Barnstjärnor

Barnstjärnor är ett kittlande fenomen jag aldrig upphör fascineras utav. Det är liksom fantastiskt och äcklande på samma gång att se barn kläs ut i vuxenkostym och ställas ut för allmänheten medan föräldrar drar i trådarna bakom scenen. Att se Michael och hans bröder sjunga och dansa som synkroniserade robotar är värt alla applåder i världen, för de var inte bara gulliga i sina oproportionerligt stora afrofrisyrer, I Want You Back är ju faktiskt en av Motowns absoluta toppar också. Samtidigt får man en fadd eftersmak av uppvisningen när man vet hur pappa Joseph domderade ungarna eller när man ser den bisarra freakshow Michael Jackson är idag.

Och det finns fler exempel på stjärnor som exploderat i ung ålder för att senare i livet fallera under allmänhetens lupp. Michael är ett exempel, Britney ett annat. Och så sent som för två veckor sen gjorde Chris Brown som sin namne Bobby och spöade upp flickvännen. Om några år hittar vi Amy Diamond och Molly Sandén i VIP-loungen på Sturecompagniet med näsorna fulla av kola, såvida det inte redan hänt vill säga. Oavsett om fenomenet barnstjärnor ska etiketters som ”barnarbete” eller inte, kan väl de flesta enas om att det åtminstone inte är särskilt bra för de små livens psyke, det att bli satt på scen i tidig ålder.

Hip-hopen har också haft sin beskärda del av barnstjärnor, ända sedan en viss Jermaine Dupri plockade upp två grabbar i köpcentrum och vände deras byxor bak och fram. Nedan följer en lista på de bästa barnstjärnor/grupper från hip-hopen.

1. Shyheim
Om den mesta barnrappen är söt och gullig är Shyheim antitesen till det påståendet. Han var en hangaround till mäktiga Wu-Tang på den tiden de faktiskt var mäktiga och lyckades få spela in ett soloalbum 14 år gammal 1993, mest tack vare något diffust släktskap till Ghostface. Fast det är att vara en smula orättvis mot Shyheim, första albumet andas New York tidigt nittiotal och är kallt, hårt, elakt och, i mångt och mycket, briljant. Dessutom överstrålar han både ODB och Jay-Z på Big Daddy Kanes klassiska posselåt Show & Prove. Tyvärr lyckades Shyheim aldrig slå stort, utan fick fortsätta agera i periferin, bortom de stora scenerna. Men han är fortfarande med på banan, senast känd för att ha biff med Raekwon. Storslagen meritförtäckning ändå.

2. Hot Boy$
Många glömmer, eller vet inte om, att Lil’ Wayne började karriären som en lojal fjortonårig lagspelare i Hot Boy$, men så var det. 1997 var året då Cash Money samlade ihop grabbarna som brukade hämta kaffe till Kilo-G och satte dem framför mikrofonen och ett par beats signerade Mannie Frash. Hot Boy$ var så väldigt annorlunda i jämförelse med andra barngrupper: de behöll gatuestetiken varför man slapp rappande om högstadiekärlek, förstulna blickar i korridoren och hur jobbigt det är när mamma tjatar på en. Här handlar det om droger, pistoler och att åka bil; saker jag kan relatera till i min vardag alltså! När jag nu lyssnar igenom debutskivan är det dock inte särskilt klart att Weezy skulle komma att bli den mest lysande stjärnan av dem alla. B.G. och Juvenile är galaxer bättre. Synd bara att de stannade i utveckling medan Weezy blev det monster vi känner och älskar idag.

3. Lil’ Bow Wow
Bow Wow droppade prefixet “lil’” när han tyckte att han blivit för vuxen för det, vilket var i ungefär samma veva som han blev dålig också. Hans första album, Beware of the dog, är en milstolpe inom barnhip-hop, med en finfin produktion signerad dåtidens största producent, Jermaine Dupri, fullproppad med hits. Ärligt, singeln Bow wow (That’s my name) är fantastisk, från den ödesmättade synten till den påkostade videon. Men den största milstolpen med Bow Wow var att han i grund och botten var den första av de mer, så att säga, cyniska barnstjärnorna inom hip-hopen. Han var paketerad från starten som den gulliga ungen från gatan med cornrows och för stora kläder. Vilket inte på något sätt hindrar honom från att vara bra, men det ger liksom vatten på alla politiskt korrekta paragrafryttares kvarn som tycker barnindustrin är såå förfärlig.

4. Lil’ Romeo
So So Def introducerade världen för Bow Wow 2000, varför söderns andra stora utpost vid den här tiden, No Limit, kände sig tvungna att replikera. Lil’ Romeo, son till Master P, brorson till Silkk the Shocker och C-Murder blev, faktiskt, den yngsta någonsin att toppa Billboard. Det var med singeln My Baby, som logiskt nog samplade den tidigare rekordinnehavaren Michael Jackson. Tyvärr gick det rejält utför efter det självbetitlade debutalbumet, men det står sig å andra sidan fint idag, och kan med rätta sorteras in i de översta lagren av No Limits katalog. Idag verkar rapkarriären ligga på is främst för att de senaste albumen varit totalt värdelösa. Men tydligen ska han vara helt okej på basket plus att han skapat någon slags seriefigur som lär barn om värdet i att värna om naturen. Inte så hood. So So Def får väl ses som segrare i barnstjärnestriden. Lil’ Romeo var, i det långa loppet, för ojämn samtidigt som Lil’ Bow Wow fick stöd från mycket större spelare mest hela tiden.

5. Biv 10 Pee Wee Allstars
Att se barnstjärnor kan bli som att se skönhetstävlingar för barn – lite obehagligt alltså. Pee Wee Allstars är lite på det sättet. Ett skivbolag samlade ihop ett gäng ungar och sa åt dem hur de skulle bete sig, se ut, röra sig och låta. Å andra sidan är det svårt att blunda för det faktum att det enda albumet som gavs ut innehåller förstaklassiga beats och, på sina håll, överraskande bra rappande. Det blev dock inga stjärnor av pojkarna, men en av dem, Rashad, får åtminstone agera weedcarrier för T.I. och resten av Grand Hustle-stallet. Men för all del, lyssna på Sumthin’ terrible med Mag 7. Han är utan tvekan den bästa av alla barnrappare på den här listan, när alla fortfarande var unga och gulliga vill säga. Om resten av kidsen i Pee Wee Allstars hade låtit så här bra hade förstaplatsen varit given.

6. Kriss Kross
Duon som fick dig att rocka brallorna bak och fram var, precis som Bow Wow, Jermaine Dupris skötebarn och hans produktion slungade inte bara de två grabbarna till stjärnstatus utan han själv också. Debuten Totally Krossed Out låter än idag väldigt bra, om än lite vekt för min smak. Men man blir lätt nostalgisk när man hör Mac Daddy och Daddy Mac spotta sina verser och förundrad över hur jävla stora de ändå var. Jag har för mig att jag har läst någonstans att debuten är ett av de 15 bästsäljande hip-hopalbumen någonsin. Jag ser ingen anledning att säga någonting mer om det.

7. Another Bad Creation
Södern har fullkomligt spottat ut barngrupper vilket väl inte är speciellt märkligt. När det gäller hip-hop har Södern ständigt gått i bräschen för nya stilgrepp, hur olika (crunk) de än är (Miami bass). Another Bad Creation var hursomhelst bland de första barngrupperna någonsin, 1991 släpptes deras första album. Det är mysigt att lyssna på dem, då de låter som en blandning av sena Jackson 5 och De La Soul. Lagom farligt alltså, men inte så mycket mer.

8. Lil’ Jared
Jag vet inte så mycket om Lil’ Jared annat än att han är från Texas och är Traes son. Men det räcker med att se videon här nedanför. Åtta år gammal har lille Jared redan fattat grejen. Södernsläpigt läspande, pengakastande, rims, dookie rope, pitbullterriers; allt finns med! Det enda jag inte fattar är varför både Jared och Trae envisas med att göra westside-tecknet, men det får väl vara då.