Christer älskar Europa

Melodifestivalen är i gång, men att klaga på den är att rida på enkla poänger och sparka in öppna dörrar, något jag inte sysslar med. Jag bemödar mig därför inte att beklaga över barnfamiljers och pensionärers lördagsunderhållning, för det är mig ovärdigt att göra så. Som den humanist jag är låter jag er hållas och tycka att denna utdragna tävlan i musik är årets Händelse med stort H. Jag tittar dock inte på skiten, det skulle jag aldrig få för mig att göra, ty lördagskvällar spenderas bäst i kvinnofamn, eller med bästa möjliga substitut, det vill säga ett glas till bredden fyllt med rusdrycker eller liknande medhjälpare till glömskan, ihopp om att de ivrigt förtränger föregående arbetsveckas ångest. Men säg den som kan rymma från Melodifestivalen i långa loppet? På radio har jag fått höra vinnarbidragen, det en gång baxiga barnet Amy Diamonds tuggummipoppande och schlagerveteranen Christer Sjögrens kärleksförklaring till Europa.

Och just Christers bidrag tål att dryftas vidare. I låten bedyrar Christer sin kärlek till Europa, att samtliga här är vänner samt hur vi, i grund och botten, står i särklass i jämförelse med de andra efterblivna kontinenterna. Vad var Christers poäng med detta bidrag? Ville han utradera historiens vingslag; de etniska rensningarna av bosnier utförda av serber? Den tusenåriga rivaliteten mellan det franska och engelska riket? Hur Tyskland invaderade vartenda kringliggande land i nazismens namn? Vänskapsbanden de europeiska länderna emellan är ett spel för gallerierna, ett undantagstillstånd mellan krigen. Vi är inte alla bröder och vi älskar inte alla varandra, detta vet varenda kotte i Europas alla hörn. Således kan denna hypotes blåsas bort, för inte ens blåögd människoälskare som jag kan tro att Christer vill få oss att glömma vår historia, ty om inte den kan lära oss, vad kan i så fall? Våra interna strider är vad som gjort oss fantastiskt och vad som fortsätter göra oss intressant. Homogenitet är ett ord lika fult kulturimperialism, och inget vi längre försöker oss på, nu när rasbiologin är ett glömt kapitel.

Ville han istället understryka hur fantastiskt Europa är? Ville han räcka ut tungan i ren illvilja mot resten av världen med ett budskap som i sak hävdar att vi fortfarande bestämmer över dem? Jag tror inte att det skulle uppskattas av kontinenten Afrika, som blivit uppslukat på tillgångar och samhällelig lydnad av oss, i kolonialismens fanor. Jag tror inte heller att Asien, som likt Afrika koloniserats utav, krigats med och förstörts utav oss, skulle muntras upp över Christers mening. Eller Australien, dit våra brottslingar, mördare och ynkryggar förpassades och röjde undan deras urbefolkning. Inte heller Sydamerika, som dog likt flugor av våra folksjukdomar och som dessutom på köpet blev bestulna på allt sitt guld, skulle se med blida ögon på ett sådant utspel. Inte ens Nordamerika, vår släkting som vi hjälpt till stordåd, skulle stämma upp i vår hyllningshymn, ty lillebroderskomplexet sitter kvar än. Om denna poäng var fallet, Christer, torde ingen med lite framförhållning skapa en sång av denna kaliber. Europas suveränitet bör hållas bakom ljuset för att, i hopp om att göra så, förhindra att avundsjukans fula färger visar sig. Vår roll som världens storebror behöver inte dras till ytan, det är något vi bör hålla för oss själva. Såväl Christer som jag vet att vi istället ska dela med oss utav våra erfarenheter samt ömt uppmuntra de där andra lustiga svarta, gula, bruna, röda och vitas försök till stordåd, istället för att skratta dem i ansiktet.

Måhända överanalyserar jag detta en smula. Måhända var inte Christers avsikt att få oss att skapa en superstat för att på så sätt förstöra vår historia. Måhända var det inte heller en rasistisk översittarkommentar mot våra mindre bemedlade kollegor världen över. Måhända var det just bara en kärleksförklaring till Europa. En kärlekskrank dåres tal förvisso, men ett tal rätt ur denna dåres hjärta.

Oavsett vilket följer nedan ett diagram över vad Christer älskar mest i hela världen.

Svenska städer: Halmstad

Likt alla och envar sprungna ur Göteborg ser jag samtliga städer som ligger i radien 10-15 mil ifrån som provinser, förorter till det heliga innandömet, som tillsammans skänker staden ytterligare dimensioner. Men om Trollhättan är Sverigedemokrater och EPA-traktorer och Borås är Knalleland och textiler är Halmstad sommar, sol och Gyldene Tider. För om en göteborgare ska semestra inrikes, finns det bara två val; Marsstrand eller Halmstad. Det, bokstavligt talat, vallfärdas till Tylösand om somrarna, för en smak av den oförställda lyckan Per Gessle sjungit om både en och två gånger. Men är då denna ställning som Västkustens i särklass bästa sommarstad välförtjänt, eller ens sann? Svaret på detta är nej, mina vänner, ty Halmstad är precis som allehanda svensk sommarstad såsom exempelvis Kalmar eller Visby. I centrum kan man köpa mat ur ambulerande kiosker för hutlösa överpriser, kring stränderna hänger barnfamiljer i varje hörn förutom där man spelar beachvolleyball, vad fan nu det är. I utkanten av staden finns det campingplats på campingplats, fyllda av tältande tonåringar och husvagnssemestrande medelklasspar. Man kan till och med åka små lustiga tuk-tuks fram och tillbaka, om man så vill. Allehanda svensk sommar med andra ord, men det kunde ju jag inte veta när jag åkte dit som 16-åring, tillsammans med tio kompisar, för att spendera tre dagar och två nätter i helvetet.

För att tala klarspråk; även jag gick på myten om Halmstad som the place to be under sommarmånaderna. Jag ville också bita i den kaka en sommar i Halmstad sägs vara, för medelst buss, med tältet och starkölsbacken i hand, åkte vi dit, för att spendera sommarnätter på campingplats mellan Halmstad och Tylösand. Tidigt på morgonen avgick den, om jag minns rätt, och ur bergsprängaren som min vän Andreas stulit från en privatfest några dagar innan ljöd Thomas Ledin, eftersom flicketygen fick bestämma, och uppsluppen, ja till och med extatiskt förväntansfull, var stämningen som rådde oss emellan. Här skulle det minsann skapas minnen, knytas band och hela den faderullan. Staden Halmstad fick vi ytterst kort tid att fördjupa oss i, eftersom tiden mellan ankomsten från Göteborg och avgången till campingplatsen var en knapp timme, men vad jag tyckte mig se var, kort sagt, ett Göteborg i miniformat. Det första man ser av Halmstad när man går av bussen är huvudgatan, som säkerligen hetre något i stil med Storgatan, ty det heter var och varannan paradgata i mindre orter, som i sin tur var identisk med Göteborgs Kungsgata, det vill säga en gångväg beströdd med linor beklädda med lampor hängandes över. Gator må visserligen se ut som gator överallt, men likheterna slutade inte där, för det kändes precis som hemmavid. Hus, caféer, parker, stadsplanering; allt var likadant fast liksom mindre, var mina tankar. Och likt när min hemstad har sitt förfallna Kulturkalas fanns människor överallt. Nåväl, en tonåring, som mig vid denna tidpunkt, tror sig tyckas att stora folksamlingar är roligt och jag gladdes därför som en efterbliven åt att trängas gata upp och gata ner, tvingandes i mig öl som blivit ljummen i solljuset. Men snart stundade avgången till campingplatsen, så det var bara att raskt bege sig tillbaka till centralstationen, som lustigt nog såg likadant ut som den hemmavid, fast just det, mindre.

Väl framme vid skogsgläntan som hyste campingplatsen, som likt innerstaden, var beklädd med en väldans massa människor, infann sig en ömsesidig, icke uttalad överenskommelse att festen var igång. Enbart en tonåring, fri från föräldrahemmets bojor, kan med sådan frenesi vi hade sätta sig och dricka öl efter öl, klockan ett på dagen. Jag minns inte exakt vad som inträffade dessa timmar vid tälten, vem som sa eller gjorde vad, jag minns enbart ögonblicksbilder. Andreas, skrålandes med i någon Pearl Jam-dänga (”Alive”?) tills en barnfamilj boendes några meter bredvid tyst och stilla bad honom att ”hålla käften”. John, som halkade när han satte sig upp från de medtagna solstolarna och gled in i vårt nyss uppsatta tält, vilket veks ner av hans kroppstyngd. Det styng av besvikelse jag kände när Viktoria, en flicka jag vid det här laget var lite betagen utav, sög av en kille från Simrishamn i tältet bredvid. Mig själv och min gode vän Johan hängandes över det stängsel som skärmade av campingplatsen, spyendes upp vår magsaft. Mången fina minnen, så här i efterhand, kan en tycka, och faktum är att just då, i det nuet, var jag nog också ganska tillfreds, kanske till och med lycklig, mina sura uppstötningar till trots. Vår lilla tripp hade givit oss precis vad vi förväntat oss från den, det vill säga kravlös, alkoholstinn underhållning miltals från närmsta anhörig. Men den där känslan av välbehag skulle snart försvinna.

Klockan blev sex och den sinnesrubbade dryckesfesten hade då pågått i fem timmar, utan paus. Dagen blev till kväll och på den pittoreskt belagda campingplatsen omfamnade barnfamiljerna runtikring oss den svenska sommaren med engångsgrillar och wienerkorv. Men klockslaget sex innebar förutom grillning med familjen dessutom att kvällsskiftet för de bägge vakterna hade börjat. Och eftersom samtliga övriga gäster vid campingen var beskedliga medelklassens barnfamiljer eller pensionärer, låg bägge deras fulla koncentration på oss. Två välbyggda herrar, en enorm man med ett löjligt bockskägg och en lika enorm man av sydeuropeiskt ursprung som aldrig sa ett ord, patrullerade runt i området och stannade genast till vid oss. Vi satt fortfarande kring våra tält med hög musik på ur vår medförda skivspelare med burköl i högsta hugg, utan ett bekymmer i världen, när Bockskäggsmannen ställde sig intill mig och med myndig röst förklarade att festen, den är slut klockan åtta, och musiken, den tar slut nu. Innerst inne var jag en osäker stackare men ölen hade tagit ut sin rätt och jag var inte sen att kontra. Dock kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det var exakt jag sa. En tonåringens argument för att fortsätta dricka mynnar ofta ut i ett ”jag är väl inte ett jävla barn, heller”, vilket även mitt tal troligen gjorde, men vad jag minns blev Bockskäggsmannen redigt förbannad på mig. Måhända uttryckte jag mig olämpligt om hans skägg, löjligt var det enda ordet en kunde beskriva det med, ty helt plötsligt stod både Bockskäggsmannen och hans kollega, Den Stumme, decimetern ifrån mig, i aggressiv och bestämd ton förklarandes att jag skulle bli utslängd från campingen om jag yttrade mig igen. Den osäkra stackaren inom mig kom fram så jag satte mig ner, skamset, och höll käft. Tills klockan slog åtta höll vi oss i skinnet, ständigt med Bockskäggsmannen och Den Stumme flåsandes oss i nacken.

Nåväl, jag talade innan om en kille från Simrishamn, den lyckans osten, som blev avsugen av Viktoria tidigare på den dagen. Han var inte i Halmstad ensam, utan bodde på en camping, speciellt för ungdomar, och hade irrat till vår camping för att ta en dusch. På den campingen, berättade han på sin skorrande skånska, ”kounde man göra vaod man ville”, och vi följde efter honom till hans kompisar. Här utspelade sig i princip samma scener som tidigare på dagen; jag var full, alla andra var fulla, och Simrishamnkillen lurade till sig ännu en avsugning av Viktoria. Lyckligtvis var Viktoria eller de tre andra flickorna vi åkte dit med inte de enda flickorna på campingen. Faktum var att Simrishamn-gänget nästan var samma konstellation som våran, det vill säga med ett antal flicketyg i släp. Jag hade lyckan på min sida, ty när vi skulle sätta oss kring deras eldstad fanns det en ledig plats bredvid en vacker tös som hette Julia. Julia såg ut som en blyg skolflicka, rådjursögon prydde det vackra ansiktet och hon hade en lite kutig hållning. Under hennes linne putade små, fasta bröst ut och de drog till sig mina ögon. Dessutom märkte jag, när hon reste sig för att hälsa, att hon hade en fast bak, så som enbart en sextonåring kan ha, innan åren tagit ut sin rätt. Vi satt och talade trevande så som tonåringar gör mest och när min promillehalt hade ökat lite i grader böjde jag mig fram för en kyss, vilket hon besvarade. Hångel var vad jag vid det här laget behövde och mina händer gled sakta under hennes tröja och hon lät dem vila där en stund innan hon mjukt men bestämt drev dem tillbaka. Tiden gick och kvällen blev till natt och nästan morgon innan vi allihopa bestämde oss för att krypa till kojs. Men med Julia skulle jag inte sova, för när jag stod utanför hennes tältduk med armarna kring hennes midja och hennes rådjursögon djupt borrade in i mina vågade jag inte ställa frågan. Istället gav jag en henne en klumpigt lång kyss och sa att vi ses imorgon. Hon log och sa ja.

Men situationen verkade ändå hoppfull när jag, tillsammans med de två kamrater som hade dröjt kvar sig längst, Andreas och Johan, gick tillbaka mot vår campingplats. Medan jag gick runt med ett romantiskt hölje omkring mig, snackade Andreas och Johan om vad de hade gjort när jag tungbrottades med Julia. På campingen vi just besökt bodde tydligen ett gäng från Stockholm och tydligen hade samtliga mina kompisar gått dit när jag satt upptagen med flickan. I det lågpannade skicket en befinner sig i efter ett halvt dygns drickande hade Andreas och Johan tyckt att det var en bra idé att förnedra stockholmarna lite. Vad som hade hänt var att slagsmål hade brutit ut och gonggongen hade klingat ungefär samtidigt som Andreas kallat en Stockholmskille som bar en AIK-tröja för fitta. Vakterna hade snabbt stoppat slagskämparna, men stämningen mellan lägren hade milt sagt blivit tryckt och flera gånger hade smädningar och tillhyggen kastats dem emellan. Andreas och Johan talade extatiskt om slagsmålet, skrattandes och skrikandes om vartannat, samtidigt som vi äntrade vår camping. Men från ingenstans fälldes Johan helt plötsligt till marken av en enorm kraft. Det var Den Stumme som hade kastat sig över honom. Bockskäggsmannen kom löpandes, om nu en man av hans storlek löper, mot oss och visste direkt vilka vi var. Han log pillemariskt samtidigt som Johan kved på marken med Den Stumme liggandes över honom i något slags brottargrepp. Bockskäggsmannen förklarade att vi nu hade en chans, en enda, till att sköta oss, annars skulle vi bli utslängda huvudstupa på morgonen. Tysta nickade vi och smög tillbaka till vårt tält. Johan och Andreas skrek inte längre. Väl inne i tältet märkte vi att vår fjärde sovkamrat, John, inte hade gått och lagt sig trots att han lämnade Simrishamnlägret en dryg timme innan oss i sällskap med de andra. Uttröttade som vi var tog vi dock ingen större notis om det, utan antog att han hade bortamatch. Innan jag somnade blev jag en smula avundsjuk på John, att han hade fått tag i en flicka när jag var den som hade stoppat ner min tunga i Julias hals hela kvällen.

Vi vaknade med ett ryck kort därefter. Utanför tältet skrek någon våra namn. Det var John. Skriken kom närmre och närmre och rätt som det var hoppade han in genom tältduken. Han var uppenbarligen skärrad över någonting och yrade om att ”de jagar mig, de jagar mig!”. Och mycket riktigt hörde vi tunga steg komma mot oss. Och lika plötslig som Johns entré hade varit, lös nu en ficklampa oss i våra nyvakna ögon. Bakom ficklampsljuset stod Den Stumme och Bockskäggsmannen, leendes elaka leenden. Orden från Bockskäggsmannen var hårda; ”Ni åker ut imorgon bitti, klockan åtta”.

Saken var den att John, som också hade deltagit i gruffet med stockholmarna, hade kommit ensam till campingen efter några geografiska misstag. Väl inne på campingen hade han i beckmörkret råkat klampa in i ett tält. Personerna inne i tältet hade skrikit till av förvåning, varpå John hade blivit rädd och börjar springa därifrån. När han hade börjat springa märkte han att några följde efter honom. Eftersom han inte sett någon komma ut ur tältet hade han i sitt berusade tillstånd kommit att tänka på stockholmarna och trodde sig vara jagad utav dem. Men istället var det Bockskäggsmannen och Den Stumme som hört skriken från tältet och sprungit för att undersöka det, för att därefter se John springa iväg och därför bestämt sig att följa efter honom, i tron att han var i full gång med att svepa tältet på dess tillgångar. I efterhand betydde detta naturligtvis inte något, ty Bockskäggsmannens och Den Stummes stubiner var uppbrända sedan länge och något uppskov på förvisningen var inte förhandlingsbart.

Och så fick det alltså bli, för när klockan slog åtta kom en receptionist till vårt tält och beklagade sig, men uttryckte sig samtidigt lika kompromisslöst som Bockskäggsmannen natten innan. Det var bara att packa och gå. Dagen passerade i ett moln av bakfylla. Vi gick i tysthet den knappa kilometern vi hade till en öde Tylösand strand där vi slog ut våra solstolar och blickade ut mot horisonten. Dagen innan hade varit en strålande sådan, idag var den lika grå som våra sinnen. Våra andra kompisar, som alltså inte hade blivit utslängda, beklagade sig för vår lott där ute i sanden, medan det lätta sommarregnet svalde ner min pumpande huvudvärk. Vi försökte få oss en plats på flera andra campingplatser, men överallt möttes vi av skyltar som menade att de var fullbelagda. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta nästa buss hem, en dag för tidigt. Inne i Halmstad centrum möttes vi inte heller av stora folksamlingar, förmodat på grund av vädret, och staden låg, åtminstone i vissa delar, i samma dvala den befinner sig i alla månader på året förutom juni, juli, augusti. Vi satte oss på en restaurang och åt en pizza för 170 spänn. Jag såg en snygg tjej som var ute och åt med sina föräldrar. Därefter åkte vi hem.

På bussen hem kände jag mig bestulen på konfekten. Hela utslängningen hade gett en fadd eftersmak och var ett abrupt slut på vad som var tänkt att bli en helg dränkt i lycka och sprit. Jag kände avsmak inför Bockskäggsmannen och Den Stumme och deras brist på medmänsklighet gentemot oss, ty vi var ju bara killar som ville ha kul. Jag kände mig arg på Johan och Andreas eftersom de var deras skrik och skrän som pockat uppmärksamheten när vi gick tillbaka den ödesdigra natten. Jag kände mig sviken av min vän John, som i sin dumhet förväxlat tio druckna sextonåriga stockholmare med två tungfotade vakter. Men jag kände allra mest avsmak, ilska och besvikenhet gentemot mig själv för att jag aldrig tog chansen med Simrishamnstjejen, Julia. Trots att hon hade suttit med mig hela kvällen, om inte med sin tunga i min mun så med tindrande ögon blickandes mot mig, hade jag varit för feg för att ta steget till sänghalmen. Och den avsmaken, den ilskan, den besvikelsen känner jag varenda gång jag hör eller ser något om Halmstad.

It's a hard knock life, Zanyar!

Blod, svett och tårar var vad min senaste post kostade mig. Och vad får jag för det? En ynka kommentar, från en fyllestinn dessutom, vilket gör att jag borde fira med att lägga ner skiten. Men här ska jag inte komma och gnälla som en annan kvinna, istället ska jag skämma bort er som faktiskt läser. I Göteborgs-Postens lördagsbilaga fick man tips om hur man gör sin blogg mer framgångsrik och ett tips var att uppdatera ofta. Framgångsrik är något jag vill bli, men jag är inte den som gillar att kasta mig ur något halvdant som ni förstår, så istället blir det någonting annat. I mina händer håller jag en dagbok, ej tidigare publicerad, som jag ska läsa högt ur för er, för när man inte kan ge någonting nytt får man ta från en annan.

Hej, jag heter Zanyar Adami och är redaktör på Gringo. Men jag har inte alltid varit lika politiskt korrekt! Här, exklusivt för Ills ’n’ Thrills, kommer jag publicera min dagbok från tonåren.

97.04.27.

Skolan, du vet. Bara svennar, skit du vet. Men ändå, respekt. Jag går där, hahaha. Och Hasan då, och Selim. Och Muhammed. Men ändå, du vet. Bara svennar typ. Tror dom är så coola, men nä. Skolan, du vet. Alla lärare, du vet, tror dom är så grymma. Men det är dom inte. Typ kaxar sig och sånt. Tror dom är bättre än oss för att dom lärare. Skit, du vet. Men hursomhelst. Vi äger skolan, baxar alla som säger. Ni ska inte kolla på oss, typ. Så svennigt, du vet. Haha. Värsta skraja. Så vi går därifrån. Bort, du vet. In till Nordstan. Värsta grymma.

Så vi går runt där och du vet, Selim, han är värsta galen. Respekt, men ändå. Helt galen, jag svär! Vi går runt i Nordstan och så kommer det en kille, du vet. Värsta svennen, men värsta grymma jackan. Typ Helly Hansen, du vet. Värsta grymma. Så Selim, han är helt galen, han bara ”Den ska jag ta”, du vet. Så han går fram till lillkillen och bara tar hans jacka, du vet. Haha, helt galen, Selim. Mitt på dagen, värsta mycket folk, och han bara tar den. Lillkillen blir skitskraj, värsta svennen. Och Selim liksom ”Tack för jackan”. Helt galen, heeelt rippad typ. Haha. Men ändå, respekt till lillkillen, svennen. Han kaxade inte eller något. Bara gav jackan. Men ändå, värsta svennigt att göra så.

Vi går upp till NK. Värsta lyxigt, värsta grymt. Typ Dolce och Gabbana, värsta gymma! Men ändå, bara svennar. Bara rika också. Killar, du vet, med bakåtkammat hår och varsin blondin. Värsta grymma, men ändå. Tror dom är bättre. Ingen respekt heller. Så vi går in, du vet. Personalen bara kollar på oss, du vet. Så jävla svennigt, tror vi kommer stjäla, du vet! Och Muhammed, han liksom ”Vi kommer inte ta er skit”, till tjejen i kassan. Haha, helt sjuk, helt galen! Så ser vi två killar du vet, svennar, med värsta snygga tjejerna. Svennar, men ändå, respekt. Dom tjejerna du vet. Blondiner. Sån grymt, sån snygga!

Och Selim, han är helt galen, han liksom ”Jag ska baxa dom”. Så han bara går upp till dom, du vet, när svennarna står bredvid och bara säger till brudarna ”Har ni telefonnummer”. Och dom bara skakar på huvudet. Värsta ljuget, tror dom inte att vi vet att dom är rika då eller? Och så går dom liksom, helt borta direkt. Och svennarna kommer fram till Selim, du vet, och kaxar sig. Ingen respekt, du vet. Men Selim bara nochar dom. Går därifrån, du vet. Han är helt galen, heeelt rippad, du vet. Men ändå, respekt. Och Hasan, du vet, han bara tar upp butterfly. Men ändå, mycket folk. Skit samma. Haha, helt galen, Hasan. Men ändå, svennarna blir värsta skraja. Sån pajas! Och ändå, NK. Muhammed, hans kusin köper Dolce och Gabbana från utlandet, du vet. Direkt från fabriken, värsta billigt, och säljer i sin lägenhet. Så ändå, NK, du vet, värsta skiten. Dyrt, inte som Muhammeds kusin. Mycket bättre han, du vet. Kvalitet också. Bättre om det kommer direkt från fabriken. Och klockor också, du vet. 200 för en. Men ändå, massa guld och stenar. Värsta grymma. 200. Direkt från fabriken. Fuck NK, hahaha.

Sen vi ska ut. Värsta klubben, värsta stället. Spelar sån där hiphop, sån där 2pac, fast annat. Och sån där techno, du vet, typ DJ Alligator. Värsta. Alla står i kö, du vet. Sån svennigt! Selim bara går förbi alla, du vet. Jag och Muhammed och Hasan följer. Och vakten bara ”Ni får inte komma in”. Varför, och han liksom ”Ni är för unga”. Värsta skiten, värsta skitvakt. Men ändå, respekt, värsta jobbet, värsta grymma, men ändå. Inte släppa in. Helt sjukt. Tror han inte vi vart rippade förut, liksom, hahaha. Men vi vill inte kaxa oss, du vet, för ändå, respekt till vakten. McDonalds istället. Lika bra, typ. Bara svennar där, du vet. Men ändå, grymt. God mat, du vet. Billigt. Men ändå, massa småkillar tror dom är värsta grymma, men vi bara, stick typ. Dom blir värsta skraja, haha, värsta svennar. Så vi sätter oss, du vet, käkar pommes frites. Värsta gott, värsta grymma. Hasan, du vet, han har värsta freestyle. Spelar musik, du vet. Sån techno, sån grymt. Han rappar också, som 2pac du vet, tillsammans med sin kusin. Värsta grymma. Kan bli något, jag svär. Men ändå, lite arg på vakten, men ändå, respekt.

Tribalkillar och charterhoror - tredje och sista delen

Utanför fönstret viner alltjämt vinden, piskandes de dyvåta asparna, eller vad mitt otränade öga tycker sig föreställa att träden i parken under min lägenhet är. Exakt en vecka har passerat sedan begivenheterna på Trädgårn och jag har nästan förträngt minnena. Nästan säger jag, ty varje gång jag försökte ta ut pengar blev jag påmind. Polismännen valde att inte väcka åtal, men skänkte mig en böteslapp med den nätta summan 9000, med anvisningen att den skulle betalas snarast, samt en inte helt angenäm natt i fyllecell. Då jag i princip hade nyktrat till av chocken när busskuren delade sig på mitten, blev natten en sömnlös, kall och hård sådan. En kvadrat med vita, tomma väggar och en brits inkilad i väggen blev mitt hem för några timmer men vad som kändes som en oändlighet. Varje gång jag lyfte på mitt huvud från avloppsbrunnen blev jag snurrig av den kliniska omgivningen, varje gång jag riktade mitt huvud mot marken, klarnade mina tankar och därmed också den totala jävligheten i ögonblicket. Jag hade således två helveten att välja mellan, en position som paradoxalt nog på samma gång gjorde mig håglös och klichéartat gråtmild. Någon gång i halvtimmen besökte en av väktarna mig och sa göteborgskt jovialiska floskler likt ”Det som inte dödar, härdar”. På utsidan log jag avmätt, på insidan tänkte jag: ”Ditt ansikte mot min sko – låt härdandet ta vid”. Men natten i fyllecell var avklarad och därmed var också ett hinder redan besegrat. Kvarstod gjorde de 9000 spännen.

Likt gemene student lever jag inte som en rik man och gjorde inte heller så vid denna tidpunkt. Avin försvann dock inte för det, betalningsdatumet närmade sig istället med stormsteg. Via undangömda tillgångar samt ett lätt indrivande av skulder var jag fortfarande cirka 6000 kronor borta. En lösning var kritisk. Att jobba var inte på fråga, då jag behövde en större summa snabbt och ett sådant jobb kunde mina knappa erfarenheter inte ge mig. Jag kunde inte heller fjäska för mina föräldrar, ty jag resonerade inte som en tonåring, eller mina vänner, för att, tja, de levde i princip min situation. Pantsättning var den närmsta lösningen jag kunde finna, men jag grät blod över tanken. En stunds grubblande gav mig enbart ett alternativ till den innan oundvikliga tanken på att panta min laptop; en av mina goda vänner, Fredrik, hade hakat på den så kallade pokertrenden för några år sedan. I början gick det bra för honom. Väldigt bra till och med. Tyvärr hade det inte gått lika bra det sista året. Höga staplar på bankkontot blev snabbt halverade för att snart därefter försvinna. Numer levde han som en vanlig student, det vill säga som mig. Men när vi andra valde att bränna vårt surt fördärvade bidrag på kvinnor och sprit i den berusande miljön kallad uteliv, valde han alltid att satsa dem på Göteborgs kasino. Ibland gick det vägen, lika ofta gick det åt helvete. Hur som haver kände jag i ögonblicket att min enda chans var att ge Fredrik mina besparingar, skicka honom till kasinot och därefter be högre makter för välgång. Fredrik var inte sen att tacka ja, naturligtvis, eftersom han inte hade en chans i helvete att förlora någon egen vinning. Så fick det alltså bli.

Spel och dobbel har aldrig varit min kopp te. Jag har ständigt känt en avsky gentemot idiotin att delta i lotteriliknande sammanhang, de löjligt låga oddsen dem innebär samt de hetsigt ansträngda ansiktena kring pokerborden som förklarar ”att det visst kräver intelligens”. Samtidigt kände jag avund gentemot de som befattade sig med det, måhända beror det på att jag i min osäkerhet aldrig vågar ta chansartade beslut då de, vid vissa tillfällen, visar en imponerande saknad av respekt mot pengar och, i brist på ett bättre uttryck, hård kuk. Min oskicklighet i kortspel av alla dess former gjorde att jag avstod Fredriks erbjudande att inta positionen som hans, som han uttryckte det, ”wingman” på pokerbordet. Han skulle alltså sitta ensam, med mina pengar. Vi äntrade kasinot och som en blixt från klar himmel ångrade jag direkt mitt redan från början dumdristiga beslut. På den mörkröda heltäckningsmattan sprang det allestädes runt kostymklädda män med krigsblicken utanpå och en bunt marker i sina händer. Det var rökigt och mörkt och ljudligt i lokalen trots det höga taket. Man såg människor som maniskt stoppade tusenlapp efter tusenlapp på rouletteborden, vissa med ett lyckligt ansiktsuttryck men de allra flesta med ett panikartat dito. En medelålders herre gick vimmelkantig bort från ett av crapsborden, med död blick mumlandes ”Herregud”. Jag var övertygad om att jag skulle gå en ond, bråd död till mötes. Fredrik, å sin sida, sken som en sol och hävdade bestämt att han hade en god känsla. För att lugna mina hysteriska kvinnonerver begav jag mig till baren och beställde en whisky som jag, trots kväljningarna enbart lukten gav mig, svepte. Efter ytterligare en omgång skotskt bränsle sa jag, kort och koncist; ”Jag är redo”.

Jag ska inte fördröja historians fortgång här med beskrivningar över vad som hände eller hur det hände, det är jag dels alldeles för obegåvad inom poker för att korrekt göra och dels alltför medveten om hur intensiva ögonblick, särskilt gällande sport och spel, sällan gör sig lika intensiva i skriftlig form. Jag kan dock sträcka mig till att säga att det gick bra för Fredrik. Medan jag stod och hängde honom runt halsen med croupierens och motspelarnas surmulna blickar på mig och mina naglar mellan mina tänder spelade Fredrik poker såsom han skulle, såvitt jag förstod, tätt och smart. Satsade inte mina sina slantar i onödan utan väntade ut ögonblicket för att satsa. Så kom då ögonblicket vi bägge väntat på. Jag är visserligen som nämnt inte bevandrad inom poker, men det krävs en utvecklingsstörd för att inte förstå att par i ess i handen är en bra hand. Således satsade Fredrik och till min utanpå dolda förtjusning följde två killar med. Vad som därefter hände är mig än idag oförståeligt, men i vilket fall förlorade Fredrik och således också jag. Mina böner från tidigare blev inte bönhörda, kanske på grund av det hedniska liv jag levt, kanske på grund av ödets nyck. Oavsett vilket lyckades en av killarna, en hånflinande och förmodligen tribaltatuerad bonnläpp med finkostymen från Dressman på och med lönen från industriarbetet brännande i fickan, pricka in en triss. Likt mannen som stapplade iväg från crapsbordet, stapplade jag nu iväg från pokerbordet, ut ur dimman av rök, ut på gatan, med Fredriks förtvivlade ursäkter någonstans i bakgrunden. Snart tystnade han, ty jag hade småsprungit ifrån honom och jag gick hem, mer desillusionerad än den ödesdigra kvällen en vecka tidigare.

Så kom jag hem till en lägenhet som gapade tom, stilla undrades vad i helvete jag skulle ta mig till. Jag var längre från målet än när jag började och var således i ett bedrövat skick. Jag böjde mig ner under diskhon för att ta fram den enda spriten jag hade tillgänglig för stunden, för den som inte kan ta till nävarna får ta till flaskan. Svaret blev en tre år gammal bananlikör som jag, dumt nog, köpt på inrådan av en kompis på en charterresa till Turkiet. Grön var den och smakade lika sötsliskigt som de sega godisbananerna gamla människor äter. Min kompis, Bananlikörmannen, visade sig för övrigt vara homosexuell, och jag insåg ganska snabbt medan jag sköljde ner den gröna sörjan med vatten att hans spritsmak borde ha avslöjat honom långt innan hans offentliggörande. Så där satt jag, i ett dystert försök att kväva min ångest med böglikör, framför min tv till natten hade blivit morgon, pendlandes mellan apati och panik. Långsamt närmade jag mig lågvattenmärket att kräla i stoftet hos mina föräldrar, väl införstådd i att blotta upprinnelsen, för att inte tala om spelförlusten, skulle försätta mig i livslång moralisk skuld samt ge mig en verbal utskällning i form av en livslärande lektion. Tyvärr verkade det för tillfället inte finnas ett andra alternativ. Men jag väcktes abrupt ur min dvala då det helt plötsligt knackades hårt och ihållande på min dörr. Trots att jag inte kände någon större lust att träffa någon lommade jag iväg mot dörren av gammal vana. Bakom den väntade Fredrik.

Och där stod han alltså, min från början tänkta räddare i nöden men numera syndabock. Jag hade förvisso inte sett mig själv på ett tag men såsom jag föreställde mig var han min spegelbild; rödsprängda ögon med påsar inunder, yvigt hår likt en annan fysikprofessor med alltsammans inramat av ett trött ansikte där huden för tillfället hade grånat. Men till skillnad från mig drog han på läpparna. Eller för att beskriva ögonblicket korrekt; han var glad som fan. Alltför glad för att nyss ha spelat bort en inte helt oansenlig summa av en väns pengar, speciellt som dessa pengar skulle ha räddat nämnda vän från inkasso eller vad som nu kom att vänta mig. ”Vad i helvete är du så glad för?”, muttrade jag.
”Jo, asså…”, började han, ”Jag kände mig rätt så jävla rutten när jag hade lirat bort alla dina pengar så jag satte mig framför datorn när jag kom hem. Och det gick ju jävligt bra!”
När Fredrik fortsatte sin historia klarnade bilden och snart hade även jag blivit en glad fan igen. Han hade, till skillnad från mig, inte låtit nederlaget från kasinot hindra honom att fortsätta spela utan hade satsat sina sista besparingar på någon slags onlineturnering. Resultatet blev en vinst på 10 000 kronor, varav 9000 utav dessa lades i min ficka. Likt en annan kvinna blev jag tårögd av uppoffringen, prisade Fredrik, och gick därefter raka vägen till min närmsta bankman för att betala, cash in hand. Slutet gott, allting gott, såsom livets sensmoral alltid bör vara.

Men nu talar vi som sagt om livet och livet vill inte alltid vårat bästa. När jag, glad i hågen, hade betalat min skuld till samhället fick jag strax därpå ett besked som svepte mig bort ifrån lyckans ängar och tillbaka till förtvivlans. Medelst telefon fick jag upplysningen att ”skadorna var mer omfattande än tidigare befarat”. Storebror Staten ville således ha mer pengar i fickan, 6000 kronor närmare bestämt, då ”den totala skuldesumman uppgick 15 000 kronor”. Föga brydde jag mig om den ”djupaste beklagan” kärringen per telefon meddelade, för jag kunde aldrig i helvete uppbringa vad de ville ha av samma orsaker jag inte kunnat göra det innan. Ner till poliskontoret och överklaga var följaktligen mitt enda hopp, men tji fick jag ty dövörat var vad de slog till. Dock visade de sig vara förstående i frågan över hur illa det nya beskedet stämde in med tidigare överenskommelser och de gav mig därför ett val; betala eller samhällstjänst. Så där stod jag, med 40 timmars lövkrafsande och annat kroppsarbete framför mig som skulle fördelas på en månads tid. Hej då helger och fritid. Men en månad går fort, trots oavlönad tristess, och december, med jul och andra begivenheter, var, enklare än vad jag först trott, i hamn.

Så där finne ni förklaringen till mitt avhopp från internets värld, knappast en glamorös eller ens särskilt sorglig sådan, så hände det helt enkelt och likt en vänd sida i en bok är detta, ursäkta floskeln, ett avslutat kapitel och knappast något jag gråter mig till sömns över idag. Men jag har en godbit kvar till er alla. När jag kort efter nyårshelgen begav mig till Pustervik för en öl eller två träffade jag på vem som, åtminstone till en liten del, var orsaken till höstens haveri; den rödblonda tjejen. Göteborg är på många sätt en småstad för genom kringelikrokar av relationer jag inte riktigt greppade hade tjejen hört talas om mina missöden, vilket var en perfekt invit till ett lätt samtal vid baren på övervåningen. Trots att jag inte hade glömt förnedringen med tribalkillen kvarstod faktum; hon var fortfarande en änglalikt vacker ung kvinna. Hon bad om ursäkt för senast, skrattade och förfasades om vartannat medan jag berättade min historia och verkade för tillfället uppriktigt nöjd att samtala med mig. Och likt hur kvällen utspelade sig för den där jävla tribalkillen på Trädgårn nästan tre månader innan försvann hon denna natt i mina armar ut genom lokalen, in i en taxi och mellan hennes lakan. Så jag fick ligga och därmed är slutet gott, allting gott. På riktigt. Så jag har via dessa långa och många omvägar åtminstone lärt mig att ni tribalkillar kanske vinner första ronden men aldrig i helvete i det långa loppet, även om det så ska krävas ångest, personlig konkurs och månatligt trädgårdsarbete. Det är ni alltför dumma för. Så njut av era jävla tatueringar och minnen av plöjda brudar på chartersemestern, det är allt ni kommer att ha kvar när ni sitter där, gamla och skrynkliga, ensamma på ett vårdhem när människor som jag är er läkare. Fittor.

Stålrasism

Lana Lang från Smallville hatar svartskallar. Det var väl roligt.

Filmrecension: "Arn - Tempelriddaren"

Jag tänkte avbryta vad som inuti mig utvecklat sig till ett monster, mina till synes ändlösa haranger om tribalkillar och charterhoror. Visserligen har jag inte delgivit mig speciellt mycket av detta i det forum som Ills ’n’ Thrills är, och det bör ni vara glada över. Besattheten har nämligen yttrat sig till den vida grad att jag i mitt storhetsvansinne under en period i höstas närde en tanke på att skriva Den Stora Generationsromanen och namnge den just ”Tribalkillar och Charterhoror”. 700 sidor lång skulle den bli och den skulle bestå av tre episoder som vars essens i princip gick ut på mansidealets jävlighet. Ett modernistiskt mästerverk skulle den kallas och jag satt i månader och skrev ner rad efter rad som aldrig mynnade ut i någon handling eller ens speciellt underhållande passage. Istället lyckades jag bara knoppa ner hur Erik, en tanig såkallad ”säsongare” nere på en icke namngiven plats kring Medelhavet gång efter gång insåg att kvinnor hellre kopulerar med stora, starka karlar än små, mesiga likadana. Viss ärlighet och essens alltså, men inte någonting som bör sträckas ut över 150 sidor, något jag alltså gjorde. Ingen inledning och inget slut är skrivit eller ens uttänkt, vilket måhända gör den modernitiskt men aldrig i helvete ett mästerverk. Men det är inte riktigt slut ännu, den tredje och, jag lovar, sista delen i vad som, ej medvetet, har utvecklat sig till en mini-följetong här på bloggen kommer inom snart och ska förhoppningsvis knyta ihop säcken angående höstens, så att säga, olyckligheter… Men för tillfället tänkte jag istället försöka bjuda på en förhållandevis nykter recension av förra årets Stora Svenska Film; ”Arn: Tempelriddaren”. Förvisso har varenda Svenne Kokosnöt kunnat gå och se filmen i snart en månad och därmed inser jag också relevansen i att recensera den, men för att vara ärlig ger jag blanka fan i huruvida ni finner det intressant eller inte. Det är ändå ingen som läser detta, djupt underskattade, guldkorn till blogg. Håll käften och lyssna är alltså mina visdomsord till er stackars satar som av misstag hittat hit genom att trycka på länkfönstret på dunka dunka.

Handlingen är väl bekant för samtliga vid det här laget men för er som av någon anledning missat den; pojkvaskern Arn leker och stojar men skadar sig. Hans mamma lovar Gud att om han gör barnet friskt ska gossen viga livet åt botgörelse till Herren. Mirakulöst nog klarar sig Arn och blir skeppad till kloster där han lär sig all möjlig stridskonst. Han blir dessutom lärd och därtill uppfylld av Guds goda visdom. Väl hemma i byn tvingas han försvara hans pappa i en grannfejd och blir kär i en flicka i grannbyn. I fyllan och villan ligger dem med varandra, flickan blir gravid och straffet blir en massa års tjänstgöring som tempelriddare i Israel för Arn och en massa års nunneliv för flickan. Och så slutar den typ, det vill säga helt utan slut. Nästan som min förut nämnda roman.

För det är ju Arn också, till en början åtminstone. Jan Giljout, eller likt en dyslektiker skulle stava det; Guillou, är mannen bakom Arn. Och den boken, likt filmen, är som Guillous är mest; hjältar är hjältar och skurkar är skurkar. För som nämnt i filmreferatet är Arn inte bara en fantastisk krigare, (För det är han; Arns fiende, en svartmuskig arab, hävdar att hans krigsskicklighet är känd i hela Israel. Vad som dock var lite konstigt, och något jag aldrig riktigt fattade, var hur skurken kunde känna igen Arn trots att det inte fanns fotografier på den tiden.) han är även intelligent , men inte bara bildad utan även rustad med ett knippe sunt förnuft, och alltigenom from och god. Det här är genomgående för Guillous romaner; den eviga serien om Carl Hamilton sportade en svensk version av James Bond, fast utan ordvitsarna, och debuten, den självbiografiska och något homoerotiska ”Ondskan” skänkte oss Erik Ponti, alla busars skräck.


Att tolka det här har kulturkoftor gjort sedan Guillous romaner först såg dagsljuset; karln har ett uppenbart övermänniskokomplex. För precis så som hans romanfigurer beskrivs tycker han att han själv är; stark, snygg, smart och god. En riktig man, utan krusiduller. När Jan sitter ute och ispimplar, slåss med björnar och andra ”manliga” göromål tillsammans med goda vännen Lars GW Persson sitter han där, kan jag tänka mig, med den kopieringsskyddade nonchalanta uppsynen på sitt plufsiga ansikte och vet att han innerst inne är lite bättre än alla, inklusive sin vän, kriminologprofessorn. Därför var det enbart lyckliga miner på mitt plufsiga ansikte när hans självförtroende fick sig en välbehövd törn i och med storstryket i På Spåret häromveckan. Extra kul var ju dessutom ryktena om att Jan Guillou muttrade något om fusk till Ingvar Oldsberg och de andra när vinjetten spelades i eftertexterna. Stor humor och en oerhört målande bild av herr Guillou.

Men filmen då, Ward? Var den något att ha? Svaret på det, mina vänner, är naturligtvis nej. Ett svenskt mastodontverk lät redan från början som en usel idé, trots alla miljoner som pumpades in. Ingredienserna fanns med; det var idel vaga försök att skapa en larger-than-life-stämning. Den var lång, över tre timmar, men utan att på något sätt göra sig förtjänt av en så lång speltid. Filmen förlängdes säkerligen en timma med långa, dröjande vyer över västgötska snårskogar och böljande sanddyner förvandlades historien från långsam till seg till naturdokumentär Istället för karaktärsstudier, naturfoton, liksom. Stridsscener var också närvarande, och när filmen nådde sitt klimax, märkligt nog förlagt till slutscenen där det skulle krigas mellan tempelriddare och muslimer groddes vissa förhoppningar om våldsamma närbilder a la Gladiator eller Braveheart. Tyvärr nådde våldet sin kulmen med ett para lama pilar i bröstkorgar, förmodligen för att kunna behålla 11-årsgränsen. När jag således vacklade mig ur biografstolen efter att i tjugo minuters tid skakat liv i mina lemmar på grund av konstant sittande kände jag mig bestulen på tre timmar av mitt liv. Tre timmar jag istället kunde ägna mig åt att titta på sju avsnitt ”It’s Always Sunny in Philadelphia” på min dator, hundra procent gratis, hundra procent underhållande. Istället blev jag lurad av en glansig förpackning och mycket pengar, likt en brud på Stureplan med andra ord. Med facit i hand har jag åtminstone lärt mig två saker av:
1. att svensk film ska behandla ämnen de behärskar; unga tonårstjejer tärda av ångest på grund av våldtäkt/utanförskap/kärleksproblem.
2. att Jan Guillou fortfarande är landets rikspajas

Tribalkillar och charterhoror - del 2

Det är oktober 2007. Hösten har kommit för länge sedan, gjort sig påtaglig genom sitt följe; ihållande vind och infernaliskt piskande regn. Jag har gömt mig undan ovädret innanför Trädgårn. Här är det klubb ikväll och jag är som sig bör full som ett svin. Jag köper öl i baren, dansar halvdant till musiken på dansgolvet, försöker närma mig kvinnofolk. Det går bra, åtminstone bättre än väntat. En rödblond tjej, söt som socker, verkar inte helt ointresserad. Vi står och pratar ett tag, jag fäller klyftiga kommentarer till höger och vänster. Hon ställer följdfrågor, ler artigt åt mina skämt och lämnar på förfrågan ut sitt telefonnummer. Jag tackar och tar emot, sparar det och vi går skilda vägar; hon till dansgolvet, jag till baren. Beställer in öl efter öl. En kille bredvid mig säger något, jag snoppar av honom med en lagom nonchalant, aggressiv och smart kommentar. Det är sådan kväll idag. Jag är fan på toppen.

Han kom som ett yrväder. Jag står inne på pissoaren på nedervåningen när en kille, två meter lång med armarna täckta av tatueringar, snaggad skalle och smaklöst uppknäppt skjorta sveper in bredvid mig och börjar pissa. Han stirrar på mig, jag stirrar tillbaka. Det är hanarnas kamp, den som först viker sig har förlorat första ronden. Jag har naturligtvis ingen chans. Killen bredvid mig är urtypen av en alfahanne, gymkortet finns i plånboken, goda vitsord från lumpen, måhända en brokig bakgrund i nationalistiska rörelser, med lika många brutna näsben som hjärtan på samvetet. Han skrattar åt mig inombords, vill pissa på mina skor, vill äta upp mig tillsammans med taggtråden han käkar till frukost. Jag blir liten, ännu mindre än jag redan är. Tillintetgjord, förnedrad. Mitt rus från tidigare lägger sig. En simpel blick och mitt sköra psyke är där för allmänheten att beskåda. Dessa jävla tribalkillar våldtar mig på min egen bakgård.

Jag skakar ur mig sista droppen, beger mig till övervåningen där dansgolvet och de bägge barerna är förlagda. Glömmer bort gorillan från pissoaren, tänker på den rödblonda tjejen istället, beställer in mer öl. Förfärar mig ett ögonblick när machokillen återigen sveper förbi mig. Han tittar på mig igenkännande, lätt aggressiv i blicken men framförallt belåten i visshet om sin maskulina överlägsenhet. Jag vill ställa honom mot väggen, förnedra honom intellektuellt. Krossa hans simpla svenssonliv som består av burköl, trimmade bilar och kepsar. Skratta åt hans ambitioner, fråga ut honom om klimatfrågan, flina åt hans smak gällande litteratur och film. Men risken är överhängande att han i så fall lyfter sina nävar ovanför axlarna. Jag bestämmer mig istället att leta upp den rödblonda tjejen. Bjuda henne på en drink, kanske taxi och, om hon är på det humöret, kuk.

Efter ett tags letande finner jag henne. Hon ser något besvärad ut men ler ändå artigt när jag kommer fram. Hon står i hörnet av dansgolvet. Men hon är inte ensam. Den poetiska rättvisan hånar mig i ansiktet, Nostradamus profetior blir sanning – tribalkillen står bredvid henne. Han har armen runt henne och hon verkar låta honom ha det. Hans blick gentemot mig är triumferande – hanarnas kamp fortsätter. Och han vet att han har övertaget. Jag vill springa därifrån, hem till sängen, förnedrad men jag tar upp kampen. Frågar henne några frågor men får något korthuggna svar. Hon står mittemellan oss, velandes fram och tillbaka mellan konversationer, farsartat. Men musklerna verkar vara mest intressant. Hon säger farväl, ser på mig med en förlåtande blick som säger ”vad-trodde-du-ärligt”. Jag ser dom gå ut, hon försvinner bort under hans armar och ut ur lokalen. Jag hämnas genom att radera hennes nummer. En charterhora i stan.

Jag beger mig ut jag också. Ser par försvinna i taxibilar, ser par hopkrupna under paraplyn, tänker deprimerande tankar om min egen ensamhet. Sparkar på stenar som ligger framför mig. Börjar sparka hårdare och hårdare men kan på grund av antalet öl inte riktigt kontrollera riktningen. Kras. Av något under människan tidigare inte påträffat träffar stenen på sämsta möjliga vis. Busskurens rutor är uppenbarligen lövtunna och bildar där stenen träffar en freskartad samling sprickor. Och bakom mig ser jag blåljus. Ward tillintetgjord igen. Denna gång av en jävla sten. Den ena polisen, förmodligen nyss utkommen aspirant, är benhård. Han talar i termer som förstörelse av privat egendom. Jag förbannar mig själv, förbannar dessa jävla charterhoror och tribalkillar. Poesin i ögonblicket är dock vacker på sitt egna, alldeles jävliga sätt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Eller som en sten. En vigilante är född, kampen fortsätter, tribalkillar beware!