Den genomsnittlige indiemannen

Jag har blivit medbjuden på en lägenhetsfest till en människa jag aldrig har träffat tidigare. Vi är två, jag och min polare Johan, har med oss varsin kasse öl och vi knackar på, redo för fenomenet hemmafest. Dörren öppnas av en spenslig, ung tjej som förmodligen flyttat till sin första lägenhet. Hon bär löjeväckande stora glasögon och midjan på hennes manchesterbyxor, som hålls uppe utav ett par röda hängslen, når nästan brösten. Hon är glad och full och hälsar och säger ”stig på” och vi går in. I den trånga hallen möts vi av två tavlor på väggarna, abstrakt konst är det visst nämner ägarinnan när hon märker att jag tittar på dem. På golvet finns limiterade sneakers och klackskor. Vi går in i lägenheten, en liten tvåa belägen i Linnéstan, där festen är i full gång. Det minglas och pimplas vin vitt och brett. Killarna bär en t-shirt, gärna färgrann med tryck från Adidas. Tjejerna har tröjor modell modell oversize med ett brett skärp en bit ovanför midjan. Ingen tycks reagera på att en kille bär en stickad halsduk inomhus trots att det bara är september. Alla är unga och bär kläder som verkar hämtade ur ett glansigt magasin eller typ Bon. Stereon är kopplad till en iPod som spelar en Stone Roses-singel. En ung tjej, strax över 20, jublar när hon hör den och menar på att det här, det är fan gamla goda tider. I bokhyllan ser jag att Paul Auster trängs med Albert Camus men att de flesta böckerna, märkligt nog, verkar vara orörda. Bortglömd, undanskuffad i ett hörn ser jag att Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora” står.

Bredvid bokhyllan finns ett hundratal cd-skivor, mest Smiths, och några dvd-filmer, mest Coen. Jag öppnar en öl försiktigt. Alla andra, kanske ett tjugotal, dricker vitt vin. Jag går fram till en grupp människor och känner att samtliga någon gång kastar en dömande blick på min Falcon Export. Det pratas en del om Acnes butik och en del om Maja Lundgren men främst pratas det om en person. En viss tidningsprofil är tydligen närvarande. Här, i denna lägenheten, hos oss! Två av killarna i det lilla sällskapet berättar det likt Piff och Puff på julafton, extremt upphetsade och i mun på varandra. En tjej säger något i stil med ”va, är det sant”. Det viskas och det pekas lite överallt i lägenheten nu. Samtliga verkar något uppspelta över att få träffa någon utav sina idoler, en utav dem som skriver i den tidning som deras filosofi- och sociologipluggandes slit förhoppningsvis ska nå. En som skriver i Nöjesguiden.

Och likt Ronnie Sandahls debutalster, gömd i en fåtölj i ett hörn, ser jag Carl Reinholdtzon Belfrage. CRB. Mannen som blivit en ikon, som förlöjligar allt och alla, sitter där, rakt framför ögonen på mig, med benen i kors, drickandes sitt franska vita vin. Han bär en illa åtsittande kavaj och en vit t-shirt där en begynnande ölmage putar ut. Han har rufsigt och buskigt skägg och hår och ser ut att heta Björn, men utöver hans beskedliga utseende, det bångstyriga håret och ålderdomens tecken märker man hans inneboende arrogans. Den hånfulla klangen i rösten och skrattet, de små pillemariskt onda ögonen som smalnar till, den uppenbara viljan att synas och höras. Jag bestämmer mig för att gå fram till honom. Han sitter med två betydligt yngre flickor, och jag föreställer mig att de bägge är nyblivna konstskolestudenter och att han säger något i stil med ”Baudelaire var måhända ett geni, men modernismen i sig är så korkad att han förmodligen var dum i huvudet ändå!”. Sen skrattar allihop och tjejerna hävdar att han allt är bra smart och Carl äter upp varje ord som det vore en smörgås för att kunna tillfredsställa sitt enorma ego. Jag ställer mig framför honom och säger:

- Hej Carl.

Han blir avbruten mitt i en mening och blir för ett ögonblick något förbryllad när han inte känner igen mig. Jag utnyttjar det ögonblicket.

- Du skriver i Nöjesguiden, inte sant? Du är inte så dålig, men enkelspårig och förutsägbar. Men framförallt är du så jävla uppenbart uppmärksamhetstörstande när du jämt ska vara så jävla elitistiskt elak! Då tycker du fan att du minsann sagt något som skakar om därute i stugorna.

Innan han ens får en chans att replikera säger jag glatt ”ha det bra” och vänder på klacken, Han sitter lam ett ögonblick, utan en chans att replikera eftersom jag har gått därifrån. Utan en chans att avbryta mig med en syrlig kommentar. Som om någon klippt av hans penis med sax och lämnat hans mandom stukad för evigt. Precis så som han försöker få människor att känna varenda gång han skriver någon utav sina krönikor eller recensioner. När jag ser på honom, ser jag honom för vad han verkligen är. Han är inte en översittare, han är tvärtom den underkastade. En kille som på grundskolan fick stryk av killarna och blev ignorerad av tjejerna. Han flydde in i kultur, eftersom hans genetiska sammansättning inte kunde förmå sig att skapa ett uns av talang för bollsport, och började hänga på en hel del caféer, skivbutiker och popklubbar, helst i Haga eller Majorna. En period var han väldigt intresserad av Frankrike, en annan gång tyckte han att norra England var the shit. Han kunde mer om The Smiths diskografi och Strindbergs prosa än någon annan på hela skolan. Men det spelade inte någon roll när han grät sig till sömns om kvällarna med fläskläpp och blåtiror, tyst medsjungandes Morrissey, vars röst ljöd från skivspelaren när han sjöng Heaven knows I’m miserable know…