BBQ

Oboj, vilken känsla! Jag liksom tassar fram på det mjukaste av underlag, mina tår kvävs i ett moln av sammet och varje gång jag andas fylls mina lungor av den klaraste luften och min näsa av parfymerad skönhet. Var jag än vilar blicken ser jag en superstjärna. De är här allihop. Bloggvärldens kungar och drottningar. Och jag är bland dem. För fan Ward, du är då en lyckans ost!

Producenten var nyss här inne och förklarade att det var fem minuter kvar till sändning, varför vi måste komma med ut på scen. Alex Schulman, den spjuvern, skrek rätt ut att han alltid kommer. Elin Kling skrattade så champagnen sprutade ur näsan. Marcus Birro agerade något mer erfaret, dunkade honom i ryggen och sa, kort och koncist, NAJS. Jag står och gapar, med tungan hängande ut i luften, under hela incidenten. Det är först när en droppe saliv rinner för min hals och bröstkorg som jag kan frammana nog med fattning för att lyckas stänga munnen. Producenten, som alldeles nyss fick utstå Schulmans patenterade kvickhet, står kvar, bara en smula röd i ansiktet, och väntar på att vi ska följa efter henne. Katrin Zytomierska tar täten. Hon har armen kring Kenza och dem går så, som överförfriskade män går uppför Avenyn på lördagar, och pratar. Jag är verkligen fundersam över vad det är för ord som yppas dem emellan. Är det en lösning på årets hetaste bloggfejd som bevittnas? Eller delar Kenza helt enkelt bara med sig om sina bästa blusfynd? Jag vet inte vilket alternativ jag helst av allt vill höra, så i min iver försöker jag tränga mig före det led som bildats när vi allihop följde efter producenten. Tyvärr resulterar min ansträngning enbart i att jag trampar på David Djuphammars bländvita sneakers. Det råder upprörd stämning ett tag, Nicholas Ringskog tar ett onödigt hårt grepp om min hals samtidigt som Amir från Soul Lounge frågar mig upprepande gånger om jag är keff i huvudet. Jag svarar tveksamt ja, stammar fram fem och ett halvt förlåt och avviker därefter till där jag hör hemma, det vill säga sist i ledet. I den här samlingen är jag INGEN, och det vet jag om.

Vi kommer ut på scen och offret sitter redan på plats. Blondinbella synar oss från topp till tå, kramar varmt om de flesta, även om kramen Kissie fick såg lite väl oengagerad ut. Jag står sist i ledet av oss deltagande, precis bakom Marcus Birro som ger Bella en handflata med fem. När det är min tur att hälsa blir jag plötsligt väldigt nervös och mumlar fram ett knappt hörbart hej. Hon tittar på mig, uppenbarligen konfunderad, och vinkar lätt med vänsterhanden för att därefter sträcka ut högerhanden och presentera sig, eller snarare för att få mig att presentera sig för henne. Min disktrasa till hand placeras i hennes och jag skakar den alldeles för hårt, alldeles för länge, samtidigt som jag glömmer av att säga vad jag heter. Efter det tar jag plats bredvid Elin Kling. Bakom kameran står producenten och håller upp tio fingrar som hon med en sekunds marginal fäller ner, en efter en. När det sista fingret är nere rullar kamerorna igång och det är dags. Roast av Blondinbella.

Bröderna Schulman tar naturligtvis plats på podiet först. Som Sverige svar på Piff och Puff drar dem blondinskämt på löpande band och det är förstås så JÄVLA BRA. Bella skrattar så hon kiknar. Calle, som är flinkare än de flesta, avslutar därför med att peka på henne och nonchalant säga ”blondiner har roligare”. Det är en fantastisk kommentar, naturligtvis, och jag skrattar så högt att Elin Kling väser åt mig att vara lite tystare. Men jag klarar inte av det, jag bara är sådan. När något är roligt, kan jag skratta i fyra-fem timmar.

Nu har fördämningen brustit. Nya talanger äntrar podiet som vore det ingen morgondag. Kissie och Kenza pratar ut om bråken, fast med en hjärtlig grundton. Marcus Birro drar vitsar. Katrin Zytomierska skriker mest, men det är roligt ändå. Bäst av allt blir det dock när killarna bakom Tjuvlyssnat grillar Bella. De hade följt efter henne en hel dag och resultatet var förbluffande. Förbluffande roligt alltså. Jag skulle mer än gärna återge allt som avslöjas men den yra karnevalsstämningen som skapas efter grabbarnas upptäckter av alla tokiga felsägningar är för mycket för mig. Mina ögon tåras till jag inte längre kan se och min underkropp darrar i häftiga konvulsioner av mina skrattsalvor samtidigt som jag slår mig om låren. Det. Är. Fantastiskt.

När jag sitter där, mitt uppe i den mest kraftfulla skrattattacken som världen någonsin skådat, känner jag en lätt klapp på axeln. Det är Marcus Birro. Han pekar mot podiet. Det är min tur. Plötsligt börjar mitt hjärta slå lite fortare och skrattsalvorna som bara för en sekund sedan ljöd ur min mun, är nu borta. Jag stapplar nervöst upp från min plats och trevar försiktigt bort mot det lilla bordet med mikrofonen. Det här är min chans att bli ett med monarkin. Allt hänger på det här, Ward, glöm inte det! Jag harklar mig en smula innan jag börjar min monolog, samma monolog som jag har finjusterat och övat på så många gånger att det närmast liknat en mani.

”Jo, jag har ju bara träffat dig en gång tidigare, Bella, och det var ju på en bar i Italien om du kommer ihåg? Precis innan jag förstörde dig alltså.”

Mitt första skämt är avklarat och jag hör att lokalen fylls av rungande skratt. Tyvärr inser jag alldeles för snart att det skrattet är mitt eget och ingen annans. Publiken är tyst. Deltagarna är tysta. Bella är tystast av dem allihop. Jag känner hur svetten bryter ut från min panna. Jag ler lite förläget en kort stund och blickar snabbt åt både höger och vänster samtidigt som jag svamlande försöker fortsätta vad jag inlett, med resultatet att jag mest får ut mig spridda vokaler och konsonanter utan något som helst sammanhang. Producenten glider obemärkt fram bredvid mig och tar ett fast tag kring min arm för att därefter leda mig av scen. Jag passerar Bella och resten av gänget med ostadiga steg och blicken fäst i marken. Marcus Birro buar lätt när jag gått förbi, Alex Schulman fräser fram att jag är ”slut i den här branschen”. Jag duschar mig länge och väl i logen, och torkar mig lika rigoröst, för att den smutsiga skammen av nederlag säkert ska försvinna. Sedan går jag hem och funderar långt och länge på hemvägen om jag verkligen, på riktigt inte är roligare än Thomas Järvheden.