Tribalkillar och charterhoror

För er som märkte det, förmodligen knappt ens Martin, var tiden mellan de två senaste inläggen uppemot en månad lång. En tid så pass lång borde ju naturligtvis ge upphov till en mängd nya idéer, en stor lust att berätta samt gedigna inlägg. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, nivån blir förmodligen som vanligt, vardagsbetraktelser som förtvinas i en alltför högtidlig och bitvis hackig prosa. Men under denna månad långa paus från Ills ’N’ Thrills har jag, om inte fått en mängd nya uppslag, åtminstone lämnat landet under en period. Cypern var destinationen, ”partycentrat” Ayia Napa närmare bestämt. Svennigt, så det förslår, naturligtvis. Charterresan är ett fenomen lika svenskt som ärtsoppa på torsdagar och fylleslag på Midsommar. Först tänkte jag, i sann gonzojournalistisk anda, berätta om mina upplevelser i någon slags följetong. Men efter noga övervägande kom jag fram till slutsatsen att händelserna i sig egentligen inte var speciellt underhållande. Jag gjorde var varje svensk charterresenär gör, det vill säga söp mig full varje dag och försökte ragga upp lika dyngraka svenska flickor. Skillnaden mellan mig och en vanlig charterresenär är dock hur mycket jag ogillar att resa på charter. Dagarna innan avresan var späckade med panikångest, inför flygresan i sig, pressen över att man måste knulla när man är borta samt över det skick jag kommer att befinna mig efter resan, vilket enligt erfarenhet är i samma klass som en heroinmissbrukare på avvänjning. Men på min resa, där den beryktade ”knullpressen” infann sig i ett tidigt skede, gjorde jag åtminstone en viktig upptäckt.

Att sommaren här i Sverige varit undermålig är vi allihop plågsamt medvetna om. Jag var på stranden en gång under hela sommaren vilket fick mig att dels missa hur slampigt kvinnor väljer att klä sig under sommaren men naturligtvis också de manliga idealen. Gym och styrketräning har aldrig varit min grej, därför är inte heller en strandvistelse att försätta mig i bästa situation. Mina spensliga armar och min bleka hy skulle göra Henrik Berggren avundsjuk. För vissa grabbar är naturligtvis sommaren, med alla dess brist på klädkoder, deras överlägset bästa period på året. Dessa grabbar, som druckit proteinshakes och gjort armhävningar hela vinterhalvåret, kan nu olja in sin biceps, spänna dem en smula och tacksamt vanka av och an framför fagra damer. Men en dålig sommar stjäl helt enkelt denna möjlighet för dessa grabbar. Ett vinterhalvår av deras liv är bortkastat och de återgår till maskinerna, halvgråtande förbannar de växthuseffekten innan de lyfter skivstången över deras huvuden. I Ayia Napa, eller kring Medelhavet överhuvudtaget, existerar inte begreppet dålig sommar. På så sätt är dessa platser en fristad får våra gymaholics och för sådana som mig egentligen inte den gynnsammaste platsen att skörda kvinnofolk.

Den vanligaste myten om lust eller kärlek som virvlar runt är att ”skönhet sitter på insidan”. Trots att alla vet att den är inte sann, upprepas mantrat gång på gång för att förhindra de blekfeta indieflickorna att skära sig i armarna. Att en snygg flicka som beter idiotisk är ett mer begärligt alternativ på köttmarknaden än en ful men trevlig flicka är självklart för de flesta, åtminstone om premissen enbart är sökandet efter sex. Kvinnans syn på mannen fungerar likadant. I det svenska kroglivet, eller livet överhuvudtaget, kan man dock kringgå vissa regler. De manliga idealen är i princip en muskulös kropp, men beroende på i vilken sfär man rör sig i behöver dessa inte vara definitiva. Om man exempelvis rör sig i indiekretsar kan en snygg randig tröja, ett par fyrkantiga bågar och en försynt uppsyn slå ut breda axlar. I bratkulturen är en skönt inbakad frilla hopparad med en solariebränna och lätt uppknäppt skjorta mer önskvärt. På semesterorter gäller inte dessa lagar. Här går man 24-7 omkring med så lite kläder som möjligt vilket försätter alla, männen och kvinnorna, i en sits där kroppen blir än viktigare än vanligt. Dessutom är ingen ute efter något annat än friktionsfritt och lättillgängligt sex, bäst beskrivet genom den besinningslöst ofta travesterade frasen ”what happens in Ayia, stays in Ayia” (där platsen naturligtvis kan förändras beroende på vart man är). Man behöver inte vara speciellt orolig för att stöta på ett knull på stan hemmavid, om det nu är obehagligt för en. Kort sagt; människor knullar hej vilt på charter.

Allt är med andra ord frid och fröjd; alla vill knulla så låt oss knulla liksom. Men mitt i idyllen finner vi den förbannade idealsregeln. Tjejerna verkar tycka att om vi ska knulla, så ska vi knulla gymkillar. Inställningen liknar den man ser när man hamnar i en mindre ort, säg Trollhättan, där killarna är rakade idioter som jobbar på lager och använder resten av sin fritid att lyfta saker på gymmet. I Trollhättan förväntar jag mig inte att få knulla eftersom jag vet att tjejerna som bor där blir mer imponerade av schyssta triceps än 120 poäng i kulturvetenskap eller pappas Visa-kort. Och samma stämning märks av hos dessa jävla charterluder. Gång på gång fick jag se mig omsprungen av ett steroidstinnat kräk med en ful tribaltatuering på sina överarmar. På varenda krog, i varenda bar sprang de omkring med bara överkroppar, lössnus under läppen och en kåt 19-årig tjej under armen. Lumparkillar som precis fått muckpengen och springer runt med krigsblicken utanpå, jagandes de små flickorna med sina nyvunna muskler. Alla är fulla, vilket gör att stenåldersmentaliteten dyker fram, vilket gör att jag inte kan försöka lura med mig en tjej hem med enbart snack eftersom hon är alltför upptagen med att spana in Robert, 26, från Borås eller någon annan jävla småstad. Nä, nu längtar jag efter hösten när jag kan svepa in mig i en cardigan och rock och ingen vet om jag inte har benhårda muskler därunder. Då jävlar ska jag visa er.

Den genomsnittlige indiemannen

Jag har blivit medbjuden på en lägenhetsfest till en människa jag aldrig har träffat tidigare. Vi är två, jag och min polare Johan, har med oss varsin kasse öl och vi knackar på, redo för fenomenet hemmafest. Dörren öppnas av en spenslig, ung tjej som förmodligen flyttat till sin första lägenhet. Hon bär löjeväckande stora glasögon och midjan på hennes manchesterbyxor, som hålls uppe utav ett par röda hängslen, når nästan brösten. Hon är glad och full och hälsar och säger ”stig på” och vi går in. I den trånga hallen möts vi av två tavlor på väggarna, abstrakt konst är det visst nämner ägarinnan när hon märker att jag tittar på dem. På golvet finns limiterade sneakers och klackskor. Vi går in i lägenheten, en liten tvåa belägen i Linnéstan, där festen är i full gång. Det minglas och pimplas vin vitt och brett. Killarna bär en t-shirt, gärna färgrann med tryck från Adidas. Tjejerna har tröjor modell modell oversize med ett brett skärp en bit ovanför midjan. Ingen tycks reagera på att en kille bär en stickad halsduk inomhus trots att det bara är september. Alla är unga och bär kläder som verkar hämtade ur ett glansigt magasin eller typ Bon. Stereon är kopplad till en iPod som spelar en Stone Roses-singel. En ung tjej, strax över 20, jublar när hon hör den och menar på att det här, det är fan gamla goda tider. I bokhyllan ser jag att Paul Auster trängs med Albert Camus men att de flesta böckerna, märkligt nog, verkar vara orörda. Bortglömd, undanskuffad i ett hörn ser jag att Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora” står.

Bredvid bokhyllan finns ett hundratal cd-skivor, mest Smiths, och några dvd-filmer, mest Coen. Jag öppnar en öl försiktigt. Alla andra, kanske ett tjugotal, dricker vitt vin. Jag går fram till en grupp människor och känner att samtliga någon gång kastar en dömande blick på min Falcon Export. Det pratas en del om Acnes butik och en del om Maja Lundgren men främst pratas det om en person. En viss tidningsprofil är tydligen närvarande. Här, i denna lägenheten, hos oss! Två av killarna i det lilla sällskapet berättar det likt Piff och Puff på julafton, extremt upphetsade och i mun på varandra. En tjej säger något i stil med ”va, är det sant”. Det viskas och det pekas lite överallt i lägenheten nu. Samtliga verkar något uppspelta över att få träffa någon utav sina idoler, en utav dem som skriver i den tidning som deras filosofi- och sociologipluggandes slit förhoppningsvis ska nå. En som skriver i Nöjesguiden.

Och likt Ronnie Sandahls debutalster, gömd i en fåtölj i ett hörn, ser jag Carl Reinholdtzon Belfrage. CRB. Mannen som blivit en ikon, som förlöjligar allt och alla, sitter där, rakt framför ögonen på mig, med benen i kors, drickandes sitt franska vita vin. Han bär en illa åtsittande kavaj och en vit t-shirt där en begynnande ölmage putar ut. Han har rufsigt och buskigt skägg och hår och ser ut att heta Björn, men utöver hans beskedliga utseende, det bångstyriga håret och ålderdomens tecken märker man hans inneboende arrogans. Den hånfulla klangen i rösten och skrattet, de små pillemariskt onda ögonen som smalnar till, den uppenbara viljan att synas och höras. Jag bestämmer mig för att gå fram till honom. Han sitter med två betydligt yngre flickor, och jag föreställer mig att de bägge är nyblivna konstskolestudenter och att han säger något i stil med ”Baudelaire var måhända ett geni, men modernismen i sig är så korkad att han förmodligen var dum i huvudet ändå!”. Sen skrattar allihop och tjejerna hävdar att han allt är bra smart och Carl äter upp varje ord som det vore en smörgås för att kunna tillfredsställa sitt enorma ego. Jag ställer mig framför honom och säger:

- Hej Carl.

Han blir avbruten mitt i en mening och blir för ett ögonblick något förbryllad när han inte känner igen mig. Jag utnyttjar det ögonblicket.

- Du skriver i Nöjesguiden, inte sant? Du är inte så dålig, men enkelspårig och förutsägbar. Men framförallt är du så jävla uppenbart uppmärksamhetstörstande när du jämt ska vara så jävla elitistiskt elak! Då tycker du fan att du minsann sagt något som skakar om därute i stugorna.

Innan han ens får en chans att replikera säger jag glatt ”ha det bra” och vänder på klacken, Han sitter lam ett ögonblick, utan en chans att replikera eftersom jag har gått därifrån. Utan en chans att avbryta mig med en syrlig kommentar. Som om någon klippt av hans penis med sax och lämnat hans mandom stukad för evigt. Precis så som han försöker få människor att känna varenda gång han skriver någon utav sina krönikor eller recensioner. När jag ser på honom, ser jag honom för vad han verkligen är. Han är inte en översittare, han är tvärtom den underkastade. En kille som på grundskolan fick stryk av killarna och blev ignorerad av tjejerna. Han flydde in i kultur, eftersom hans genetiska sammansättning inte kunde förmå sig att skapa ett uns av talang för bollsport, och började hänga på en hel del caféer, skivbutiker och popklubbar, helst i Haga eller Majorna. En period var han väldigt intresserad av Frankrike, en annan gång tyckte han att norra England var the shit. Han kunde mer om The Smiths diskografi och Strindbergs prosa än någon annan på hela skolan. Men det spelade inte någon roll när han grät sig till sömns om kvällarna med fläskläpp och blåtiror, tyst medsjungandes Morrissey, vars röst ljöd från skivspelaren när han sjöng Heaven knows I’m miserable know…

Om Spanien eller hur man förminskar en hel nation

För tillfället är jag sjuk, vilket inte direkt bättrar på min förståelse för främmande människor eller främmande kulturer eller för den delen eggar mig att göra så. Dagen till ära ska jag istället väcka liv i den numera sorgligt bortglömda genren rasistiskt lustspel. Det går rätt och slätt ut på att förnedra en etnisk grupp med rasistiska tillmälen, med andra ord; varning för lätta poänger och 1930-tals-retorik utfärdas.

Jag står på Redbergsplatsen, inväntandes en spårvagn som ska ta mig till innerstaden för att kunna ta del av vad Göteborg erbjuder. Klockan närmar sig tolv på dagen, solen står i zenit och värmen är tryckande, nästan klibbig. Elegant iförd shorts och tröja modell kortare, är jag dock förberedd. Spårvagnen rullar in på hållplatsen. Jag kliver på. Passagerarantalet överstiger vad som egentligen är uthärdligt en dag som denna, men jag lyckas med lite möda finna en sittplats att pusta ut på. Tyvärr inser jag alltför sent att färden, som enbart sträcker sig till maximalt tio minuter, kommer att vara ett helvete från början till slut.

Intryckt vid rutan på platsen bredvid mig sitter en man som närmat sig medelåldern. Det är en svartbuskig man, med kroppsbehåring lika tjock som ylle. Hans hår, som visserligen är tjockt och säkerligen en gång i tiden var vackert, är indränkt i något som får det att se blankt och fett ut. Hårgelé är den tanke som slår mig först, men jag märker bryskt att det istället rör sig om svett. Hans hår formligen dryper av svett. Det rinner ner för hans panna, passerar hans bruna ögon, hans näsa, hans minst sagt plufsiga kinder, hans stubbiga skäggväxt för att till slut droppa ner från hans haka och landa i hans brösthår där det bildar pärlor. Han har, likt mig, taktiskt nog valt att klä sig lätt, men för en man i hans storlek är det inte särskilt passande. Hans t-shirt, en brandgul sådan, är tänjd i halsen till den vida grad att man kan se hans hårklädda bringa. Tröjan är i minsta modellen och avstannar strax ovanför där byxorna börjar vilket lämnar plats för hans mage att puta ut. Magen är likaså den blöt av värmen, men det mest iögonfallande är dess storlek. Några öl för mycket, är intrycket av den runda och ohälsosamt stora magen, som bildar något slags centrum på mannen. Armarna, som vilar på hans enorma mage, är även dem håriga och i zonen kring armhålan märks det att tröjan färgats mörkare av vad som allra säkrast är svett. Han ser ut som ett stilleben, fridsamt sittande, men utan den friska anblicken från ett konstverk, snarare motsatt; ruttnande.

Där byxorna väl börjar det blir riktigt obehagligt. Mannen är iförd alltför trånga och korta shorts av militärgrön färg. De lämnar alltför lite åt fantasin. Låren, som man ser väldigt för mycket utav, sticker ut ur byxornas gap och är likt magen feta utan att på något sätt vara kraftiga eller muskulösa. Där låren slutar tar skenbenen vid, så håriga att det tycks som om att han bär strumpbyxor av päls. Spektaklet slutar i ett par utslitna gymnastikskor, som jag förväntar mig inte luktar rosigt.

Trots sitt vidriga utseende är mannens uppsyn av det självaktningsfulla slaget. När jag sätter mig bredvid honom ser han på mig med en blick som utstrålar nonchalans och överlägsen attityd. Föraktet inför honom väcks än starkare i och med hans sinnelag, i och med hur han förmodligen ser på sig själv, i och med hur hans vidrighet inte tycks vara något problem för honom. Men allra värst är stanken. Mannen bredvid fullkomligt stinker. Det luktar ruttet kött och fotbollsträning, våt hund och sopnedkast. Och som det verkar är det på grund av den enorma mängd svett mannen utsöndrar. Jag vill kräkas eller i vart fall byta plats. Tyvärr är vagnen vid denna tidpunkt så pass full att jag knappt kan ställa mig upp utan att tryckas ner i samma säte igen. Paniken stegras samtidigt som mina luftgångar täpps igen av mannens odör. Jag förtärs av honom, av hans hela person, och kliver in i en dimma som han styr. Den är tjock, täcker allt, skönhet är ett begrepp han inte känner till, renhet är för honom oförståeligt. Abrupt väcks jag dock, en signal i fjärran tar mig till verkligheten. Mannens mobil ringer. När han sträcker sig ner mot fickan för att nå den snuddar hans arm min. Den är blöt och kall. Jag ryser. När han svarar förstå jag allting. Ur hans vidriga mun flödar spanska. Min hållplats är nästa. Jag ställer mig upp och vinglar av vagnen, omtumlad av mannen. Sedan dess är han etsad i mitt minne, en symbol för allt vidrigt i världen. En symbol för Spanien.

Landet Spanien är ett land svenskar sammankopplar med sol, spex och lustigheter. En plats som helgats i decennier av nordbor, en oas att vila upp sig på. Jag delar inte dessa åsikter. Spanien är för mig en bedrövlighet, en oren plats. Beläget på Europas svans och som försökts spottas bort från fastlandet, men som hänger kvar med oljiga fingrar. Befläckar vår kontinent med smörsångare och fet mat. Befläckar hela Sydamerika med detsamma. Äts upp inifrån av territorala och religiösa strider. Trots detta klassificerar de sig själva som en av Guds utvalda platser, trots att den gav upphov till en sjukdom som dödade hundratusentals personer, trots att den var hemmet för en fascistisk regering i ett halvt sekel. Männen är håriga och svettiga, kvinnorna likaså, men de har ändå en status som det vackraste folket i världen. Det tycks näst intill obligatoriskt att allting från detta land ska vara indränkt i en oljig sörja. Men världen verkar inte bry sig. Hälsotrenden tycks förglömma detta. Men jag vet. Spanien är och förblir en vämjelig plats, ett hem för de sjuka och bedrövliga, och någonting jag avskyr från djupet av mitt hjärta.

PS 1. Mannen i fråga var självklart inte Diego Maradona. Men Diegos fysik och uppsyn liknar vad jag såg hos nämnda. En fet, svettig man som har sett sina bästa dagar.

PS 2. Visserligen finns det gott om blekfeta, äckliga män i Sverige likaså. Ett exempel är Göran Persson, ett annat Rolf Lassgård, men det som slår mig varenda gång jag möter någon som är spanjor är hur mycket oftare de faktiskt är vidrigare. Måhända har jag bara haft otur men det här baseras på erfarenheter och mina erfarenheter är av detta slag. En spanjor tycker i sin tur måhända att vi svenskar bara är fylle-trashande glin. Och det har ju han, som jobbat som servitör på ett lagom crappy Ving-hotell under sommarmånaderna, jävligt rätt i. Precis som jag, som blivit serverade av honom och hans likar, har rätt i det jag säger.

PS 3. Ryan i OZ hade fan i mig rätt när han sa they’re all fuckin’ greaseballs. För det är dom, oljiga alltså.

Ward skriver brev

Att skriva brev är måhända för alla er där ute i den moderna, teknologiska världen lika hippt som att läsa Sartre eller droppa LSD, men det är en förbisedd syssla som fyller sin funktion väl; nämligen att lämna meddelanden till andra. Det är dock en syssla jag genomför alltför sällan, vanligtvis med orsaken till att jag har tillgång till telefon. Men innan telefonen var brev the shit när man skulle kontakta någon. Som en hyllning till brevskrivare världen över följer därför här nedan tre brev som. Huruvida något utav breven kommer att läsas eller för den delen besvaras låter jag dock vara osagt. Den ena av mottagarna är en världskänd musiker, den andra är död och den tredje verkar för tillfället alltför självupptagen. Utsikterna är därför denna gång allt annat lysande. Hursomhelst tänkte jag publicera dem här för allmän beskådan. Därför att jag kan. Håll till godo.

Till Shaun Ryder, sångare

Hej Shaun. I veckan, eller åtminstone för inte speciellt länge sedan, släppte du ett nytt album. Du och dina grabbar i Happy Mondays är en gammal ungdomskärlek (ej sexuell) så att säga, för evigt förknippad med extas och illegala substanser. Att ert nya album inte håller speciellt hög klass i jämförelse med den äldre skiten är egentligen rätt ointressant eftersom det är så uppenbart; det är bara kul att få veta att du fortfarande lever och fortfarande gör vad du är bäst på även ifall du inte är lika bra på det som tidigare. Du som en gång mördade duvor med giftiga brödsmulor, du som en gång fick en hel värld att inse vad ecstasy är och vad för effekt det ger, du som en gång vandrade ut från ett möte som kunde ge dig flera miljoner i ett nytt kontrakt för att gå på knarkjakt. Du VAR Ibiza, Shaun. En riktig jävla legend, likvärdig med bortgångne Hunter S Thompson. Förutom allt det där gjorde du ju naturligtvis också fantastisk musik, en gång i tiden. Att dina glansdagar är förbi är trist, men förståeligt. Du är, i princip, musikens svar på Gazza; en blekfet engelsman som missbrukar och misshandlar för många men som innerst inne är en konstnär inom sitt område. Om du bara kan hålla sig i skinnet. Så Shaun, trevligt att ha dig tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Ward

Till Ingmar Bergman, före detta regissör

Hej Ingmar. Att du, snubben som förmodligen var anledningen till det myntade begreppet demonregissör, är död har väl ingen som läst tidningar eller kollat på dumburken missat. Du var ett geni som gjorde film så som film ska göras; ångestfyllt, kolsvart och otillgängligt. Film ska inte handla om hormonstinna tonåringar som slår vad om vem de kan göra till balens drottning eller om Julia Roberts som fula-ankungen-hora. Nej, film ska handla om att spela schack med döden eller våldta jungfrur i skogen. Det ska vara dystert och bisarrt, inte glättigt och positivt, för världen är ta mig fan en pain in the ass. Ingmar, du var förmodligen inte mer ångestfylld än alla oss andra som har ”problem” med våra farsor eller inte får ligga lika mycket som vi hoppas. Men till skillnad från oss andra gjorde du i vart fall något konstruktivt av problemen. Vissa köper prylar på kredit, andra går till psykologer. Du gjorde film och det gjorde du jävligt bra. Så, tack och farväl Ingmar. I livet efter träffas vi och diskuterar hur fan du lyckades ha fem stadiga förhållanden när du ser ut som en karikerad nazist, 50 år innan ”The Game” skrevs.
Med kondoleanser
Ward

Till Donnie Donut, bloggare

Donnie. En gång i tiden var du och jag vänner. Det var faktiskt ganska så länge sedan vi först stiftade gemenskap. Det var på den tiden du ibland faktiskt skrev om musik. Det var på den tiden du blev framröstad till hetaste bloggen på Shaktar. Det var på den tiden du fortfarande gick att finna på blogspot. Men på sistone verkar vi ha glidit ifrån varandra. Jag hatar att tro att det är dig det är fel på. Men tyvärr är jag inte ensam om vad jag tänker. Tyvärr verkar du ha glömt bort vem du är på vägen. När du var ung och ny och fräsch och happening så var det annorlunda. Vi var som ett tätt kompisgäng som skrattade och diskuterade tillsammans och även fastän du var vår ledare var du en del av gemenskapen ändå. Men plötsligt kom det fler och fler in i denna krets. Till en början välkomnade vi det nya folket men med tiden märkte vi att du höll på att förändras i takt med ju fler människor som tillkom. Kanske ville du försöka göra oss allihop nöjda, kanske steg dina nyfunna vänner dig åt huvudet. Oavsett vilket tappade vi kontakten. Donnie, jag hatar att säga det; men du intresserar mig inte särskilt mycket längre. Det är av gammal vana, eller möjligtvis av en ständig förhoppning av att se prov på din gamla briljans, som jag numera besöker dig på Kinky Afro. Detta brev är sålunda en uppmaning till dig, Donnie: Get a grip or lose out. Jag väntar, men inte länge.
På återseende
Ward

PS: Donnie-bilden är tagen härifrån och som vanligt har mannen i brevet inget att göra med mannen i filmen. I detta fall bilden.

"Deckardrottningen" talar ut

Som ni alla vid det här laget måste veta är det sommar. Och klassiska ingredienser för en tvättäkta svensk sommar är, i tur och ordning, ”Allsång på Skansen”, engelska lågbudgetföljetonger på SVT, jordgubbar, sprit förklädd till det smickrande ordet ”nubbe” och Sommar i P1. Att radio fortfarande har någon typ av kontroll över det svenska medieklimatet är i sig något väldigt underligt men att just Sommar i P1 har en nästan gudomlig status bland kulturkoftorna är än underligare. Tydligen ska det vara mer ”äkta” när någon, med extremt liten eller ingen erfarenhet av radio, ”talar ut” om hans eller hennes livsöde, bekymmer eller prestationer. Dessutom ska det visst vara ”kändisar” som gör detta, men inte vilka ”kändisar” som helst, nej nej. Det ska vara den lite ”finare” delen av ”kultureliten” som pratar på om hur jävla omställande det är att få barn eller hur skönt det är att han semester från det hektiska kändisskapet. Tyvärr verkar ingen ha funderat över varför dessa inte arbetar med radio in the first place, eftersom de oftare än sällan är usla på att prata spontant och intresseväckande. Senast i raden av misslyckade amatörradiopratare var något jävla helvete som kallade sig själv Camilla Läckberg.

”Så vem fan är du då”, tänkte jag högt när hon presenterade sig som sommarvärd. ”Jo, det ska jag berätta”, sa hon då. ”Jag är minsann författare OCH kvinna på samma gång. Det du!” Makalöst, tänkte jag. Hon skriver böcker samtidigt som hon har en alldeles egen fitta. Ring tidningarna! Och inte nog med att hennes böcker visst sålde i miljonupplagor som Camilla snabbt berättade så där i förbifarten, de var dessutom deckare! Och tänka sig, deckarna handlade om en medelålders polis i en svensk småstad som utredde bisarra mängder mord för att leva i just en svensk småstad. Dessutom lät Camilla som en robot, hackig och monoton. Nog för att vi förstod från början att hela hennes liv var miserabelt tråkigt (förutom att hon tjänat enorma pengar på usla böcker), men hon behöver inte låta tråkig för det. Något som exempelvis Carl Bildt insett.

Nåväl, egentligen borde jag inte rusa upp mig för affärer av denna stil. Sverige är fyllt till bredden av mediokra deckarförfattarinnor som gjort succé, men när Camilla presenterade sina låtval för dagen förstod jag att hon var en idiot över det vanliga. Modern Talking och UB40 var ju extremt nydanade artister som verkliga fick Camilla att ”känna något”. I mitt fall kände jag en blandning av svavellösning och matrester i min strupe men Camilla tyckte att kärleksballader var väldigt ”fina” och så. No surprise var Camilla dessutom väldigt kär i sin man, trots deras långa äktenskap. Att de dessutom var varandras ungdomskärlek var ju så sockersött att hälften vore nog. I tredje akten valde Camilla att presentera sina böcker, en efter en, vad de handlade om, vad som hade inspirerat henne och vad hon tyckte om dem. Allt i den där robotliknande stämman som hade gjort Arnold ”Terminator” Schwarzenegger grön av avund. Att hon hade mage att försöka profitera på detta ideella program var illa nog, att hon dessutom var mångmiljonär var än värre. Det skamlösa trollet, som förmodligen bara har knullat den bondpojken hon gift sig med, fortsatte sedan med att berätta hur många jävla länder hennes böcker blivit översatta i. Men du berättade fan inte att varenda kulturskribent i landet har totalsågat dina romaner de senaste åren, subba!

Den sista biten föll på plats när hon berättade om hur hennes nyfödda barn hade förändrat hennes liv. Kärleksfulla anekdoter blandat med en dos av modersångest förvandlade Camilla till världens tråkigaste människa. Vad fan är dealen med alla föräldrar som ständigt måste upplysa alla om hur jävla fantastiska deras barn är. ”Min son har precis lärt sig säga mamma”. Big deal, det kan ju för fan ALLA göra. Nä, ungar är inte så jävla imponerande som ni tror, snarare det motsatta. Att hennes band med Alexander, som jag har fått för mig att hennes son hette, var något ”utöver det vanliga” var hon tämligen nöjd med. Hon underströk dessutom flera gånger hur viktig han var. Sen tackade hon för sig och lät ”Love Hurts” tona ut i bakgrunden.

Sommar i P1 med Camilla Läckberg var slut för den gången och hennes fans var förmodligen nöjda. Inte nog med att de verkligen fått lyssna till hur Camilla verkligen har det, hon verkar vara en riktig hyvens tjej också! En älskande maka och mor med båda fötterna på jorden. Att hon dessutom var sin gamla hembygd trogen är ju ett plus i kanten. Dessutom avslöjade hon lite om sina kommande projekt och de lät ju verkligen spännande! Nya mysterier signerade Camilla Läckberg. P1 verkar inte ha förstått att normalt funtade människor (som mig själv) inte bryr sig ett skvatt om hur vanliga människors liv ter sig. Folkligheten är för mig lika död som Jesus. Satsa på att få dit Tommy Körberg och Torsten Flinck och få dem att snacka gamla knarkarhistorier eller något i den stilen. Låt oss åtminstone slippa kvinnor i form av Camilla Läckberg som verkar tro att livet går ut på att vara kysk, timid, tråkig och talanglös.


Att hon ser ut som hon låter, det vill säga tråkig och ful, hör väl inte historien till eftersom mediet trots allt var radio. Men begreppet radioutseende passar, i historien, osmakligt bra så jag bifogar även här nedan bildbevis.

The Gay Factor

Det bevingade uttrycket ”the x factor” är väl varenda Svenne Kokosnöt bekant med. Det är det lilla extra som gör någon speciell, såsom det stora bröst gör för en i övrigt ful tjej. Lite bättre, lite mindre alldaglig. Vad ni däremot måhända inte är bekanta med är den så kallade ”the gay factor”. I simpla ordalag är detta helt enkelt vad som får snubbars och hoes gayradar att blinka, men inte på ett negativt utan tvärtom på ett positivt sätt. Helt enkelt vad som får oss dudes att vilja spendera väldigt intensiv tid med den här grejen eller mannen och vice versa för flickorna, men med en inneboende, icke uttalad lust att ögonblicket stannar för alltid. Själva tingesten, eller personen, är inte oviktig men det är alltså själva göromålet, intentionerna eller fantasierna som gör det diskutabelt heterosexuellt. Eller något i den stilen. Vad som får mina gay senses tingleing är ingen mindre än Christian Bale.

Bale, när han precis vunnit förgyllda popcorn

Bale, denna Adonis, är inte enbart ett praktexemplar på manlig skönhet utan likaså en snubbe med massiv talang och ett ständigt självbelåtet flin på sin nuna. En snubbe som vet om att han är lite bättre än oss andra. En snubbe som man med lätthet skulle vilja bjuda hem på en kopp kaffe och därefter sitta och stirra på med tindrande ögon medan han, skojfriskt, berättar om sitt vilda Hollywood-liv. Och kanske, men bara kanske, skulle man skratta tillsammans och ta honom, hjärtligt, på handen för att låta honom veta att han faktiskt är speciell. Och han skulle förstå, det skulle han. Både han och jag skulle kanske tycka att det var lite pinsamt, men Christian skulle som sagt förstå för han är ju faktiskt en superstjärna som är van vid att människor är lite smått underliga omkring honom och vi hade skrattat, släppt på trycket och sagt att det var sent. Vid dörren hade vi givit varandra ett stadigt handslag och tittat varandra i ögonen, men bara en kort stund. Sedan hade vi skiljts åt och lovat varandra att vi skulle göra om det snart.

Men det är inte det att jag vill att Christian Bale ska binda fast mig i sängen och knulla mig sanslös. Nej, nej, inget sånt. Vad som är gay med det hela hopfantiserade förloppet är att vänskapen som beskrivs är den liksom den ickemaskulina hållningen jag ständigt skulle föra gentemot honom. En manlig vänskap är, väldigt ofta, grabbig i sin rätta bemärkelse; skrönan om att ”män inte kan snacka känslor” är lika sann som att vatten är blött, åtminstone män sinsemellan. Män snackar hellre om sport och knark än om pajade familjerelationer med varandra. Men med Christian skulle jag bara vilja lyssna på och berätta om hur hans och mitt liv är, på riktigt, utan en maskerande slöja av grabbighet. Det vill säga så som verkligt bra relationer mellan en snubbe och en brud kan vara. Däri blir det också en smula gay; relationen mellan mig och Christian skulle vara som en riktigt kärleksfull relation mellan en man och en kvinna. Fast utan att knulla då. Jag ska inte heller sticka under stol med att jag tycker att han ständigt utstrålar en sexualitet, men samtidigt också ett ständigt ointresse mot allt och alla, som är åtråvärd i den grad att jag känner ett lätt sting av avundsjuka varenda gång jag ser honom. Kanske skulle jag vilja någonting annat än ”bara vara vänner”, kanske skulle jag vilja att han ser mig in i ögonen och säger ”du är fantastiskt för mig”. Men det är å andra sidan frågor jag, i klassisk heterosexuell anda, inte vill besvara och egentligen aldrig vill höra mig själv säga. Men jag kan åtminstone bekänna en sak; jag hade hellre spenderat en djupsinnig kväll med Christian utan några som helst sexuella baktankar, än sitta halvfull på en sunkig bar en onsdagskväll och konversera med en halvsnygg brud med möjligheten till napp.

I en snabb genomgång av hans mer kändare verk hoppas jag att ni kan få ta del av denne mans storhet ur ett nytt perspektiv. Enjoy.

Mio, min Mio (1987)
Handling: Bale spelar Jum-Jum, svensk litteraturhistorias svar på Sancho Panza, det vill säga en jävla eftersläntrare som visserligen är nobelt lojal mot hjälten Mio men rätt mesig ändå. Han visar i och för sig gott mod när han tar upp kampen mot ondskan (riddare Kato) men är å andra sidan förmodligen bögkär i Mio.
Gay factor: För det första är Bale typ 10 bast i denna filmen och ett barns sexuella utstrålning är ungefär lika stor som kommunalpolitikern Göran Johanssons. För det andra är han förmodat lite homo på sin polare. Nu tror ni att det här höjer gay factorn, men då är ni ute och cyklar! Det är för fan attityd som är sexigt hos en man, och smygbögighet är inte en soft attityd.

Pocahontas (1995)
Handling: En indian knullar med en nybyggare. Stammen rasar, nybyggarna rasar men till slut löser sig allt.
Gay factor: Filmen är tecknad. Nog sagt.

American Psycho (2000)
Handling: Börsmäklaren Patrick Bateman knullar och mördar hej vilt. På köpet blir han en ikon för hela världen.
Gay factor: Nu börjar vi snacka! Inte nog med att Bale här spelar en snubbe med pengar som gräs och muskler som Herkules, han är dessutom den manschauvinist vi allihopa vill vara. Och han kommer undan med det! Bale gör en paradroll och det självbelåtna flinet sitter som smäck i varenda bildruta. Pluspoäng för kvinnoförnedring i varje scen! Bale som Bateman (med yxa)

Cubic (2002)
Handling: En supersnut i en snar framtid styrd av drogkontroll inser sina misstag och bestämmer sig för att bekämpa ondskan. Han lyckas.
Gay factor: Hyfsad. Bale är fit efter Bateman-rollen och lyckas spöa upp snubbar till höger och vänster. Han är dessutom till en början än mer känslokall än Bateman, vilket tyvärr inte håller filmen igenom. Varning för en scen med en hund, dock. Män som leker med djur är INTE okej.

The Machinist (2004)
Handling: Trevor Reznik jobbar på ett ställe med maskiner. En olycka händer och allt blir jävligt skumt. För er som gillar pussel och mysterier, men inte för er som gillar det men är dumma.
Gay factor: Bale har, oförståeligt, bantat bort allt fett och alla muskler och ser igenom hela filmen ut som en överlevande från Auschwitz. Förutom hans något taniga uppsyn är det dock helt okej. Det patenterade flinet finns med, randen till sinnessjukdom och extrem paranoia likaså.

Batman Begins (2005)
Handling: Läderlappen är tillbaka, och nu får vi se hur fan allt gick som det gick egentligen. Katie Holmes är med och det är rätt soft.
Gay factor: Bale är klädd i lack och läder, kan alla ostasiatiska kampsporter som funnits och är rik som Bergatrollet. Som om inte vore nog är han oerhört hämndlysten och som Läderlappens alter ego, Bruce Wayne, skönt ohyfsad. Najs!

The Prestige (2006)
Handling: Två trollkarlar är varandras fiender. Upplägget till trots, jävligt bra.
Gay factor: Att vara trollkarl är, om man är det på riktigt, jävligt coolt. David Copperfield är det. Carl-Einar Häckner däremot, är det inte. Trollkarlslivet är alltså en balansgång mellan coolt och extremfånigt. Bale är på rätt sida gränsen. Dessutom är han, som vanligt, självupptagen, dryg och uppblåst.

Sådär ja. Min heterosexualitet har under processen förminskats både en och två gånger och på köpet fick ni en lista med ”schyssta rullar”. Vad mer kan man begära av Ward, denna så uppenbaraBeta-copycat, egentligen?

Poetic justice is a bitch

När jag gick i högstadiet var jag, på något vänster, tillsammans med skolans överlägset snyggaste flicka. Hon var inte bara vacker på ett oskuldsfullt sätt såsom en del sextonåringar är (ni vet, djupa rådjursögon, hy som klarat sig undan acne, lingult hår ännu oförstört av daglig användning av hårprodukter) utan dessutom sexig men utan att se sådär billigt sexig ut vissa sextonåringar gör (ni vet, smink applicerat med lager-på-lager-metoden, ögonbryn plockade till små, små strimmor, iklädda Buffalo-skor och byxor vars gylf består av snören). Jag säger på något vänster eftersom jag såg ut som den genomsnittlige högstadiesnubben, som förvisso var väldigt mycket bättre än den genomsnittlige eleven på min skola som bestod mestadels av moppepojkar, bönder och snubbar med misstänkt högerextrema åsikter. Visserligen klädde jag mig relativt stiligt, var trevlig och hade ett, jämförelsevis, moget lynne, men utseendemässigt var jag precis i den övre klassen. Att tjejer tänder på något så när smarta, trevliga killar med okej klädsinne är en myt lika stor som Bibeln, men det här får väl ses som regeln som bekräftar undantaget. Tjejen i fråga var väl direkt inget ljushuvud utan var som tjejer är mest, semidum och åsiktslös, men eftersom jag var och är dude spelade det föga roll i och med hennes näst intill briljanta utseende. (Den största förklaringen till att jag faktiskt var hennes utvalda låg troligtvis i de kronologiska och geografiska tillstånden; detta var alltså innan man fick tillträda till stadens begivenheter och i och med att vi bodde i en förort till Göteborg med begränsad tillkomst till storstaden fick vi som bodde där duga.)

Nåväl, tillbaks till själva historien. Jag och tjejen gjorde det som vanliga ungdomar gör i den åldern, det vill säga meningslösa och pantade grejer ingen vuxen människa skulle hålla på med. De stunder som faktiskt bekräftade att man ”inte bara var kompisar” bestod mestadels av sms som avslutades med orden ”puss älskling” och timslånga hångelstunder framför en crappy Julia Roberts-film (hennes val). I övrigt gjorde vi väl också vad ungdomar mest gör i den åldern, drack folköl, gick på hemmafester hos någon idiot som hade öppnat huset för nästan hundra ungdomar och åkte moped runt, runt, runt tills vi hittade ett ställe där vi kunde dricka någon häxblanding, eller i bästa fall smuggelöl, ostört. Vi sa att vi älskade varandra, och det är högst möjligt att vi gjorde det, men problemet var att vi aldrig låg med varandra.

För det är här det verkligt tragiska och liksom sorgliga börjar. Trots att vi hade klassat oss som ett par i snart fem månaders tid (en rätt mirakulös summa dagar på högstadiet) låg sexet utanför bilden. Och självklart var det tjejens beslut. Trots att vi kunde ligga med våra tungor i varandras munnar i timtal, samt att jag fick tillåtelse att smeka henne på brösten och innanför trosorna, fick jag aldrig stoppa korv i henne. Tiden hade tagit oss till vinterterminen i nian och samtidigt fick mina vänner doppa snopp titt som tätt. Visserligen var deras kap inte i närheten lika snygga som mitt, men knulla är ändå knulla. Frustrationen inom mig växte alltså, milt sagt. I ett av riktiga samtal man som högstadiepar hade beklagade jag mig över situationen för tjejen som stod helt likgiltig inför mina behov och min lust. Hennes förklaring var att man inte behöver springa in i något, en förklaring som brast i all logik eftersom jag hade stoppat mina fingrar i hennes härlighet i snart fem månaders tid. Jag blev fly förbannad, men i strikt ungdomlig tradition svarade jag bara att jag ”förstod” samt att jag ”inte ville pressa henne”. Istället gick jag med ett par kompisar till ett fylleslag på en hemmafest och satte på en brud som i bästa fall kan beskrivas som ”halvsnygg”.

På vägen hem var jag visserligen nöjd som få, doppa hade jag fått göra och min tjej skulle ändå inget veta eftersom de enda hon kände på den festen var mina kompisar. Det här scenariot upprepade sig varenda helg i en och en halv månads tid; jag var hemma hos min tjej och försökte komma till med henne, men när det inte gick träffade jag mina polare på en fest i närheten och knullade av mig med en halvruggig brud. Jag hade kakan och fick äta den med, alltså. Men när vintern blev vår, och jag inte hade fått stoppa snoppen i min snygga tjej på nästan sju månader lessnade jag i true juvenile fashion och dumpade henne skoningslöst. Inte nog med att jag hade fått ortens snyggaste brud, jag hade dessutom lämnat henne i tårar. För den sommaren, och för den sommaren only, var jag ortens kung och levde ett golden life bland de övriga snygga brudar som hade hört om mina bedrifter. Min gamla tjej hörde jag dock aldrig av under sommaren, och det sket jag faktiskt i när jag nu fick frottera mig bland flicketyg 24-7, trots de ihärdiga ryktena från hennes kompisar att hon mådde ”såå dåligt” och ”ville ha mig tillbaks”. Ja jävlar, vilken sommar det var.

Poängen med själva historien, förutom att jag betedde mig som ett jävla svin mot någon som jag trodde älskade mig och som jag trodde jag älskade tillbaka och förutom att man blir väldigt mycket mer åtråvärd när man dumpar än när man blir dumpad, var att jag sprang in i min gamla tjej häromdagen. Och hon såg sliten ut; påsar under ögonen, halvfet och osminkad. De djupa rådjursögonen var rödsprängda, den tidigare så perfekta hyn var torr och lingula håret var färgat med billigt, brunt hårfärgsmedel. Och inte nog med att hon såg rätt sliten ut, jag såg dessutom för dagen rätt så jävla bra ut. Vi stod och pratade en stund, och även om hon nuförtiden var väldigt mycket mer intressant att prata med var hon inte tillnärmelsevis lika snygg. När jag hade lämnat henne, för andra gången, insåg jag att det har ta mig fan var poetisk rättvisa. Så sensmoralen är alltså att ni brudar borde låta era snubbar få knulla på er, annars står ni där halvfula, med jobb på en sunkig klädaffär, undrandes vad som fan hände.

Ward snackar om våldtäktsproblemet

Minns ni när den där skattesmitande, alkoholiserade kommunisten lekte rövare i media för dryga ett och ett halvt år sedan? Hon hade startat något parti som visst skulle ”föra kvinnans sak” eller något i den hokus pokus-stilen. Visst fick vi oss några goda skratt, exempelvis skulle varenda Svenne Kokosnöt betala skatt för att de hade en slang istället för ett hål i mitten av kroppen, men samtidigt blev ju vissa andra rätt förbannande när det talades om en ”våldtäktsproblematik”. Enligt den där skattesmitarkäringen var alla män potentiella våldtäktsmän. Det är i sig varken revolutionerande eller felaktigt, men att själva akten är så jävla beklagansvärd att det betecknas som ”vårt största samhällsproblem” är direkt förargelseväckande.

Nåväl, för att först förklara det där med våldtäkt och snubbar; det heterosexuella ligget bygger på att mannen ska dominera kvinnan. Mannen ska skjuta en relativt hård stång i en kvinnas hål, det vill säga mannen styr akten. Dominansen är alltså likvärdigt attraktiv som orgasmen. Det är därför snubbar älskar när kvinnan använder stången som slickepott eller när vi får ”komma” någonstans på kvinnan vid orgasmen (tex ansiktet). Att mannen vill steppa upp hela grejen till nästa nivå är därmed helt naturligt, och där kommer våldtäkten in. Inte nog med att man får göra ovanstående, man får dessutom kämpa för att faktiskt lyckas. Tro inte att det är någon jävla dans på rosor att våldta, för det verkar ju vara ett jävla trubbel när pressen intervjuar våldtäktsmannen. Ibland är han tvungen att betala en inte helt oansenlig summa pengar för att supa henne apfull eller för små, fina tabletter att lägga i hennes glas. Ibland måste han vänta gömd i buskage i flera timmar innan rätt brud kommer förbi. Så våldtäktsmannen jobbar hårt för att ta sitt sexliv till nästa nivå, så att säga.

Och sen är det där snacket om att våldtäkt skulle vara så jävla hemskt för tjejen. Till viss del kan jag förstå dessa åsikter; personligen skulle jag ta jävligt illa upp om en snubbe tryckte ner mig i ett buskage och hardcoreknullade mig i stjärten. Men samtidigt har jag via empiri kommit fram till att många tjejer tycker det är rätt så jävla soft att bli dominerad i sängen. Alltså; män vill dominera, kvinnor vill bli dominerade, men när the ultimate dominant action takes place (dvs våldtäkten) så måste mannen jobba som ett djur och kvinnan tycker i slutändan allt var rätt kass. Logiken är som bortblåst! Är det alltså en skillnad i att bli dominerad i sänghalmen och i en park? Även om själva våldsakten i ett samlag i hemmet är likställd med våldtäkten i parken spelar de tydligen ingen roll; våldtäkt är sjukt mycket värre än sadosex enligt kvinnorna och nästan alla män. Det verkar alltså som om det är medgivandet till våldsakten som är kärnan till problemet. Alla kvinnor är alltså sinneslagsetiker; inte nog med att resultatet ska vara godtyckligt, det ska även intentionerna vara. Du ska inte bara knulla henne sanslöst, du ska även veta att hon vill att du ska knulla henne sanslöst.

Att allt summeras i just kvinnans medgivande är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Visserligen är mannen den dominanta i själva sexakten, men kvinnan är fan den som bestämmer när, hur och om det blir av. Kvinnan är alltså som Blofeld i Bondfilmerna, hjärnan bakom allting, medan mannen är hennes hejdukar, medlet för att nå målet. Slutsats; kvinnan är den dominanta och därmed också den som borde betala extra skatt. Det är hon som får männen att våldta, eftersom männen har fått hintar som verkar dra sig till den punkten, och det är hon som styr mannen som en jävla marionettdocka till och med samlaget. Mannen är alltså också offret, visserligen vill han våldta men han tror ju att det är det kvinnan vill också. Hela grejen är alltså att våldtäktsproblemet inte bara styrs av män utan lika mycket av kvinnor, och därmed basta.

EPILOG: När jag läser det där om våldtäkten och mannen och kvinnan blir jag ju lite rädd för mig själv. Vad är jag för en människa egentligen? En liten, självgod, ensam man som gömmer sig bakom en dator och vädrar sina unkna åsikter i anonymitet. Jag skäms för mig själv och ber om ursäkt för mitt grava hora/madonna-komplex och för mitt utbrott. Det kommer inte att upprepas inom en snar framtid.

Programförklaringarnas programförklaring

Visst är det jävligt svårt att hitta god kvalitet där ute i stugorna nu för tiden? När Internet gjorde intåg för den breda massan för, säg, tio år sedan och gav Svenne Banan chansen att kolla på porn från hela världen istället för enbart Fibban, öppnades likaså Pandoras ask. Men istället för evig olycka, som de gamla grekerna gav oss, så fick vi evig dumhet, i efterhand mycket, mycket värre. Eftersom dumma människor verkar älska att uttrycka sig fick de härmed också en fristad att göra så, utan att människor som uppskattar såväl Dostojevskijs som Ghostface Killahs lyrik kan göra ett jävla skit. Dumma människor har visserligen uttryckt sig offentligt genom alla tider, det tryckta ordet är inget undantag, men nu kan samtliga – och jag menar verkligen samtliga – dumma människor uttrycka sig samtidigt på världens största anslagstavla. Som om det vore nog med möjligheten gavs alla dessa idioter dessutom ett medium; bloggen. Precis så som kroglivet skulle fungera om inte vakterna existerade; alla skulle få chansen att gå ut, även fula, tjocka, bönder och strebrar. Som om det hade varit typ okej.

Statistik har bevisat att lite mer än 99 % av jordens befolkning är idioter. Statistik från samma källor har bevisat att en jävligt stor del av dessa bor i västvärlden, samt att en jävligt stor del av dessa idioter från västvärlden har tillgång till dator och Internet. Dessa människor sitter alltså framför sina datorer och spyr ut onödig vetskap om deras patetiska liv utan att någon hindrar dem! Jag tror det var Thomas Hobbes som sa det bäst; ”människan behöver en högre makt för att kontrollera dennes beteende”, eller något i den stilen. Och det hade han ju jävligt rätt i! Kolla bara vad som hände när vi öppnade den där jävla asken. De kryllar av bloggar som låter ungefär så här:

”… ja och Matte gick upp tidigt idag för att kunna njuta av den vackra dagen fullständigt! vi bestämde oss för att ha en frukostpicknick ute i grönskan och bjöd med Jossan och Markus för att ha de extra trevligt! sen cyklade vi allihopa ut till havet och åt Jossans potatissallad som va den godaste jag någonsin ätit. vi hade verkligen jääätte-trevligt, och Jossan och Markus berättade att de ska ha barn! verkligen jätte-kul! ja längtar till när ja o Matte skaffar barn, men de känns lite sorgligt att inte kunna träffa Jossan och Markus så här spontant som vi gjorde ida…”

Den här bruden, och förmodligen även Matte, Jossan och Markus också, är uppenbarligen idioter. Och det hade faktiskt varit okej, om hon bara inte hade informerat oss om varenda jävla stund i hennes liv. För inte nog med att ovanstående var oerhört tråkigt att läsa, det är dessutom oerhört självupptaget att faktiskt tro att någon förutom hon själv, Matte, Jossan och Markus bryr sig överhuvudtaget. Att det faktiskt finns människor som läser detta är måhända inte särskilt överraskande, men fortfarande extremt dumt. Precis som när kabelkanalerna i mitten av 90-talet fick för sig att början sända evighetssåpor av typen ”Vita lögner”. Om det finns ett utbud, oavsett vilket det är, kommer människor att checka in det. Anledningen skrivs svart på vitt i statistikinformationen ovan.

När jag läser sådan här smörja tänker jag; ”Nä, det här ska det fan bli ändring på, nu jävlar”. Men sedan händer det inte särskilt mycket. Förrän idag. Men tro inte att det här kommer att bli särskilt ”roligt”, varken för mig eller för er. Tror ni att jag tycker att det är ”roligt” att försöka skriva inlägg bara för att jag känner att jag måste? Och tror ni att jag kommer pressa fram något ”roligt” jämt och ständigt är ni jävligt fel ute, det kan jag säga er. Nä, en plikt är fan aldrig kul, och det vet jag bäst för jag har snackat med Kungen en gång och han var inte alls lika glad och uppspelt som han verkar vara på dumburken. Men jag kan lova er att jag aldrig kommer att berätta om typ utflykter jag gör, eller hur det kändes när jag min syster gifte sig, eller för den delen gnälla på mitt jobb. Här ska fan skrivas om viktiga saker, såsom knark, sex och kultur, här ska bestämmas om what’s dope and what’s not. Och här ska, en gång för alla, idiotin förändras från Svenne Banan-nivå till en dum-dum nivå där drugs & titties styr istället för gemytliga familjeträffar eller snack om hur tjock man blivit på sistone. Nu jävlar är det dags att sätta igång! Jag är laddad som en jävla kanon. För att runda upp det hela vill jag citera RZA;
"It's the jump off right now! I want everybody, to put your work down, put your guns down. And report to the pit, the gravel pit! Leave your problems at home, leave your children at home. We gon' take it back underground!"