oförståeligt, bantat bort allt fett och alla muskler och ser igenom hela filmen ut som en överlevande från Auschwitz. Förutom hans något taniga uppsyn är det dock helt okej. Det patenterade flinet finns med, randen till sinnessjukdom och extrem paranoia likaså.

Batman Begins (2005)
Handling: Läderlappen är tillbaka, och nu får vi se hur fan allt gick som det gick egentligen. Katie Holmes är med och det är rätt soft.
Gay factor: Bale är klädd i lack och läder, kan alla ostasiatiska kampsporter som funnits och är rik som Bergatrollet. Som om inte vore nog är han oerhört hämndlysten och som Läderlappens alter ego, Bruce Wayne, skönt ohyfsad. Najs!

The Prestige (2006)
Handling: Två trollkarlar är varandras fiender. Upplägget till trots, jävligt bra.
Gay factor: Att vara trollkarl är, om man är det på riktigt, jävligt coolt. David Copperfield är det. Carl-Einar Häckner däremot, är det inte. Trollkarlslivet är alltså en balansgång mellan coolt och extremfånigt. Bale är på rätt sida gränsen. Dessutom är han, som vanligt, självupptagen, dryg och uppblåst.

Sådär ja. Min heterosexualitet har under processen förminskats både en och två gånger och på köpet fick ni en lista med ”schyssta rullar”. Vad mer kan man begära av Ward, denna så uppenbaraBeta-copycat, egentligen?