Det är oktober 2007. Hösten har kommit för länge sedan, gjort sig påtaglig genom sitt följe; ihållande vind och infernaliskt piskande regn. Jag har gömt mig undan ovädret innanför Trädgårn. Här är det klubb ikväll och jag är som sig bör full som ett svin. Jag köper öl i baren, dansar halvdant till musiken på dansgolvet, försöker närma mig kvinnofolk. Det går bra, åtminstone bättre än väntat. En rödblond tjej, söt som socker, verkar inte helt ointresserad. Vi står och pratar ett tag, jag fäller klyftiga kommentarer till höger och vänster. Hon ställer följdfrågor, ler artigt åt mina skämt och lämnar på förfrågan ut sitt telefonnummer. Jag tackar och tar emot, sparar det och vi går skilda vägar; hon till dansgolvet, jag till baren. Beställer in öl efter öl. En kille bredvid mig säger något, jag snoppar av honom med en lagom nonchalant, aggressiv och smart kommentar. Det är sådan kväll idag. Jag är fan på toppen.
Han kom som ett yrväder. Jag står inne på pissoaren på nedervåningen när en kille, två meter lång med armarna täckta av tatueringar, snaggad skalle och smaklöst uppknäppt skjorta sveper in bredvid mig och börjar pissa. Han stirrar på mig, jag stirrar tillbaka. Det är hanarnas kamp, den som först viker sig har förlorat första ronden. Jag har naturligtvis ingen chans. Killen bredvid mig är urtypen av en alfahanne, gymkortet finns i plånboken, goda vitsord från lumpen, måhända en brokig bakgrund i nationalistiska rörelser, med lika många brutna näsben som hjärtan på samvetet. Han skrattar åt mig inombords, vill pissa på mina skor, vill äta upp mig tillsammans med taggtråden han käkar till frukost. Jag blir liten, ännu mindre än jag redan är. Tillintetgjord, förnedrad. Mitt rus från tidigare lägger sig. En simpel blick och mitt sköra psyke är där för allmänheten att beskåda. Dessa jävla tribalkillar våldtar mig på min egen bakgård.
Jag skakar ur mig sista droppen, beger mig till övervåningen där dansgolvet och de bägge barerna är förlagda. Glömmer bort gorillan från pissoaren, tänker på den rödblonda tjejen istället, beställer in mer öl. Förfärar mig ett ögonblick när machokillen återigen sveper förbi mig. Han tittar på mig igenkännande, lätt aggressiv i blicken men framförallt belåten i visshet om sin maskulina överlägsenhet. Jag vill ställa honom mot väggen, förnedra honom intellektuellt. Krossa hans simpla svenssonliv som består av burköl, trimmade bilar och kepsar. Skratta åt hans ambitioner, fråga ut honom om klimatfrågan, flina åt hans smak gällande litteratur och film. Men risken är överhängande att han i så fall lyfter sina nävar ovanför axlarna. Jag bestämmer mig istället att leta upp den rödblonda tjejen. Bjuda henne på en drink, kanske taxi och, om hon är på det humöret, kuk.
Efter ett tags letande finner jag henne. Hon ser något besvärad ut men ler ändå artigt när jag kommer fram. Hon står i hörnet av dansgolvet. Men hon är inte ensam. Den poetiska rättvisan hånar mig i ansiktet, Nostradamus profetior blir sanning – tribalkillen står bredvid henne. Han har armen runt henne och hon verkar låta honom ha det. Hans blick gentemot mig är triumferande – hanarnas kamp fortsätter. Och han vet att han har övertaget. Jag vill springa därifrån, hem till sängen, förnedrad men jag tar upp kampen. Frågar henne några frågor men får något korthuggna svar. Hon står mittemellan oss, velandes fram och tillbaka mellan konversationer, farsartat. Men musklerna verkar vara mest intressant. Hon säger farväl, ser på mig med en förlåtande blick som säger ”vad-trodde-du-ärligt”. Jag ser dom gå ut, hon försvinner bort under hans armar och ut ur lokalen. Jag hämnas genom att radera hennes nummer. En charterhora i stan.
Jag beger mig ut jag också. Ser par försvinna i taxibilar, ser par hopkrupna under paraplyn, tänker deprimerande tankar om min egen ensamhet. Sparkar på stenar som ligger framför mig. Börjar sparka hårdare och hårdare men kan på grund av antalet öl inte riktigt kontrollera riktningen. Kras. Av något under människan tidigare inte påträffat träffar stenen på sämsta möjliga vis. Busskurens rutor är uppenbarligen lövtunna och bildar där stenen träffar en freskartad samling sprickor. Och bakom mig ser jag blåljus. Ward tillintetgjord igen. Denna gång av en jävla sten. Den ena polisen, förmodligen nyss utkommen aspirant, är benhård. Han talar i termer som förstörelse av privat egendom. Jag förbannar mig själv, förbannar dessa jävla charterhoror och tribalkillar. Poesin i ögonblicket är dock vacker på sitt egna, alldeles jävliga sätt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Eller som en sten. En vigilante är född, kampen fortsätter, tribalkillar beware!
Han kom som ett yrväder. Jag står inne på pissoaren på nedervåningen när en kille, två meter lång med armarna täckta av tatueringar, snaggad skalle och smaklöst uppknäppt skjorta sveper in bredvid mig och börjar pissa. Han stirrar på mig, jag stirrar tillbaka. Det är hanarnas kamp, den som först viker sig har förlorat första ronden. Jag har naturligtvis ingen chans. Killen bredvid mig är urtypen av en alfahanne, gymkortet finns i plånboken, goda vitsord från lumpen, måhända en brokig bakgrund i nationalistiska rörelser, med lika många brutna näsben som hjärtan på samvetet. Han skrattar åt mig inombords, vill pissa på mina skor, vill äta upp mig tillsammans med taggtråden han käkar till frukost. Jag blir liten, ännu mindre än jag redan är. Tillintetgjord, förnedrad. Mitt rus från tidigare lägger sig. En simpel blick och mitt sköra psyke är där för allmänheten att beskåda. Dessa jävla tribalkillar våldtar mig på min egen bakgård.
Jag skakar ur mig sista droppen, beger mig till övervåningen där dansgolvet och de bägge barerna är förlagda. Glömmer bort gorillan från pissoaren, tänker på den rödblonda tjejen istället, beställer in mer öl. Förfärar mig ett ögonblick när machokillen återigen sveper förbi mig. Han tittar på mig igenkännande, lätt aggressiv i blicken men framförallt belåten i visshet om sin maskulina överlägsenhet. Jag vill ställa honom mot väggen, förnedra honom intellektuellt. Krossa hans simpla svenssonliv som består av burköl, trimmade bilar och kepsar. Skratta åt hans ambitioner, fråga ut honom om klimatfrågan, flina åt hans smak gällande litteratur och film. Men risken är överhängande att han i så fall lyfter sina nävar ovanför axlarna. Jag bestämmer mig istället att leta upp den rödblonda tjejen. Bjuda henne på en drink, kanske taxi och, om hon är på det humöret, kuk.
Efter ett tags letande finner jag henne. Hon ser något besvärad ut men ler ändå artigt när jag kommer fram. Hon står i hörnet av dansgolvet. Men hon är inte ensam. Den poetiska rättvisan hånar mig i ansiktet, Nostradamus profetior blir sanning – tribalkillen står bredvid henne. Han har armen runt henne och hon verkar låta honom ha det. Hans blick gentemot mig är triumferande – hanarnas kamp fortsätter. Och han vet att han har övertaget. Jag vill springa därifrån, hem till sängen, förnedrad men jag tar upp kampen. Frågar henne några frågor men får något korthuggna svar. Hon står mittemellan oss, velandes fram och tillbaka mellan konversationer, farsartat. Men musklerna verkar vara mest intressant. Hon säger farväl, ser på mig med en förlåtande blick som säger ”vad-trodde-du-ärligt”. Jag ser dom gå ut, hon försvinner bort under hans armar och ut ur lokalen. Jag hämnas genom att radera hennes nummer. En charterhora i stan.
Jag beger mig ut jag också. Ser par försvinna i taxibilar, ser par hopkrupna under paraplyn, tänker deprimerande tankar om min egen ensamhet. Sparkar på stenar som ligger framför mig. Börjar sparka hårdare och hårdare men kan på grund av antalet öl inte riktigt kontrollera riktningen. Kras. Av något under människan tidigare inte påträffat träffar stenen på sämsta möjliga vis. Busskurens rutor är uppenbarligen lövtunna och bildar där stenen träffar en freskartad samling sprickor. Och bakom mig ser jag blåljus. Ward tillintetgjord igen. Denna gång av en jävla sten. Den ena polisen, förmodligen nyss utkommen aspirant, är benhård. Han talar i termer som förstörelse av privat egendom. Jag förbannar mig själv, förbannar dessa jävla charterhoror och tribalkillar. Poesin i ögonblicket är dock vacker på sitt egna, alldeles jävliga sätt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Eller som en sten. En vigilante är född, kampen fortsätter, tribalkillar beware!
2 kommentarer:
Trevligt att bloggen lever, det var inte bara snack alltså. Men har det här nåt med blogguppehållet att göra? Snälla, säg att du fick sitta i fängelse fyra månader!
Underrubriken är "Vi som aldrig sa charterhora"
Skicka en kommentar