Sol, arbete och ett rikt socialt liv är en bloggares värsta fiender och på sistone har jag attackerats av alla tre pester på bred front. Ena dagen ska jag visst packa kanyler på ett lager i Kållered, en annan dag ringer någon jävla Pigge och föreslår en bärs på ”Neffan” tillsammans med någon jävla Gnidde. Bättre var det i vintras när jag var social paria ingen hade tid för. Då jävlar kunde jag sitta dagarna i ända framför eftermiddags-tv och käka flingor till middag. Men såsom det bestående misslyckandet en valt att kalla mitt liv utspelar sig för stunden blir det sällan tid för mig själv, tid som jag själv kan fördela på sysslor jag älskar. Och som vanligt är det genetikens fel.
Sprungen ur ett förhållande av modell blandras är jag så kallad blatte. Men då jag ärvde min fars mindre attraktivare ugriska egenskaper, såsom kraftig och mörk hårväxt samt en längd mer passande för kvinnor misslyckades jag att få till skänks hans klassiskt stiliga hudfärg, det vill säga en lagom farlig, lätt olivfärgad mörk underton. Suverän i sin ständigt solbrända look såväl som på vintern som på sommaren. Istället lyckades naturens krafter med sällan skådad överjävlighet kombinera redan nämnda mörka hårväxt med min mors kulör som i sin tur stammar ifrån det skotska höglandet, vilket naturligtvis inte var en särskilt bra idé. Sådan ser jag ut, korsning mellan skotte och ungrare, och när sommartider hägrar får jag utstå pinsamt långa sessioner framför solens strålar innan resultat kan åstadkommas. Och resultat av denna art måste åstadkommas, ty svenskens idealbild av en fräsch och snygg kille är en solbränd sådan.
Så när jag väl finner tid för mig själv får de sysslor jag älskar stå i skamvrån, ty då måste jag i sann svensk anda ta vara på solens varande, för att i sin tur lyckas bibehålla någon form av anständighet närhelst någon får syn på mig i baddräkt eller födelsedagskostymen. Av dessa anledningar och många till har mitt enkla bidrag till internets värld blivit än enklare på sistone då jag för tillfället ständigt befinner mig i solens omfång. Men tro inte att detta beteende är för min fåfängas skull och inte heller för min personliga njutning, det är av ren och skär nödvändighet jag pinar mig igenom dagarna, halvnaken och svettig på obekväma plaststolar inklämda på min i övrigt spartanskt inredda balkong, idogt hoppandes att det just denna gång ska väckas minsta lilla strimma av vackert brunbränd hy. Och på bloggfronten lär det sålunda inte bli mycket bättre inom den närmsta tiden. Soljäveln har ju slutat att skina!
Sprungen ur ett förhållande av modell blandras är jag så kallad blatte. Men då jag ärvde min fars mindre attraktivare ugriska egenskaper, såsom kraftig och mörk hårväxt samt en längd mer passande för kvinnor misslyckades jag att få till skänks hans klassiskt stiliga hudfärg, det vill säga en lagom farlig, lätt olivfärgad mörk underton. Suverän i sin ständigt solbrända look såväl som på vintern som på sommaren. Istället lyckades naturens krafter med sällan skådad överjävlighet kombinera redan nämnda mörka hårväxt med min mors kulör som i sin tur stammar ifrån det skotska höglandet, vilket naturligtvis inte var en särskilt bra idé. Sådan ser jag ut, korsning mellan skotte och ungrare, och när sommartider hägrar får jag utstå pinsamt långa sessioner framför solens strålar innan resultat kan åstadkommas. Och resultat av denna art måste åstadkommas, ty svenskens idealbild av en fräsch och snygg kille är en solbränd sådan.
Så när jag väl finner tid för mig själv får de sysslor jag älskar stå i skamvrån, ty då måste jag i sann svensk anda ta vara på solens varande, för att i sin tur lyckas bibehålla någon form av anständighet närhelst någon får syn på mig i baddräkt eller födelsedagskostymen. Av dessa anledningar och många till har mitt enkla bidrag till internets värld blivit än enklare på sistone då jag för tillfället ständigt befinner mig i solens omfång. Men tro inte att detta beteende är för min fåfängas skull och inte heller för min personliga njutning, det är av ren och skär nödvändighet jag pinar mig igenom dagarna, halvnaken och svettig på obekväma plaststolar inklämda på min i övrigt spartanskt inredda balkong, idogt hoppandes att det just denna gång ska väckas minsta lilla strimma av vackert brunbränd hy. Och på bloggfronten lär det sålunda inte bli mycket bättre inom den närmsta tiden. Soljäveln har ju slutat att skina!
7 kommentarer:
Är det du på fotot?
Trodde du var yngre.
Nej, det är Skribenten från trettioplus. Kudos för bilden f.ö.
Haha skönt inlägg. Om än ganska meningslöst var det riktigt underhållande att läsa. Själv sitter jag på en plaststol ute på gården när solen tittar fram nästa gång. Även min hud kräver skållning innan den når perfektion.
min hud blir brun snabbt och snyggt. jag är förvisso helt svensk, men jag har bott i Afrika, kanske därför.
stycke två var annars extr fint, där du pratar om dig och dina gener. extra roligt är det förstås om det är sant. är det sant? (får man fråga sånt i bloggosfären, eller mer specifikt den distanserat ironiska bloggosfären?) då är det ju ascoolt. ungrare-skotte. det hade jag aldrig gissat.
De tillfällen som solen valt att bjussa på sin närvaro här i göteborg denna sommar, så har jag levt som en slav under den. Suttit på bänkarna vid kungsportplatsen, vridit mitt huvud uppt, och blundat. Tog cykeln, trampade till Hovås, och bredde ut mig på piren hela dagen så när kvällen kom var jag bränd nått de sjukaste. Slickade lakritspuck i timmar på lutherska kyrkans trappa vid KTB. Nu börjar jag äntligen se ok ut. Tjejerna tittar på mig igen. Äntligen.
Jag avundas er, Martin och Gräddnos. Själv är jag fortfarande relativt blek. Men lyckligtvis har solen på västkusten slutat skina. Det betyder förvisso att jag knappast kommer att bli brunare än vad jag redan är (utan tveklöst homo solariehjälp) men det betyder dessutom att jag aldrig behöver visa mig utan tröja och byxor modell längre. Succé!
nu känner jag att jag behöver en uppdatering ward, fast jag ska inte klaga, jag är ungefär lika engagerad.
Skicka en kommentar