12. Veronica Maggio - 17 år

Jag minns att jag gick ut genom dörrarna med ett leende. Jag hade på mig den nya, vita skjortan mamma nyss hade köpt till mig och den luktade fortfarande stärkning och bomull. Vit och ren, precis som mitt samvete. Jag var 17 år och hade precis slutat mitt första år på gymnasiet. Utanför skolan sken solen och fyllde mitt huvud med hopp om en lång och fin sommar. Jag gick hand i hand med en gulligt naiv tjej som trånat efter mig sedan vi börjat skolan någon gång nio månader tidigare. Hennes bländvita leende var en vacker kontrast mot hennes korpsvarta hår och hon nästan hoppade jämfota när vi gick där tillsammans, men jag låtsades inte om det. Jag vill minnas att jag kramade hennes hand lite hårdare när dörrarna slagit igen efter oss. Hon verkade bli glad över det, så jag lät henne tro att det berodde på någonting annat än reflexer.

Vi gick förbi den lilla lunden med rosenbuskar och stannade till ett ögonblick. Jag släppte taget om hennes hand och böjde mig för att plocka upp en blomma som jag satte fast i hennes hår, samtidigt som jag erfaret fyrade av ett charmigt leende som signalerade förlägenhet och kärlek. Vi stod så för en sekund, öga mot öga, innan hon instinktiv greppade min hand och strök hennes fingrar lätt över min handled. Vi gick nerför den branta trappan som ledde ner till busshållplatsen. Bredvid oss sprang några eftersläntrare som stannat kvar i skolan lika länge som vi. Jag tyckte mig se livsglädje i deras ögon, sådan livsglädje enbart ett barn som har sommarlov kan utstråla. Som en sann gentleman höll jag henne stadigt i handen när hon vacklade nerför trappan i slampigt höga klackar. Jag var en klippa varken vind eller våg kunde bita på, och jag skulle se till att hon visste om det. När vi klivit nerför det sista trappsteget stannade jag henne och tittade henne djupt i ögonen. Hon tittade tillbaks.

Jag lutade mig lätt framåt och gav henne en kyss på munnen. Hon öppnade den och jag lät min tunga glida in mellan tandraderna för att möta hennes. Jag håller alltid upp mina ögon när jag kysser någon, för att se om de sluter sina. Jag gillar att veta det, det gör mig bättre till mods. Hon hade slutit sina, och jag drog lite på munnen, i den mån jag kunde. Jag lyfte min högerhand och lät den vila under hennes haka samtidigt som jag med vänsterhanden strök hennes rygg upp och ner. Ett ögonblick funderade jag på att låta handen röra sig neråt, mot fittan, men jag ändrade mig. Om det är något jag har lärt mig är det att det finns tid för det ena och tid för det andra. Vi stod så en stund, innan jag som brukligt lutade mig bakåt till utgångsposition igen. Hon fortsatte att blunda en stund efter kyssarna hade avtagit. Jag smygluktade henne i håret. Det luktade som möjligheter.

Hon skulle med bussen mot Frölunda, jag skulle åt andra hållet. Senare på kvällen skulle många av oss som slutat ettan festa tillsammans i en lägenhet i Majorna. Vi bestämde att vi skulle ses där. Jag kysste henne igen efter att hon klivit på bussen och stod kvar på samma ställe efter att hon gått på. Hon tittade mot mig och försökte möta min blick, men jag brydde mig inte om det och gick därifrån. Jag bestämde mig för att åka in till stan. Min skjorta var fortfarande vit och ren och jag njöt över hur textilen smektes sammetslätt mot min hud. Senare på kvällen skulle den inte vara lika vit längre. Jag kunde förvisso tvätta den efter vilken den fortfarande var lika vit som den dag den köptes. Men den var aldrig lika len i textilen eller lika behaglig mot huden. Efter ett par tvättningar mattades dessutom styrseln och efter ytterligare ett tag slets kragen ut. Men en gång var den vit och ren, precis som jag.

Veronica Maggio – 17 år

11. Raekwon - Necro (feat. Ghostface)

När Chinese Democracy till slut släpptes någon gång i november var det inte bara ett bevis på Axl Rose faktiskt använt sina 17 år i studion till någonting vettigt, det var dessutom slutet på allas favoritskämt. Borta är de dagar när man kan fnittra åt spandextönten och hans megalomani. Skratten har istället tystnat till förmån för en medioker metalsmörja vars låtar ingen kommer att komma ihåg om två år. Ett snedsteg och ingenting annat; mystiken kring Chinese Democracy var vad som fortfarande gjorde Guns ’n’ Roses relevant på 2000-talet.

För oss som kan vår sleazehistorik kan jag med säkerhet hävda att Use Your Illusion-plattorna kom ut någon gång 1991. Och lika väl vet jag att Only Built 4 Cuban Linx släpptes fyra år senare, ett av de mest monumentala hip-hopverken från New York någonsin. Den cinematiska och djupt soulfyllda produktionen, de idoga referenserna till Scarface, det makalösa samspelet mellan albumets stjärna Raekwon och hans sidekick Ghostface; alla är de orsaker till att Wu-Tang i sin tur fortfarande är relevanta på 2000-talet. Visserligen har Raekwon pulat samman två uppföljare efter sin debut, men det är album som fått stå i skuggan av den grandiosa storhet det första albumet skänkte. Det är därför legitimt att kalla Only Built 4 Cuban Linx II hip-hopens motsvarighet till Chinese Democracy.

Det har tisslats och tasslats om denna uppföljare så länge jag kan minnas, utan att mycket avslöjats. Dock har ryktena kring albumet florerat än starkare under senare år. Redan i början av 2006 fick de inblandade, rapparna Raekwon och Ghostface samt producenterna RZA och Dre, på allvar få mig att hoppas. Allt var tydligen klart och därefter har datum spikats, bara för att flyttas fram. Officiella låtlistor har läckt ut, bara för att dagen efter vara falska. Låtar sägs vara förstasinglar, bara för att månaden senare hamna på ett billigt mixtape. När Raekwon någon gång i vintras återigen hävdade att albumet var ”till 99 % klart” höjdes mina förhoppningar något. I samma veva läcktes nämligen var som sades vara en streetsingel. Necro var i mina ögon ett tydligt bevis på att skiten äntligen skulle vara löst; det är ett alldeles för klassiskt snyggt beat hopparat med kumpanen Ghostface för att egentligen kunna vara någonting annat. Men efter dessa i mina ögon tydliga bevis har det dock varit märkbart tyst. Datum har flyttats fram återigen. Och den fakta som pekade på att Necro faktiskt skulle ingå i OB4CL II är som bortblåst. Mars 2009 är det senaste kortet i leken. Håll tummarna, wegros.

Raekwon – Necro (feat. Ghostface)

10. Re-Up Gang - Money

Varje gång jag läser årslistor slår det mig hur ofta de objekten som listas, vare sig det rör sig om musik, film eller böcker, sällan eller aldrig kommit till handeln under årets tidiga månader. Det är en historielöshet jag har stora svårigheter att acceptera. Kan man ta människor på allvar som faktiskt inte minns vad som hände dem för ynka elva månader sen?

Själv minns jag det som vore det igår, vilket har att göra med hur överlägset konstruerat mitt minne är. Jag hade just efter trettondagshelgen fått en glamorös och välbetald tjänst som receptionist på ett teknikkonsultföretag i Högsbo industriområde. För första gången sedan jag började i lågstadiet var jag alltså lägst i näringskedjan, en sits som passade mig som handen i handsken. Nu kunde jag äntligen få lite lugn och ro, utan människor som litade på mig eller ens uppskattade mitt arbete.

Vad som dock stack mig ögonen var det faktum att jag var tvungen att sitta i receptionen prick halv åtta för att öppna telefonlinjer och liknande. För att genomföra det var buss 80 från Centralstationen 06:49 min färdkost vilket var likt Dantes sjunde spiral fast tusen resor värre. I nattsvart morgnar kalla som is fick jag trängas axel mot axel med arbetare som med hålögd blick åkte mot sitt jobb som montör. Alla luktade svett, vilket fick mig att undra hur de luktade efter arbetet, en fråga jag aldrig fick chansen att besvara då min arbetsdag varade längre än deras. Det var en deprimerande färd vars intryck förstärktes av den gruvliga tiden. Å andra sidan gjorde det mig lycklig när jag äntligen kommit till jobbet, då allt i jämförelse var som en älskares kyss, som en varm sommarnatt, som fina presenter på födelsedagen.

På jobbet var jag kung över min reception, som sällan eller aldrig besöktes, varför jag kunde spendera dagarna i ända med att lägga fötterna på bordet och läsa en bok eller sitta bakom datorskärmen och ladda ner film. Min chef fullkomligt älskade mig och skrattade åt alla mina skämt som de gulddroppar dem är och var ständigt beredd med en inspirerande kommentar om hur väl jag skötte mig. Faktum var att min chef var så pass nöjd med mig att hon presenterade ett tolv månader långt kontrakt för mina ögon, med de streckade linjerna längtandes efter min åtråvärda signatur. För ett ögonblick kändes det som ett naturligt steg, det att slutligen ge upp alla drömmar för ett händelselöst arbete jag stämplade in på enkom för att göra ingenting. Tyvärr stod min fåfänga ambition i vägen, vilket fick mig att avböja. Istället fick jag två månader efter min anställning finna mig i att bli arbetslös åter igen, Platsen hade gått till en blond 23 år gammal tjej med enorma bröst som jag fick ynnesten lära upp. Det var fantastiskt, inte bara för hon var snygg på ett slampigt vis, utan för att hon var lika dum som stereotypen lovade. Således kunde jag med min könsbundet högre intelligens hunsa henne med subtila nedsättande kommentarer eller begära henne hämta kaffe åt mig. Det var således ytterligare ett par magiska dagar innan jag gick ut genom dörren för sista gången, med lönechecken i ena handen och en låda mazariner jag stulit från frysen i den andra, oh yeah.

Jag minns dessutom att Pusha och Malice i Clipse varit några av årets mest prominenta figurer; från det makalösa mixtapet som Re-Up Gang i januari månad, till fullängdsalbumet som de samma i somras och slutligen mixtapet som släpptes så sent för två dagar sen i eget namn. Att välja ut en låt ur denna digra skattkista är en bedrift i sig, men valet får väl bli den här nedan:

Re-Up Gang – Money

PS. Blogger tar bort inlägg till höger och vänster, varför lucka nummer åtta, R. Kelly - Skin, saknas. DS

9. Young Jeezy - My president (feat. Nas)

Den enskilt största händelsen 2008 är utan tvekan utgången av det amerikanska presidentvalet. Barack Obama gled tämligen ohotad igenom vad som verkade vara världens längsta val och stod i november ensam kvar framför det amerikanska folket och höll sitt segertal.

En annan som jag räknar som en av årets segrare är Young Jeezy. Från att tidigare ha betraktats som en pajasfigur med konstig röst och färglada tröjor med snögubbar på dök han under våren upp som gäst på nästan varenda stor artists album, inte sällan med lyckat resultat som kvitto på ett väl genomfört arbete. Mariah Carey använde honom, Usher gjorde detsamma och i den strida ström hip-hopalbum som dök upp under året var han nästan alltid med på ett hörn. Att Jeezy är ett välfungerande val som gästartist stod sedan tidigare bortom all tvekan, men under 2008 visade han också att han kan stå på egna ben. Hans egna album The Recession blev alltså, mot alla odds, ett lyckat sådant. Förvisso sålde Weezy, T.I., och Rick Ross mer, men samtidigt lyckades Jeezy i sin tur sälja mer än erkända storheter som Three 6 Mafia, Game, Nas och Plies. Jeezy förtjänar således att på allvar nämnas i De Storas sammanhang när en talar hip-hop.

My president är inte bara den låt som sammankopplar två av 2008 års största vinnare, det är också den enskilt bästa Obama-hyllningen i år samt det bästa spåret på The Recession. Tunga syntmattor kryddas med svävande stråkar, fanfarer och den bästa versen av Nas sen Ether. Rader som ”my president is black, my Lambo’s blue” glöms lätt bort när allt annat är av högsta kvalitet.

Young Jeezy – My president (feat. Nas)

7. Lil' Wayne - Let the beat build

Let the beat build är två saker:

1) Ett bloggprojekt jag länge funderade på att ro i hamn. När jag någon gång i september månad lessnade på min blogg och allt som hade med den att göra, kändes det naturliga steget att lämna mitt sjunkande skepp för att bli kapten på ett nytt. Det berodde dels på att jag, för första gången på mycket länge, levde ett någorlunda hektiskt liv med sysslor som måste göras och människor som faktiskt räknade med att jag skulle utföra dem, till skillnad från annars när jag kan egoistiskt kan leva som en fördärvad ensamvarg. Det berodde dels på att jag var totalt jävla uttorkad på idéer. Jag funderade alltså länge och väl på att byta spår, som vore det ett beslut av stora proportioner. Ty att skriva själv lockade fortfarande, men när jag inte ens ville lämna ut de halvfärdiga, dåligt formulerade texter jag skrivit på internet, universums alldeles egna avskrädesplats, var det som ett tecken på att jag inte borde fortsätta. Det var då idén att starta en ny blogg paradoxalt nog grodde fram. Den skulle alltså heta Let the beat build och jag skulle hänge mig beatlitteraturens regler och ramar.

2) En magnifik uppvisning av världens största rapartist. Tha Carter III blev ett av årets bäst säljande album och Lil’ Wayne var, för ett tag åtminstone, bäst i världen, precis som han alltid har lovat. Det är ett verk av en man som är på höjden av sin karriär och som tillika är karl nog att säga det rakt ut. Jag tackar Kanye och Deezle för årets mest upplyftande beat och lyfter hatten för Weezy.


Nu blev inte förvisso inte Let the beat build Sveriges bästa blogg 2008 (det blev istället Vända kappan efter vinden) utan fick istället bara förbli en av 2008 års bästa låtar. Men vilket av alternativ 1 och 2 som egentligen är bäst kan man ändå bedöma, till exempel här nedan;

1) ”…Det var en bilfärd som inte ledde någonstans men jag satt tyst och lät honom ta mig varsomhelst eftersom det inte spelade någon större roll och utanför var det tyst och mörkt och natt och bilen hoppade fram på vägen som en känguru, hopp-hopp. Jag visste åtminstone att vi var på väg från Falkenberg, en gudsförgäten och sorgligt deprimerade håla jag av någon anledning spenderat alldeles för mycket tid i och när mannen som körde bilen av en slump frågade mig om jag ville åka med honom tvekade jag inte för en sekund. Vi hade suttit på en bar någonstans på Kungsgatan eller Storgatan eller vad fan den nu heter och druckit tillsammans vid disken när han helt appropå slängde ur sig frågan. Han gnolade när han körde men jag var för trött för att säga till honom utan lät det vara och ägnade mig istället att intensivt utforska mina skor som var leriga på sidorna men inte på sulan. Så gick mina tankar den natten i den bilen och jag förstod inte då att jag var på väg mot en spiral av mörker, dimma och andra tråkigheter men vad jag visste var att jag skulle slå snubben på käften om han gnolade hela den långa vägen…”

2) Lil’ Wayne – Let the beat build

6. Usher - Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Polow Da Don steg till r’n’b-skyarna 2008 och det var mycket tack vare Ushers hit Love in this club, en låt som Markus Larsson mycket väl skulle kunna beskriva som en ”sexig dansgolvsrökare”. Men vad som var mest överraskande med Love in this club var inte det faktum att Polow Da Don gick från yrkestiteln producent till epitetet demonproducent och inte heller det faktum att det var Ushers första Billboard-etta på tre år. Det var inte ens det faktum att Young Jeezy efter sitt inhopp på allvar kunde betraktas som en av hip-hopvärldens stora players. Det var, som ett bekräftande av den traditionellt svarta scenens status för tillfället, istället en vit amerikansk pojke som låg bakom årets absoluta sensationsavslöjande.

Det är förvisso en historia jag förväntar mig att ni redan har hört, men om inte ska jag kvickt återberätta den. Vit amerikansk pojke sitter och pillar med Garageband, ett gratisprogram som medföljer som standardapplikation i Apple-datorer. Han klistrar samman några redan färdigkomponerade slingor och stapplar av en slump på nästan hela beatet till Ushers hit. Ramaskri följer från puritaner, trots att Usher, han som faktiskt betalat Polow i runda slängar en halv miljon för ett beat han kunde skaffa genom att köpa en ny dator, håller käften.

Jag tycker ingenting om debatten som följde, utan lever efter den tämligen uttjatade devisen ”en bra låt är en bra låt”. Dock kan jag tycka att det är symptomatiskt för hur framförallt hip-hop/r’n’b-klimatet ser ut idag; allmänheten vill ha de enkla och direkta beaten. Förvisso vill jag inte kalla beatet till Love in this club enkelt, åtminstone i crunkens, snapens eller 808’s & Heartbreaks farvatten, men det är uppenbarligen tillräckligt enkelt för att ett par programmerare på Apple ska kunna lattja fram det.

Usher – Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Och som bonus slänger jag med, i mitt tycke, årets främsta youtube-remix. 2005 års 3 kings med Slim Thug, T.I. och Bun B låter nu ännu mer Neptunes än innan, tungt och dramatiskt, precis som jag vill ha det. Det är tydligen så här det fungerar nu för tiden; låtar kan pulas till i Reason och slängas upp i cyberrymden av vem som helst, till och med av en norrman.

5. Nordpolen - Skimret

Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.

Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.

När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.

Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;

Nordpolen - Skimret