Dagbok från Tebe

Jag har alltid älskat henne mer än någon annan kvinna jag någonsin träffat. Emma på dagis, hon med det blondaste håret någonsin, som pussade mig på kinden efter att jag gjort mål i fotbollen på rasten. Åt helvete med henne och hennes slampighet, jag har försökt förtränga henne ända sedan hon pussade Richard på kinden bara några veckor efter att hon gjort detsamma med mig. Fuck Linda på mellanstadiet, hon som fick bröst först av alla och som jag använde i mina onanifantasier också långt, långt senare. Och Viktoria på högstadiet, hon kan försvinna ur mitt liv hon också. Bara för att du sugit av mig ett dussintal gånger betyder inte det att jag är dig evigt tacksam. Camilla och Lisa och Maja på gymnasiet, ni är mig inte längre värdiga. Sara, du som jag en gång älskade, du kan dra åt helvete mest av alla. Du, med dina markerade smilgropar och rådjursdjupa isblå ögon, jag har annat att tänka på. Jag har en ny kvinna att skänka min kärlek, att ge mina tankar och att berika med min eviga uppmärksamhet.

Jag minns de män som har passerat genom hennes liv. Jag har hatat dem alla innerst inne, även om jag inte sagt det rätt ut. Jag har istället försökt buteljera min aversion inom mig och bidat min tid. Jag försökte glädja mig åt hennes försök att nå äkta kärlek och fyrat av falska leenden när jag sett hur lycklig hon blivit av dem. Alltid försökt att vara artig och väluppfostrad när jag presenterats dem, skakat hand, ständigt lite för hårt, och tittat dem djupt in i ögonen, ofta vänligt med den starkaste vilja jag kunnat uppnå, men minst lika ofta med ett illa dolt hat flammande i centrum av mina pupiller. Bidat min tid, som sagt, har jag gjort, ibland med ett spel bakom gallerierna, ibland utan det. Ibland har jag ljugit dem rakt upp i ansiktet om dem frågat om dig, ibland har jag konstruerat diaboliska planer för att röja dem ur vägen. Nästan jämt har jag inte varit tillräckligt rak i ryggen för att utföra dem, men jag har ständigt gäckat i kulisserna, som en skugga eller ett spöke, med en rak och tydlig agenda: förstöra konkurrensen, vinna kampen.

Och nu är tiden inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med kuken uthängd ur byxorna. Det här ska bli mitt mästerverk, min present till henne på Alla hjärtans dag. Det är ett frostigt och ganska obehagligt arbete, det att omsluta sin mandom i gips, men den värsta chocken har lagt sig. När jag stack ner den kände jag hur ollonet sved av blandningen och bättre blev det inte när jag trängde ner skaftet. På ett sätt var det å andra sidan en smula erotiskt, men samtidigt var det alldeles för kallt, grovkornigt och svårgenomträngligt för att påminnas om något sexuellt äventyr. Det är fortfarande obehagligt, nu när en halvtimme har passerat, och när jag med fingrarna känner på gipset som ligger i plastbehållaren jag vanligtvis använder till bakning är det fortfarande poröst. Det krävs alltså fortfarande lite tid och tålamod från min sida. Men tålamod har jag gott om. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänker jag och lutar mig bakåt i soffan, med plastbägaren, gipset och kuken i båda mina händer, tv:n sprutar ut direktsänd storslalom, och jag tänker tillbaka på mig själv och henne.

Hon har alltid funnits i mitt liv, ända sedan barnsben. På dagis var hon där och hjälpte mig bygga sandslott. Vi skrattade tillsammans och sprang runt med glädje i blicken, precis sådan otvungen glädje enbart ett barn kan känna när han får göra som han vill. På lågstadiet var hon också och hon hjälpte mig med läsandet, skrivandet och räknandet. Hon var duktig, och lärde sig fortare än mig, men var aldrig sen att ge mig en hjälpande hand när jag som mest behövde det. Hon var heller aldrig sen att hjälpa mig när jag kände mig liten och osäker, som när jag började i en helt ny skola, med helt ny människor i mellanstadiet. Eller när jag började spela fotboll med andra, helt nya människor. Hon var där och höll mig handen, hjälpte mig att passa in och hitta nya kompisar. Att pröva på nya saker var inte längre än skrämmande eller farlig tanke, för jag visste att hon skulle stötta mig. Och listan kan skrivas längre, men jag ser ingen anledning till det. Mönstret fortsätter, hela tiden, hon och jag, hand i hand, mot världen.

När jag vaknade ur en slummer jag inte hade planerat hade storslalomen på tv avslutats och utanför började solen gå ner. Jag tittade ner i den gula plastbehållaren och trevade försiktigt med handen. Jag kunde inte längre gräva mig neråt i gipset, det tidigare porösa var nu stelt och hårt och oböjligt. Försiktigt lyfte jag ur paketet från skålen och la det på köksbordet. Där började det omsorgsfulla arbetet att få ut kuken ur min skulptur. Det var ett hantverk som krävde största möjliga koncentration, men jag lät det ta den tid det tog. Denna gång skulle jag lyckas. Denna gång skulle jag bli lycklig. Denna gång skulle vi bli lyckliga. När jag var klar, efter en god halvtimmes stretande, placerade jag avgjutningen med största försiktighet i en vacker snidad trälåda med karvade konturer på locket och sidorna. Det var en skör men grann skapelse som fortfarande osade av min odör, märkte jag, när jag luktade snabbt i den i hålighet min kuk tidigare hade varit. Men innan jag skickade iväg lådan med dess innehåll och tillhörande kort målade jag gipsverket svart. Det såg tufft ut, tyckte jag.

Tyvärr blev min mamma inte lika lycklig över det som jag hade hoppats. Det tar nog tid innan vi kan prata om det igen. Men nu vet hon vad jag tycker och tänker. Det är hennes drag nu.