Barnstjärnor

Barnstjärnor är ett kittlande fenomen jag aldrig upphör fascineras utav. Det är liksom fantastiskt och äcklande på samma gång att se barn kläs ut i vuxenkostym och ställas ut för allmänheten medan föräldrar drar i trådarna bakom scenen. Att se Michael och hans bröder sjunga och dansa som synkroniserade robotar är värt alla applåder i världen, för de var inte bara gulliga i sina oproportionerligt stora afrofrisyrer, I Want You Back är ju faktiskt en av Motowns absoluta toppar också. Samtidigt får man en fadd eftersmak av uppvisningen när man vet hur pappa Joseph domderade ungarna eller när man ser den bisarra freakshow Michael Jackson är idag.

Och det finns fler exempel på stjärnor som exploderat i ung ålder för att senare i livet fallera under allmänhetens lupp. Michael är ett exempel, Britney ett annat. Och så sent som för två veckor sen gjorde Chris Brown som sin namne Bobby och spöade upp flickvännen. Om några år hittar vi Amy Diamond och Molly Sandén i VIP-loungen på Sturecompagniet med näsorna fulla av kola, såvida det inte redan hänt vill säga. Oavsett om fenomenet barnstjärnor ska etiketters som ”barnarbete” eller inte, kan väl de flesta enas om att det åtminstone inte är särskilt bra för de små livens psyke, det att bli satt på scen i tidig ålder.

Hip-hopen har också haft sin beskärda del av barnstjärnor, ända sedan en viss Jermaine Dupri plockade upp två grabbar i köpcentrum och vände deras byxor bak och fram. Nedan följer en lista på de bästa barnstjärnor/grupper från hip-hopen.

1. Shyheim
Om den mesta barnrappen är söt och gullig är Shyheim antitesen till det påståendet. Han var en hangaround till mäktiga Wu-Tang på den tiden de faktiskt var mäktiga och lyckades få spela in ett soloalbum 14 år gammal 1993, mest tack vare något diffust släktskap till Ghostface. Fast det är att vara en smula orättvis mot Shyheim, första albumet andas New York tidigt nittiotal och är kallt, hårt, elakt och, i mångt och mycket, briljant. Dessutom överstrålar han både ODB och Jay-Z på Big Daddy Kanes klassiska posselåt Show & Prove. Tyvärr lyckades Shyheim aldrig slå stort, utan fick fortsätta agera i periferin, bortom de stora scenerna. Men han är fortfarande med på banan, senast känd för att ha biff med Raekwon. Storslagen meritförtäckning ändå.

2. Hot Boy$
Många glömmer, eller vet inte om, att Lil’ Wayne började karriären som en lojal fjortonårig lagspelare i Hot Boy$, men så var det. 1997 var året då Cash Money samlade ihop grabbarna som brukade hämta kaffe till Kilo-G och satte dem framför mikrofonen och ett par beats signerade Mannie Frash. Hot Boy$ var så väldigt annorlunda i jämförelse med andra barngrupper: de behöll gatuestetiken varför man slapp rappande om högstadiekärlek, förstulna blickar i korridoren och hur jobbigt det är när mamma tjatar på en. Här handlar det om droger, pistoler och att åka bil; saker jag kan relatera till i min vardag alltså! När jag nu lyssnar igenom debutskivan är det dock inte särskilt klart att Weezy skulle komma att bli den mest lysande stjärnan av dem alla. B.G. och Juvenile är galaxer bättre. Synd bara att de stannade i utveckling medan Weezy blev det monster vi känner och älskar idag.

3. Lil’ Bow Wow
Bow Wow droppade prefixet “lil’” när han tyckte att han blivit för vuxen för det, vilket var i ungefär samma veva som han blev dålig också. Hans första album, Beware of the dog, är en milstolpe inom barnhip-hop, med en finfin produktion signerad dåtidens största producent, Jermaine Dupri, fullproppad med hits. Ärligt, singeln Bow wow (That’s my name) är fantastisk, från den ödesmättade synten till den påkostade videon. Men den största milstolpen med Bow Wow var att han i grund och botten var den första av de mer, så att säga, cyniska barnstjärnorna inom hip-hopen. Han var paketerad från starten som den gulliga ungen från gatan med cornrows och för stora kläder. Vilket inte på något sätt hindrar honom från att vara bra, men det ger liksom vatten på alla politiskt korrekta paragrafryttares kvarn som tycker barnindustrin är såå förfärlig.

4. Lil’ Romeo
So So Def introducerade världen för Bow Wow 2000, varför söderns andra stora utpost vid den här tiden, No Limit, kände sig tvungna att replikera. Lil’ Romeo, son till Master P, brorson till Silkk the Shocker och C-Murder blev, faktiskt, den yngsta någonsin att toppa Billboard. Det var med singeln My Baby, som logiskt nog samplade den tidigare rekordinnehavaren Michael Jackson. Tyvärr gick det rejält utför efter det självbetitlade debutalbumet, men det står sig å andra sidan fint idag, och kan med rätta sorteras in i de översta lagren av No Limits katalog. Idag verkar rapkarriären ligga på is främst för att de senaste albumen varit totalt värdelösa. Men tydligen ska han vara helt okej på basket plus att han skapat någon slags seriefigur som lär barn om värdet i att värna om naturen. Inte så hood. So So Def får väl ses som segrare i barnstjärnestriden. Lil’ Romeo var, i det långa loppet, för ojämn samtidigt som Lil’ Bow Wow fick stöd från mycket större spelare mest hela tiden.

5. Biv 10 Pee Wee Allstars
Att se barnstjärnor kan bli som att se skönhetstävlingar för barn – lite obehagligt alltså. Pee Wee Allstars är lite på det sättet. Ett skivbolag samlade ihop ett gäng ungar och sa åt dem hur de skulle bete sig, se ut, röra sig och låta. Å andra sidan är det svårt att blunda för det faktum att det enda albumet som gavs ut innehåller förstaklassiga beats och, på sina håll, överraskande bra rappande. Det blev dock inga stjärnor av pojkarna, men en av dem, Rashad, får åtminstone agera weedcarrier för T.I. och resten av Grand Hustle-stallet. Men för all del, lyssna på Sumthin’ terrible med Mag 7. Han är utan tvekan den bästa av alla barnrappare på den här listan, när alla fortfarande var unga och gulliga vill säga. Om resten av kidsen i Pee Wee Allstars hade låtit så här bra hade förstaplatsen varit given.

6. Kriss Kross
Duon som fick dig att rocka brallorna bak och fram var, precis som Bow Wow, Jermaine Dupris skötebarn och hans produktion slungade inte bara de två grabbarna till stjärnstatus utan han själv också. Debuten Totally Krossed Out låter än idag väldigt bra, om än lite vekt för min smak. Men man blir lätt nostalgisk när man hör Mac Daddy och Daddy Mac spotta sina verser och förundrad över hur jävla stora de ändå var. Jag har för mig att jag har läst någonstans att debuten är ett av de 15 bästsäljande hip-hopalbumen någonsin. Jag ser ingen anledning att säga någonting mer om det.

7. Another Bad Creation
Södern har fullkomligt spottat ut barngrupper vilket väl inte är speciellt märkligt. När det gäller hip-hop har Södern ständigt gått i bräschen för nya stilgrepp, hur olika (crunk) de än är (Miami bass). Another Bad Creation var hursomhelst bland de första barngrupperna någonsin, 1991 släpptes deras första album. Det är mysigt att lyssna på dem, då de låter som en blandning av sena Jackson 5 och De La Soul. Lagom farligt alltså, men inte så mycket mer.

8. Lil’ Jared
Jag vet inte så mycket om Lil’ Jared annat än att han är från Texas och är Traes son. Men det räcker med att se videon här nedanför. Åtta år gammal har lille Jared redan fattat grejen. Södernsläpigt läspande, pengakastande, rims, dookie rope, pitbullterriers; allt finns med! Det enda jag inte fattar är varför både Jared och Trae envisas med att göra westside-tecknet, men det får väl vara då.

Ward styr konsten

På Ills ’n’ Thrills skjuter vi hej vilt, helst från höften och gärna oregelbundet. Så leker livet för en bloggare som varken stolpat upp ämnen eller tidsram. Deal with it. Från hiphop till ”alfahanne”-prosa till, ja just det, konst. Logiskt och pedagogiskt, som alltid, alltså.

Först sattes bollen i rullning med Anna Odell som låtsades vara psykiskt sjuk och skojade fram emoblad och ångestattacker som en annan Bright Eyes-skalle, med tvångsintagning som påföljd. Förfärade hobbyrecensenter mumlade mantrat ”ersättning, ersättning” tills de blev hesa. Men det var innan de återigen satte kaffet i halsen när nästa skandal lyftes fram bara några dagar senare. Nu blossar debatten på riktigt och överskuggar till och med Piraträttegången i floskler.

Fast den där tunnelbaneterroristen har tydligen sålt två exemplar av sin konst (eller var det skadegörelse?) för i runda slängar 30 000 styck. Detta applåderar jag, högt och ljudligt. Inte så mycket för själva konsten utan snarare för konsten att kunna sälja den. Det visar på vad sann entreprenörsanda och om det är något jag ser upp till så är det hustlin’. Eller så rör det sig helt enkelt om stor konst, vad vet jag.

Bäst med konstdebatten: Den vidsynta kritik som lyfts fram, att Taggarn, i likhet med den trollande psyksjuke, gör det ”för uppmärksamheten”. Som vore det något exceptionellt? Är inte konst till för att väcka just uppmärksamhet eller vad? Lite som att kritisera mördare för deras brutalitet eller tecknade filmer för att vara overkliga, alltså.

Annat bra, eller åtminstone roligt, var Lena Adelsohn Liljeroths utspel. Hon plockade partipoäng som barn plockar äpplen från träd när hon stack ut hakan och kallade spraytilltaget för skadegörelse – inte konst. Nya Moderaterna – folkligt så det förslår. Vad mer som var bra var att alla var så himla upprörda över konstnärerna och deras (fniss) konstighet att Piraterna flugit under radarn, åtminstone i viss mån. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om de får gå Golgatavandring uppför Skojarebacken eller inte, men då slipper vi i alla fall tusentals oinsatta människor som vill visa sig politiskt korrekta där också liksom.

Sämst med konstdebatten: Tja, förutom det av Svenska Dagbladets dubbade ”latenta kulturhatet”, är att gängse bild verkar vara att Konstfack som lärosäte ska bära ansvar för diverse ekonomiska påföljder, vilket är ett gytter av je ne sais quoi i mina öron. Både Anna Odell och Taggarn är vuxna människor och torde därför få stå för konsekvenserna själva, som de sanna konstnärer de är. Ty om de inte själva kan stå till svars för sin konst, varför ska då andra människor ens bemöda sig försöka förstå den?

Slutligen har jag bestämt mig för att framföra min hemskrudade performanceart och tända eld på en Saab i Rosenbad, bara sådär, något som med stor sannolikhet kommer att bli nästa veckas konstskandal. Om de övertydliga pekpinnar Anna Odell använde sig utav var stor konst är väl mitt tilltag detsamma, eller?

Dagbok från Tebe

Jag har alltid älskat henne mer än någon annan kvinna jag någonsin träffat. Emma på dagis, hon med det blondaste håret någonsin, som pussade mig på kinden efter att jag gjort mål i fotbollen på rasten. Åt helvete med henne och hennes slampighet, jag har försökt förtränga henne ända sedan hon pussade Richard på kinden bara några veckor efter att hon gjort detsamma med mig. Fuck Linda på mellanstadiet, hon som fick bröst först av alla och som jag använde i mina onanifantasier också långt, långt senare. Och Viktoria på högstadiet, hon kan försvinna ur mitt liv hon också. Bara för att du sugit av mig ett dussintal gånger betyder inte det att jag är dig evigt tacksam. Camilla och Lisa och Maja på gymnasiet, ni är mig inte längre värdiga. Sara, du som jag en gång älskade, du kan dra åt helvete mest av alla. Du, med dina markerade smilgropar och rådjursdjupa isblå ögon, jag har annat att tänka på. Jag har en ny kvinna att skänka min kärlek, att ge mina tankar och att berika med min eviga uppmärksamhet.

Jag minns de män som har passerat genom hennes liv. Jag har hatat dem alla innerst inne, även om jag inte sagt det rätt ut. Jag har istället försökt buteljera min aversion inom mig och bidat min tid. Jag försökte glädja mig åt hennes försök att nå äkta kärlek och fyrat av falska leenden när jag sett hur lycklig hon blivit av dem. Alltid försökt att vara artig och väluppfostrad när jag presenterats dem, skakat hand, ständigt lite för hårt, och tittat dem djupt in i ögonen, ofta vänligt med den starkaste vilja jag kunnat uppnå, men minst lika ofta med ett illa dolt hat flammande i centrum av mina pupiller. Bidat min tid, som sagt, har jag gjort, ibland med ett spel bakom gallerierna, ibland utan det. Ibland har jag ljugit dem rakt upp i ansiktet om dem frågat om dig, ibland har jag konstruerat diaboliska planer för att röja dem ur vägen. Nästan jämt har jag inte varit tillräckligt rak i ryggen för att utföra dem, men jag har ständigt gäckat i kulisserna, som en skugga eller ett spöke, med en rak och tydlig agenda: förstöra konkurrensen, vinna kampen.

Och nu är tiden inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med kuken uthängd ur byxorna. Det här ska bli mitt mästerverk, min present till henne på Alla hjärtans dag. Det är ett frostigt och ganska obehagligt arbete, det att omsluta sin mandom i gips, men den värsta chocken har lagt sig. När jag stack ner den kände jag hur ollonet sved av blandningen och bättre blev det inte när jag trängde ner skaftet. På ett sätt var det å andra sidan en smula erotiskt, men samtidigt var det alldeles för kallt, grovkornigt och svårgenomträngligt för att påminnas om något sexuellt äventyr. Det är fortfarande obehagligt, nu när en halvtimme har passerat, och när jag med fingrarna känner på gipset som ligger i plastbehållaren jag vanligtvis använder till bakning är det fortfarande poröst. Det krävs alltså fortfarande lite tid och tålamod från min sida. Men tålamod har jag gott om. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänker jag och lutar mig bakåt i soffan, med plastbägaren, gipset och kuken i båda mina händer, tv:n sprutar ut direktsänd storslalom, och jag tänker tillbaka på mig själv och henne.

Hon har alltid funnits i mitt liv, ända sedan barnsben. På dagis var hon där och hjälpte mig bygga sandslott. Vi skrattade tillsammans och sprang runt med glädje i blicken, precis sådan otvungen glädje enbart ett barn kan känna när han får göra som han vill. På lågstadiet var hon också och hon hjälpte mig med läsandet, skrivandet och räknandet. Hon var duktig, och lärde sig fortare än mig, men var aldrig sen att ge mig en hjälpande hand när jag som mest behövde det. Hon var heller aldrig sen att hjälpa mig när jag kände mig liten och osäker, som när jag började i en helt ny skola, med helt ny människor i mellanstadiet. Eller när jag började spela fotboll med andra, helt nya människor. Hon var där och höll mig handen, hjälpte mig att passa in och hitta nya kompisar. Att pröva på nya saker var inte längre än skrämmande eller farlig tanke, för jag visste att hon skulle stötta mig. Och listan kan skrivas längre, men jag ser ingen anledning till det. Mönstret fortsätter, hela tiden, hon och jag, hand i hand, mot världen.

När jag vaknade ur en slummer jag inte hade planerat hade storslalomen på tv avslutats och utanför började solen gå ner. Jag tittade ner i den gula plastbehållaren och trevade försiktigt med handen. Jag kunde inte längre gräva mig neråt i gipset, det tidigare porösa var nu stelt och hårt och oböjligt. Försiktigt lyfte jag ur paketet från skålen och la det på köksbordet. Där började det omsorgsfulla arbetet att få ut kuken ur min skulptur. Det var ett hantverk som krävde största möjliga koncentration, men jag lät det ta den tid det tog. Denna gång skulle jag lyckas. Denna gång skulle jag bli lycklig. Denna gång skulle vi bli lyckliga. När jag var klar, efter en god halvtimmes stretande, placerade jag avgjutningen med största försiktighet i en vacker snidad trälåda med karvade konturer på locket och sidorna. Det var en skör men grann skapelse som fortfarande osade av min odör, märkte jag, när jag luktade snabbt i den i hålighet min kuk tidigare hade varit. Men innan jag skickade iväg lådan med dess innehåll och tillhörande kort målade jag gipsverket svart. Det såg tufft ut, tyckte jag.

Tyvärr blev min mamma inte lika lycklig över det som jag hade hoppats. Det tar nog tid innan vi kan prata om det igen. Men nu vet hon vad jag tycker och tänker. Det är hennes drag nu.