Manlighet 2009

Ut: Få det att regna
In: Få det att REGNA!
Att kasta pengar på horor har ingenting att göra med bloggande, det är istället snarare raka motsatsen till att kasta pärlor åt svin. Roligt och enkelt är det också, men gud ska veta att det som en gång var roligt och enkelt numer blivit svidande svårt. Vardagsnöjen som champagnegalopp och regnmakeri får därmed ställas i skamvrån. Det är recession, bejbi, glöm inte det! Att få det att REGNA eller vattensport låter i alla fall likadant och får väl fungera som ett lagom dekadent substitut medan sedelpressarna går varma.

Ut: Kunna använda skjutvapen
In: Kreativ krigsföring
Som dödsbringande kompanjon är en fickstor Beretta ett val som hedrar sin bärare. Ett perfekt exempel på såväl konversationsöppnare och –avslutare. Makalöst! Men tyvärr belamras allt fler av samhällets skikt av rigorös säkerhet. Borta är de dagarna när man kunde spatsera runt med sitt vapen synligt i bältet och det är den personliga tryggheten som fått ta sin beskärda del stryk av den förändringen. Därför är mannen som kastade skor på Bush värd att applådera. Att kunna rusta sig med alternativa vapen må inte vara lika användbart som en hagelsprakare, men man får ta seden dit man kommer. Installera knivblad i skosulan, sy in kaststjärnor under huden, slipa dina naglar till sylvassa stickvapen. Var man har sin smak, varför du bör testa dig fram för bästa resultat.

Ut: Administration
In: Att tillåta sig personlig tid
Bestämmande och domderande är ett fasligt sjå som för stunden är hur kul som helst men som i långa loppet blir ingenting annat än en plåga. Den vite mannens börda har inte bara att göra med systematiskt våldföra kristna värderingar på infödingar utan likaså med de minsta av uppgifter, såsom att lära grabben hur en hanterar hammaren eller hur frugan bäst hanterar omedgörliga fläckar på ekparketten. Det är ett sisyfosarbete du aldrig kan bli klar med. Så unna dig att ligga på latsidan lite. Lägg upp fötterna på pallen och pusta ut. Låt tiden gå sin gilla gång, arbetet finns kvar närhelst du väljer att utföra det, var så säker. Manlighet 2009 handlar inte bara om att klarlägga hur saker och ting blir gjorda, det handlar minst lika mycket om att låta vissa klara sina uppgifter på egen hand. Utbrändhet ska inte bli årets mest förslösade term i år igen, sanna mina ord. Även en mästare behöver ta en paus ibland, sa maken till hustrun när han runkade bort sitt stånd. Varför? Because you’re worth it.


Ut: Suga kuk
In: Longdicking
Oralsex? Hoe please, det är så 90s att man undrar om hon inte tatuerat svanken, pincettansat könshåret och gillar att få det i ”den lilla”. Vilka är dessa porrskadade flickor som lärt sig samlagets A och O via Rocco Siffredi-rullar på TV1000 och varför tror dem att mannen går igång på att hunsas runt i sänghalmen? Medelklassig, svennig missionärsställning är det nya eftersom vad som förut var kutym i enbart Max Hardcores värld numera tagits över av småtjejerna på Ditt Lokala Högstadium. Men bara för att man gör det på ett gammalt hederligt och väl beprövat vis behöver det inte vara tråkigt. Ge din älskade en present. Ge henne en natt av longdicking varpå hon därefter inte kommer våga be om någonting annat än din nåd eller skrika någonting annat än åh-gud-älsk-jävla-ling-fortsätt i ditt öra.

BONUS
Ut: Fuck you
In: Fittslickartecknet
Varför? För jag säger det, that’s why.

Kattguld

I just say WOW! The Animal Collective has recently let out an album, and I think it’s really awesome. They’re sort of exploring new territories, which I think is good. Another thing I think is good, which also improves the Animal Collective even further, is that they are writing really great songs. Here’s the video for their new single, “The Animal Collective Dance”, which is kind of like Soulja Boy but much better, oh man I swear oh yes. It is said to be produced by Danja, which you can clearly tell by the drum sound and whatnot. I never hoped for this greatness from the Animal Collective, but I have obviously been proven wrong. Oh silly me, now I have to stand in a corner with a pointy hat full of shame. While I do so, you go ahead and listen!

Best regards
Plain Gold

REKLAM! REKLAM!

Jullovet är över och det är då sannerligen på tiden. Nu är det dags att få lite saker gjorda, så den där kladdiga skammen över ledigheten kan tvättas bort. Jag rådde bot på sånt direkt i och med att jag skickade in en liten text till Tårtan, Bollen och Gräddnos över på Vända kappan efter vinden. Jag föreslår att du går in och läser inlägget, som är en vidareutveckling av lucka 7 i min julkalender. Sen ska du klicka dig vidare i grabbarnas arkiv också, för där finns mången kul att hämta. Och kul vill vi ju alla ha.

Nåväl, HÄR finns min gästblogg i vart fall.

24. Prodigy - I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

Den tjugofjärde och likaså sista luckan i en julkalender brukar alltid vara den största, viktigaste och mest storslagen. Minnen av när man som barn med skälvande hand öppnade sista luckan i SVT:s tillhörande julkalender är mig nära. Den var alltid stor och inbjudande, och bakom fanns den bild som tecknaren lagt ner mest tid och energi på. Med mig är det annorlunda. Nu för tiden tycker jag tvärtom. Den sista luckan är den minst betydelsefulla. Nu är vi alla trötta och mätta. Spänningen är liksom bortflugen.

Valet känns därför självklart. Prodigy är en sur gammal stöt som inte vill vara med längre. Jag är förvisso varken ”gammal” eller ”stöt”, men delar hans ovilja att vara med samt hans sura sinnelag.

Så GOD JUL DÅRÅ så ses vi kanske i mellandagarna eller vid nyår eller något i den stilen.

Prodigy – I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

23. Cassie/Cutty - Thirsty

Plain Gold introducerades med buller och bång i december och målades upp till ett Mecka av r’n’b. Det utlovades guld och gröna skogar, det skulle bli världens bästa r’n’b-portal. Ambitionerna var det alltså intet fel på. Tyvärr är det mest spännande att finna i skrivande stund en julkalender över årets bästa låtar, men det vet vi allihop vem som egentligen gör bäst. När nyhetens behag lagt sig verkar det sålunda mest vara en Wifebeaterlove i ny kostym och på knagglig engelska. Nåväl, friska tag är alltid välkomna och jag både tror och hoppas att 2009 kommer att innebära den kvalitativa uppryckningen vi från början blev lovade. Om inte har vi åtminstone en småputtrig blogg att följa.

Nu till någonting annat, fast nästan likadant. R’n’b-året har bjudit på ett par fina ögonblick, främst tänker jag på Step up 2 the streets ljuvliga soundtrack samt de välförtjänta genombrotten för Trey Songz och The-Dream. Det har dessutom bjudit på två fantastiska låtar med samma titel.

Jag har alltid varit svag för Cassie, ända sedan Me & U var 2006 års egen signatursång. I år talades det om en uppföljare till debutalbumet och det viftades ett par magnifika singlar framför våra ögon. Till exempel den dansanta Is it you från nämnda soundtrack eller Lil’ Wayne-gästade Official girl, en lagom kylig och mjuk pärla. Men bäst var Thirsty. Jag har för länge sedan själv lagt upp den till bjuds på denna sida och när jag gjorde så kommenterade Martin Janzon den som ”len som sammet, som lårhud”. Jag ser inga anledningar att ändra eller tillägga det omdömet.

Cassie – Thirsty

Och så dök det i somras upp ytterligare en låt med titeln Thirsty. Nu var det dock inte längre tal om sammet eller lårhud. Nu var det istället tal om Atlantasonen Cutty och hans like Lil’ Scrappy. Det är Hennessy, det är Patron, det är slampiga kvinnor, det är en crunkdoftande banger med en lätt touch av neoklassisk Baltimore club. Och det är minst lika bra som Cassie.

Cutty – Thirsty (feat. Lil’ Scrappy)

Vilken som är bäst? Jag kan inte bestämma mig. Kan du?

PS. Blogger har blivit fascister och verkar vilja radera mina inlägg, ett i taget, varför indexkompositionen blivit lite... lustig. DS.

22. Karina Pasian - 16 @ war

Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.

Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.

Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.

Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.

Karina Pasian – 16 @ war

19. Shontelle - Battle cry

Sverige anno 2008 var inte ett helt behagligt land. Det hade inte blivit den Bullerby med folklig monarki och glada gossar alla trodde och hoppades. Det visade sig istället att det fortfarande var fast i bojorna av gamla synder. Förr hette det åsiktsregistrering, nu heter det FRA.

Det var en mediabomd utan dess like. Närhelst en kolumnist på DN var oinspirerad eller när en bloggare önskade öka uppdateringsfrekvensen kunde de smidigt och enkelt lägga in sitt veto i frågan, allra helst i form av ett upprört ramaskri. Och jag förstår varenda en av dessa röster. Demokrati och valfrihet och sånt ligger mig lika varmt om hjärtat som nästa svenne. Dock är jag inte särskilt orolig över vad som kommer att hända.

Ty jag är uppvuxen med informationssamhället och allt vad det innebär. Vill Försvarets Radioanstalt spåra allt det vill veta om mig är det ett lättbestiget berg. Jag lämnar ut namn och adress vid varje inskrivning på vadhelst som är grejen just nu, vare sig det heter Myspace eller Facebook. Jag fyller i mitt personnummer varje gång jag handlar mina filmer eller kläder. Mitt kreditkortsnummer är uppskrivet på varje sida värt namnet, oh yes. Jag för till och med interaktiv dagbok för allas nöje! Jag är en öppen bok som inte är rädd för att läsas ANYTIME av ANYONE. Så ta det, ni töntar som är rädda för FRA som vore det Apokalypsens fyra ryttare.

Fast egentligen tycker jag, innerst inne, att ni som kämpar gör ett bra jobb. Dock är det ett smutsigt och otacksamt jobb, varför jag aldrig ämnar utföra det. Jag är bättre på annat än att arbeta, såsom att håna arbetare. Och om ni kände er extra utpekade eller till och med blev ledsna över mitt enkla raljerande kan ni gotta er i det faktum att ni åtminstone får saker gjorda. Se så, hakan upp. Här får ni en låt att bättra på kämparglöden.

Shontelle – Battle cry